Det skulle bara bli en liten siesta. Jo tjena. Jag sov nästan oavbrutet i sexton timmar. Lustgas, tre-fyra bedövningssprutor, lågt blodsocker, bortglömd Concerta, och knaprande av värktabletter gjorde mig tydligen väldigt trött. Såhär ett dygn efteråt är jag ändå väldigt glad att det blev av till slut. Jag har haft mindre värk de senaste 24 timmarna än vad jag hade under de fyra månader som gick mellan den första sprickan till utdragningen.
Det som hindrat mig har inte varit ekonomin, eftersom jag har tandvårdskort. Min aspergerdiagnos gör nämligen att jag faller under LSS, så jag betalar bara 150 spänn per besök så länge det räknas som ”nödvändig tandvård”. Det som hindrat mig har inte heller varit brist på tider hos tandläkaren, eller brist på tider då mitt boendestöd kunnat följa med. Det som hindrat mig har varit jag själv.
När jag gnisslade sönder tanden en natt i höstas var jag i en manisk period. Visst var jag lite öm i käken när jag vaknade, men det var ju inte så illa om jag bara lät bli att använda tanden, tyckte jag. Jag var som sagt var manisk, och kunde lätt prioritera bort de saker som gjorde smärtan värre: Mat, tandborstning och sömn. Därför var det först när jag kom ur den perioden och lugnade ner mig som jag ens kom på tanken att söka hjälp. Då hade pulpan redan hunnit bli infekterad. Jag fick tanden renspolad och lagad tillfälligt, men efter det gjorde det fruktansvärt ont, så de fick göra om det. Andra gången höll den tillfälliga lagningen i drygt en vecka, innan jag gnisslade sönder även den. Nu äntligen är tanden borta.
Det är så typiskt mig att förtränga saker tills de inte går att blunda för längre. Att lära sig att tugga med ena sidan av munnen är ju inte så svårt, och att hålla sig vaken för att inte gnissla är lätt när man är manisk. Om inte min boendestödjare M frågat varför jag var så trött när jag hade stannat uppe i ett dygn på grund av värken, så hade jag antagligen väntat tills tanden ramlat ut av sig själv.
Jag är bra på att fatta dåliga beslut, och det är något jag jobbar på att lära mig att acceptera. Jag förstår inte alltid mitt eget bästa – och det är en av de viktigaste och värsta insikterna jag fått.
Läs även andra bloggares åsikter om tandvård, tandläkare, tandvärk, vård, boendestöd, psykiska problem, mani, bipolärt syndrom, ADHD, Aspergers syndrom, sömn, mat, hälsa, stöd, insikt
Du var ju inte manisk ansåg du då, när vi diskuterade detta…Du var bara ”uppvarvad som du alltid blir sådär ca 8 mån per år som reaktion på något”…polletten trillade inte ner då när jag försökte förklara att man ”normalt” inte reagerar så hårt och länge på saker, varje år, utan att något kanske är lite urspårat i ens biologi från början..
Men bra att den gjort det nu, du var ju manisk uppenbarligen *s*
Jo, jag vet. Men om det där var att vara manisk, så har jag haft manisk som grundtillstånd under hela mitt liv. Det är den biten jag aldrig kopplat.
Vet hur det känns! Jag sköt upp att gå till tandläkaren i ett par månader, och när jag väl kom dit (igår, sammanträffande?) så var visdomstanden så ledsen att de drog ut den på stört. Utan lustgas eller nåt, vilket min tandläkarskräck inte gillade något vidare.
Men jo. Skjuta upp det nödvändiga tills det blir värre än om man hade gjort det med en gång… Check, check and check.
Ja, och är det inte vetskapen om att man ibland gör sånt som leder till att man i vissa andra sammanhang blir överdrivet noggrann och ”duktig”? Jag är en sån som alltid kommer försent eller väldigt mycket för tidigt, liksom för att uppväga varandra…
Jo, jag är sjukt ordentlig med vissa saker, och hur virrig som helst när det gäller andra. Fast det kanske gäller de flesta…
det gäller nog de flesta litegrann, men för vissa väldigt mycket. Jag tillhör de senare, kanske du med?
Pingback: Tandvärk som mindfulness « trollhare