Då verkligheten ser ut som specialeffekter

Jag ser bilder på människor som förmodligen är döda. De ligger stilla med betongbitar bredvid sig, och blodpölar. Jag ser andra bilder, på människor som är skadade. En person ligger på marken med bar underkropp, och skyler sig med handen. Kalsongerna är neddragna nedanför knäna. Tyget är mörkrött av blod. Någon har fotograferat dessa människor, men vad som hänt sedan får man inte veta.

Det är såna bilder man aldrig skulle ha sett på den tiden då media var hårt kontrollerat, då alla bilder som spreds gick via tidningar och tv-kanaler där det satt människor och fattade beslut om vad man skulle visa och inte. Sociala media fungerar inte så; det är direkt och ofta utan betänketid. Man slänger upp en bild eller en text och litar på magkänslan.

Bilderna från jordbävningen i Haiti träffar mig i magen, fast de samtidigt är för svåra att förstå. Den bild som får mig att ta in att det faktiskt är verkligt är en bild av person, förmodligen en kvinna, i orange klänning med en kasse framför sig. Hen står på knä med ett förtvivlat ansiktsuttryck, som om hen skriker högt.

Det är först då som jag liksom vaknar till. Alla dessa bilder av blod och död och ruiner är som en skräckfilm, fast på riktigt. Först när jag ser de trötta ögonen, den öppna munnen, armarna som rör sig så fort att de är suddiga och de tunna benen bakom kroppen med fötterna i en onaturlig vinkel kan jag relatera till händelsen. I en tid då verkligheten ser ut som specialeffekter är mänskligheten som är det som når fram.

***

Så kan du hjälpa de drabbade

(saxat från AB)
Röda korset PG: 900800-4. Du kan även sms:a AKUT till 72900 och skänka 50 kronor (som debiteras på din telefonräkning) eller sätta in valfritt belopp på plusgiro 900800-4 eller bankgiro 900-8004. Märk talongen med ”Haiti”.

Rädda barnen PG 902003-3 eller skicka sms 10FÖRÄNDRA (10 kr), FÖRÄNDRA (50 kr) till 72950.

Hoppets stjärna PG: 900253 – 6.

Läkare utan gränser PG: 90 06 03-2, Bankgiro: 900603-2, SMS:a ordet LIV till 72990 (50 kr).

Unicef PG 902001 -7, BG 902001-7.

***
Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Haiti, jordbävning, katastrofer, elände, psykologi, bilder, media, twitter, twitpics, foto, avtrubbning, förståelse, ångest, död, specialeffekter, sociala media

Livet är som en ask choklad – och jag som tycker det är äckligt

Av någon anledning hamnar jag i en märklig affär någonstans i en främmande stad. Jag hade gått in för att titta på fjällryggsäckarna de hade vid ingången, men helt plötsligt står jag vid kassan och ska köpa chokladpraliner istället. Jag upptäcker att jag hade pekat ut fem såna, sju såna, tre såna… Ett tjugotal lyxiga praliner i en ask, och så ska jag betala. Precis när expediten slår in allting i kassaapparaten kommer jag på att jag faktiskt inte gillar choklad. Det är äckligt. Hur kunde jag glömma det?

- Det blir 780 kronor.

Jag säger ingenting, utan betalar såklart. När jag går ut därifrån vet jag att pralinerna kommer att stå i månader, kanske i år, i mitt skafferi och påminna mig om hur dum jag är som aldrig vet vad jag vill. Jag grämer mig redan inför att se dem, tänka på dem, ligga vaken och gråta över dem på nätterna och försöka förklara ifall någon får syn på asken. Min hjärna är redan full av ångest inför tanken på att ångra mig varje dag i månader framöver, så jag ger asken till en tiggare. Hen tittar förvånat på mig, men säger inget.

I samma sekund som jag vaknade visste jag vad drömmen betydde. Jag har för vana att göra det krångligt för mig själv, och undermedvetet välja sånt som jag egentligen inte vill göra. Inte så mycket för att det är det som förväntas eller för att jag inte orkar tänka, utan för att jag liksom har programmerat in ett bestraffningssystem i hjärnan. Jag har hjärntvättat mig själv med alla möjliga metoder för att bryta ner mig fullständigt. I många år var jag min egen största fiende, men sedan ett par år har jag börjat försöka ta mig ur destruktiviteten. Jag slutade med alla de typiska, fysiska formerna av självdestruktivitet – de som brukar uppfattas som självskada eller självmordsförsök – men det är fortfarande så långt kvar att jag ibland blir helt matt bara av att tänka på det.

Jag väljer ofta mat som jag sedan kommer på att min mage inte tål eller som gör mig illamående, kläder jag vet skaver eller kliar, småprylar jag inte har användning för men som ger mig dåligt samvete, utbildningar som leder till jobb jag egentligen inte klarar av, räkningar jag betalar fast jag vet att de är felaktiga, den längre kön när jag inte vet om jag ska prata med informationen eller kassan för att då vet jag att jag åtminstone inte tränger mig före, den fulare av två färger, den svårare av två metoder, den tolkning som ger mest utrymme för att förebrå mig själv…

Det är inte så lätt att veta vad man vill, vad man behöver och vad man ska göra när man har en hjärna som krigar mot en. Förut var jag ständigt på min vakt mot alla sätt att förenkla tillvaron, eftersom jag behövde bestraffningarna som en trygghet. Jag valde alltid det sämre alternativet. Idag är jag istället ständigt på min vakt mot mitt gamla tänkande. Jag måste alltid fråga mig själv om jag väljer A istället för B bara för att A är det som låter krångligast och kanske är det jag minst vill.

Mitt mål är att slippa vara tvungen att kontrollera mig själv hela tiden; att kunna välja A och veta att det är ett okej alternativ och inte alls något jag gör bara för att jävlas med mig själv. Hur jag ska komma dit har jag ingen aning om. Jag försöker i alla fall – och jag är faktiskt ganska säker på att just det är något jag gör för att vara snäll mot mig själv.

Läs även andra bloggares åsikter om vilja, velighet, val, ångest, ånger, skuld, skam, drömmar, choklad, psykologi, självdestruktitet, självskada, bestraffning, bilder, psykisk ohälsa, tvångstankar, tvångshandlingar, självkänsla, samvete

Konsten att inte tämja sin ADHD

Någon frågade i ett forum hur man gör för att ”bemästra sin ADHD”, så jag gjorde ett försök att förklara hur jag har lagt upp min plan för att lära mig att hantera det:

”Jag ser min ADHD som en naturkraft, och misstaget många gör är att de får för sig att den måste tämjas. De fattar inte att den dör då. Det jag måste göra är att istället för att försöka simma mot strömmen lära mig att surfa på ytan, att istället för att fly undan skogsbranden springa rätt igenom den så att jag hittar den säkra marken på andra sidan, och att istället för att klättra uppför bergväggar utan säkerhetslinor antingen skaffa mig såna, eller lära mig att jag inte behöver klättra bara för att berget står framför mig och provocerar.”

Det vore lögn att påstå att jag har fått ordning på livet, men jag är på god väg. Att surfa på ytan och att springa genom elden har jag tränat på i många år. Nästa stora utmaning är att försöka komma på vad jag ska göra med alla dessa bergväggar.

Jag vet att jag inte kan klättra uppför alla bergväggar som finns, utan isåfall måste välja ut några få eller kanske bara en enda. Jag vet också att varje gång jag försökt har jag ramlat ner, och ibland slagit mig rejält. Men jag vet också att jag vill åtminstone någon gång i mitt liv ha klättrat hela vägen upp, bara för att få känna att det faktiskt finns någonting som jag klarar.

Läs även andra bloggares åsikter om ADHD, ADD, NPF, psykologi, livet, utveckling, hjärnan, mindfulness, kaos

Sagor om könsbyten

Lasse Hallström tar över där Tomas Alfredsson lämnade, skriver Aftonbladet idag. Filmatiseringen av romanen The Danish Girl blir av; fortfarande med en svensk regissör, och fortfarande med Nicole Kidman och Gwyneth Paltrow i huvudrollerna.

Lasse Hallström

Jag borde antagligen ha läst boken som filmen bygger på, men det har inte blivit av. Därför är jag lite orolig för de signaler som jag hittills har uppfattat. Filmen handlar om Lili Elbe, men så gott som alla artiklar skriver ut hennes mansnamn – Einar Wegener – och använder manliga pronomen. Det måste vara en miss i den information som gått ut i pressmeddelanden, så det låter lite oroväckande. Risken finns att de trillar dit och berättar ännu en historia som inte leder någonstans. Det finns nämligen, som jag ser det, tre fällor att trampa i när man försöker beskriva transpersoner:

1. Fixering vid det gamla sociala könet och det gamla namnet riskerar så lätt att tippa över i sagor om könsbyten: Simsalabim, en man blir till kvinna. Gott om faktafel och fördomar – positiva såväl som negativa – är karakteristiskt för förvandlingssagorna. Exempel: I stort sett vilken tv-dokumentär eller tidningsartikel som helst om transsexuella.
2. Fokus på en individs inre process kan i och för sig kan ge en bra inblick i vissa aspekter av livet som transperson, men risken finns att de lämnar en med en ganska bitter smak i munnen. Exempel: Normal
3. Tyngdpunkten på omgivningens fördomar kan också verkligen urarta i misärskrivning, för transfobi är inte att leka med. Exempel: Boys Don’t Cry

Jag är lite rädd att The Danish Girl ska fastna i den första fällan, och det vore väldigt synd. Om man däremot försöker hålla balansen, så kan man lyckas göra riktigt bra filmer: Transamerica, Mitt liv i rosa och Breakfast on Pluto, till exempel. Det behövs fler filmer, böcker och sånger om transpersoner och könsöverskridande – men inte under vilka omständigheter som helst.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Lasse Hallström, Daniel Alfredsson, Nicole Kidman, Gwyneth Paltrow, film, Lili Elbe, Einar Wegener, transsexualism, könskorrigering, transpersoner, kön, genus, HBTQ, fördomar, okunskap, cisnormativitet, media, kultur, The Danish Girl, Normal, Boys Don’t Cry, Transamerica, Mitt liv i rosa, Breakfast on Pluto, transfobi, könsbyten, psykologi, normer, könsroller, könsnormer, böcker, musik

Älska dig själv såsom din nästa

Jag är dålig på att be om hjälp, och jag är ännu sämre på att hävda mig själv – men allra sämst måste jag vara på att bekräfta mig själv. Så det är veckans KBT-läxa: För varje gång jag bekräftar någon ska jag också bekräfta mig själv. Orden för det har jag ju redan; det gäller bara att vända dem åt rätt håll.

Jag undrar om det leder till att jag kommer att bekräfta andra lite mindre, eller om det kommer att blåsa upp mitt ego. Det sistnämnda tror jag faktiskt att jag skulle behöva.

Läs även andra bloggares åsikter om psykologi, psykiatri, självkänsla, självbild, bekräftelse, relationer, social fobi, social kompetens, KBT

Män väljer människor, kvinnor könskvoterar

Inom högskolan har man äntligen bestämt sig för att avskaffa könskvotering. Jo, du läste äntligen. Jag är feminist, och jag är inget fan av könskvotering. Det faktum att män har könskvoterats in på massor av områden i hundratals år gör det inte automatiskt till en bra idé att kvotera in kvinnor; det sa jag redan för säkert över tio år sedan. Idag är det tydligt att det är kvinnor som förlorar på kvoteringen, hävdar högskole- och forskningsminister Tobias Krantz. Hela 95% av alla som diskriminerats i urvalsprocessen på grund av sitt kön är kvinnor, eftersom kvinnor har högre betyg och kvoteringen framförallt tillämpats på utbildningar där män är i minoritet. Hur han har läst statistiken låter jag vara osagt, men jag är glad att det tar slut.

Den stora frågan återstår däremot: Vad ska man göra istället? Kvotering infördes för att man inte visste hur man skulle komma tillrätta med ojämställdheten på något annat sätt. Jag minns fortfarande de siffrorna som Nina Björk rabblade i Under det rosa täcket från 1996: 60% av alla studenter är kvinnor, men bara 3% av alla professorer. Idag är den fördelningen lite utjämnad, även om det är långt kvar.

Om män väljer män heter det aldrig kvotering, utan att man väljer den som är bäst lämpad. Om kvinnor väljer kvinnor heter det att de kvoterar in underkvalificerade personer. Det är bara att titta på hur man i USA har diskuterat om Amanda Simpson blev kvoterad eftersom hon är den första öppna transpersonen på en hög politisk post: Man utgår ifrån att när en transperson får ett jobb så är det kvotering, men när en cisperson (icke-transperson) med sämre meriter får gå före så är det inte det.

I de flesta yrken skulle aldrig en man uttrycka att det är viktigt att välja en man; präster är tydligen undantaget som bekräftar regeln. Det vore politiskt självmord för någon annan man än just en präst att ge uttryck för en sån åsikt, även om det är precis det man tycker och så man handlar. Så fort en kvinna påtalar att det till exempel är roligt att en kandidat till en viss post är kvinna, så heter det genast att det är könskvotering på gång. Män i mansdominerade områden som väljer män för att de är män anser sig ofta vara könsblinda; det är för att de inte ser kvinnorna alls. Män har ju inget kön – det är det bara kvinnor som har.

På 90-talet hette det att män väljer andra män medan kvinnor hugger varandra i ryggen. Lösningen blev kvinnliga nätverk av olika slag. Idag är såna grupper ett av antifeministernas favorithatobjekt, efter genusvetenskap. De manliga nätverken lyser däremot med sin frånvaro – i alla fall i rampljuset. Kanske är det hemligheten: Att inte prata om det.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om kön, genus, könskvotering, sexism, könsroller, nätverk, samarbete, högskolan, universitetet, kvotering, regler, lagar, diskriminering, jämställdhet, utbildning, meriter, fördomar, transpersoner, cispersoner, Amanda Simpson, politik, Under det rosa täcket, statistik, feminism

”Skära kuk itu” – Freud <3 Pelle Svanslös

Sent igårkväll skrev jag ett inlägg om min lilla freudianska felskrivning: Dicocktomies. Jag fick in ett ”cock” istället för ”cho”, och tyckte det var väldigt talande för hur jag är. Då hade jag inte ens tänkt på resten av ordet, men det gjorde Emil Nordlander:

”Ännu roligare om man tittar närmre på ordet. En hejdlös språklig blandning förstås, men di – två och tomi – dela, skära, ger ju den fria översättningen ”skära kuk itu”. Som du är inne på, vad har Freud att säga om det här?”

Eftersom jag redan har analyserat mitt intresse för att hyvla gurka tror jag verkligen att det kan ligga något i det. Mitt undermedvetna är besatt av att skära i kukar. Jag är förmodligen den inverterade Ed Gein. Jag tror fortfarande att jag är Pelle Svanslös, och att jag en gång i tiden hade en kuk som jag sedan blev av med.

Helt fel ute var jag ju inte: Det var bara lite testosteron i tionde graviditetsveckan som fattades. Jag hade som foster förutsättningen att få en kuk, men den möjligheten rann ut i sanden. För exakt trettio år sedan hade jag fortfarande en möjlighet, även om det skulle inneburit att jag fötts med ett intersexuellt syndrom.

Den svenska staten vill tvångskastrera mig. De vet inte att jag redan är kastrerad sedan innan jag föddes.

Läs även andra bloggares åsikter om kön, könsorgan, kukar, freudianska felskrivningar, Freud, psykologi, penisavund, kastrationsångest, genus, könsidentitet, transsexualism, vård, könskorrigering, språk, testosteron, hormoner

Dikuktomier

Jag sitter och analyserar begrepp som oskuld och skuld, synd och renhet, kön och könlöshet, sex och ondska och allt sånt där, när jag lyckas med världens mest talande freudianska felskrivning. Jag ska skriva en rubrik i en Evernote-anteckning om motsatser, dikotomier, i en viss text, när jag slinter på tangenterna.

Di-COCK-tomies

Hur stavar man till dikotomier på engelska? Jo, Dichotomies. Inte Dicocktomies. Di-COCK-tomies. Motsvarande på svenska vore dikuktomier.

Hej, jag är pubertal.

Läs även andra bloggares åsikter om ord, freudianska felskrivningar, anteckningar, stavfel, psykologi, dikotomi, motsatser, språk, engelska, bilder, puberteten, hormoner, testosteron

Påven uttalar sig inte om HBT – bara om mänsklighetens undergång

Minns ni påvens fina uttalanden från förra julen, då han i luddiga ordalag varnade för något som tolkades som homosexualitet och könsöverskridande, och att det skulle innebära mänsklighetens undergång? Den gången gick katoliker ut och försvarade påven, eftersom ”en snabbsökning i artikeln visar att varken homo- eller transsexualitet nämns”. Ungefär: Alla vet vad han syftar på, men det är inte homofobt och transfobt, eftersom han inte säger det rakt ut.

Nu är det något liknande på gång. Den här gången har Benedictus XVI sagt såhär, enligt Reuters:

”Creatures differ from one another and can be protected, or endangered, in different ways, as we know from daily experience. One such attack comes from laws or proposals which, in the name of fighting discrimination, strike at the biological basis of the difference between the sexes. I am thinking, for example, of certain countries in Europe or North and South America”

Hm… Vilka länder kan han syfta på? Vilka lagar? Kanske att Mexico City och Portugal äntligen tillåter samkönade äktenskap, att två män har gift sig i Eldslandet i Argentina, och att man är på väg att ompröva förbudet i Kalifornien? Jag har svårt att se det som något annat.

Män i klänning som inte är ett hot mot mänskligheten: Påven med vänner

Däremot blir jag väldigt nyfiken på vad det är han menar. Jag är medveten om att talet i original hölls på franska, och jag har inte hittat det, så jag får lita till den engelska översättningen. Han pratar om könens utrotande, och inte bara könsrollernas alltså, utan den biologiska grunden för könsskillnaderna. Tvåkönssystemet är under attack, och det finns ett uttalat hot om mänsklighetens utrotning, även om påven inte verkar säga exakt vad som utgör hotet.

Nej, påven nämner inte homosexualitet eller transpersoner, i alla fall inte i det lilla som citeras. Det behövs inte. Påven är mediatränad nog att uttala sig kryptiskt, och PR-tränad nog att ändå väcka rabalder. Han vet nog vad det är han säger – sedan kan de hävda bäst de vill att allt bara är våra fördomar och tolkningar.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om HBTQ, kön, genus, könsroller, biologiskt kön, genuspanik, homofobi, transfobi, cissexism, heterosexism, påven, katolska kyrkan, religion, makt, politik, homosexualitet, heterosexualitet, bisexualitet, transpersoner, samkönade äktenskap, Portugal, Mexico, USA, Kalifornien, Argentina, mänskliga rättigheter, synd, skuld, normer, fördomar, kärlek, äktenskap, media

Jag är för manlig för att kunna ragga

”Jag tror att kvinnor med sociala svårigheter, psykiska problem och så, har varit fullkomligt utlämnade till andras välvilja. Män däremot, har ofta har kunnat hitta en kvinna att gifta sig med: Någon som backar upp, sköter markservicen, håller ihop och agerar stötdämpare mot omvärlden. Det är därför kvinnor med Asperger och ADHD och sånt säkert ofta har hamnat på institution, medan männen har blivit nobelpristagare.”

Jag sa så till min boendestödjare M1 för en stund sedan, när vi diskuterade könsskillnader och diagnoser. Hon höll med mig, helt och hållet, men så la jag till:

”Fast det att man som kille måste vara den som tar initiativet är såklart ett problem, om man nu har svårt att ta kontakt med folk”

Det höll hon inte alls med om, utan hävdade att det är kvinnor som väljer män – men att kvinnor gärna får männen att tro att det är tvärtom. Jag är inte helt säker på hur det fungerar i enkönade relationer, men det gav mig plötsligt en känsla av att förstå, så jag utbrast:

”Så det är DÄRFÖR jag har så svårt att hitta någon! Jag tror mig välja själv vem jag ska bli ihop med, men i själva verket är det de som plockar mig. Så är det ju, om jag kollar på de relationer jag haft. Jag kan inte ta egna initiativ, inte egentligen. Herregud, jag är för manlig för att kunna ragga!”

Läs även andra bloggares åsikter om kärlek, relationer, kön, genus, manlighet, kvinnlighet, könsroller, flirt, familj, Aspergers syndrom, funktionshinder, psykologi, NPF, sociala svårigheter, psykisk sjukdom, vård, nätverk, stöd, HBTQ, fördomar, ADHD, historia, nobelpriset

Hormoner orsak till genuspanik?

En ny genusstudie har sett dagens ljus: Denna gången handlar det om testosteron, barn och leksaker. Forskare i Texas i USA tittade på hur tremånadersbäbisar reagerar på olika filmsekvenser som är tänkta att ge något slags hum om vad de skulle leka ifall de vore större, och jämförde med deras hormonvärden och deras testosteronhalt i fosterlivet.

För flickor spelar hormonvärdena tydligen ingen större roll, men för pojkar finns det en skillnad. Pojkar som hade höga testosteronvärden i kroppen var mer benägna att intressera sig för grupper av människor än för individer, jämfört med de med lägre värden, och de pojkar som hade fått höga doser testosteron i fosterlivet var i högre utsträckning intresserade av studsande bollar än av dockor.

Så vad betyder det?

Kanske att pojkar med höga testosteronvärden har en starkare central koherens – förmågan att se helheter och inte bara detaljer – än pojkar med lägre värden. Det skulle isåfall tala emot teorierna om att det finns ett samband mellan höga testosteronvärden och autism, eftersom ett typiskt autistiskt drag är just en svag central koherens.

Kanske att pojkar som utsatts för höga testosteronhalter i fosterlivet är mindre inriktade på människor och mer på saker; mindre på känslor och relationer och mer på ljud och rörelse. Det skulle isåfall, till viss del, tala FÖR ett samband mellan testosteron och autism.

Kanske att pojkar är mer känsliga för testosteronvariationer än vad flickor är – helt enkelt att flickor är friare att välja själva vad de gillar medan killar är hårdare styrda. Kanske att hormonhalter samverkar med andra faktorer i miljön. Kanske att barn redan vid tre månaders ålder har hunnit lära sig vissa grundläggande könsmönster.

Kanske är det hormonvärden som gör människor besatta av att hitta bevis, för att kunna förklara för andra människor att deras sätt att vara är fel och onaturligt. Kanske är det låga testosteronhalter som driver de som skriver arga kommentarer om att alla skillnader i beteenden mellan könen är biologiska. Det måste ju rimligen vara så, eftersom alla könsroller är avskaffade.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om kön, genus, forskning, biologi, biologism, testosteron, medicin, barn, könsroller, autism, hormoner, psykologi, central koherens, manligt, kvinnligt

Amanda Simpson och psykstörd-transa-stigmat

Sedan Amanda Simpson blev utsedd till Obamas rådgivare svämmar min RSS-läsare över av artiklar och blogginlägg med orden ”transgender”, ”sex change” och ”transsexual”. Det började med en någorlunda saklig rapportering, som tyvärr snabbt följdes av påhopp och gliringar och kulminerade i ett smaklöst skämt från David Letterman. Såklart finns även den kristna högern med på ett hörn; ökända American Family Association säger att det är ett stort misstag från Obamas sida, och spelar på psykstörd-transa-stigmat:

”According to the American Psychiatric Association, transgenderism is a mental health ‘disorder.’ That’s their word, not ours. This means bluntly that mental health professionals believe that Simpson is suffering from mental illness. Simpson needs therapeutic help, not a position where’s he’s shaping public policy.”

Fördomarna mot Amanda Simpson och mot transpersoner i allmänhet bygger ofta på genuspanik – att desperat försöka upprätthålla en världsbild där det finns två kön med en enorm avgrund emellan, som också är grunden för vanlig homofobi – men den tar sig väldigt ofta psykofoba uttryck. De spelar på föreställningar om att psykisk ohälsa är detsamma som att vara opålitlig och omoralisk. Psykisk sjukdom degraderas till ett karaktärsfel – och därmed även transsexualism, transvestism och alla former av könsöverskridande. Transfobi kan bara existera där det också finns ett förakt för sätt att tänka, känna och bete sig som inte är som ens eget, och som man själv inte förstår. Detsamma gäller för homofobi, som egentligen bara är en variant av transfobi.

Skulle de kräva att samtliga krigsveteraner sparkades från viktiga poster, eftersom de tillhör en grupp som ofta lider av posttraumatisk stress? Nej, förmodligen inte. Det finns nämligen vissa psykiska diagnoser och omständigheter som anses vara lite finare än andra, även om det i grunden finns ett inneboende förakt mot alla som visar sin sårbarhet öppet. Det går inte att bekämpa transfobi och homofobi utan att motarbeta psykofobi, och det går egentligen inte heller att kämpa effektivt mot psykofobi utan att samtidigt ifrågasätta könsnormer.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om HBTQ, transsexualism, könskorrigeringar, vård, psykiatri, psykologi, transpersoner, fördomar, transfobi, homofobi, kön, genus, könsidentitet, könsroller, läggning, USA, politik, Amanda Simpson, Barack Obama, psykofobi, psykisk ohälsa, diagnoser, PTSD, genuspanik, David Letterman, tv, media, moral, etik, moralism, American Family Association

”Om man som kvinna vill vara en man men tänder på män, är man då lesbisk eller heterosexuell?”

Fråga från Robert Almgren:

”Ursäkta min extrema okunnighet i ämnet, men är en transsexuell person endast någon som vill byta kön eller även någon som vill vara accepterad för att vara något ”mittemellan”? Om man som kvinna vill vara en man men tänder på män är man då lesbisk eller heterosexuell? I boken ”brainsex” (http://en.wikipedia.org/wiki/Brain_Sex) finns ett test som visar på om man tänker mer manligt eller kvinnligt, men författarna påpekar även att manligt eller kvinnligt tänkande inte behöver ha att göra med vad man tänder på, kan man då vara ”transsexuell” på olika sätt?”

Vi delar upp den i två…

”Är en transsexuell person endast någon som vill byta kön eller även någon som vill vara accepterad för att vara något ”mittemellan”?”

Transsexualism är en diagnos som ställs för en person som behöver en könskorrigering. Transsexuella är män eller kvinnor, och inget mittemellan, rent mentalt sett. Sedan hur kroppen ser ut är en annan sak.

Däremot finns det de som är till exempel intergender, som kan uppfatta sig som till exempel könlösa mentalt sett, men som ändå har ett behov av könskorrigerande behandling. Vad jag har förstått är det praktiskt taget omöjligt att få diagnosen transsexualism, och därmed könskorrigering, om man identifierar sig som till exempel könlös eller tillhörande ett tredje kön eller liknande – i alla fall om man är öppen med det inför sin utredare. Däremot förs det diskussioner om att göra det möjligt för intergenders att få vård, inom samma enheter som för transsexuella.

De allra flesta transsexuella vill bli kallade för ”han” eller ”hon”; det pronomen som matchar det kön de känner sig som. En del tycker att ”hen” är ett okej ord – bara det inte används om en person specifikt för att hen är transsexuell, men samtidigt inte om icke-transsexuella. Andra skulle uppfatta ”hen” som en fruktansvärd förolämpning. Sånt är individuellt.

Det betyder däremot inte att alla transsexuella behöver ”könsbytesoperationer” (Sexual reassignment surgery, SRS). Det betyder inte heller att alla transsexuella har jättesvårt att relatera till alla delar av sitt förflutna eller det som pekar på ”fel kön”. Till exempel finns det ett antal transkillar som fött barn.

Så för att göra ett långt svar kort: Nej. Transsexuella har en identitet som man eller som kvinna (det sociala/biologiska kön de ”byter” till), och inte som något ”mittemellan”. Däremot finns det många andra sätt att vara transperson på.

Frågan om läggning

”Om man som kvinna vill vara en man men tänder på män är man då lesbisk eller heterosexuell?”

Läggning har inget med könsidentitet att göra – fast ändå är det precis det det har. Nackdelen med att dela in läggning i homo- och heterosexualitet är nämligen att man först måste veta vad man själv har för kön (med bisexualitet slipper man det, däremot), men ens läggning som sådan – vilka personer man faktiskt dras till – har inget med ens könsidentitet att göra.

Alltså: Om man är en kille, fast som har en tjejkropp, och uppfattar sig själv som man – så ÄR man man. Och om man är en man som tänder på män, så är man rimligen varken lesbisk eller heterosexuell, utan bög (eller bisexuell, såklart). De flesta transsexuella är förmodligen heterosexuella, och det är till exempel vanligt att transsexuella killar har ”levt som lesbiska” innan de kom ut som transkillar – men det finns också såklart de som levt i ett ”heteroförhållande”.

Vi kan ta mig som exempel

Jag vill bli kallad för ”han”, men för mig går ”hen” lika bra – men absolut inte ”hon”. Om jag måste välja mellan att kalla mig homo-, hetero- eller bisexuell så väljer jag ibland homosexuell och ibland bisexuell, beroende på hur jag känner för dagen. Det händer att jag säger att jag är 90% bög, men mer specifikt är jag androgynofil – jag dras till androgyna personer – och queer – jag bryr mig inte om vilket kön folk har.

"Men are from earth - Women are from earth - Deal with it"

Och till sist…

Jag är inte så säker på vad jag tycker om Brain Sex, och alla såna böcker som vill få det till att män och kvinnor är så fundamentalt olika. En del transsexuella tycker att sån forskning är oerhört viktig och värdefull, men själv är jag väldigt skeptisk. Jag vet inte varför man blir transsexuell, men jag tror att ifall det nu hade varit så avgrundsdjupa klyftor mellan män och kvinnor som vissa vill hävda, så hade det inte varit så vanligt som det trots allt är att inte riktigt passa in bekvämt i det könsfack man först sorterades i.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om transsexualism, kön, könsidentitet, könskorrigering, könsbyten, genus, läggning, sexualitet, män, kvinnor, heterosexualitet, bisexualitet, homosexualitet, androgynofili, queer, transpersoner, HBTQ, intergender, vård, pronomen, hen, identitet

Imme frites, utan ketchup

Puberteten när man är nästan 30 år på många sätt likt den pubertet man går igenom som tonåring. En sån sak som jag däremot missade förra gången, men har fått igen nu, är fet hud och finnar. Efter testosteronspruta nummer två har jag vant mig vid att vara flottig. Jag har alltid haft hud som varit så torr att jag ibland faktiskt haft svårt att röra mig för att den stramat så, och puberteten tog bort den känslan. De senaste veckorna har jag däremot märkt av en viss dämpning, eftersom testosteronnivåerna måste ha sjunkit.

Men i fredags fick jag ju spruta nummer tre, och då började det om. För ett dygn sedan låg jag i badkaret och skrubbade min kropp röd. Idag undrar jag om det verkligen var vatten jag badade i då. Kanske misstog jag mig, och trodde att det var ett badkar när det i själva verket var en fritös. Dels är jag väldigt flottig, och dels svettas jag fortfarande, så det är inte helt omöjligt.

Det ska föreställa att vara köldchock utomhus, men jag känner mig som en pommes frites. Tur i alla fall att jag har slut på ketchup.

Läs även andra bloggares åsikter om fet hud, hud, finnar, svett, testosteron, hormoner, pubertet, hudproblem, torr hud, vård, könskorrigering, transsexualism, mens, biverkningar

Ulf Olsson och medias Norman Bates-komplex

Ulf Olsson är död. Han, som dömdes mot sitt nekande för två uppmärksammade mord för fem år sedan, har förmodligen tagit sitt eget liv på Rättspsykiatriska kliniken i Sundsvall.

Jag skriver han, eftersom det förmodligen var så Ulf Olsson själv såg sig. För trots att skvallertidningarna under rättegångarna för fem år sedan frossade i spekulationer om att han skulle ha varit transsexuell, och han själv ska ha berättat om det, så var det inget han höll med om mot slutet. I alla fall inte i sitt allra sista blogginlägg:

Ulf Olssons sista blogginlägg

”En annan undersökning som gjordes kunde konstatera att jag har en sjukdom som heter Gynekomasti, det vill säga att jag har utvecklat bröst. http://sv.wikipedia.org/wiki/Gynekomasti Detta utnyttjades genast av Sten Levander som då påstod att jag var transexuell, ville byta kön och att transsexualism var en psykisk sjukdom. Jag har aldrig haft någon önskan om att få byta kön. Utan att ha gjort några ytterligare undersökningar eller hört om min åsikt så skriver läkarna in i min journal att jag har denna ”psykiska sjukdom” som heter transsexualism och har en önskan om att få byta kön. Vid samtliga länsrättsförhandlingar så bekräftar sakkunnig denna ”sjukdomsbild” samt föreslår tvångsmedicinering för att få mig till att tala.”

Ulf Olssons sista blogginlägg

”Här sitter jag i en förutbestämd förvaring resten av livet för att bli kränkt av en maliciös personal, förnedrad för brott jag inte gjort mig skyldig till, påhittade symptomen på sjukdomar som t.ex. transsexualism.”

Jag har definitivt inte alla fakta på bordet här i just Ulf Olssons fall, men det låter mycket märkligt överhuvudtaget. Det är definitivt inte så det brukar gå till att ställa diagnosen transsexualism; den diagnosen brukar vara hett efterlängtad och ha ställts efter minst ett års utredning hos en specialist, och också vara det som ger en möjlighet att få påbörja hormonbehandling för en könskorrigering. Även om den formellt sett räknas som en psykiatrisk diagnos, och det brukar vara en psykiater som ställer diagnosen, fungerar den inte i sig som en förklaring på att man har allvarliga psykiska problem. Många transsexuella är deprimerade, men det är ofta framförallt en reaktion på omvärldens trångsynthet.

Dessutom har journalisterna som skrev om det då blandat ihop korten. Man drog till exempel upp detaljer om hans kroppsliga utveckling som något slags bevis, fast transsexualism inte alls har med det att göra. Hur ens kropp utvecklas under puberteten säger ingenting om huruvida man är transsexuell eller inte, till exempel. Var det hela gått snett – i media eller under själva undersökningen – vet jag inte, men att man har gjort intrång i Ulf Olssons privatliv är helt klart.

Ulf Olsson är död. Oavsett om han var skyldig eller inte, och oavsett vilka diagnoser han hade formellt och vilka diagnoser han borde ha haft, och oavsett hur sjuk eller frisk han var och vad allt berodde på, så är det hela en fem år gammal rättsskandal. Att Expressen skrev ut rubriker som ”Helén-mannen på väg att bli kvinna” är en skam för dem. Idag skulle de förhoppningsvis ha varit lite tystare om den biten, ifall ett liknande fall skulle ha kommit upp. Kunskapen om HBT-frågor har ökat, och dessutom möjligheterna att direkt kritisera dålig journalistik, tack vare sociala media. Därför vore det nästintill omöjligt att sprida såna rykten idag, på samma sätt.

Stigmatiseringen av könsöverskridande som sammankopplat med våldsamhet tillhör sånt som jag hoppas vi kan lägga bakom oss för gott. Journalisters Norman Bates-komplex vilar tungt över slutet av 1990-talet, och även de första åren av 2000-talet. Låt det stanna där.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Ulf Olsson, media, mord, Helénmannen, mördare, diagnoser, transsexualism, vård, rättspsykiatrisk vård, självmord, bloggosfären, sociala media, transsexualism, transpersoner, våld, brottslighet, psykisk ohälsa, media, journalistik, transfobi, cisnormativitet, fördomar, cissexism, sjukdomar, funktionshinder, bilder, stigmatisering, HBTQ, 1900-talet, 2000-talet, 00-talet, historia, Norman Bates, Psycho, könskorrigering, könsbyte

Vargen kommer – som en mobbad tonåring i en skolmassaker

”Efter digerdöden fick vi ett kort andrum då människorna lät bli att hugga ned vår skog för att tränga ut oss, men efter det har det bara blivit värre och värre. Ser man till de senaste århundradena har människorna bara blivit fler och fler och av oss vargar finns bara strax över 200 kvar.”

Gråben Ulf uttalar sig om den misslyckade skyddsjakten på människor i Svenskbladet. Ja, nog kan man säga att den är misslyckad. Människor fortsätter att bre ut sig, och det var nästan 200 år sedan en varg fällde en människa senast i Sverige.

Den såkallade Gysingevargen hade vuxit upp i hägn på Gysinge Herrgård och aldrig lärt sig jaga, och rymde eller blev utsläppt. Under vintern 1820-21 dödade hen 12 människor, innan hen själv blev skjuten i april 1821. Det var alltså sista gången en människa blev dödad i Sverige av en varg, och det är nog mycket därifrån vargskräcken kommer.

Tror du på sagor?

Hen växte alltså upp i fångenskap och gick bärsärkagång mot människor, som en mobbad tonåring i en skolmassaker. Det var 189 år sedan, men igår hade det kanske kunnat hända igen. Vargarna på Skånes djurpark rymde ut i parkområdet, och fast besökarna var svåra att evakuera sköt man ihjäl hela vargflocken. Kanske hade de varit farliga; jag vet inte. Kanske hade de, precis som Gysingevargen, fått nog av att sitta fängslade. Kanske hade de tänkt ta revansch på människorna. Kanske var de bara rastlösa – eller kanske var de trötta på att bli behandlade som djur.

Tänkvärt: Vara Vegan och Catta. Uppdaterat: Egentligen säger Anna-Karin Granbergs inlägg allt. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om djur, djursyn, speciesism, djurparker, zoo, djurrätt, varg, vilda djur, fångenskap, vargskräck, rovdjur, gysingevargen, historia, rädsla, Rödluvan, myter, vargjakt, Skånes djurpark

Fetas rättigheter handlar inte om flygstolar – utan om att slippa vara så jävla duktiga

”Det viktigaste just nu är tillgången till vård. Tusentals, kanske miljontals, feta människor utestängs, bland dem jag själv.”

”Som fet människa blir jag nekad vård, vårdförsäkring, förebyggande vård, och dessutom kan jag ganska säkert räkna med att vårdpersonalen hyser starka fördomar mot mig. Samma gäller på arbetsplatser eller i servicenäringarna som på flyget”

Så säger Peggy Howell och Marilyn Wann från National Association to Advance Fat Acceptance till SvD. Och vad hakar de som kommenterar upp sig på? Jo, att feta faktiskt borde betala för dubbla stolar på flyget, för de får skylla sig själva.

Nej, fetas rättigheter handlar om så mycket mer än så. Fetas rättigheter handlar – bland annat – om att slippa vara tvungen att redogöra för hela sin medicinska historia och sin uppväxt och sina mat- och motionsvanor inför okända människor för att bli godkänd och accepterad: ”Jamen, okej, du är ju fet för att du gått på mediciner, dig kan vi acceptera. Du är inte som alla andra…”. Fetas rättigheter handlar om att slippa bli avfärdad hos doktorn med rådet att gå ner i vikt vad man än söker för. Fetas rättigheter handlar om att slippa få glåpord kastade efter sig på gatan, och om att slippa kommentarer från välmenande människor om kostråd och motion, och om att slippa de där blickarna från personerna i kön bredvid när man för första gången på ett år ska köpa en fucking jävla liten glasspinne.

Jag behöver idag aldrig förklara för någon varför jag väger som jag gör. Jag behöver inte stå till svars för den där chipspåsen i min varukorg, och jag behöver inte berätta vilka mediciner jag har tagit och vilka sjukdomar jag haft för att bli accepterad. När jag gick i gymnasiet vägde jag 64 kilo och kände mig fetast i världen. Fem år senare vägde jag ett tag 108 kilo, och idag är jag nere på 71. Jag har gått från normalvikt till fetma till normalvikt igen, och jag vet vad den stora skillnaden är: Man blir behandlad som en människa, även om man inte är så himla duktig och perfekt varenda sekund.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om fetma, vikt, övervikt, utseende, skönhet, ideal, kroppar, bantning, normer, bantningshets, mat, matvanor, fördomar, diskriminering, mediciner, vård, politik, rättigheter, mänskliga rättigheter

Egentligen är du bara bög för att du är rädd för fittor – Del II

Igår bloggade jag om det jag sagt till stackars Dennis:

”Egentligen är du bara bög för att du är rädd för fittor”

Vegangeekgirl frågade då:

”Fast har då lesbiska ”kukskräck” och om man är asexuell som jag är man då rädd för både och eller vänta det var visst något om man inte hittat den ”rätte” och fick man bara tag i en ”riktig man” skulle det lösa sig eller nåt sånt?

Jag skulle avslutat med att vad hamnar då de som är bisexuella men blev för förvirrad av att rada upp diverse fördomar och försöka få dem att gå ihop.”

Jag svarade:

”Vi… jag menar DE, bisexuella har fobi för sina egna könsorgan, och ligger därför med vem som helst för att få chansen att pilla på andras istället ”

Idag kom jag på det självklara svaret:

Det verkar finnas en utbredd fittskräck och ett äckel inför fittor bland folk av alla kön och de flesta läggningar. Flator är väl det enda undantaget: Jag har inte träffat någon som identifierat sig som lesbisk som sagt att hen äcklas av fittor, med mindre än att hen samtidigt är asexuell. Kanske är det så att ifall fittskräcken inte fanns skulle varenda människa vara lesbisk.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om fittor, fittskräck, könsorgan, sexualitet, läggning, kön, genus, könsidentitet, HBTQ, flator, bögar, homosexualitet, bisexualitet, heterosexualitet

Transkvinna söker livmoderstransplantation – vill föda barn

När nyheten om Thomas Beaties graviditet kom slog den ner som en bomb. Han kallades för världens första gravida man, vilket inte riktigt stämde. Hursomhelst kommer transrörelsens historia alltid att kunna delas in i före och efter Beatie. Det är de senaste åren som frågorna om reproduktiva rättigheter har tagit fart, och även folk utan personliga erfarenheter har engagerat sig mot till exempel lagförslaget om kastreringstvång av trans- och intersexuella.

Thomas och Nancy Beatie med barn

Idag läser jag om ännu en nyhet som kan komma att betyda mycket: En före detta transsexuell kvinna i USA har berättat att hon vill göra en livmoderstransplantation och föda barn. Hon heter Sarah Luiz och har varit transaktivist sedan 1980-talet, då hon bland annat stämde sitt försäkringsbolag för att de vägrade bekosta hennes könskorrigering. Nu är hon 44 år och längtar efter barn, och diskuterar därför möjligheterna med läkare i New York.

För 79 år sedan genomgick danskan Lili Elbe en livmoderstransplantation, som misslyckades. Lili Elbe är den transsexuella kvinna som boken och filmen The Danish Girl handlar om, och det var den transplantationen som blev Elbes död. Hennes behandling var extremt experimentell, vilket inte är så konstigt med tanke på att det var på 1930-talet. Enligt Wikipedia verkar det som om det hittills aldrig har utförts någon lyckad livmoderstransplantation, och försöken har varit få.

Riskerna är ganska stora, men det är modigt av Luiz att våga försöka. Jag håller tummarna för att det går bra för henne – och den bäbis som förhoppningsvis blir resultatet.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om transsexualism, kön, könsorgan, könskorrigering, livmödrar, barn, graviditet, transplantation, vård, barnlöshet, kastrering, intersexualism, lagar, Thomas Beatie, transpersoner, HBTQ, politik, The Danish Girl, historia, film, Sarah Luiz, Lili Elbe

Tänk inte på barnen – gör något åt mobbingen istället

De vuxna som till exempel vill förbjuda transpersoner från att skaffa barn, eller som ondgör sig över att barn får diagnoser som ADHD, gömmer sig gärna bakom en mask av ”barnens bästa”. Det är synd om barn som har konstiga föräldrar, och det är synd om barn som får stöd – de kan ju bli mobbade! När man säger så gör man i själva verket inget annat än att uppmuntra mobbare att mobba, för att sedan blunda för den mobbing som riktar sig mot de barn som får ”skylla sig själva”.

Man använder alltså barn som vapen mot andra barn; mobbarna blir utnyttjade för att hålla efter de barn som stör ordningen. Den där pojken som insisterar på att komma till skolan i klänning, den där flickan som inte kan sitta stilla, den där ungen som pratar så konstigt och den där vars kön inte ens går att bestämma – de blir inte mobbade av en slump. Det kanske börjar så, men om de märker att det är mer okej att mobba vissa barn, så kommer dessa att bli mer mobbade.

Vissa barn blir mobbade för att vuxna tillåter det – men det betyder inte att de förtjänat att bli mobbade. Om alla som började sina meningar med ”men tänk på barnen” faktiskt brydde sig om dem, så kanske det skulle se lite annorlunda ut.

Läs gärna detta, och även andra bloggares intressanta åsikter om mobbing, våld, politik, fördomar, normer, barn, trakasserier, skolan, tolerans, empati, olikheter, jämlikhet, respekt, skolan, transpersoner, kön, genus, könsuttryck, transfobi, sexism, homofobi, HBTQ, NPF, ADHD, Aspergers syndrom, autism

Autism kan skydda mot rasism

Vad ÄR egentligen en svensk identitet? Jag har undrat det så många gånger. När jag hör Sverigedemokrater och andra högerextrema är jag i alla fall säker på att jag inte är svensk, eftersom de förutsätter en massa saker som jag inte kan skriva under på. När jag däremot hör såna som Thomas Böhm, som hävdar att svenskhet är att vara tolerant, så blir jag i alla fall lite mer välvilligt inställd.

Jag har levt hela mitt liv med en rosa hjärna i en värld av blå, och först efter ett kvarts sekel fick jag veta vad det var som skiljde mig från de flesta andra: Aspergers syndrom och ADHD. Det är det som gör att jag fungerar annorlunda, och det är det som gör att jag inte känner någon slags samhörighet med människor bara för att de är i ungefär samma ålder, kommer från ungefär samma sorts familj och klass, eller från samma geografiska område.

Min hjärna är byggd efter ett annat mönster än de flestas, och det har lett till att jag inte fungerat så bra i sociala sammanhang där människor är väldigt lika varandra. I en grupp där alla förväntas vara ungefär likadana är också kraven på att passa in större, och straffet för den som misslyckas är hårdare. Könssegregerade grupper, eller grupper där alla är i ungefär samma ålder, eller där alla är singlar utan barn, eller där alla är studenter, eller där alla förväntas vara heterosexuella… i såna grupper är det svårare att vara sig själv – även om man faktiskt passar in i just det kriteriet som man har gemensamt. Man förväntas nämligen förstå och veta allt vad det innebär att vara man, nästan 30, singel, student, heterosexuell, och man förväntas ställa upp på vissa normer. Som man måste man till exempel ha någon slags inställning till fjollighet – fjollig, fjollofob eller fjolltolerant – och som nästan 30 förväntas man ha någon inställning till karriär, partners och eventuella barn. Och så vidare.

Ju mer likriktad en grupp är, desto mer förväntas medlemmarna ha gemensamt. För den som inte förstår vilka normer som gruppen håller på är det hela mest förvirrande, och man känner sig utanför. Man passar inte in, även om man uppfyller de ytliga kriterierna för att vara en i gänget. De sociala svårigheter som Aspergers syndrom, och ibland även ADHD, kan föra med sig ger ofta en känsla av att vara utanför. För en del är det oerhört destruktivt, men för andra är det något som går att se positivt att man inte har fått bekvämligheten att passa in, utan måste bygga sin identitet på andra grunder än ytliga egenskaper. Jag vill gärna tillhöra de senare.

I Sverigedemokraternas Sverige finns det inte mycket plats för avvikare av något slag. Deras bild av Sverige verkar bygga på att alla människor i ett land har ungefär samma erfarenheter, värderingar och behov. Jag vet av egen erfarenhet att det inte fungerar så. Mina nervbanors vindlingar har inte gett mig min politiska åsikt – men krocken med den neuronormativa världen har gjort det, i allra högsta grad.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Sverigedemokraterna, rasism, politik, utanförskap, ensamhet, sociala svårigheter, autism, Aspergers syndrom, ADHD, NPF, psykologi, invandring, fördomar, normer, främlingsfientlighet, Sverige, svenskhet, likriktning, acceptans, tolerans, avvikelser, HBTQ, heteronormen, kön, könsroller, ålder

Testosteron förvandlar din kropp till en svettig fot

Det har gått drygt ett dygn sedan tredje testosteronsprutan. Vad har jag känt av hittills?

Efter första sprutan kände jag ett litet pirr i stämbanden nästan omedelbart.

Efter andra sprutan kände jag ett enormt kåtslag redan efter någon timme.

Efter tredje sprutan känner jag att jag stinker.

Den där bigfootdoften är tillbaka; första gången jag kände av det var tre dagar efter första sprutan, och sedan har den kommit och gått lite i vågor. Nu tog den alltså skruv omedelbart. Hela jag stinker fotsvett.

Jag luktar illa, jag börjar bli rejält hårig, och jag har lärt mig att uppskatta att sitta med benen brett isär. Dessutom pratar jag massor, och alltid utan att tänka efter – fast mest av allt kommunicerar jag med kraxande och bröl. Efter ett halvår på testosteron har jag förvandlats till en så typisk tonårsgrabb att det inte ens finns någon så stereotyp som jag. Jag är ett stinkande, brölande pubertetsmonster – och märkligt nog trivs jag alldeles utmärkt med det.

Läs även andra bloggares åsikter om transsexualism, transition, kön, könskorrigering, testosteron, hormoner, vård, lukt, svett, fotsvett, kroppshår, målbrottet, röst, tonåringar, puberteten

Egentligen är du bara bög för att du är rädd för fittor

Dennis, min bästa vän och dessutom fjollighetsguru, är en cisperson (han är alltså en kukfödd kille i killkläder, ingen transperson) som har vissa intressen, förebilder och egenskaper som folk räknar som kvinnliga – och dessutom är han bög. Det räcker tydligen för att folk ska attackera honom och projicera sin transfobi och sitt kvinnoförakt på honom. I början av vår vänskap var jag lite avundsjuk eftersom han verkade kunna vara hur feminin som helst utan att få sin könsidentitet ifrågasatt, men det visade sig inte riktigt stämma. Det händer nämligen att folk skriver till honom att han är ”transa”, och får det att låta som en anklagelse, och allt möjligt annat.

Så hur gör då jag, som själv faktiskt är transperson, för att stötta Dennis? Det är inte särskilt svårt. Dennis tar inte åt sig när folk attackerar honom för att han är bög eller tjejig. Då skrattar han bara åt det, och visar mig: ”Kolla här! De kallar mig för transa! Haha!”. Därför kan även jag passa på att håna honom lite då och då. Heterohån, kallar jag det, eftersom ifall han vore tjej så skulle han vara stereotypt heterosexuell. Han skulle tillochmed ha den fittskräck som många fittfödda tjejer verkar ha, bara lite starkare.

Jag driver med honom för att han är min vän, och för att jag vet att han förstår och inte tar illa upp – och för att få distans till min egen, internaliserade transfobi. För den som sa det, hen var det.

Chatt med Dennis pojkvän, jag skriver:

- Det är något jag måste berätta… Dennis… Han är bög.
- Va?! Nej!
- Jo, det är sant!
- Är Dennis kille?!

Chatt med Dennis, som skriver till mig:

- Säg åt mig att sluta bita på naglarna!
- Dennis, sluta bita på naglarna, annars kommer jag och ger dig smisk! Eller ännu värre: Jag skickar bilder på fittor
- Hahahaha! Bläääääääääää *mår illa*
- Ja, sluta nu! Det är nog det mest effektiva att hota dig med.
- Ja!
- Min lilla fittofob. Du är som en femåring: ”Inga tjejbaciller!” Egentligen är du bara bög för att du är rädd för fittor.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om vänskap, kön, könsidentitet, könsuttryck, transpersoner, transfobi, homosexualitet, homofobi, HBTQ, genus, fördomar, cissexism, transvestism, heterosexualitet, kvinnligt, manligt, heterohån, humor, fittor, könsorgan, Dennis Alexis Hellström, vänskap

Veganism som en ursäkt för att ta itu med sitt liv

Jag stod och lagade middag när mamma ringde. Hon frågade om jag äter helt veganskt nu, och jag hade faktiskt glömt bort det. Inte nyårslöftet, alltså, utan att jag har ätit mjölk och ägg fram tills för bara en dryg vecka sedan. I åtta dagar har jag klarat mig hittills, utan några som helst problem. Än så länge har jag inte fått några cravings för vare sig fetaost eller pastellfiskar*, men det lär väl dyka upp så småningom.

Fredagsgodis

Det är inte svårt att leva veganskt när man är hemma; problemen kommer framförallt när man är ute och reser och så. Det kräver lite planering – som jag är så dålig på. Om man som jag oftast inte ens märker att man behöver äta förrän man känner sig märkligt yr och darrig, så är det väldigt viktigt att ha mat tillgänglig som går att kasta i sig. Naturligtvis är det bästa att se till så man äter med jämna mellanrum, men det är inte alltid det går – och om man väl står där och svajar och kommer på att det var tio timmar sedan man åt sist, så blir man inte mätt av moralkakor om regelbundna måltider. Det man behöver är något som går att trycka i sig omedelbart. Till exempel:

• Morötter
• Nötter
• Solrosfrön
• Riskakor
• Frukt
• Russin

Tanken är alltså inte att man ska leva på det, men en morot eller två, eller en näve solrosfrön, kan ge tillräckligt med energi för att man i alla fall ska orka med att koka makaroner eller leta upp ett matställe.

Ickeveganer förväntar sig att veganism innebär att det är jättekomplicerat att veta vad man kan äta och hur man ska få i sig allt. Jag vet att det finns de som låtsas att de är veganer – och en liten grupp av de som faktiskt är veganer – som en ursäkt för att underhålla ätstörningar: Man kan slippa undan måltider eftersom det ändå inte finns något man kan äta. Själv har jag svårt att komma ihåg att äta och svårt att få i mig mat när jag är stressad eller nervös, och har dessutom fobi för att äta bland folk, och det kan tolkas som ätstörningar fast det inte är det. Jag har en icke-ätstörning som jag kämpat med hela livet.

I år tänker jag skaffa mig matvanor och försöka komma på hur man gör för att läsa av hungersignaler innan de gått för långt – och jag tänker utnyttja min veganism som en ursäkt för att verkligen anstränga mig.

***

*) De där gröna, gula och röda godisfiskarna som säljs i lösvikt. De röda är det karmin (E120) i, och alla tre färgerna är behandlade med bivax.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om mat, veganism, vegetarianism, nyårslöften, matvanor, rutiner, planering, problem, blodsocker, glömska, NPF, ADHD, ätstörningar, ursäkter, bilder, hälsa

Testosteron orsakar inte aggressivitet – men myten om testosteron gör det

Du har säkert hört det till leda: Testosteron gör att folk blir aggressiva, mer benägna att ta risker och mer egoistiska – och det är därför män är skitstövlar i större utsträckning än kvinnor. Det ligger i hormonerna, och alltså vore det fel att ens försöka ändra sitt beteende…

Eller också inte.

Ett schweizisk-brittiskt forskarlag undersökte hur människor betedde sig efter att de fått antingen testosteron eller placebo. Försökspersonerna ställdes inför olika valmöjligheter för att fördela en summa pengar mellan olika parter, där poängen är att ju mer jämt man delar, desto större är chansen att få behålla en del av summan. Man upptäckte att de som fått testosteron faktiskt var mer rättvisa än de andra – men att den stora skillnaden var mellan de som trodde att de hade fått testosteron, och de som trodde att de hade fått placebo. Försökspersoner som hade fått placebo, men som trodde att det var testosteron, betedde sig mer aggressivt, själviskt och riskfyllt än de andra. En av forskarna, ekonomen Michael Naef, sammanfattar:

”It appears that it is not testosterone itself that induces aggressiveness, but rather the myth surrounding the hormone. In a society where qualities and manners of behavior are increasingly traced to biological causes and thereby partly legitimated, this should make us sit up and take notice.”

Det är alltså inte testosteron i sig som orsakar aggressivitet, utan snarare fördomen om att testosteron orsakar aggressivitet som folk utnyttjar för att ursäkta sitt eget beteende. Myterna om hormoners påverkan blir en självuppfyllande profetia.

Om det är så att män är en riskgrupp för att utveckla egoism, så beror det i alla fall inte på testosteronet. Man föds inte till egoist; man blir det.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om testosteron, forskning, hormoner, fördomar, biologi, biologism, kön, genus, könsroller, sexism, agressivitet, risker, egoism, manligt, kvinnligt, fördomar, myter, ursäkter, psykologi, förväntningar