Bakom varje galen kvinna står en man som drev henne dit

Jag har läst alldeles för mycket om kvinnlig galenskap, och alldeles för lite om mäns. Kanske för att den senare är så osynliggjord.

Ikväll såg Dennis och jag Sunset Boulevard, som bara var en fortsättning på samma tema som Jane Eyre, Den gula tapeten och jag vet inte vad: En man som ser kvinnan han älskar försvinna in i galenskapen – för att han själv matar den. I Sunset Boulevard är det betjänten som får den gamla avdankade stjärnan att tro att hon är något genom att skriva beundrarbrev till henne, i Jane Eyre är det Mr Rochester som inte direkt påskyndar sin frus tillfrisknande genom att låsa in henne på vinden, och i Den gula tapeten är det den äkta mannen och läkaren som ordinerar vila och isolering, fast det gör huvudpersonen ännu sjukare.

Vart är alla galna män? frågade jag för ett tag sedan, och insåg att all manlig galenskap inte är manlig galenskap, utan antingen beskrivningar av genier eller metaforer för samhällsproblem. En kvinna blir galen, punkt slut. En man blir inte galen, utan bara excentrisk, filosofisk eller politisk. Och bakom i stort sett varje galen kvinna i böcker och i filmer – vart jag än letar – så finns det alltid en man som drev henne dit.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om manlighet, mansroller, kön, könsroller, genus, kvinnlighet, kvinnoroller, galenskap, psykisk sjukdom, kultur, film, böcker, Sunset Boulevard, Jane Eyre, Den gula tapeten, psykologi, kultur, fördomar, sexism, symbolik

Häxjakten på maktens kvinnor

Först var det Mona Sahlins väska: Kan en socialdemokrat verkligen ha en väska värd 6000? Nu är det Birgitta Ohlssons graviditet: Kan en borgerlig minister verkligen bara vara mammaledig i en månad efter födseln?

Det de har gemensamt är att de är kvinnor, men det som skiljer dem åt är de krav som ställs på dem. Sahlin förväntas leva som folk gör mest, medan Ohlsson förväntas leva som om hon kom från en annan planet. Kvinnor Kan-grundaren Eva Sternfeldt verkar vilja att alla kvinnor stannar hemma för resten av livet när – inte om, utan när – de får barn, och nu säger kristdemokraten Kjell Eldensjö att hans fru minsann aldrig skulle ha tackat ja till ett ministerjobb när hon var gravid.

Det är ironiskt att Birgitta Ohlsson, som slitit för jämställdhet och en modernare syn på könsroller, blir utsatt för den här häxjakten. Förmodligen skulle hon egentligen passa bättre om hon stod lite längre till vänster. Jag vill minnas att det numera är förbjudet att ställa frågan på en anställningsintervju: Är du med barn, eller vill du ha barn? Det gäller tydligen inte politiker, i alla fall. Deras privatliv blir alltid statsangelägenheter – men bara om de är kvinnor såklart.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Birgitta Ohlsson, Mona Sahlin, politik, politiker, privatliv, graviditet, fördomar, könsroller, jämställdhet, integritet, väskdebatten, kön, genus, valet, jobb

Ny undersökning: Bokstavsfolket intar högskolorna

En ny undersökning visar att det blir fler och fler studenter med funktionshinder. Under 2009 var det 7500 som tog kontakt med samordnarna*, vilket är en ökning med 22% från 2008. Framförallt är det den grupp som redan är störst som ökar mest: Studenter med läs- och skrivsvårigheter och diagnoser som ADHD och Aspergers syndrom. En student som P3 intervjuar säger att hen tror att det är en kombination av att arbetslösheten slår hårdare mot funkisar, och av att arbetet på högskolor och universitet när det gäller funktionshinderfrågor har blivit bättre.

Jag tror absolut att det kan vara så, fast jag tror också att det just när det gäller vissa diagnoser också har att göra med att fler får diagnoser och därmed stöd och hjälp i en yngre ålder än tidigare. När det gäller till exempel ADHD och Aspergers syndrom är det inte ovanligt att personer i min ålder får diagnosen först som vuxen. De som är fem eller tio år yngre har haft andra förutsättningar. Det kan också vara så att man idag vågar tänka mer framåt och vara öppen med sina svårigheter.

När jag sökte till högskolan för tio år sedan visste jag att jag inte var som alla andra, men jag hade inga ord för det och jag skulle aldrig ha erkänt det ens ifall någon ställde mig mot väggen. Atmosfären på vissa kurser var sådan att de studenter som var öppna med sina svårigheter också fick sin lämplighet som blivande lärare ifrågasatt, medan man på andra kurser kunde få höra att ADHD var en modediagnos som gavs till elever som skolkade för att ingen orkade ta itu med de ”verkliga” problemen. Neuronormen var så stark att det var tydligt att ingen förväntade sig att det skulle sitta någon med ADHD i rummet.

Idag pluggar jag igen. Jag är helt öppen med mina svårigheter, och jag har lärt mig att be om hjälp – och hjälpen finns att få. Sånt som var omöjligt då är helt plötsligt hanterbart, och jag har förstått varför jag stod ut i fyra år innan jag kraschade: Jag älskar ju att plugga. Just nu är mitt största problem att hantera insikten att jag inte kan vara student resten av livet – men den dagen, den sorgen.

*) ”Samordnare för studenter med funktionshinder” är den korrekta titeln, och de ska finnas på alla universitet och högskolor. Det är ett väldigt klumpigt och långt ord, bara.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om stöd, funktionshinder, studier, utbildning, högskolan, universitet, arbetsmarknad, politik, funktionshinder, diagnoser, NPF, ADHD, ADD, Aspergers syndrom, dyslexi, fördomar, neuronormen, undersökningar, öppenhet, ableism

Jag förstår inte alltid mitt eget bästa

Det skulle bara bli en liten siesta. Jo tjena. Jag sov nästan oavbrutet i sexton timmar. Lustgas, tre-fyra bedövningssprutor, lågt blodsocker, bortglömd Concerta, och knaprande av värktabletter gjorde mig tydligen väldigt trött. Såhär ett dygn efteråt är jag ändå väldigt glad att det blev av till slut. Jag har haft mindre värk de senaste 24 timmarna än vad jag hade under de fyra månader som gick mellan den första sprickan till utdragningen.

Det som hindrat mig har inte varit ekonomin, eftersom jag har tandvårdskort. Min aspergerdiagnos gör nämligen att jag faller under LSS, så jag betalar bara 150 spänn per besök så länge det räknas som ”nödvändig tandvård”. Det som hindrat mig har inte heller varit brist på tider hos tandläkaren, eller brist på tider då mitt boendestöd kunnat följa med. Det som hindrat mig har varit jag själv.

När jag gnisslade sönder tanden en natt i höstas var jag i en manisk period. Visst var jag lite öm i käken när jag vaknade, men det var ju inte så illa om jag bara lät bli att använda tanden, tyckte jag. Jag var som sagt var manisk, och kunde lätt prioritera bort de saker som gjorde smärtan värre: Mat, tandborstning och sömn. Därför var det först när jag kom ur den perioden och lugnade ner mig som jag ens kom på tanken att söka hjälp. Då hade pulpan redan hunnit bli infekterad. Jag fick tanden renspolad och lagad tillfälligt, men efter det gjorde det fruktansvärt ont, så de fick göra om det. Andra gången höll den tillfälliga lagningen i drygt en vecka, innan jag gnisslade sönder även den. Nu äntligen är tanden borta.

Det är så typiskt mig att förtränga saker tills de inte går att blunda för längre. Att lära sig att tugga med ena sidan av munnen är ju inte så svårt, och att hålla sig vaken för att inte gnissla är lätt när man är manisk. Om inte min boendestödjare M frågat varför jag var så trött när jag hade stannat uppe i ett dygn på grund av värken, så hade jag antagligen väntat tills tanden ramlat ut av sig själv.

Jag är bra på att fatta dåliga beslut, och det är något jag jobbar på att lära mig att acceptera. Jag förstår inte alltid mitt eget bästa  – och det är en av de viktigaste och värsta insikterna jag fått.

Läs även andra bloggares åsikter om tandvård, tandläkare, tandvärk, vård, boendestöd, psykiska problem, mani, bipolärt syndrom, ADHD, Aspergers syndrom, sömn, mat, hälsa, stöd, insikt