Charmen med att vara sig själv

Oftast när jag går ut bland folk har jag värmt upp ordentligt. Jag har laddat i någon dag för att uppnå en miniminivå av anständighet: Inte prata alltför högljutt med mig själv, inte röra mig för stelt och inte ticsa och stimma för mycket. Det är så folk är vana vid att se mig, och det är då jag får höra att det inte märks ett dugg att jag inte är som precis vem som helst. Det är då jag får höra att jag gör mig till när jag tror att jag är annorlunda. Det syns ju på mig att jag är normal. I så fall syns det på mig idag att jag är onormal.

Jag är trött och drogad efter fem dygn på Alvedon och Ipren, med lite för lite sömn och lite för mycket pulversoppa – det är så jag brukar säga. Såna faktorer skulle jag kunna skylla på, men det är inte därför jag pladdrar och ticsar. Jag gör det för att min gard är tillfälligt nere, för att den energi som går åt till att spela människa bara är en reservkraft som nu måste användas till annat.

Så jag mumlar ”unnunnunn” halvhögt i trapphuset och på trottoaren, och bryr mig inte ens om att fundera över ifall någon hör. Så jag är nära att demonstrera min mörkgröna varböld i väntrummet för M, som absolut inte vill se den. Så jag berättar samma osammanhängande historia för tandsköterskan som för tandläkaren. Så jag lyckas stänga munnen om salivsugen, så att jag får vakuum och måste slita ut den för att inte kvävas, medan tandläkaren gör i ordning verktygen. Så jag säger först nej till bedövning, och sedan ja. Så musklerna rycker mest hela tiden i pannan, i bröstkorgen och i händerna, och det är inte för att jag är nervös.

Det är så jag är, när jag är mig själv. Jag har lärt mig att acceptera den sidan av mig, men jag har fortfarande inte vant mig vid att utnyttja den. Det sker slumpmässigt att jag drar fördelar av det, och idag tror jag att det var det bästa som kunde hända. Tandläkaren var ny, men han var väldigt pedagogisk och inkännande, utan att för den skull dumförklara mig. Kanske är det bästa knepet för att få bra vård att inte vara så samlad, koncentrerad och förberedd, trots allt – eller åtminstone att sluta kämpa så oerhört hårt för att ge ett sånt intryck. Jag är ju inte där för att vara frisk, utan för att BLI frisk.

Läs även andra bloggares åsikter om vård, tandvård, infektions, sjukdom, tics, trötthet, Tourettes syndrom, Aspergers syndrom, ADHD, NPF, autism, sociala svårigheter, bemötande, psykologi, normer, neuronormen, beteende

Kärlek reducerat till könsorgan – heteronormens kukfixering

Brittisk pojke möter malaysisk flicka. Tycke uppstår. De flyttar över halva jorden, till hans hem i Derby i England, och gifter sig. Och så lever de lyckliga i alla sina dagar – tills det visar sig att det är fel färg på bakgrunden till fotot som hon skickade med ansökan om uppehållstillstånd. En petitess, kan man tycka, men de brittiska myndigheterna kräver en ny bild. Ett nytt foto fixades, men då hade hennes visum hunnit gå ut. Nu riskerar hon att bli utvisad till Malaysia. Fatine hade redan blivit förskjuten av sin familj när hon träffade Ian, och efter att media nappat på att berätta deras historia har hon hotats till livet om hon återvänder till Malaysia. Där är såna relationer förbjudna, och hon riskerar fängelse för att ha haft umgänge med sin man. Ian, å sin sida, har blivit av med jobbet som skolvaktmästare eftersom upprörda föräldrar tycker att det är obehagligt att skolans namn har nämnts i samband med artiklar som berättar intima detaljer om Ians privatliv.

De intima detaljerna? Att Fatine är transsexuell, och att skvallerpressen lyckades få ur Ian några meningar om deras sexliv. Den förbjudna relationen? Att Fatine enligt malaysisk lag är man, och därmed räknas deras äktenskap – eller partnerskap, om man ska vara noga – som ett homosexuellt förhållande. Det är förbjudet. Ian ser sig själv som heterosexuell. Fatine ser sig själv som kvinna. Men enligt heteronormen får inte Fatine definiera sin egen könsidentitet, och därmed får varken hon eller Ian definiera sin läggning själva. Fatines brott är att hon är sig själv och älskar en person som älskar henne; det strider mot malaysisk lag. Ians brott är att han öppet älskar en människa som är sig själv; det strider mot brittisk dubbelmoral.

Jag läser ganska ofta artiklar som den i The Sun, även i så kallade seriösa tidningar: artiklar där huvudfrågan egentligen är något viktigt – uppehållstillstånd, förföljelse, mobbing, trakasserier, hot, våldtäkter, misshandel, äktenskapsförbud, tvångsskilsmässor – men som kommer i skymundan för att det säljer mer lösnummer att slänga in några frågor av ren nyfikenhet. Frågor om sexliv, könsorganens utseende och funktion, operationer och kroppskomplex dyker alldeles för ofta upp även när man egentligen vill prata politik.

Myndigheterna reducerar Ians och Fatines kärlek till byråkrati, medan media blåser upp den till en fråga om sex. Inom HBT-världen har – inte alla, men åtminstone ganska många – förstått att det finns fler sätt än ett att attraheras av människor på, och att könsorgan, könsuttryck och könsidentitet inte följer en och samma mall för alla. I Heteroland verkar kärleken däremot fortfarande vara väldigt enfärgad.

En del personer undrar hur en heterosexuell man kan älska en kvinna med kuk. Jag tycker det är märkligare att samma personer uppenbarligen utgår ifrån att deras egna definitioner av heterosexualitet måste gälla alla andra, och projicerar sin egen kukfixering på omvärlden.

Veckans bloggtema: Kärlek. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om kön, genus, könsorgan, kärlek, transsexualism, transpersoner, HBTQ, kukar, sex, sexualitet, media, homofobi, transfobi, homosexualitet, heterosexualitet, könsnormer, Storbritannien, Malaysia, fördomar, lagar, brott, straff, fängelse, uppehållstillstånd, kärlek, visum, integritet, könsuttryck, könsidentitet

Hon, han eller hen – på jobbet

Martha tipsade mig om en artikel jag annars skulle ha missat: En arbetsplats som tydligen ända sedan i höstas har använt hen som valbart önskat pronomen i sina formulär för de som söker jobb, vid sidan av han och hon. De har dessutom en punkt inskriven i sin inkluderingspolicy (pdf) som antogs i maj 2009:

”Alla anställda ska själv bestämma över sin benämning: han, hon eller hen (könsneutralt pronomen)”

Vilken arbetsplats det är? Sensus. För den som inte vet det har Sensus sina rötter i olika kristna studieförbund, så det är kanske inte den miljö man förväntar sig att folk ska använda hen i. Just därför är det häftigt att de kan gå i spetsen för en hen-reform. Kanske är det som med jämställdsarbetet i Spanien, att där man uppenbart haft mycket problem med gamla normer som lever kvar har man också varit tvungna att ta itu med dem.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om hen, han, hon, pronomen, kön, könsneutralitet, genus, queerteori, HBTQ, intergender, transgender, genderqueer, transpersoner, könsidentitet, språk, ord, diskriminering, sexism, Sensus, fördomar, jobb, arbetsmarknad, transfobi, heteronormen, cissexism, religion, kristendom, jämställdhet, Spanien, politik