Analmaracas och sprut i rumpan

Inatt drömde jag att jag träffade en kille som spelade maracas med kroppen genom att stoppa in hårda, intorkade russin i analen, och sedan dansa. Han sa att det bara var killar som kunde göra sånt; tjejer har en livmoder som är i vägen, så det låter inget då. Så såg han på mig och frågade om jag var kille eller tjej. Utan ett ord tog jag en näve russin, tryckte upp dem i rumpan, och dansade. Av ljudet hörde han att jag var kille.

Dagen T3: Tredje testosteronsprutan

Det var femton minusgrader ute imorse, och jag hade för första gången sedan jag flyttade söderut tagit på mig långkalsonger. Om jag skulle ha ont i rumpan ville jag åtminstone inte frysa. Jag gick till labbet först, som vanligt. De fyllde fyra provrör med mitt blod, och sedan var det till att sätta sig att vänta på distriktssköterskan. Jag har fått olika sköterskor varje gång, så det känns väldigt skönt att numera heta Immanuel i alla papper så att de inte ropar upp mig med fel namn.

Sköterskan verkade rutinerad och lite stressad, och det gick fort. Väldigt fort. Nebido ska injiceras i muskeln långsamt, och jag är van vid att ligga ner i säkert tio minuter, och med allt prat innan och lite efter hade jag räknat med minst en kvart totalt. De brukar säga till när de injicerat en fjärdedel, hälften och tre fjärdedelar, och båda de tidigare gångerna har det varit ungefär vid tre fjärdedelar som det har börjat göra ont. Den här gången skulle jag bara ha just tre fjärdedelar, men jag blev ändå förvånad. Precis när jag undrade om det var hälften kvar, drog hen ur sprutan och satte på plåstret. Det visade sig att hen använt en grövre nål än man brukar.

Knappt tio minuter efter att jag kommit in i rummet lämnade jag det. Visst var jag lite öm och lite yr, men inte alls så mycket som jag har känt av tidigare. Jag vilade några minuter på en bänk i sjukhusentrén innan jag gick hem, och jag kände knappt av det på hela vägen. Ingen spänningsvärk, och inget haltande. Inga pauser då jag försiktigt sätter mig på en bänk och vilar. Bara raka vägen hem.

Nu väntar jag spänt på effekterna av tredje sprutan. En mörkare röst, en kraftigare skäggväxt och hår på bröstet skulle inte sitta helt fel – men någon analmaracas vet jag inte om jag bryr mig om.

Läs även andra bloggares åsikter om testosteron, hormoner, drömmar, könskorrigering, transsexualism, vård, sprutor, värk, kön, könsidentitet, analen, livmödrar, blodprov

J för Jude, K för Kvinna, M för Man, T för Trans – Särskilda ID-kort för transsexuella?

”Ge unga transsexuella särskilda ID-kort!” föreslår professor Per-Anders Rydelius, enligt The Local. Det är ett uppenbart problem att man inte kan få någon fullständig könskorrigering med fastställelse, och oftast inte ens få börja i riktig utredning, innan man fyllt arton. Diskussionerna har handlat mycket om rätten till vård, som i utredning, diagnos, stopphormoner och hormoner, innan myndighetsåldern, men det har varit mer tyst om andra åtgärder som kan hjälpa en ung transperson.

När jag var aktiv i föreningen KIM, och vi skrev ihop vårt remissvar till könstillhörighetsutredningen 2007, så diskuterade vi frågan mycket och försökte lyfta just de alternativa stödåtgärderna litegrann. Nuförtiden är jag inte med i någon förening, men jag tror fortfarande att det skulle kunna vara en viss lättnad att till exempel kunna få ett ID-kort som inte skriker ut det juridiska kön som inte stämmer med ens självbild, och eventuellt felaktiga förnamn. Med tanke på hur svårt det har varit att få igenom namnändringar ända fram tills i höstas har det varit riktigt knepigt för många.

Ett ID-kort utan felaktigt juridiskt kön, och där de namn man inte känner sig bekväm med enbart står som initialer låter som en bra lösning – frågan är varför det bara skulle gälla transsexuella. Dels för att det finns många andra transpersoner som också skulle behöva det, och dels för att särlösningar i sig inte är det bästa. Risken finns till exempel att om korten ser lite ovanliga ut, så kommer de ändå att väcka misstankar och uppmärksamhet, och syftet är inte direkt att stämpla ett T för Trans på kortet. Efter vad jag har förstått fanns det fram tills för några år sedan ID-kort utan kön angivet, även om det såklart visade ens personnummer. Idag går det inte att ha någon identitetshandling som inte avslöjar ens juridiska kön. Det har alltså varit möjligt, och det skulle kunna gå att införa igen.

Inget land skriver ut stora J för Jude i ID-handlingar numera, men det finns K för Kvinna och M för Man – och vi har vant oss vid att inte ifrågasätta varför det skulle vara väsentligt. För en del människor blir det väldigt stora problem av något som för andra uppfattas som väldigt trivialt. Därför skulle jag absolut tycka att okönade ID-handlingar vore en bra idé – men inte bara för de som vården uppfattar som transsexuella.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om transsexuella, transpersoner, HBTQ, kön, könsidentitet, könstillhörighet, könskorrigering, vård, politik, ID-kort, säkerhet, outning, Real Life Experience, ungdomar, stöd, namn, namnändring, personnummer, juridiskt kön, genus, hormoner, Per-Anders Rydelius

Från jättebröst, mördarbakterier, svininfluensa och strömavbrott till vanlig könsdysfori

Det började med att Sasha frågade om jag inte fått någon kallelse till kirurgen än. Jag väntar ju på att få en tid för konsultation, och först efter det kan man boka in en bröstkorgsrekonstruktion. Nej, det har jag inte fått, fast det snart har gått tre månader sedan jag fick löfte om en remiss, och sju veckor sedan bekräftelsen från kliniken, där det står att de har två månaders kötid. Med jul och allt har jag inte orkat ringa och peta på dem, men det ska bli av snart tänkte jag.

Sedan la jag mig i badkaret en stund, och försökte känna efter vad jag egentligen känner när jag pratar om operationen. Är jag orolig? Ja, lite. Är jag nervös? Ja, absolut. Är jag nojig? Jag sa till Sasha att jag kommer att vara så hög på smärtstillande på hemvägen att jag garanterat  kliver på fel tåg – så JA!

Självporträtt

Men den rädsla jag brukade känna förut är som bortblåst, det insåg jag när jag klivit upp ur badet och satt mig vid datorn igen. Jag läste om en kille i USA som fått problem efter operationen – hans bröstvårtor ramlade av. Det är sant; det fanns bilder. Men fast jag kände en så oerhörd medkänsla med honom, så reagerade jag ändå inte med mitt vanliga ”det där kommer att hända mig!”. Jag är inte så rädd längre för de där mest ovanliga och dramatiska komplikationerna, fast jag redan har en lista i mitt huvud:

• Precis när jag ligger på operationsbordet går strömmen, och innan reservgeneratorn har kommit igång har kirurgen hunnit slinta med kniven.
• De blandar ihop mig med en patient som ligger inne för bröstförstoring, så när jag vaknar har jag F-kupa igen.
• På väg till jobbet samma dag jag ska opereras råkar kirurgen ut för en olycka och blir långtidssjukskriven på obestämd framtid, och landstinget vägrar att ge mig en tid hos någon annan kirurg, med hänvisning till någon okänd lucka i vårdgarantin.
• Jag får mördarbakterier i såren, så jag tappar känseln och mina bröstvårtor dör och ramlar av.
• Kirurgen har svininfluensa och nyser ner i min öppna bröstkorg (ansiktsskyddet till trots), och jag blir smittad fast jag är vaccinerad, och måste ligga i lungmaskin.
• Jag vaknar medan de skär i mig, och jag känner allt men kan inte kommunicera.
• Jag vaknar aldrig.

Men det var alltså de skräckscenarios jag målade upp förut. Nuförtiden har jag mer en sund oro, som är lite mer dämpad och mycket mer realistisk: Jag är rädd att resultatet inte kommer att bli så bra. Jag funderar över ärrvävnad, över fett och muskler, över hur de ska kunna jobba med bröstvårtor stora som tefat, och vårtgårdar modell grytlock, hur många kvadratmeter hud de kan skära loss, och hur många tvålar man skulle kunna koka av fettet som de plockar ut.

Såhär när det känns som om det faktiskt är möjligt att få en operation kan jag tillåta mig att bli lite könsdysforisk igen. Under hela puberteten har jag känt en sådan könseufori att det bara är sunt med lite omväxling. Jag HAR problem med min kropp, annars skulle jag ju inte behöva någon operation – men bara vetskapen om att det faktiskt kan bli verklighet gör det möjligt att härda ut.

Läs även andra bloggares åsikter om transsexualism, könskorrigering, könsidentitet, könsdysfori, kropp, komplex, kön, bröst, vård, väntan, vårdköer, operationer, katastroftankar, rädslor, oro, hopp, bilder, självporträtt

Mary Daly, verbal gynekologi och radikalfeministisk transfobi

Jag minns inte de exakta orden, men jag minns hur mycket kallare det helt plötsligt blev. Uppkrupen i en fåtölj i entrén till universitetsbiblioteket sträckläste jag den där boken jag hört så mycket om, när en iskall vind svepte in i rummet. Den kom inte utifrån; det var den varmaste hösten i norra England någonsin, enligt av mina lärare. Kylan kom ut ur boken och slog mig i ansiktet.

Boken hette Gyn/Ecology, och var skriven av Mary Daly. En lång text full med ordlekar, som handlade om hur männen och manssamhället har förstört allt naturligt, allt äkta och allt kvinnligt. Hon ansågs vara en viktig författare inom ekofeminismen, och det var därför jag satt där med den tjocka boken i knät. Jag hade vetat att hon skulle säga saker jag inte höll med om, eftersom hon var särartsfeminist och jag var likhetsfeminist, men jag var inte riktigt förberedd på hur personligt det skulle bli.

Boris Karloff som Frankensteins monster

Jag minns utläggningarna om ”män” som försökte bli kvinnor, och hur jag försökte förstå. När Janice Raymond 1979 publicerade The Transsexual Empire hade Mary Daly redan släppt Gyn/Ecology. Raymonds attack mot transpersoner var det som senare drev till exempel Sandy Stone att starta den transfeministiska rörelsen, i ren protest. Men Daly var alltså ett år före Raymond, och när Raymond fokuserade på hur transkvinnor infiltrerar feminismen som någon slags patriarkatets spioner, så var Daly mest inriktad på att förklara hur konstgjorda och onaturliga dessa ”male-to-constructed-females” var, och kalla dem för ”nekrofila” och ”Frankensteins monster”. Båda var fullt upptagna med transtjejer, och ägnade inte transkillar någon större uppmärksamhet – utom i förbifarten:

”The majority of transsexuals are ”male to female”, while transsexual females basically functions as tokens and are used by the rulers of the transsexual empire to hide the real nature of the game”

Transsexuella män – fittfödda män – är alltså bara symboliska galjonsfigurer, som de transsexuella kvinnorna – kukfödda kvinnor, som enligt Daly är män – är de som ligger bakom någon slags komplott. Det är det hon sitter och skriver i sin tjocka bok, och det var det som var den där iskalla vinden jag kände.

Så jag lärde mig att jag inte fanns, att mina känslor inte var på riktigt, att jag bara blev utnyttjad, att jag egentligen var en kvinna. Det här hände dessutom samma höst som jag för tredje gången berättade för ännu en terapeut att jag var transsexuell, och fick ännu ett ”nej, det är du inte” till svar. Det var samma höst som jag gick in i garderoben för första gången i mitt liv, som jag sedan stannade i i tre år. Det var naturligtvis inte Mary Dalys fel, men hon blev en av många pusselbitar som formade den där bilden jag sedan fick av mig själv som galen och självmanipulativ.

Jag har aldrig tvekat att kalla mig feminist, oavsett vilka betydelser andra har lagt i ordet. Feminism är inte en enhetlig rörelse, utan den blir vad folk gör den till. Radikalfeminismen är trots allt en så oerhört liten gren, även om Raymond och Daly har satt avtryck på feminismen och HBTQ-rörelsen som fortfarande känns ibland – som ifjol när journalisten Julie Bindel fick ta emot ett pris på Stonewall Awards trots att hon skrivit transfoba artiklar, eller när en av feminismens tungviktare, Germaine Greer, skriver om ”män som tror de är kvinnor”. Samtidigt börjar det verkligen bli dags att gå vidare.

Jag läste Gyn/Ecology hösten 2003. Sex och ett halvt år senare hittar jag en text som berättar att Daly mot slutet av sitt liv ändrade åsikt och var mindre transfob än hon var på 70-talet, och genom det får jag veta att Mary Daly är död. Jag kan inte påstå att jag sörjer, men naturligtvis inte heller att jag är glad. Däremot hoppas jag att feminismerna på 2010-talet kommer att ha lämnat allt sånt bakom sig.

Delvis inspirerat av Tiina Rosenbergs recension, och Gudrun Schymans behov av att visa att feminister inte är bitterfittor. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Mary Daly, genus, feminism, radikalfeminism, sexism, transfobi, transsexualism, cissexism, transpersoner, politik, filosofi, ekofeminism, särartsfeminism, likhetsfeminism, transfeminism, queerfeminism, könskorrigeringar, operationer, hormoner, kroppar, biologi, biologism, fördomar, paranoia, 1970-talet, genus, jämställdhet, komma ut, garderoben, lägner, kön, könsidentitet, skuld, skam, kvinnor, män, Janice Raymond, Sandy Stone, Germaine Greer, Julie Bindel, HBTQ, solidaritet, historia

Från menscykler till manscykler

Den är inte längre än sju centimeter, och väldigt smal. Förpackningen är mycket större, så man kan lätt tro att det är mer än vad det är. Som tur var är det ju inte storleken som räknas. Två stycken har redan pumpats in i min kropp, och fått mig att halta hem med en öm rumpa och ett leende.

Imorgon är det äntligen dags för den tredje sprutan testosteron. Min kropp har gått tillbaka i utvecklingen litegrann på sistone, så det behövs verkligen. Tidsintervallen mellan sprutorna har varit längre än standard: Mellan första och andra brukar det gå ungefär sex veckor, och sedan är det oftast tolv. Jag har haft tolv respektive sexton veckor, eftersom jag tydligen är känslig för testosteron.

När jag slutade ha mens funderade jag över om de där cyklerna helt skulle försvinna nu: Känslomässiga och kroppsliga upplevelser som kunde vara helt olika beroende på vilken tid i ”månaden”* det var. Idag vet jag att jag fortfarande har cykler, men att de snarare är beroende av hur länge sedan det var jag tog senaste sprutan. Förhoppningsvis kommer det också att jämna ut sig när jag kommer upp på en mer stabil nivå.

Jag har bytt ut menscykler mot manscykler, men de är längre, mildare och mer förutsägbara – och med undantag för det som försvinner ner i provrör varje gång innan cykeln börjar om, så är de helt och hållet oblodiga.

*) En ”månad” för mig kunde vara allt mellan fyra och åtta veckor, men vi säger så för enkelhetens skull.

Läs även andra bloggares åsikter om testosteron, Nebido, sprutor, vård, medicin, biverkningar, transition, transsexualism, könskorrigering, mens, humörsvängningar, känslor, psykologi, hormoner, bilder

Jonas ”Basshunter” Altberg om att leva med Tourette

”Tourette’s sometimes feels like it’s doing everything to embarrass you. It’s like someone is in there trying to take the p*** out of you.”

Svenska artisten Jonas Altberg, alias Basshunter, förklarar för de andra deltagarna i brittiska Big Brother hur jobbigt det kan vara att ha Tourettes syndrom, men samtidigt att det blir bättre med åren. Han säger också att han önskar att han haft en förebild när han var yngre som han kunnat se upp till, och att han önskar att han kunde vara en förebild för ungdomar med Tourette.

Visserligen kan jag inte alls med hans musik, men jag skulle ändå säga att det är han redan. Bara det att vara öppen med sin diagnos och sina svårigheter är mer än vad de flesta vågar.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Jonas Altberg, Basshunter, Tourettes syndrom, NPF, förebilder, Big Brother, tv, musik, artister, kändisar, öppenhet, tics, tvångshandlingar, diagnoser, Storbritannien, media

Jag låter som en man som försöker låta som en kvinna

Igår var första gången i år som jag gick utanför dörren. Idag var inte första gången, men tredje, som jag hörde min egen röst i år. Eftersom jag är sjuk och hes har jag gjort avbrott i röstträningen, och försöker vila rösten så mycket det går. I förrgår ringde jag in till psyk för att förlänga ett recept, och jag märkte hur oerhört hes jag var. Rösten sprack hela tiden, men var ändå ganska ljus.

Idag är jag däremot hes på ett annat sätt. Nyvaken ringer jag hälsocentralen direkt när de öppnar vid åtta, och kommer på medan jag väntar att jag borde testa om jag överhuvudtaget har någon röst. Det hinner jag inte, för de svarar på en gång så fort jag tänkt tanken. Men rösten bär, som tur är. Jag kan få fram flera stavelser på raken, och mitt ärende löser sig. Jag får en ny tid för testosteronsprutan redan imorgon. Det är då jag kommer av mig lite, när jag hör hur jag låter. För även om jag vet att min röst är lite mörkare på morgonen, och i synnerhet när jag är hes, så hade jag inte förväntat mig detta.

Jag talar med en ganska mörk röst, men jag har en intonation som går upp och ner på ett sånt sätt som nästan bara kvinnor gör. Testosteronet och viruset har gjort sitt, men beteendet är fortfarande det inövade ”kvinnliga”. Jag låter som en man som försöker låta som en kvinna – och jag vet inte om jag ska vara glad eller irriterad över det. Jag tror att jag framförallt är glad.

Läs även andra bloggares åsikter om målbrottet, röst, pubertet, hormoner, testosteron, vård, könskorrigering, transsexualism, röstläge, virus, influensa, infektion, heshet, manligt, kvinnligt, röstträning, telefon, sprutor, Nebido

Tips för tankspridda twitterfittor

När gick jag egentligen och la mig igår?

Har jag ätit lunch idag?

Hur många dagar sedan var det jag satte den där satsen med groddar?

Såna här frågor ställer jag mig väldigt ofta, eftersom jag dels har svårt att hålla rutiner, och dels sällan minns om jag har gjort saker eller inte. Min tidsuppfattning är inte linjär, utan korvar sig som en gammaldags telefonsladd, och därför är det komplicerat att försöka minnas om det var idag, igår eller imorgon som jag hade gått och lagt mig vid midnatt.

På sistone har jag däremot hittat ett sätt att få lite bättre ordning på det hela. Eftersom jag alltid sitter vid datorn, och twittrar flitigt, så kan jag använda mina tweets som stöd för minnet. Till exempel såhär:

När gick jag egentligen och la mig igår?

Någon gång efter tre på natten, i alla fall, för sista tweeten är skriven då:

”Bara för att jag är lycklig har ingen rätt att ta ifrån mig titeln Mest Synd Om I Hela Världen. about 20 hours ago”

Har jag ätit lunch idag?

Ja, jag vill minnas att jag tröstade mig med resterna av sojaköttgrytan när jag kom hem från apoteket:

”Helvete. Kan inte de tre vise männen ta med sig lite Nebido till mig? Vad gör jag nu? about 10 hours ago”

Hur många dagar sedan var det jag satte den där satsen med groddar?

Tydligen la jag dem i blöt i måndags kväll:

”undrar om min groddapparat i plast istf glasburk i diskstället gör mig mer eller mindre trovärdig som hippie. Stöldgods från föräldrarna. 9:40 PM Jan 4th”

Det går naturligtvis bra att använda sig av sina facebookstatusar också, men det kan vara svårare att hitta där om man har många olika saker i sin logg, som olika quiz och spel och samtalstrådar. Själv tycker jag att Twitter är lättare, eftersom jag kan se alla mina inlägg i en enda lång rad.

Fördelen med att använda sina tweets eller statusuppdateringar är alltså att man lätt får någon slags överblick av vad man egentligen håller på med, och att allt man skriver dessutom automatiskt får en tidsstämpel. För en tidsförvirrad och tankspridd twitterfitta som mig är det guld värt.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om ADHD, Aspergers syndrom, ADD, Twitter, hjälpmedel, teknik, internet, rutiner, tid, tidsuppfattning, funktionshinder, NPF, psykologi, minnet, glömska, Facebook

Letterman har fått transsex på hjärnan

- President Obama har har gett en utnämning till en person med arabiskt ursprung. Hon heter Amanda Simpson, och är rådgivare i handelsfrågor. Vi har en bild på henne. Ja, här är hon: Amanda Simpson, och hon är ara…

- Va?! (förvirrad) Amanda? A-amanda!? Är Amanda blatte?! (uppenbart i chock) Herreguuud! (blir upprörd, och rusar ut)

Nej, det är inte på riktigt. Det är inte så sketchen går, mellan David Letterman och hans sidekick. Ett sånt skämt skulle aldrig fungera; det vore ju fruktansvärt rasistiskt. Publiken skulle inte skratta hjärtligt, utan kräva en ursäkt.

Inte skulle skämtet fungera ordentligt heller, eftersom det första folk tänker på när de hör ordet ”arab” inte är ”sex”. Dessutom finns det inte någon slags allmän föreställning om att icke-vita som passerar* som vita utnyttjar det för att ha sex med vita, och att det beteendet är att lura de vita personerna som tror att de har sex med en annan vit person. Likaså när en person som outats som icke-vit blir mördad av sin partner i vredesmod över den avslöjade ”lögnen”: Då fylls inte forumtrådar av kommentarer om att hen fick skylla sig själv, för att man faktiskt måste respektera att inte alla tänder på blattar. Inte annat än i dåligt modererade forum och på högerextremistiska communities, i alla fall.

Sketchen på youtube

Men Amanda Simpson är – vad jag vet – inte en kvinna med arabiskt ursprung, men däremot en kvinna med transsexuell bakgrund. Hon är den första öppna transpersonen på en hög politisk post i USA, och som hon redan sagt själv: ”Att vara den första suger”.

***

*) Ordet passera används inom transvärlden om att uppfattas som det kön man föredrar att uppfattas som av personer man inte känner; till exempel passerar Amanda Simpson som kvinna. Ordet kommer från just att passera som vit, det vill säga att vara ättling till slavar men ha så ljus hy att man behandlas som vit.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om transsexualism, Amanda Simpson, David Letterman, tv, media, humor, skämt, transfobi, cissexism, politiker, politik, rasism, islamofobi, HBTQ, kön, genus, sexism, homofobi, bögskämt, könskorrigering, påhopp, lögner, fördomar, etnicitet, hatbrott, våld, brott, sex, sexskämt, sexualitet, läggning, Barack Obama, USA

Guld, rökelse och testosteron

Jag är ju aldrig ledig, så för mig finns inga röda dagar. Därför byltade jag på mig och gav mig ut i solnedgången på jakt efter testosteron. Imorgonbitti är det dags att ta sprutan igen, och jag är alltid ute så sent som möjligt eftersom jag inte vill ha ett lager steroider hemma ifall något pucko får för sig att bryta sig in eller så. Det visade sig vara en dålig idé.

När jag klev fram till dörrarna till gallerian gled de inte upp. Jag tittade in genom glasdörrarna, och såg att alla affärer var stängda. I samma sekund kom jag på det. Helvete. Jag mindes tillochmed att det är trettondagen idag, men jag fattade inte att det innebär att apoteket är stängt. Sjukhusapoteket öppnar klockan nio imorgon, men min tid hos distriktssköterskan är kvart i. Jag måste byta tid, och förmodligen skjuta upp sprutan i några dagar. Så går det när man inte har koll på helgdagarna.

Igår var dagen då Viola blev Cesario enligt Shakespeare, och idag är dagen då de tre vise männen ska komma med guld, rökelse och myrra till jesusbarnet. Såvida de inte har med sig en ask Nebido till mig så lär jag få vänta några dagar extra på min tredje spruta. Lite vishet och planeringsförmåga skulle jag vilja ha också, men det kanske är för mycket begärt av gubbarna som trots allt kom tretton dagar för sent, och dessutom klantade till det och outade Jesus inför Herodes, som satte igång ett massmord på bäbisar. Vi är väl ungefär på samma nivå där, jag och de tre vise männen.

Läs även andra bloggares åsikter om testosteron, trettondagen, apoteket, helger, öppet, glömska, virrighet, sprutor, medicin, vård, Nebido, Jesus, de tre vise männen, social inkompetens, planeringsförmåga, ADHD, Aspergers syndrom, NPF, transsexualism, könskorrigering, Shakespeare, trettondagsafton, kristendom, teater, kultur, myter, religion, högtider

Amanda Brihed, Amanda Simpson… Världen behöver fler amandor!

Amanda hade lovat något speciellt tills idag, i Expressen, så det första jag gör är att gå dit och kolla. ”Jag tror du kommer att gilla det” sa hon. Och det stämmer, för Amanda skriver om en annan Amanda. Amanda Brihed skriver om Amanda Simpson; folkpartisten om Obamas rådgivare som väckt internationell uppmärksamhet för att hon blev vald för sin kompetens och inte bortvald för att hon har transsexuell bakgrund.

Amanda Brihed, för en del mest känd som grundare av Nätverket Svart Måndag, meddelar att hon tänker kandidera till riksdagen för Folkpartiet. För mig är hon framförallt Amanda, transaktivisten; det var så jag lärde känna henne för några år sedan. Inte som Amanda, den transsexuella, utan som Amanda, aktivisten, alltså. Sedan drog hon igång Svart Måndag, och började ligga lågt med sin bakgrund, tills hon blev outad i Metro. Mycket har hänt sedan dess, och jag har förstått att hon har kämpat mycket med att å ena sidan vara öppen, för att hon inte skäms, och å andra sidan få ha någon slags privatliv. Därför tänker jag att det är ett stort steg att hon idag kommer ut så öppet som det bara går, och samtidigt berättar att hon är riksdagskandidat. I Expressen skriver hon:

”Det är ingen slump att USA hunnit före Sverige. I USA är GID en konkurrensfördel inom näringslivet, då transpersoner är vana att tänka utanför normer och ramar. I dag premierar företagen, inte kunnande utan idéer och nyskapande. Något som vi tvingats lära oss sedan barnsben.”

Det håller jag med om. De flesta transpersoner – inte bara transsexuella – som jag känner har erfarenheter av att tvingas gå utanför ramarna och omvärdera sina liv. Och på sin blogg fortsätter hon:

”I framtiden behöver vi förebilder. Vi behöver pionjärerna som lyckas ta sig in i politikens finrum, på styrelseposterna inom näringslivet och inom myndigheter och statliga verk. Vi behöver artister och konstnärer och vi behöver andra som vågar sticka ut. Människor som vågar stå för sin historik, för sin trans- eller intersexualism och för att de är precis lika bra som alla andra människor.

Vår minoritet är förmodligen så stor som 50.000 personer bara i Sverige idag. Det är dags att inse att vi behöver samma möjligheter att utvecklas och få rätten att styra över våra egna liv som alla andra minoriteter i samhället idag. Vi har blivit åsidosatta, diskriminerade och tvångssteriliserade länge nog. Det får räcka nu!”

Även om jag inte är folkpartist – jag är alldeles för röd och grön för att ens snudda vid ljusblått – så vet jag att Amanda står för många bra åsikter. Jag skulle inte rösta på henne för att hon har transsexuell bakgrund, men ifall jag hade varit mer högervriden skulle jag definitivt ha röstat på henne för att hon tar transfrågor på allvar. Hon är insatt, hon är kunnig och hon kommer aldrig att göra generalfel som att säga ”homo- bi- och transsexuella”, som genomsnittspolitikern gör när hen försöker vara engagerad.

Amanda har rätt i mycket av det hon säger. Transpersoner har funnit sig i att antingen bli bortsorterade eller smyga för att kunna göra karriär. När någon inte blir diskriminerad är det en världsnyhet. Det räcker nu. Transpersoner måste få ta plats – och ingen kommer att upplåta plats åt oss om vi inte är beredda att ta första steget själva.

Världen behöver fler amandor; såna som vågar stå för den de är och samtidigt vägrar finna sig i att bli trakasserad för det. Heja Amanda! Och heja transfolk! Vi har allt att vinna, men inte mycket att förlora.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Amanda Brihed, Amanda Simpson, politik, Obama, USA, Sverige, politiker, Folkpartiet, transsexualism, könskorrigering, transsexuella, intersexuella, transpersoner, HBTQ, kön, könsidentitet, genus, könsuttryck, val, riksdagen, kompetens, kunskap, engagemang, aktivism, diskriminering, trakasserier, transfobi, cissexism, erfarenheter, psykologi, mod, utanförskap, könsbyten, tvångskastreringar, lagar, könstillhörighet, intersexualism, kastrering, vård, förebilder, idoler, aktivism, Nätverket Svart Måndag, öppenhet, outning

Hokus pokus transexiokus – Könsbyten och den verkliga förvandlingen

Jag satt och tittade på filmen om Lucy, och kunde inte låta bli att märka ord. Egentligen tyckte jag att det var ett rätt bra program med förvånansvärt få faktafel, men jag fastnade i mina egna tankar.

Dokumentären Livet som transsexuell tonåring följer engelska Lucy, som när programmet börjar är 17 år och är som tonåringar är mest, fast ändå inte. Hon har komplex, nojor och kärleksbekymmer – som blir ännu mer komplicerat av att hennes kropp inte vill samarbeta och av att killarna som hon dejtar gör en grej av det när de får veta. Ändå framstår hon som väldigt mogen för sin ålder, och jag önskar att jag hade varit så cool när jag var tonåring. Lucy kom ut som sextonåring och har gått på hormoner sedan dess, och mot slutet av filmen är det äntligen dags för den första av operationerna hon har sett fram emot: Bröstförstoringen. Hon träffar även en kirurg för att diskutera vaginoplastik – och det är här jag hakar upp mig på orden. I programmet säger de ”transform” om de fysiska förändringarna, som översätts med ”förvandling”.

Harry Potter och en testosteronspruta?

För mitt inre ser jag nånting ur Harry Potter med svischande trollstavar och specialeffekter, för det är så jag uppfattar det svenska ordet: mystiskt, drastiskt, dramatiskt och magiskt. Jag skulle mycket hellre använda ord som förändra eller rätta till eller åtminstone omforma, för att beskriva den medicinska behandlingen. Men så hakar jag upp mig IGEN; den här gången på mina egna tankar. För visst ÄR förvandla ett bra ord – om man tolkar det på rätt sätt.

• Man förvandlas inte från man till kvinna, eller tvärtom.
• Man förvandlas inte från en kropp till en annan, och definitivt inte genom ett trollslag. Kroppen är densamma, med ärr, fräknar och rynkor och det ena låret lite fetare än det andra. Det är bara vissa egenskaper som förändras.
• Man förvandlas inte till någon helt annan person, som är fri från alla minnen och kopplingar till livet man levde förut och som får helt nya egenskaper.
• Man förvandlas inte nödvändigtvis till någon som helt plötsligt har andra intressen, värderingar, vänner, yrke – eller för den delen sexuell läggning.

Men:

• Man förvandlas förhoppningsvis inombords ändå, i takt med att man utvecklas – som en fjäril som kravlar sig ur puppan.

Jag är samma person som jag var för drygt tre år sedan, och ändå någon helt annan. Min bitterhet, min självömkan och min naiva tilltro till min egen självdestruktivitet är historia, så på så sätt är jag förvandlad.

Om den jag var då hade träffat den jag är idag hade mitt gamla jag förmodligen avskytt mitt nya. Så vidrigt äckelkäck och överslätande, och så otroligt blind för sina egna brister och fel, skulle domen ha varit över mitt nya jag. Det bjuder jag på – för även om man inte kan hoppas på sagor, så är verklighetens förvandlingar ibland ännu bättre än så.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om transsexualism, könskorrigering, vård, könsbyten, ord, terminologi, media, dokumentär, Livet som transsexuell tonåring, kön, genus, könsidentitet, fördomar, cisnormativitet, transfobi, förvandling, förändring, operationer, utveckling, psykologi, sexuell läggning, personlighet, hormoner, testosteron, östrogen, metamorfos, liknelser, språk, självkänsla

Konspirationen för hemlighållandet av livets mysterier

Det finns de som säger att ifall livet kom med en bruksanvisning skulle det vara meningslöst; att hela charmen med att leva ligger i att upptäcka lösningarna själv.

Jag tror ibland att de som säger så egentligen är rädda att andra ska upptäcka att de själva sitter på just en sådan bruksanvisning.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om psykologi, filosofi, livet, bruksanvisning, hemligheter, konspirationer, förvirring, lögner

Min Stora Operation – När man byter kön på orden

Tankarna började vandra mot Operationen. Den Stora. Det där ingreppet som jag längtat så efter, det som ska göra att jag känner mig mer hel och lindra symtomen av min transsexualism.

Det var då jag insåg att det är ännu en såndär sak som gör att det lätt blir missförstånd mellan mig och de jag pratar med. Jag vet ju att det säkert är många som skulle tänka ”Aha, han pratar om Könsbytet. Det där man trollar fram en kuk och skapar en man av en kvinna”. Det är inte det som är Operationen för mig, eftersom jag kanske inte ens kommer att göra en penisrekonstruktion. Inte heller är Operationen den där jag blir av med livmoder och äggstockar. Den operation som jag längtar efter är bröstkorgen; att bli av med fettpåsarna.

Min utredare sa att så gott som alla transkillar vill operera bort brösten. Det är något folk längtar efter, och det förstår jag verkligen. Däremot är det inte ens någon som vet hur många transkillar som väljer att avstå från penisrekonstruktion av olika skäl:  Operationsresultaten är inte så bra att riskerna väger upp det, det är viktigare att få hormonbehandling och bröstoperation, man har faktiskt en kuk, även om den är väldigt, väldigt liten…

I transvärlden använder man ofta tre olika ord för att beskriva transsexuella: Pre-op, post-op, non-op. Op står för operation, och man utgår från att det finns de som väntar på operation, de som redan har gjort den, och de som avstår. Transkillar som gör en bröstkorgsrekonstruktion men inte en penisrekonstruktion sorteras oftast in under non-op, även om man dessutom plockar ut både livmoder, äggstockar och äggledare. Man genomgår alltså ett antal olika operationer, men är ändå oopererad. Den enda operation som räknas är nämligen den som formar de yttre könsorganen: Kuk och fitta. Orden är skapade med tanke på transtjejer, som har andra förutsättningar och behov. När så transkillar har blivit mer synliga är det uppenbart att innebörden i orden inte riktigt passar, men de finns ändå kvar och man fortsätter att sortera folk enligt samma mönster.

Det hör också till saken att det inom transvärlden finns en hierarki där post-ops har en lite högre status än pre-ops, och där en liten högljudd grupp pre- och post-ops hävdar att non-ops inte är transsexuella alls och inte har rätt till någon vård. Tjejer som är non-ops står lägre i rang, och måste ständigt försvara sig mot ‘anklagelser’ om att vara transvestiter – som om det vore något fult att vara transvestit, och som om de vore något slags hot mot världsordningen att vara non-op. Och dit sorteras alltså även killar, oavsett hur många operationer de går igenom, så länge de inte bestämmer sig för att göra en penisrekonstruktion.

Man är oopererad även om man har genomgått tre-fyra operationer som ett led i sin könskorrigering, för det enda som räknas är kuk eller fitta. Lite som en rest från den tid då transkvinnors längtan att bli av med kuken var ett mått på hur väl diagnosen stämde. När man byter kön på orden kan de skava ordentligt. Min Stora Operation är ingen riktig operation, för den ger mig ingen status som post-op eller ”färdig”. Det enda den gör är att behandla min transsexualism och få mig att må bättre – och det är ju det som är det viktiga.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om normer, fördomar, vård, kön, könskorrigering, transsexualism, transpersoner, HBTQ, operationer, könsorgan, status, ord, språk, kukar, fittor, kastrering, bröst, livmoder, äggstockar, äggledare, kirurgi, könsbyte, genus, transvestiter

Hög utbildning ökar autismchansen

En ny studie från Kalifornien i USA visar att antalet barn som får en autismdiagnos varierar kraftigt mellan olika bostadsområden: på vissa håll var det över dubbelt så vanligt som i resten av området. Man har tittat på olika faktorer i miljön, och inte hittat någon koppling mellan till exempel miljöförstöring och autismfrekvens. Det fanns vissa tecken på ett samband mellan autismdiagnoser och föräldrarnas ålder, men det var inte det mest dominerande. Däremot upptäckte man att den stora skillnaden var föräldrarnas utbildningsnivå.

Högutbildade föräldrar har i större utsträckning barn med autismdiagnoser än andra, och det är egentligen ingen nyhet. Det de inte tar upp i pressmeddelandet är vad det egentligen betyder. Att undersöka hur många som fått en diagnos är inte samma sak som att undersöka hur många som faktiskt har autism. Resultatet kan betyda en massa olika saker:

• Högre utbildning betyder oftast högre lön och bättre löneförmåner, vilket i sin tur ökar möjligheten att få bra vård för sina barn. I ett land som USA är det A och O.
• Högre utbildning gör att man har lättare att hitta och förstå medicinsk litteratur, och att argumentera och strida för sin sak gentemot läkare och psykologer. Det är lättare att bli tagen på allvar om man pratar akademiska.
• Högre utbildning betyder ofta lättare arbetsbörda, vilket gör att man har mer energi att slåss för sina barns rättigheter.
• Högre utbildning kan betyda att man har högre krav på barnens beteende, vilket gör att avvikelser från normen syns tydligare.
• Högre utbildning kan i sig vara ett tecken på att autistiska drag finns i släkten. För som Hans Asperger själv sa: ”För att lyckas inom vetenskap eller konst är en gnutta autism nödvändigt”.

Det hade varit intressant att se resultatet om de följde upp med en studie av hur stor andel av barnen i de olika områdena som faktiskt är autistiska. Kanske hade de upptäckt att det inte är så stor skillnad mellan olika områden egentligen; kanske inte.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om autism, forskning, vetenskap, medicin, USA, vård, utbildning, diagnoser, klasskillnader, miljö, ekonomi, sjukförsäkringar, barn, stöd, psykiatri, gener, NPF

Amanda Simpson: Obamas nya rådgivare – och transperson

En gång i tiden fanns det bara läkare, men sedan kom det kvinnliga läkare också. Samma sak med präster, professorer, ingenjörer, politiker och allt vad det var: Det fanns de som antogs ha kuk som var könlösa, och de som antogs ha fitta som blev könade. Mannen var norm. De kvinnliga läkarna/prästerna/professorerna/ingenjörerna/politikerna/whatever fick dessutom en del uppmärksamhet bara på grund av sitt kön; en del positivt, men mycket negativt också. Förväntningar och krav ställdes från olika håll på att de skulle vara si och göra så. Medan männen aldrig var representanter för sitt kön var kvinnorna alltid det.

Idag har saker och ting förändrats, och allt det här har du säkert hört förut. Det är bara uppvärmning till en liten jämförelse.

Amanda Simpson är president Obamas nya rådgivare i handelsfrågor. Hon är ingenjör, pilot, flyginstruktör och testpilot med över 20 års erfarenhet, och har dessutom en mastersexamen i Business Administration. Hon har också haft en hel del uppdrag i olika kommittéer och styrelser, och fått utnämningar som Raytheon Woman on the Move 2001, enligt hennes hemsida. Det är på grund av allt detta hon har fått jobbet – men det är inte det som har gjort henne uppmärksammad. Det som lett till att hennes namn ger 106 träffar på nyhetsartiklar är inte hennes meriter, och inte heller att hon är kvinna, utan att hon är en kvinna med transsexuell bakgrund. Det är det som får tidningar att skriva om henne; de flesta uttrycker sig respektfullt, även om en del naturligtvis hakar upp sig på hennes medicinska historia.

Egentligen har min idol Matt Kailey redan sagt det jag vill säga: Det är ett tveeggat svärd att vara en offentlig person och öppen. Å ena sidan kan man vara en förebild och bidra till att synliggöra transpersoner som grupp. Å andra sidan riskerar man att bli Transpersonen, vilket är precis som det var med Den Kvinnliga Läkaren en gång i tiden; man får uppmärksamhet för den man är snarare än för vad man gör. Jag gissar att hon själv hade anat att det var så det skulle bli. Simpson visste antagligen precis vad hon gjorde när hon sa:

”as one of the first transgender presidential appointees to the federal government, I hope that I will soon be one of hundreds, and that this appointment opens future opportunities for many others.”

Pressmeddelandet är från National Center for Transgender Equality, och Simpson gör alltså ingen hemlighet av att hon har transsexuell bakgrund. Mara Keisling, en representant från centret, säger:

”What is noteworthy about this appointment is not that a transgender person is serving this administration – many transgender people work for the federal government – the real story is that Amanda Simpson was selected based on her exemplary credentials and not because she is transgender. Countless transgender people are overlooked every day for jobs they can do very well. When an employer does not discriminate based on gender identity, they have access to more highly qualified people. That’s what happened here.”

Amanda Simpson är inte den första öppna transpersonen i amerikansk politik, men den som har nått högst. Hon kanske inte heller är den första transpersonen att sitta som presidentrådgivare – men hon är den första som nått så långt och är öppen. Hon blev inte bortvald på grund av sin historia, och hon blev inte diskriminerad. Hon har levt öppet och ändå lyckats göra karriär, utan att behöva kompromissa för att arbetsgivarna vägrar anställa en transperson. DET är den verkliga nyheten. Därför hoppas jag precis som Simpson att det här bara är början, och jag är verkligen glad för hennes skull.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Amanda Simpson, politik, Barack Obama, USA, politiker, diskriminering, fördomar, media, cissexism, transfobi, transpersoner, transsexualism, könskorrigering, HBTQ, heteronormen, jobb, media, uppmärksamhet, National Center for Transgender Equality, Matt Kailey, genus, sexism, stereotyper, kön

Internatskolan för vanartiga flickor av alla åldrar och kön

Den har en spetskant, och ett förtryckt blomstermönster. Broderduken är vit, men trådarna är lila i olika nyanser. En halvfärdig liten nätt bordsduk från någon av alla vistelser på psyket. Ett minne från den tiden då man kunde få gå på arbetsterapi när man var inlagd, innan de sparade in även på det. Under två timmar på förmiddagarna kunde man få sitta i ett rum på andra sidan korridoren och bläddra i skvallertidningar, sticka vantar, sy grytlappar, måla akvarell – eller brodera. Det var den enda omväxling som fanns, om man inte fick gå ut själv och inte kände för att bli vallad av en skötare genom kulvertarna till sjukhuskiosken och tillbaka. Arbetsterapin var frivillig, men väldigt omtyckt eftersom det var det enda sättet att hantera den oändliga ledan som sitter i väggarna på psyket.

Egentligen var psyket lite som en gammaldags internatskola för flickor; som hämtad ur någon roman. Man delade rum med någon man inte kände men som såg en naken och hörde en prata i sömnen, man var beordrad tystnad efter tio och det var händerna på täcket eftersom de tittade till en var tjugonde minut dygnet runt, och i allt man gjorde övervakad. Och man handarbetade, för av någon anledning ansågs det lämpligt att förse självdestruktiva människor med nålar och saxar. De hoppades väl på att folk inte skulle komma på tanken.

Vi var synnerligen vanartiga flickor, i olika åldrar och av olika kön – men sydde grytlappar och broderade, det gjorde vi. När jag hör folk som varit inlagda på rättspsyk för sitt självskadebeteende berätta undrar jag ibland om det inte är lite som en gammaldags internatskola för pojkar. Kanske har de inte så många broderier att välja på där.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om psykiatrin, kön, genus, broderi, handarbete, internatskola, självskada, självdestruktivitet, psykologi, vård, arbetsterapi, bilder

Storebror ser dina könsorgan

Strax före jul såg jag Breakfast on Pluto för andra gången. Jag älskar den filmen, och en av de mest talande scenerna är när huvudpersonen Kitten går från att uppfattas som ett offer till att ses som terrorist på en sekund. Kitten är en irländsk transperson i London på 70-talet, som råkar vara på ett disco när en IRA-bomb exploderar. Hon förs till sjukhus och inför presskamerorna på akuten klipper sköterskan upp henoms strumpbyxor för att kunna sköta om såren, när man ser att hon plötsligt hejdar sig. I nästa scen dunkar en polis Kittens huvud i bordet i förhörsrummet. En irländare i London, som är en biologisk man i kvinnokläder – det är klart att det var ”han” som placerade ut bomben.

Det är den scenen jag tänker på när jag läser om kroppscannrarna på flygplatser:

”Kroppsskannern ser rakt genom dina kläder. På skärmen avbildas varje kontur, inklusive kön, piercingar och eventuella gömda föremål.”

På bland annat Schiphol i Amsterdam och  Heathrow i London har man börjat förbereda för kroppscanning, och självklart är det för det nobla syftet att stävja terrorism. Som allt annat. Men ändå.

Jag vet att Breakfast on Pluto bara är en film, och att det finns en viss medvetenhet om att det existerar transpersoner, men det är ändå inget man kan ta för givet. Även om man inte ska måla fan på väggen, och även om det säkert finns många transpersoner som precis som jag  flugit utan några större bekymmer, så händer det att folk blir illa bemötta just för att de är transpersoner. Det har till exempel hänt att transmän har blivit tillsagda att plocka ur sina penisproteser ur byxorna vid säkerhetskontrollen, och det händer att personalen ställer väldigt personliga frågor mitt framför andra resenärer, och att man gör extra kontroller och hånar transpersoner.

Kroppscanning är ännu en säkerhetsåtgärd för att hindra terrorister, men som kan ställa till problem för massor av oskyldiga. Som tur är har ingen än så länge kommit på att gömma en liten sprängladdning i en behå, men ändå misstänker jag att de nya kontrollerna kan leda till ännu fler missförstånd och rena trakasserier. Ifall de ska användas måste det vara ett minimikrav att personalen är utbildade i transkompetens.

En person i klänning är inte terrorist bara för att hen visar sig ha kuk, precis som en person med ”arabiskt” utseende inte är det. Det låter kanske självklart, men det senare har visat sig vara väldigt svårt att förstå. När storebror ser dig in på bara skinnet är det extra viktigt att hen vet att bara för att man har lindat brösten eller tejpat kuken så att de inte ska synas genom kläderna, så betyder det inte att man har något att dölja.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om HBTQ, kön, könsroller, könsuttryck, könsidentitet, transpersoner, könsöverskridande, cisnormativitet, flygplatser, terrorism, kroppscanning, säkerhet, Breakfast on Pluto, film, Schiphol, Heathrow, Amsterdam, London, flyg, resor, identitet, säkerhetskontroll, islamofobi, rasism, fördomar, 9/11, USA, politik, transfobi, kränkningar, kroppar, könsorgan

Gravidcravings med min inre grottmänniska

Igår åt jag varma mackor med ajvar, surkål och hasselnötter till lunch. Idag blev mitt lilla söndagskvällsfika en trave pepparkakor dippade i hummus. Det är tre dagar in på mitt liv som vegan, men det är inte typiskt veganer att äta såhär. Däremot är det typiskt mig – och det är framförallt typiskt mig när jag har gravidcravings. Till exempel för sex år sedan när jag var gravid med Asperger och väntade på att föda en diagnos, eller för tre år sedan när jag var gravid med min inre man, då åt jag såna här kombinationer. Vad det är jag är gravid med nu vet jag inte riktigt; kanske min uppsats?

Eller så är det för att jag helt enkelt har lite hormonsvängningar, rent fysiskt. Det har gått 109 dagar sedan förra testosteronsprutan, och på torsdag är det dags igen. Då har det gått 16 veckor, och jag har en känsla av att mina värden är på väg neråt. Jag märker att min hud inte är riktigt så fet som den har varit på sistone, och jag svettas inte lika mycket trots att det är över 20 grader härinne. Andra förändringar är svårare att sätta fingret på, och några är faktiskt lite för privata för att beskriva ingående. Hursomhelst ska det bli skönt att få upp värdena.

Sasha sa att han hoppas att jag blir aggressiv den här gången: ”Du behöver mer sånt”. Jag är inte säker på om jag håller med, men om jag ska välja biverkning och det står mellan det och att tappa håret, så kanske det inte är någon dum idé. Det kan ju vara en skön omväxling att gå från folkskygg till folkilsk, om man inte överdriver. Jag hoppas bara inte att det är min inre grottmänniska jag ska föda.

Läs även andra bloggares åsikter om hormoner, cravings, graviditet, mat, transsexualism, könskorrigering, testosteron, bilder, förändringar, hormonsvängningar, biverkningar, sprutor, aggressivitet, humör, psykologi

Om GW Persson är normalstörd karlakarl, är jag glad att jag är en psykstörd bögfitta

”Jag skulle inte drömma om att ha en fejd med en fjolla. Vill han hålla på och fejda sig med mig så väl bekomme”

Det verkar som om fjolla betyder något negativt för Leif GW Persson, när han använder det om Björn Ranelid; ungefär som drama queen. Ordet fjolla har – för den som inte vet – dubbla betydelser: Omanlig man/bög å ena sidan, och dåre å andra sidan. Det är en av anledningarna till varför jag tycker att det är ett så perfekt ord för att beskriva mig själv. För det är nog i alla fall bättre att vara en fjolla än att kläcka ur sig såna fantastiska saker som denna:

”Jag tror att Björn Ranelid hellre skulle dö än ta livet av sig”

Om det är så välformulerat normalstörda karlakarlar uttrycker sig, så är jag glad att jag är en psykstörd bögfitta.

***

OBS! Jag är egentligen oerhört ointresserad av den såkallade konflikten. Det här är inget ställningstagande för någon sida, utan bara en fundering över vilka ord folk använder som förolämpningar.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Leif GW Persson, Björn Ranelid, fjolla, ord, förolämpningar, sexism, homofobi, transfobi, manlighet, kön, genus, könsroller, drama queen, kändisar, normer, HBTQ, heteronormen, psykofobi, psykisk sjukdom, galenskap, stigmatisering, psykologi, skvaller, konflikter, tv, media, Stjärnorna på slottet

En korsfäst Jesus i guldkjol

Några av mina sparade kjolar och klänningar

Det är ingen hemlighet att jag har lik i garderoben: Kjolar och klänningar jag inte riktigt kunnat göra mig av med. Idag när jag städade ur garderoben hittade jag de snyggaste: De svarta spetskjolarna och den guldiga indiska kjolen. De är för snygga för att ligga i en låda, men även om jag skulle känna för att ha kjol så vill jag inte använda dem, eftersom de är både för obekväma och för fina för det.

Guldkjolen satt på väggen ett tag, och jag märkte att folk som kom hem till mig tolkade det som om jag manifesterade mitt förflutna på något sätt. Det var inte riktigt min tanke: Jag köpte den just för att ha som prydnad och har aldrig burit den. De andra kjolarna och klänningarna som jag faktiskt har haft på mig är inte heller symboler för mitt förflutna. De säger ingenting om hur jag var när jag levde som tjej, och de säger inte heller något om hur jag idag relaterar till det som varit. Jag har sparat dem för att de är vackra, inte för att de står för något särskilt – och det är tydligen lite svårt för människor att förstå.

Jag fick till exempel en gång en fråga om jag inte hade hatat att ha kjol på mig, och om den satt där som någon slags symboliskt straff mot alla kjolar. En bild av en korsfäst Jesus i guldkjol dök upp för mitt inre, innan jag förstod vad hen menade: Att jag måste ha något slags aggression mot allt som hen uppfattade som kvinnligt, och att spika upp kjolar på väggen måste betyda att man straffar kjolen. Andra har utgått ifrån att kjolen sitter där för att provocera dem; för att de inte ska glömma att jag är jättebögig och jättefjollig och jättequeer. Såna tolkningar säger nog mest om personerna själva, men bilden som jag fick stannade kvar i mitt medvetande.

En kjol på vardagsrumsväggen hemma hos en transkille är inte självklart en kombinerad prideparad och minneslund. Den är en bit tyg i första hand, och inte nödvändigtvis en politisk manifestation. Däremot blir den det, om den tolkas så av de som ser den. Jag kan inte fly från mitt förflutna, och nu när jag har det på behörigt avstånd har jag inte heller något större behov av flykt. Tur det, när allt jag gör kan tolkas som att det måste ha att göra med min transsexualism.

Guldkjolen fick hänga kvar tills jag skulle möblera om och var tvungen att ta ner den, och jag har saknat den lite. Jag borde hänga upp den på väggen igen – som ett drag queen-krucifix den här gången, om jag bara kunde komma på hur man gör. Min kjol var aldrig politisk, men nu är den det i allra högsta grad.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om kön, genus, könsroller, symbolik, tolkningar, psykologi, inredning, transsexualism, könskorrigering, transition, kläder, kjolar, klänningar, bilder, städning, fjollighet, fördomar, sexism, cisnormativitet, straff, politik, Jesus, korsfästelse, krucifix, HBTQ, hat, straff, känslor, tolkningar, provokation

Sjukhustwitter avslöjar rehabiliteringsbluffen

Ibland kan man sammanfatta en politisk skandal på mindre än 140 tecken; faktiskt bara på 89 stycken. Jonas är inlagd på sjukhus över nyår och twittrade såhär igårkväll:

”Strike! Där satt den! Nu har vi fått in en från FK. Lär ju knappast vara den siste i år.”

Han syftar på personer som blivit utförsäkrade, och som blivit så akut sjuka av stressen över sin ekonomiska situation så att de blir inlagda. Detta var alltså igår, den andra januari. Jag gissar att hen som kom in varken är den första eller den sista i den situationen.

Man vet redan att utförsäkringar ökar trycket på socialtjänsten, och det skulle inte förvåna mig om det märks i vården också. För även om pengar inte gör en lycklig, så är ekonomisk oro direkt hälsovådligt.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Försäkringskassan, utförsäkringar, sjukförsäkringar, sjukskrivning, trygghet, sjukdom, ångest, oro, hälsa, ekonomi, sjukhus, socialbidrag, välfärd, regeringen, alliansen, vård, stress, pengar, rehabilitering, psykiatri, psykologi

Vansinnesdåd och viltvård

Jag vet inte hur många timmar jag ägnat åt att försöka förstå varghatet. I början analyserade jag det utifrån förnuftet: Jag försökte lyssna på argumenten, men de drunknade i starka känslor: Sorg, ilska och rädsla, men också ett hat mot ”de”. Inte mot vargarna alltså i första hand, utan mot människorna som de tyckte bestämde för mycket.

Stockholmare, stadsbor, politiker, djurrättsaktivister – och fjollor och fruntimmer. Människor som antas vara helt ovetande om hur det är att bo på landet, som bara sett vilda djur på tv och som inte kan någonting. Blödiga känslomänniskor, det är vad de är, de som inte hatar varg. Fast det är klart: det blir lite besvärligt när det visar sig att det bor såna människor även i småbyar i vargtrakter. Det rubbar ju bilden av att alla som bor ”på landet” är varghatare, så de som säger emot blir trakasserade tills de antingen lär sig att tiga eller flyttar därifrån. Om de då flyttar in till en stad, eller till någon varglös plats, så har de själva diskvalificerat sig för att få ha en åsikt om vargar. Det är ju som sagt bara de som bor med vargar runt knuten som får uttala sig.

Själv är jag numera stadsbo, så jag har ingen rätt att uttala mig om utrotningen. Jag har aldrig ens bott i vargtrakter. Däremot har jag bott i ett område med mycket björn, så de får jag nog ha en åsikt om. Jag har också bott på ställen med många jägare under en avsevärd del av mitt liv, fast det räknas nog inte. Om man bor nära vargar har man rätt att döda dem, men om man bor nära jägare har man inte rätt att lägga sig i deras dödande.

En man går in på ett köpcentrum och skjuter ihjäl totalt sex personer, för att hämnas att han blivit dumpad. 12 000 personer går ut i skogen och skjuter ihjäl minst 22 vargar på några timmar, för att hämnas att vargar ibland river fåren och älgarna som jägarna själva ville döda. Det första kallas vansinnesdåd. Det andra kallas viltvård.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om vargar, djur, djurrätt, djurskydd, politik, media, vargjakt, Norrland, Dalarna, Värmland, landsbygd, städer, jakt, jägare, död, liv, etik, moral, mord, slakt, åsikter, varghat, björn, fördomar, myter, lagar

Djungelflickan talar – men är världen redo att lyssna?

”Djungelflickan på väg att bli människa igen” skriver Aftonbladet. Kambodjanska Rochom P’ngieng försvann när hon var åtta år och vallade vattenbufflar. Nitton år senare hittade man en vuxen kvinna som inte använde talat språk och gick framåtböjd som en apa. Nu har det gått två år, hon är 28 år gammal och det är den som utger sig för att vara hennes egen pappa* som säger så:

”- Hon håller på att bli en människa som alla andra”

Människa som alla andra betyder att kommunicera med ord, och att till exempel kunna be om mat och vatten. Det betyder att inte försöka fly tillbaka ut i djungeln utan finna sig i att bo bland människor.

Nu verkar det visserligen inte som om Rochom är ett typiskt ”vargbarn”: det finns tecken på att hon snarare har hållits fånge av någon. Till exempel har hon ärr på handlederna, som om hon har blivit bunden, och vittnen såg en man på platsen där hon hittades. Hon hade också redan från början vissa tecken på att hon har haft kontakt med människor: Hennes hår var kort när hon hittades, och huden slät och mjuk och fötterna inte alls som om hon gått barfota i djungeln. Med tanke på att man brukar diskutera om inte många av de som påståtts vara uppfostrade av vargar, hundar och apor egentligen har klassisk autism eller något liknande, så är det inte helt otroligt att hon helt enkelt blivit fastbunden för att familjen inte visste hur de skulle hantera henne, och att hon sedan rymt, eller att hon har blivit övergiven.

Naturligtvis är detta bara teorier och spekulationer. Vad hon har varit med om kan hon inte berätta på ett språk som någon i hennes omgivning förstår, för de ord hon kan på det språk hennes familj talar är bara några få. Däremot vill jag inte kalla Rochom för ”mysterium”, för det vore att förminska henne. Det räcker med att veta att det är fullt möjligt att hon KAN ha hållits fastbunden och inlåst i tjugo år. Det är inte på något sätt otroligt.

Fängslad för att hon inte kunde tala, och i sin frustration över att inte kunna göra sig förstådd gick till handgripligheter. För att hon kanske skadade sig själv eller någon annan, eller gjorde saker som hon inte förstod var farliga, som att leka med eld eller knivar, eller som var tabu, som att klä av sig naken bland folk – vilket hon gjort när hon försökt rymma ut i djungeln igen. För att det var för tungt att vakta henne varenda sekund. För att familjen skämdes.

Spekulationer, som sagt, men oavsett vad som hänt så hoppas jag verkligen att hennes nya liv är bättre. Jag önskar att det fanns någon som talade hennes språk, som kunde översätta – frågan är om världen är redo att lyssna.

*) Det kan vara läge att påpeka att det inte nödvändigtvis är den familj som tagit sig an henne som är hennes ursprungliga. Pappan ville inte göra något DNA-test.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Rochom P’ngieng, Kambodja, funktionshinder, djungelflickan, autism, utvecklingsstörning, ableism, språk, kommunikation, omsorg, stöd, vård, NPF, vargbarn, vilda barn, myter, media, tabu, djungeln, sociala svårigheter

Tvångskastreringar anno 2010 – inte bara för trans- och intersexuella

Man gör inga tvångskastreringar i Sverige, annat än på intersexuella och transsexuella. Barn med otydligt biologiskt kön och vuxna människor som behöver könskorrigering är i en klass för sig; vi förväntas vara tacksamma över den ”vård” vi får. För en del är det otroligt viktigt att få operationen gjord, men de som egentligen inte har det behovet upplever det snarare som ett tvång, eller ett ultimatum. Personer som däremot INTE har vare sig någon intersexuell diagnos eller transsexualism behöver däremot inte oroa sig… eller?

Jo, kanske. Jag har bloggat ett antal gånger om kravet på kastrering för intersexuella och transsexuella, och inte dragit mig för att dra paralleller till tvångssteriliseringarna på 1900-talet. Könskorrigeringar faller under en särskild lag, och lagen om tvångssterilisering är upphävd sedan 1975. Därför har jag inte ägnat så mycket uppmärksamhet åt den ”vanliga” kastreringslagen (1944:133). Jag tror att jag läst igenom lagtexten, men jag förstod nog inte att den faktiskt fortfarande gäller innan Amanda Brihed gjorde mig uppmärksam på den.

”1 § Kan någon med skäl antagas komma att på grund av sin könsdrift begå brott som medför allvarlig fara eller skada för annan, får han kastreras enligt denna lag, såvida han samtyckt därtill.
Detsamma gäller om någon på grund av könsdriftens abnorma riktning eller styrka åsamkas svårt själsligt lidande eller annan allvarlig olägenhet.
Denna lag äger inte tillämpning i fråga om ingrepp i könsorganen som är påkallat av kroppslig sjukdom eller som görs efter tillstånd enligt lagen (1972:119) om fastställande av könstillhörighet i vissa fall. Lag (1993:1286)

2 § Saknar någon på grund av rubbad själsverksamhet förmåga att lämna giltigt samtycke till kastrering, må han kastreras, oaktat sådant samtycke ej föreligger.”

Nej, jag vet: det tillämpas inte. Inte idag. Men lek med tanken på att Sverigedemokraterna skulle vinna valet i höst. Nu har de inte fört fram några krav på tvångskastreringar, men OM de skulle göra det, eller ifall vilket parti som helst som fick chansen att förfoga över socialdepartementet skulle få för sig att göra det – så behöver de alltså inte tvinga fram någon lagändring. Lagen finns redan, redo att tolkas och tas i bruk.

Det behöver inte enbart handla om människor som riskerar att begå övergrepp; det var inte så lagen tolkades när den var i bruk och idag behandlas dessa med mediciner. Att ”könsdriftens abnorma riktning” orsakar ”svårt själsligt lidande eller annan allvarlig olägenhet” skulle rent teoretiskt gå att tolka som att fetischer av olika slag, flersamma förhållanden, relationsanarki eller vilken slags homo- eller bisexuell läggning som helst är en grund för kastrering.  Utan att ha läst förarbetena till lagen gissar jag att det säkert finns ett och annat där som skulle kunna stödja en sådan tolkning. 1944 var ju också det år som homosexualitet avkriminaliserades – och istället sjukdomsförklarades. Förutsättningen är förstås att ”driften” samtidigt är tillräckligt stigmatiserad för att folk ska skämmas och må dåligt och vända det mot sig själva, men det verkar finnas gott om skam som det är.

Att kastrera människor mot deras vilja är inte olagligt i Sverige, tvärtom försöker man skärpa kraven. För barn med svårtytt kroppsligt kön och för barn, ungdomar och vuxna med transsexualism är kastreringskravet en verklighet. Oavsett om man verkligen behöver ingreppet eller om man både fysiskt och psykiskt skulle klara sig utan det så har man ändå inte mycket till valmöjlighet. Det har gått 66 år sedan kastreringslagen skrevs, och jag önskar att jag kunde säga att det är självklart att den har spelat ut sin roll.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om vård, kroppspolitik, kastrering, sterilisering, tvång, lagar, politik, juridik, Amanda Brihed, mänskliga rättigheter, fertilitet, barn, sexualitet, könsidentitet, kön, genus, sexism, transfobi, homofobi, läggning, HBTQ, fetischism, homosexualitet, bisexualitet, polyamori, relationsanarki, stigmatisering, förtryck, tvångssteriliseringar, Sverige, historia, nazism, rasbiologi, arvshygien, transsexualism, intersexualism, könsorgan, operationer, könskorrigering, genuspanik