Meningen med livet: Att få andra miffon att känna sig normala

Dennis och jag chattar och nördar på om våra specialintressen, när vi kommer in på hur besvärligt det är att dela sitt specialintresse med någon annan. Jag tycker att det är praktiskt att Dennis och jag har så olika intressen och smak, för jag har så lätt för att bli svartsjuk på personer som kan mer än mig om mina nördobjekt.

- Jag är visserligen relationsanarkist, men inte när det kommer till specialintressen, besattheter och manier. Då vill jag vara den enda.
- Ja-ja, toker!
- Jag är störd.
- Alltid. Men det är skönt för då känner jag mig mer normal.
- Det är meningen med mitt liv: Att få andra miffon att känna sig normala.

Läs även andra bloggares åsikter om nördar, specialintressen, hobbies, smak, normal, normer, meningen med livet, psykologi, cripteori

Jag flyr inte från konflikter – jag muckar gräl med mig själv

Jag stirrade på min psykolog som om hon vore lika korkad som jag uppfattar mig själv som, fast det märkte hon kanske inte. I grunden gillar jag henne väldigt mycket, men det här fattade hon ju inte alls. Hon ska ju säga åt mig att jag flyr från situationen, och inte ge mig beröm.

”Jag tycker det verkar som om du har en bra strategi för att hantera konflikter ändå, fast du säger att du inte vet hur du ska göra”

Så sa hon, och jag började med ens att protestera. Jag har inte alls en bra strategi, för jag har ingen strategi. För ett par år sedan märkte jag att mitt sätt att hantera konflikter på förändrades, och jag är inte alls nöjd med resultatet.

Innan dess var jag en sån som saknade självinsikt. Jag kunde bete mig på ett sätt som gjorde andra illa till mods, utan att förstå det själv. Ibland kunde jag märka att folk gick och störde sig på något hos mig, men det var aldrig förrän jag ballade ur totalt och de skällde ut mig efter noter som jag fick veta vad jag gjorde för fel. Eftersom hela livet var ett enda stort beteendevetenskapligt experiment där den enda regeln var att man inte fick fråga om reglerna, så sökte jag mig till människor som kunde hantera mig. De enda relationer jag kunde få att fungera var med människor som var dominanta och tog mycket plats, som kunde fräsa och morra om jag bröt mot ordningen.

Sedan förändrades allt. Jag insåg att jag var tvungen att lära mig att ha jämlika relationer, men i och med det försvann också möjligheten att utnyttja människor som jag gjort förut. Människor i allmänhet är för väluppfostrade för att fräsa och morra när man trampar dem på tårna, så jag var tvungen att hitta ett nytt sätt att lära mig – och ett nytt sätt att hantera konflikter. Jag kunde inte längre använda konflikter enbart för att straffa mig själv heller, så jag började undvika dem.

Ifall jag hamnar i gräl med en vän och vi hamnar högt i känslan båda två, eller att det blir ett stort missförstånd mellan mig och någon bekant som inte går att lösa med en förklaring och en ursäkt, så tar jag en paus. Sker grälet via mail så undviker jag att kolla mailen igen tills jag har lugnat ner mig, är det på något forum så loggar jag ur ett par timmar eller någon dag, och så vidare. Först när jag landat lite kan jag svara. Det var alltså det som jag beskrev för min psykolog, som jag uppfattade som ett problem. Jag flyr från konflikter, sa jag, men det tyckte inte hon – tvärtom. Hon förklarade hur hon såg på det hela, och så plötsligt hör jag mig själv säga:

”Fast det förstås… Hade jag gjort på något annat sätt hade jag antagligen suttit här och klagat på att jag är så aggressiv och konfliktbenägen”

Ibland får jag verkligen såna insikter om hur otroligt duktig jag är på att nedvärdera mig själv. Jag har ägnat tre år åt att bryta mina självdestruktiva beteenden, men de självdestruktiva tankarna har jag knappt insett vidden av än. Nog är jag konfliktbenägen alltid – jag muckar gräl med mig själv.

Läs även andra bloggares åsikter om psykologi, psykiatri, KBT, terapi, relationer, social fobi, osäkerhet, självdestruktivitet, självkänsla, självinsikt, gräl, konflikter, Aspergers syndrom, ADHD, relationer

Vid vilken ålder slutar tjejer att visa rumpan?

En brittisk undersökning visar att killar mognar vid 27 års ålder, och är fullvuxna vid 29. Det är senare än tjejerna, som är några år tidigare. Om man tittar närmare på studien, så har de listat beteenden som man anses som vuxen om man slutar med, och vid vilken ålder det inträffar:

• Dricka shots – 29
• Dra dumma skämt – 29
• Bli utkastad från nattklubbar – 28
• Kalla sin partner för ”bird” eller ”missus” – 28
• Köra för fort – 28
• Svära – 28
• Ge råa kommentarer – 27
• Skryta om sexuella erfarenheter – 27
• Köra omkring planlöst – 26
• Köra med fönstrena öppna och hög musik – 26
• Använda fåniga raggningsrepliker – 26
• Bära jeans som hänger runt höfterna – 26
• ”Moona” – 26
• Vissla efter kvinnor – 25
• Pimpa bilen – 25

Jag borde alltså vara vuxen vid det här laget – men hur vuxen är jag?

Tja, jag har aldrig slutat dricka shots, eftersom jag aldrig har börjat, och inte heller har jag blivit utkastad från nattklubbar eftersom jag aldrig varit på krogen. Jag har aldrig slutat kalla någon partner för ”bruden”, eller vad man nu skulle kunna översätta det till, och jag har aldrig slutat vissla efter kvinnor eller moona – eftersom jag aldrig har kommit på tanken att göra det. Eftersom jag inte har något körkort har jag aldrig heller slutat köra för fort eller något av de andra sakerna på listan som har med bilar att göra.

Dumma skämt drar jag däremot, och råa kommentarer. Jag svär massor, och jag skryter hej vilt om mitt icke-existerande sexliv. Det enda jag egentligen har slutat med är att ha hängiga jeans. Det skulle innebära att jag är 26. Jag som trodde att jag bara var 15, för det är så jag känner mig. Det hade varit mer intressant att se en undersökning om tonårsbeteende, för det är nog snarare i den skalan jag passar in.

Det är bara en sak som förvånar mig: När de jämför killar och tjejer så har tjejerna inte fått frågan om när de slutade moona och vissla på kvinnor, utan om när de slutade visa trosorna och brösten, och det är inte riktigt samma sak. Jag undrar hur gamla tjejer är när de slutar visa rumpan.

Läs även andra bloggares åsikter om forskning, pseudovetenskap, ålder, mognad, vuxna, ungdomar, kön, genus, könsroller, sexism, manligt, kvinnligt

Genuspanik – en västerländsk tradition

Sent igårkväll när jag satt och pluggade ramlade jag över en text om synen på intersexualism i det antika Grekland och Rom. Barn som föds med tvetydigt biologiskt kön, som inte enkelt går att sortera som pojke eller flicka bara av att titta på könsorganen, får idag diagnoser av olika slag som brukar räknas ihop som intersexualism eller DSD: Disorders of sex development. På den här tiden använde man andra ord, och forskaren som har skrivit uppsatsen jag läste använder ord som androgyn och hermafrodit - och ”monster”, för att beskriva dåtidens syn på dessa barn.

De barn som föddes med könsorgan som inte var så enkelt könsbestämda sågs alltså som monster, och som ett hot mot samhället. Lösningen var att döda barnet så snart det fötts, även om det hände att barnen blev ”räddade” av sina föräldrar eller någon tjänare, och istället sattes ut i vildmarken. Efter att barnet dödats måste staden renas genom ritualer, för att inte bli smittad av ”monstret”.

Det är inte första gången jag läst något liknande, och säkert inte den sista heller, men det lämnade mig med en klump i magen. Idag läser jag i DN om övergivna barn på Haiti:

”Barnen har kommit hit från ett större sjukhus och har samtliga något handikapp, alla är undernärda, flera är hivsmittade från födseln. De är övergivna. Men att överge barn är inget nytt för Haiti. Dock har problemet förvärrats av jordbävningskatastrofen.”

Idag när barn överges av sina föräldrar handlar det ofta om att de inte klarar av att ta hand om barnet, eller att de inte har råd att ge barnet det hen behöver. Ofta är det barn med särskilda behov. Med vissa undantag dödar man inte barn för att de är födda ”monster”, men där det inte finns ett ordentligt skyddsnät har man inte kommit längre än till motsvarigheten till att sätta ut barnen i skogen.

Men Haiti är inte Europa, och skälen är helt andra: Det handlar om nöd, och inte om vidskepelse. Att däremot utnämna barn med intersexuella syndrom – funktionshindrade eller ej – till monster är en gammal europeisk tradition som uppenbarligen fortfarande lever.

***

Om någon är intresserad av uppsatsen finns den att ladda ner här, fast det kräver att man har ett konto.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om barn, funktionshinder, intersexualism, vidskepelse, fördomar, intersexualism, transfobi, historia, politik, vård, stigmatisering, antiken, kön, genuspanik, genus, könstillhörighet, barn, Haiti, Europa, Grekland, Romarriket, könsorgan, sexism, HBTQ, fattigdom, Caster Semenya

Vad bör jag undvika vid ADHD?

Någon har googlat ”Vad bör jag undvika vid ADHD?” och hamnat i min blogg.

Finns det saker man kan säga att personer med ADHD generellt behöver vara försiktiga med? Ja, några stycken.

Det finns en lite större risk att fastna i missbruk av alkohol och andra droger bland personer med ADHD som inte får behandling. Det är också relativt vanligt att fastna i ätstörningar och andra sorters självdestruktivitet, inklusive duktighetsfällor som leder till utbrändhet. Det kan alltså vara bra att hålla koll så man inte trillar dit på något sätt, och kanske undvika triggers så långt det går – fast av egen erfarenhet kan jag säga att det inte fungerar att sluta äta.

Men det allra viktigaste att avstå från – det som man absolut bör undvika om man misstänker att man har ADHD, och helst annars också – är att lyssna på scientologipropaganda. Risken är stor att man går på deras lögner om att psykiatriker är onda och medicinerna livsfarliga. De som kallar sig för Kommittén för mänskliga rättigheter har absolut ingenting med mänskliga rättigheter att göra. Tvärtom.

Mina inlägg om scientologerna:

• Scientologerna vill ha dina barn – del II
• Se ADHD-barn bli monster av scientologer – och hur de botas
• Sanningen om ADHD – och lögnerna
• För att bli hög på Concerta krävs det att…
• Scientologerna vill ha dina barn
• Scientologerna – med ensamrätt på manipulation
• Scientologi – en dödsfälla
• Anna Wahlgren är inte Tom Cruise
• Källkritik för journalister rekommenderas
• Hoppas Travoltas son var tillräckligt autistisk
• Hypokondriker är vi allihopa
• Dagens ord: ADHD-industrin
• Sarah Palin är pro-choice
• Inbillningssjukan
• Saker jag ligger sömnlös över

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om ADHD, ADD, NPF, psykisk hälsa, psykologi, psykiatri, scientologerna, KMR, vård, propaganda, lögner, fördomar, sårbarhet, missbruk, ätstörningar, stress, utbrändhet

Flickor med ADHD (och pojkar med borderline) glöms bort

Flickor med ADHD glöms bort, visar en ny studie från Centrum för Klinisk Forskning i Västerås. Deras tidigare studier har visat att det är lika många flickor som pojkar som har ADHD, fast fyra av fem som får diagnosen är pojkar, och att flickor får sin diagnos senare än pojkarna. Om jag förstått det rätt är de tidigare studierna bara delstudier, och att man nu ser till helheten. Då är det inte så konstigt att de drar den slutsatsen.

En vanlig förklaring till skillnaderna är att flickorna är mindre utagerande, och därför mindre ”jobbiga” för omgivningen. Det är helt enkelt lättare för skolan att prioritera en utredning av en elev som river klassrummet än av en elev som sitter tyst och stilla men inte kan koncentrera sig – och att flickor med ADHD oftare beter sig lugnt, medan pojkarna visar sin rastlöshet utåt. En annan förklaring brukar vara att diagnoskriterierna och den information om ADHD som har spritts i media och i utbildningsmaterial har utgått från de symtom som är vanligast bland pojkar med ADHD. Man har dessutom utgått från hur de pojkarna beter sig när de är i låg- och mellanstadieåldern, vilket gör att det är svårare att upptäcka ADHD hos äldre barn, ungdomar och vuxna.

Själv har jag en till teori, som skulle kunna förklara en del. Inom psykiatrin finns det en massa diagnoser som delvis går in i varandra, och det kan vara svårt att veta vad som är vad. Diagnoser som har drag som liknar ADHD är till exempel Aspergers syndrom, emotionellt instabil personlighetsstörning/borderline och bipolär sjukdom (manodepressivitet). Min teori är att psykiatriker och psykologer tar hänsyn till vilket kön de uppfattar personen som när de ställer diagnos, och att det gör att en och samma symtombild kan ge olika diagnoser beroende på kön: Om personen uppfattas som kille kanske han får diagnosen ADHD, men om hen uppfattas som tjej blir diagnosen borderline.

Jag säger inte att det måste vara så, men det skulle inte förvåna mig om det stämde. Själv drogs jag i åratal med en borderlinediagnos som varken jag eller någon annan egentligen tyckte stämde helt, men jag fick den i brist på något som stämde bättre. Jag levde ju som tjej, självskadade och hade problem med att reglera känslorna, och bipolär stämde inte riktigt eftersom mina toppar och dalar var mycket kortare än vad de brukar vara då. Så borderline fick det bli. Jag gick i en terapi som sägs vara bra mot borderline i tre år, men utan större framsteg än att intervallen mellan mina självskadetillfällen ökade från några timmar till två-tre dagar. Jag skadade mig för att det var det enda sättet jag visste att dämpa rastlösheten. Att skära sig fick mig att känna mig lugn och koncentrerad; det var ett måste för att orka med att plugga, eller för att göra andra saker som krävde att jag var fokuserad.

Sedan kom jag ut som transsexuell, flyttade till ett nytt landsting, började min könskorrigering och träffade nya läkare som inte hade vant sig vid att se mig som tjej, utan som redan från början visste att jag var en transsexuell kille. Helt plötsligt kom frågan om ADHD upp, och pusselbitarna föll på plats. Visserligen har min symtombild förändrats enormt under de fem år som gått sedan den första ”borderline?” skrevs in i min journal, och visserligen är det självklart att min transsexualism gjorde att jag mådde dåligt, men i grunden är mina svårigheter desamma. Sedan nästan ett år medicinerar jag med Concerta och håller på att lära mig att leva med min ADHD istället för att kämpa emot den, och jag är glad att jag till slut förstod vad det var.

Jag undrar hur många tjejer som har ADHD, men som får diagnoser som borderline eller emotionellt instabil personlighet, just för att de är tjejer – och hur många killar som egentligen snarare har borderline, men som får en ADHD-diagnos.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om ADHD, ADD, NPF, diagnoser, genus, kön, könsroller, sexism, fördomar, manlighet, kvinnlighet, borderline, psykiatri, psykologi, barn, bipolär sjukdom, Aspergers syndrom, vård, Concerta, mediciner, transsexualism, könskorrigering, fördomar, självskada, ångest, psykisk ohälsa

Fin Kille-syndromet, eller: Konsten att vara en manlig feminist

Sedan någon gång i höstas har jag mer och mer känt en viss känsla som jag inte riktigt vet hur jag ska tolka, men som inte är helt bekväm. Känslan är diffus och jag har svårt att sätta fingret på var den kommer ifrån. Kanske är det ingenting som egentligen har förändrats; kanske är det bara en noja jag själv byggt upp. Men den finns där: Den där krypande känslan av att ha förvandlats till En Fin Kille.

Jag tror det började när jag ändrade mitt sätt att uttrycka mig på. Som ett slags socialt experiment prövade jag att börja prata lite annorlunda, för att se om det påverkade min självkänsla eller andras sätt att uppfatta mig.

Om jag hade tänkt skriva

”För drygt ett halvår sedan hade jag inte fått börja hormonbehandlingen för min transsexualism. Idag, två sprutor senare, gissar jag att de ligger på en ganska genomsnittlig nivå för en biologisk man.”

så skrev jag istället

”För drygt ett halvår sedan hade jag väldigt låga testosteronvärden och var tvungen att börja medicinera. Idag, två sprutor senare, gissar jag att de ligger på en ganska genomsnittlig nivå för en biologisk man.”

Och så vidare. Jag har förändrat mitt språk så att det inte alltid skriker ut att jag är transsexuell så fort jag diskuterar genus, utan så att jag tror att folk snarare uppfattar mig som en kille vilken som helst, om än bög, androgyn, queer, feministisk och ibland som sagt var en kille som haft ett underskott av testosteron. Resultatet? Två saker har förändrats i hur folk som inte brukar läsa min blogg bemöter mig:

• Påhoppen har minskat och motargumenten är mer sakliga. Mina erfarenheter och åsikter blir mer sällan bortförklarade med att jag ser saker ur mitt eget snäva perspektiv som inte stämmer ett dugg med alla andras eftersom transsexuella alltid är psykiskt störda/jag egentligen är tjej/jag måste vara fylld av självhat/jag är vilseledd av genusprofeter.
• Personer som jag uppfattar som kvinnor verkar ha blivit bättre på att ge mig komplimanger. Det heter att det är bra att killar vågar ta avstånd från sexism, att det är skönt att se att det finns män som vågar diskutera genusfrågor och allt sånt.

Jag har förvandlats till En Fin Kille. En såndär medveten kille som tycker att man ska vara snäll mot tjejer. En kille som är feminist – och som visserligen ses som könsförrädare, men också blir applåderad för att han säger saker som borde vara självklara. Det är skrämmande att se hur mycket lättare det är att sticka ut; hur mycket lägre förväntningarna är på män än på kvinnor vad gäller genusmedvetenhet. Jag säger egentligen precis samma saker som jag alltid gjort, men jag uppfattas annorlunda.

Ibland får jag en känsla av att ifall jag inte var så himla mycket bög så skulle jag lätt kunna utnyttja läget för att ragga, eftersom tjejer verkar vara svältfödda på feministiska killar. Den tanken gör det lite lättare att stå ut med att vara En Fin Kille. Jag gör det inte för att få ligga, men jag är inte så präktig att jag inte är medveten om möjligheten.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om genus, feminism, jämställdhet, kön, könsroller, manlighet, kvinnlighet, transsexualism, könskorrigering, vård, testosteron, hormoner, transpersoner, HBTQ, internet, språk, bloggosfären, feminister, normer, fördomar, sexism, relationer, psykologi, kärlek, sex

Konsten att bli en sexistisk skitstövel

Jag har varit sjuk en väldigt stor del av mitt målbrott; mellan mitten av augusti och mitten av oktober hade jag praktiskt taget ingen röst. På annandagen blev jag sjuk igen, men nu äntligen verkar det som om jag är frisk – så då är det läge att spela in en ny liten video för att bevisa att min röst har förändrats.

Om den nu har det, alltså. Jag var lite orolig att jag inte skulle höra någon skillnad, och den var visserligen inte så stor som jag hade hoppats på, men den fanns där i alla fall. Jag låter lite annorlunda nu än innan jag kom i målbrottet.

Såhär lät jag i augusti, efter nästan tre månader på testosteron:

Film 1 på Youtube

Och såhär lät jag i oktober, efter drygt fyra månader:

Film 2 på Youtube

Båda de filmerna är alltså gjorda samtidigt som jag brottades med den värsta halsinfektionen jag haft sedan mellanstadiet, och därför är det inte så konstigt att jag lät rätt hes i höstas. Men såhär låter jag alltså idag:

Film 3 på youtube

I den här filmen har jag också klippt in en snutt från mars 2008, när jag öppnar det efterlängtade brevet med kallelsen till utredaren. Det är svårt att förstå att det nästan har gått två år sedan dess, och samtidigt är det svårt att förstå att den där personen verkligen är jag. Rösten är så ljus, ansiktet så runt, håret så kort. Jag förstår verkligen att jag hade enorma komplex över att bli sedd som en butchflata. Idag har jag flottigt hår med en stighelmerlock mitt uppe på huvudet, och jag har skäggstubb och en röst som låter som Karl-Bertil Jonsson när jag försöker bevisa att jag inte klarar de höga tonerna.

Jag är en manlig nörd. Det är såhär jag alltid velat vara.

Läs även andra bloggares åsikter om transsexualism, vård, testosteron, könskorrigering, hormoner, målbrottet, röst, förändring, utveckling, puberteten, infektioner, heshet

Män som hatar kvinnor och antifeminister som sinkar männens frigörelse

Det finns en paradox som jag kallar Fittans lag:

”Då en nätdiskussion om könsroller blir mer avancerad, går sannolikheten för att någon, i syfte att misskreditera allt vad feminism, jämställdhet och genusvetenskap heter, drar upp

1. Kukar och fittor och graviditeter
2. ”Män är djur”
3. Gudrun Schymans talibantal
4. Tiina Rosenbergs könsförrädaretal
5. ”Alla män är våldtäktsmän”
6. Feministers lättkränkthet

mot ett.”

När jag skrev det var det för att jag tröttnat på att diskutera med antifeminister. De har nämligen gjort det nästintill omöjligt att skriva något om mäns utsatthet, eftersom de antingen tolkar det som manshat, eller så tar de tillfället i akt att påpeka att det är förbjudet att påtala diskriminering av män i den bögfeministiska vänsterdiktaturen* vi lever i.

Nu senast är det Stieg Larsson och Lisbeth Salander som de attackerar, igen. Vi har hört det förut:

1. Å ena sidan kommer Lisbeth Salander undan med allt våld enbart för att hon är kvinna, vilket enligt Per Ström är ett tecken på att Stieg Larsson hatade män.
2. Å andra sidan är inte Lisbeth Salander någon riktig kvinna, enligt Rigmor Robèrt, eftersom hon slår tillbaka.

Nu kommer den tredje sidan in:

”Han tar alltså ut den hämnd, som han tror att kvinnor skulle ta ut, i sina böcker. Problemet med detta är bara att ett sådant förhållningssätt, som också den extrema feminismen har, inte gör världen bättre. Utan tvärtom gör att halva mänskligheten ställs mot den andra halvan.

Stieg Larssons dåliga samvete gjorde alltså att han skrev de deckare, som har gjort honom världsberömd efter hans död. Men det kvinnor och män behöver är inte skuldkänslor, synen på sig själva som offer eller synen på sig som våldtäktsmän. Utan ett nytt synsätt, som innefattar tilltron både till sig själv och andra. Att inse att alla är jämställda.”

Det jag tycker är talande i hela diskussionen om hur otroligt manshatande Stieg Larsson måste ha varit är att alla fokuserar på Lisbeth Salander och skurkarna. Ingen ägnar en enda tanke åt Mikael Blomkvist. Fast det är klart; hans roll är ganska obetydlig. I första filmen, till exempel, är han ganska korkad och naiv jämfört med Salander. Han är dessutom den som vill kela, medan hon bara vill knulla på sina villkor.

Noomi Rapace och Mikael Nyqvist (som spelar Salander och Blomkvist)

Alla de som öser ur sig hat över Lisbeth Salanders och Stieg Larssons påstådda manshat missar den uppenbara manliga förebilden i Mikael Blomkvist. Han är varken kvinnohatare eller toffel, men han får ingen uppmärksamhet eftersom ingen verkar komma ihåg att han finns. Mikael Blomqvist är den klassiska kvinnliga birollen – den som backar upp hjälten – men samtidigt är han svår att sortera. Han är uppenbarligen inte bög, och inte direkt metrosexuell, men ändå feminin.

Heterosexuella mjukiskillar som inte är typiskt metrosexuella är fortfarande svåra att hantera inom heteronormen. Det är därför Blomkvist är osynlig – och osynligheten i sig avslöjar att det är långt kvar till männens frigörelse.

***

*) Inte ett citat från debatten, men från en underbar Jan Berglin-strip som jag tyvärr inte hittar på nätet. Tack Dean!

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om genus, jämställdhet, Män som hatar kvinnor, Flickan som lekte med elden, Luftslottet som sprängdes, Lisbeth Salander, Stieg Larsson, Mikael Blomkvist, manligt, kvinnligt, könsroller, sexism, fördomar, deckare, film, böcker, politik, manshat, feminism, mansroller, sexualitet, HBTQ, relationsvåld, skuld, skam, stereotyper

Den svåraste garderoben av de alla: Att komma ut som synsk

Jag har lämnat många garderober under årens lopp: Jag har kommit ut som bisexuell, som könlös, som kristen, som queer, som aspie, som häxa, som psykfall, som hedning, som transsexuell, som bög, som ADHD, som kille, som asexuell, som sexuell och som en massa andra saker. En del av garderoberna har egentligen knappt funnits där innan jag kommit ut, eftersom jag är en väldigt öppen person som inte har vett att dölja och skämmas. Men så finns det en sak som har varit väldigt svår att hantera. Det finns ett område där jag helt plötsligt har massor av spärrar som säger åt mig vad jag får och inte får tänka, och vad jag kan och inte kan säga. Vissa delar av det har jag lärt mig att det är okej att dela med sig av, så det handlar inte om att jag skäms för det helt och hållet, utan det är bara en viss del av det som är problemet.

Det handlar om tro; om trolldom. Jag har lämnat kvastgarderoben för länge sedan, och tillåter mig att då och då nämna sabbater jag firar eller redskap jag använder. Det jag däremot tvekat inför har varit det som det hela bygger på. Trolldom är ju inte bara att springa runt i skogen och vifta med trollstavar, eller att meditera på kyrkogårdar vid midnatt.

Jag har tvekat för att jag inte ens riktigt står för det själv. Jag kan inte lita på att det stämmer, eller på att det inte bara är min hjärna som hittar på allt. Framförallt är det något som inte stämmer med den bild av mig själv som jag vill se i spegeln. Jag vill vara vetenskaplig och upplyst. Jag vill inte tro på sånt som inte går att bevisa, på flummigheter. Jag ska vara en mycket seriös akademiker ju, och bara tänka rationellt och logiskt. Men jag kan inte. Det är någonting i min hjärna som envisas med att avslöja framtiden, dåtiden och nutiden. Det är något som knuffar mig i rätt riktning, fast jag verkligen försöker stå emot, så att jag är på rätt plats vid rätt tillfälle. Det finns någon eller något som förser mig med bilder jag annars inte skulle ha sett, och som får mig att veta vad som ska hända flera veckor eller månader innan det faktiskt händer.

Jag är synsk. Det är lika bra att erkänna det. Jag har inte valt det själv, och trots att jag har ägnat hela mitt liv åt att försöka lära mig att hantera det så vet jag fortfarande inte hur man gör – förmodligen för att jag samtidigt försökt bortförklara det som tecken på att jag är psykotisk. De senaste månaderna har jag försiktigt prövat att glänta på garderobsdörren inför vissa vänner och bekanta, och eftersom de har tagit det över förväntan bra känns det möjligt att kliva ut helt och hållet. Jag vet inte vad det betyder. Jag vet inte vad det leder till; om någon alls bryr sig om en så personlig sak, eller om folk bara avfärdar det som ännu ett utspel. Det enda jag vet är att ifall jag hade tagit min synskhet på allvar för flera år sedan, så hade många saker sett annorlunda ut.

Ibland förstår jag poängen med organiserad religion. Jag förstår hur bra det kan vara att ha någon att bolla tankarna med, som man vet utgår från ungefär samma idéer. Den lyxen har inte jag. Det finns ingen som hindrar mig från att tro det jag vill tro på, och göra det jag vill göra och lita på min egen förmåga – utom jag själv, och mina skuldkänslor över att inte kunna vara förnuftig ut i fingerspetsarna.

Jag är galen; det vet jag och alla andra redan. Så att komma ut som synsk kanske inte är så stor skillnad.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om synskhet, psykologi, skam, skuld, trolldom, tro, hedendom, garderoben, känslor, förnuft, spådomar, religion, framtiden, häxor, fördomar, bilder, tvivel

Regeringskanslister porrsurfar på jobbet

- tycker att nätintegritet är ute. Vill FRA läsa mina mail, får de finna sig i att läsa bloggar om könshår också.

- Då får du nog slänga in några ord som fastnar i deras finmaskiga nät.

- Det enda inlägg FRA har läst är ”Karl för sitt kukkomplex”, men alla försvarsservrar läser massor om kukar och fittor…

- Jag som trodde det var Afganistan, talibaner, sprängmedel och terrorister som fick FRA att reagera…*besviken*

- Nej, FRA är bara ute efter könsorgan, tror jag.

- Plötsligt fick jag en helt ny förståelse för ordet nätintegritet

Bakgrunden till tweetsen mellan mig och Karibien var såklart mitt blogginlägg om fullkornsfittan. Jag var lite sådär ”men har jag inte gått över gränsen nu? Varför har jag aldrig den där integriteten och de där spärrarna som andra människor verkar ha?”. Visst har jag spärrar och integritet, men de handlar aldrig om sånt som de förväntas handla om. Mina spärrar är främst till för att skydda människor i min omgivning från att bli uthängda, och min integritet handlar mest om att försöka undvika missförstånd.

Att FRA läst Karl för sitt kukkomplex är helt sant, men nu ser jag också att de har läst Webcam, webcam, vid datorn där, säg mig om jag tillräckligt manlig är. I övrigt är de träffar som min blogg får från olika myndigheters IP-adresser är av tre slag:

• Myndigheter som Försäkringskassan, Skatteverket och Domstolsverket läser inlägg som är relaterade till deras verksamhet: Om utförsäkringar, namnlagen och lagar och brott i allmänhet.
• Myndighetspersoner från olika ställen slösurfar från jobbdatorn och läser för skojs skull, oftast banala och personliga inlägg.
• Institutioner som Försvarets Materielverk, Försvarsstaben och liknande läser inlägg med sexanspelningar i rubriken.

Men min egen sida på Creeper är inte så avslöjande ändå. Det bekräftar inte så mycket som jag inte redan visste. Däremot är det mer intressant att se vilka som besöker andra sidor. Knullis, till exempel, som är en heteroporrsida. Genom Creeper får jag veta att de allra flesta träffarna från myndigheters sidor kommer från Försvarets Materielverk och Riksarkivet. Jag antar att det sitter en del uttråkade arkivarier och porrsurfar på jobbet.

En inte obetydlig andel kommer däremot från Regeringskansliet. Någon där verkar gilla att titta på bilder av MILFs och BBW (alltså medelålders kvinnor respektive mulliga tjejer), och läsa om ”Hur får man tjejen att svälja satsen?”. Från sin jobbdator, under vanlig kontorstid.

Nej, jag moraliserar inte över att de tittar på porr, men till skillnad från många andra sidor är det svårt att se hur besök på Knullis skulle kunna ingå i arbetet. Jag funderar bara högt över det faktum att regeringen vill tvinga sjuka ut i arbeten som inte finns, medan deras egen personal porrsurfar på arbetstid. Det låter rysligt ineffektivt, om du frågar mig.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Regeringskansliet, regeringen, internet, Creeper, övervakning, FRA, integritet, porrsurfande, porr, sex, sexualitet, Försäkringskassan, Skatteverket, Domstolsverket, myndigheter, politik, sjukförsäkringar, utförsäkringar, regeringen, effektivitet, jobb, försvaret, knullis.com

”Det är fan rätt bögigt att hålla på och fjäska och dansa med brudarna bara för att få ligga lite”

”- Det är fan rätt bögigt att hålla på och fjäska och dansa med brudarna bara för att få ligga lite.

- Det är väl för fan bögigare att ligga med killar?!

- Nä, det är väl fan det inte. Jag tycker inte det. Det känns liksom mer… softare. Manligare, framför allt. Två män. Manligt.”

Jag älskar när man leker med ord och könsroller och driver med fördomar, i synnerhet när man driver med homofobi, så Nakenlekar känns som en helt perfekt kortfilm för mig. Jag försöker att vara tyst eftersom klockan är mycket, men jag kommer på mig själv med att vrålgarva gång på gång.

Nakenlekar på youtube

Det är sjukt kul att ”bögigt” blivit synonymt med ”omanligt” eller ”feminint”, för det gör ju onekligen att killar som lever med och/eller som raggar på tjejer måste vara bögigare än killar som enbart lever med/raggar på killar. Det är bögigt att vara hetero.

Cred till Dennis. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om homofobi, fördomar, heteronormen, könsnormer, könsroller, genus, HBTQ, film, Nakenlekar, bögar, kvinnligt, manligt, relationer, sex, kärlek, läggning

Finnar förorsakar fullkornsfitta

• Bra idé: Att bestämma sig för att fira 200-dagars-jubileet med ett lyxigt bad.
• Bättre idé: Att komma på att man ska göra en ansiktsinpackning med dinkelflingor också, mot finnarna.
• Dålig idé: Att försöka kombinera de två.

Innan jag kom i puberteten var allt väldigt enkelt: Jag behövde bara tvätta håret en gång i veckan, och ”hudvård” brukade betyda att jag smorde in mig med olika feta salvor och lotioner. Nu när jag går på testosteron måste jag vara lite mer noggrann. Håret och huden blir fett väldigt snabbt, och jag har mina knep för att få ordning på det.

Jag har fått som vana att, förutom att försöka komma ihåg att tvätta av ansiktet varje dag, även göra en dinkelmask då och då. Jag har en påse dinkelflingor av fullkorn som egentligen har gått ut, som jag använder istället för havregryn. Konsistensen blir ungefär densamma, och det skrubbar bra. Jag tar lite flingor i handen, fuktar dem i vatten och kramar ihop till en deg som jag kletar in ansiktet med och gnuggar lite. Det brukar gå alldeles utmärkt, men det är också något jag brukar göra ståendes vid handfatet. Idag gjorde jag det alltså medan jag låg i badkaret. Inte smart.

När jag var färdig och skulle skölja av ansiktet gjorde jag – utan att tänka mig för – som jag brukar göra när jag till exempel känner mig skitig i ansiktet i badkaret: Jag drar ner huvudet under vattnet, så att bara mun, näsa och ögon sticker upp, och så skvätter lite försiktigt upp vatten så att allt blir blött. Det fungerade bra; jag blev av med all gröt, och huden kändes slät. När jag satte mig upp igen skulle jag schamponera in håret, och det var då jag upptäckte det.

Gröten satt numera i håret – men inte i håret på huvudet. De tunga smulorna hade sjunkit ner till den kroppsdel som var närmast botten; en kroppsdel som numera också är väldigt hårbeklädd. Jag ägnade säkert en kvart åt att peta ut små degsmulor från könshåret, innan jag gav upp och lät det vara. Min hud i ansiktet är numera slät och len, och inte så fet som innan badet – och jag hoppas att fullkornsdinkel är bra för slemhinnorna.

Läs även andra bloggares åsikter om bad, hud, finnar, hormoner, puberteten, fet hy, huskurer, testosteron, hudvård, dinkel, fullkorn, humor

200 dagar på testosteron – Skäggväxt och tappade handdukar

Det har gått 200 dagar sedan jag började med testosteron idag. Jag kan inte fatta det. Å ena sidan känns det som om det var igår, å andra sidan minns jag knappt hur det var innan dess. Jag minns att jag mådde väldigt dåligt, att jag inte klarade av att se min egen spegelbild när jag klev ur duschen, och att jag hatade att ha mens – men de känslorna har i stort sett försvunnit. Blomma Bladsdotter beskrev att hennes könsdyfori hade förvandlats till könseufori efter könskorrigeringen. När jag hörde henne berätta det hoppades jag att jag skulle få uppleva samma sak. Jag är inte riktigt där än, men jag förstår verkligen vad hon menar.

Immanuel

Immanuel

Januari 2010

Förut när jag har haft mina fåfänga stunder och retuscherat bilder innan jag lagt upp dem i bloggen, var det oftast för att de var för oskarpa, för att min hud hade en konstig färg och för att jag hade mjäll och fnasig näsa. Idag var första gången sedan jag kom i puberteten som jag har fått släta ut näsan, för fnasigheten är tillbaka. Däremot hade jag aldrig plockat bort en finne förut, men det har jag lärt mig nu. Däremot inbillar jag mig att jag har lite färre finnar än vad jag hade efter andra sprutan. Min kropps reaktioner är mindre chockartade såhär en dryg vecka efter den tredje, utan påminner mest om hur jag reagerade efter den första.

Däremot har jag varit tvungen att byta vanor. Förut har jag alltid svept handduken runt midjan när jag kommer ut ur duschen, utan att tänka på det. Det fungerar inte längre; handduken ramlar ner så fort jag rör mig. Jag vet inte varför, för skillnaden i omkrets mellan höfter och midja har bara minskat med två centimeter, men det kanske är tillräckligt. Nuförtiden får jag istället svepa handduken lite högre upp, och sedan ta på mig morgonrocken och knyta skärpet. Jag har också upptäckt att kläderna sitter bättre, eftersom brösten har blivit mindre. Bröstvårtorna måste ha förflyttats säkert fem centimeter högre upp, och fastän måttet under bröstkorgen idag är detsamma som när jag började, så har måttet över brösten minskat med 10,5 cm.

Lägg därtill att min röst börjar mörkna mer och mer ju längre jag kommer i målbrottet, att jag slipper mens, att jag har mindre problem med torr hud och att jag har börjat få någon slags skäggväxt. Jag har inte rakat mig sedan julafton, så det är tre veckors skäggstubb på bilderna. Jag har märkt att jag trivs ganska bra med att vara lite orakad, eftersom jag inbillar mig att jag har lättare att passera som kille då.

På det hela är jag väldigt nöjd med min pubertet såhär långt. Lite finnar är ett väldigt lågt pris att betala för att äntligen känna att jag lever.

Läs även andra bloggares åsikter om testosteron, transsexualism, könskorrigering, vård, medicin, Nebido, bilder, diagram, statistik, kroppen, bröst, målbrott, förändring, puberteten, finnar, muskler, fett, vikt

Välkommen till mitt overkliga köksbord, Göran Hägglund

Hej, Göran Hägglund.

Jag vet att du gillar köksbord, så jag tänkte visa dig mitt. Det är visserligen inget riktigt köksbord, för det står inte i köket utan i vardagsrummet. Mitt kök är nämligen så litet att det inte ryms något bord där. Så kan det vara för en del.

Immanuel

Mitt köksbord är i trä och hålls ihop med träpluggar istället för spikar. Bordet är från 1917, och på den tiden var metallspikar dyrare än den arbetstid som gick åt till att tälja till en träplugg och bila (tror jag det heter) ett lämpligt hål. Jag är inte snickare, men min morfar var, och köksbordet kommer från hans barndomshem. Om du kommer hit kan du få se det. Jag lovar att röja av det innan, så vi kan sitta där. Just nu ser det däremot lite kaotiskt ut. Det gör det i hela min lägenhet, förresten, och jag hoppas att du inte är allergisk mot damm. Det har jag för vana att fråga folk som kommer, för att de inte ska bli chockade av att se hur jag bor.

Så vad gör jag vid mitt köksbord då? Inte mycket. Jag sitter oftare vid datorn, eller i soffan. Jag diskuterar gärna genuspolitik, men tittar aldrig på tv. Inte heller diskuterar vi livspusslet, så jag är antagligen kulturelitist. Högskoleutbildning har jag ju också, inom något så overkligt som engelska och historia. Däremot pratar vi mycket om hur jag ska få livet att fungera. ”Vi” är jag och mina boendestödjare från kommunen. Jag är inte bara kulturelitist, jag är psykfall också. Ensamstående psykfall har inget livspussel, vi har bara en vardag som aldrig går ihop.

Mitt overkliga arbetsrum

Jag skulle gärna diskutera livspussel och kulturelitism med dig, men ännu hellre sjukvårdspolitik. Jag skulle vilja diskutera stödet till personer med neuropsykiatriska funktionshinder (till exempel ADHD och Aspergers syndrom), sjukförsäkringarna, tvångskastreringarna… Ja, just ja. Jag vet inte om du minns lagförslag SOU 2007:16? Det är snart tre år sedan det förslaget lades fram, men det står bland annat att man måste skärpa lagen: Det räcker inte längre att kräva att folk ska gå med på att sterilisera sig för att få vård, utan staten ska ha rätt att kräva att människor kastreras. Jag undrar om du har glömt det, eftersom det inte har hänt någonting sedan dess. Fast det förstås, det handlar ju om transsexuella och intersexuella. Personer som genomgår en könskorrigering måste finna sig i lagar som om de gällde någon annan grupp funktionshindrade skulle utlösa ett ramaskri.

Jag råkar vara både kulturelitist, psykfall, bokstavsvuxen och transsexuell, så vi får säkert mycket att prata om. Du kanske har förstått att jag inte tänker rösta på Kristdemokraterna; det är inte direkt någon hemlighet. Ändå är du väldigt välkommen hem till mig, fast du inte lär kunna ragga några nya röster. Jag skulle bara väldigt gärna sätta mig och prata med dig, för att förstå hur du tänker. Var inte rädd, jag är inte så farlig som jag låter. Jag må vara overklig, men jag är i alla fall mänsklig.

Välkommen!

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Göran Hägglund, kristdemokraterna, politik, val, vård, omsorg, funktionshinder, NPF, stöd, sjukförsäkringar, psykiatri, psykologi, psykisk sjukdom, ADHD, Aspergers syndrom, transsexualism, intersexualism, könskorrigeringar, kön, könsidentitet, könstillhörighet, genus, könsorgan, verklighetens folk, transpersoner, HBTQ, tvångskastrering, kastrering, sterilisering, operationer, lagar, normer, heteronormen, köksbord, bilder, boendestöd, dialog

Genuspanik i godishyllan

I förrgår hette det att Caster Semenya ska få börja tävla igen. Idag heter det däremot plötsligt att könstestet som IAAF beställt inte är klart, och att hon inte får tävla förrän dess.

Jag har skrivit 20 inlägg tidigare som nämner hennes namn – och detta trots att jag för ett halvår sedan inte hade någon aning om vem hon var, och trots att jag egentligen är fruktansvärt ointresserad av sport. Jag har till exempel skrivit om glipan mellan könen, om medias reaktion, om vita skönhetsideal, om begreppet ”könsfusk”, om könsidentitet, om biologiska sanningar som en social konstruktion, om påhoppen och kränkningarna, om transfobi riktat mot barn med intersexuella syndrom, om den långa vägen mot upprättelse, om hennes plötsliga stilbyte, om den mentala våldtäkt hon utsatts för, om diskussionerna kring hur man egentligen ska definiera kön inom idrotten, och slutligen, när jag utsåg behandlingen av Caster Semenya som Årets Skam i min sammanfattning av 2009.

Jag hoppades att det skulle stanna där; att det 2010 skulle bli ett bättre år. Nu är jag mer osäker. Men en sak har jag lärt mig: Folks förmåga att häva ur sig rena kränkningar och allmänt taktlösa saker är enorm. Jag trodde aldrig att jag skulle se ett sånt hat så offentligt riktat mot en person som alla var medvetna om förmodligen hade ett intersexuellt syndrom. Jag kan inte minnas att jag har sett en sådan massiv hatkampanj mot någon öppet intersexuell person tidigare, med undantag för Santhi Soundarajan. Det beror visserligen på att det helt enkelt inte finns så många öppna eller outade intersexuella, som samtidigt är världskända.

Som icke-intersexuell transperson har jag varit väldigt okunnig om hur transfobin slår även mot dem. Jag trodde en gång i tiden, ung och dum som jag var, att folk kunde ha mer förståelse för en person som trots allt fötts med något som helt uppenbart är ett rent kroppsligt tillstånd, än för till exempel transvestiter och transsexuella. Är det något jag lärt mig det senaste halvåret är det att det tyvärr inte riktigt stämmer – men hatattackerna säger mer om de som känner sig provocerade av henne, än om Caster Semenya själv.

Det finns de vars kön inte går att utläsa så självklart utifrån deras kroppars utseende, utan man måste lyssna till hur personen ifråga själv definierar sig. För personer som är besatta av att tvångsköna andra är det såklart oerhört jobbigt att behöva ta hänsyn till sånt; det skulle ju innebära att de var tvungna att visa respekt för andra människor – men framförallt skulle det hota deras syn på vad kön egentligen är. I en värld där kön marknadsförs som en godispåse med antingen bara rosa eller bara blå godisar i, är lösgodishyllans existens i sig en provokation.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om kön, genus, könsidentitet, könstillhörighet, Caster Semenya, sport, friidrott, IAAF, kvinnligt, manligt, intersexualism, fördomar, transfobi, cisnormativitet, cissexism, genuspanik, HBTQ, transpersoner, Santhi Soundarajan, bilder, biologi

Hämtpizza eller Haiti? Femtio kronor kan göra skillnad

Jag är inte direkt gjord av pengar, men jag har tagit för vana att köpa hem något onyttigt att snaska på till helgen. Ibland blir det chips, ibland godis, ibland både och. Idag hade jag lite för ont i magen när jag gick där i affären; jag tänkte på hur det var när jag själv var såkallat fattig, men ändå alltid hade tak över huvudet, rent vatten att dricka och fast mark under fötterna. Idag har jag råd att äta flera gånger om dagen, och lyxa till det då och då. Jag är otroligt priviligerad, det vet jag. Bilderna från Haiti dröjde sig kvar i huvudet och gjorde mig inte direkt sugen på godis, så jag skippade det och smsade in 50 kronor till Läkare utan gränser istället.

Femtio kronor kanske inte är så mycket, men om alla i hela Sverige skulle lägga en femtiolapp skulle det bli 450 000 000. En femtiolapp räcker till en påse chips och en rejäl godispåse, eller till en hämtpizza – eller till ett sms för att hjälpa de jordbävningsdrabbade i Haiti. Behovet är akut, nöden enorm, och mobiloperatörerna har bestämt att de efterskänker sms-avgiften för stödnummer, så hela summan går till hjälparbetet.

Som sagt var, femtio kronor är inte så himla mycket. Skippa chipsen, du med.

***

Så gör du för att stödja Läkare utan gränser:

Plusgiro: 90 06 03-2
Bankgiro: 900-6032
SMS: skicka ordet LIV till 72990 (50 kr)

***

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Haiti, jordbävningar, katastrofer, Läkare utan gränser, stöd, hjälp, politik, fattigdom

Brösttårta och remiss-miss

Jag drömde inatt att jag åt upp mina egna bröst. De var en prinsesstårta med rosa marsipan, upplagt på ett fat. Den såg ut som en helt vanlig tårta men för varje tugga blev mina bröst mindre. Fast jag inte gillar vispgrädde så satte jag i mig hela.

Jag tolkar det som att jag verkligen behöver få operera bort brösten snart. Det har gått över tre månader sedan jag fick löfte om en remiss, och snart två månader sedan jag fick en bekräftelse på att den kommit fram – men jag har fortfarande inte fått någon tid. Jag borde ha ringt och petat på dem tidigare, såklart, men jag har haft problem med stress, tappad röst och sjukdom som gjort att jag sovit över mottagningens telefontid. Därför var det först idag som jag faktiskt ringde upp och frågade vad som egentligen händer.

Hen hittade mig snabbt i datorn, och konstaterade att jag skulle få en kallelse – så snart min specialistvårdsremiss kommit in. Kliniken i Linköping hade alltså bara fått remissen från Uppsala, som i sin tur har en specialistvårdsremiss från Gävleborg, men Linköping behöver en egen remiss från Gävleborg för att kunna ge mig en tid – och någon sådan har de alltså inte fått ännu. Sekreteraren lovade att skriva en påminnelse till dem, så att den blir skickad någon gång.

Lite surt känns det att veta att det hade kunnat gå fortare ifall jag hört av mig tidigare, men det är som det är. Jag längtar efter en platt bröstkorg, även om det inte känns riktigt lika akut längre. Testosteronet har gjort mycket för att jag ska må bättre, och förhoppningsvis slipper jag fettpåsarna till sommaren. Det ser jag verkligen fram emot. Än så länge kan jag gömma mig i stora tröjor, och än så länge är ett extra varv resår runt överkroppen ett skydd mot kylan. Till sommaren vill jag däremot slippa svetteksem, skavsår och svamp, och kanske tillochmed kunna åka och bada. Prinsesstårtor är verkligen inte min grej – svettiga tårtor är det ännu mindre.

Läs även andra bloggares åsikter om bröst, transsexualism, könskorrigering, mastektomi, operationer, vård, kirurgi, vårdköer, remisser, byråkrati, testosteron, hormoner, drömmar, tårta, väntan

”Skjuta lite negr… jag menar varg” – Knappnytt FTW!

”Tydligen så är 200 vargar på tok för mycket, och den svenska vargstammen sönderinavlad till Långarydssläkten-nivåer. Så för att säkra vargens ”genetiska hälsa” och det ”genetiska urvalet” har Sveriges miljöminister Andreas Mengele beordrat skyddsjakt. ”Genetisk hälsa”? Vad fan, har Regeringskansliet delat ut kurslitteratur från 30-talet som årets julklapp?! Ska du skapa någon slags übermensch-varg så ska du fan inte skicka ut någon jävla white-trash-hobbymilis och låta dem leka Arnold i skogen.”

Knappnytt har diskuterat vargjakt, och citerar min blogg. Själv älskar jag deras formulering:

”Då har det återigen blivit dags för en massa skjutglada småkukade bönder med truckerkeps på huvudet och hembränt i magen att ge sig ut att skjuta lite negr… jag menar varg”

Knappnytt är knappt fyra och en halv minut av avancerad politisk inkorrekt humor i sin ädlaste form. Och för balansens skull håller jag nog med om att jag också tillhör ”pårökta söderhippies i Stockholm” som gnäller över jakten ”som de fittor de är, trots att de inte skulle se skillnad på en varg och en vanlig jävla Siberian Husky”. Fast jag bor i Låtsasnorrland, och vet att vargar inte brukar ses kopplade utanför ICA.

Knappnytt – Vargjakt på Youtube

Bra om varg. Senaste nytt: Lobbyister vill skjuta 60 vargar nästa år, och ett förslag är att döda valpar på våren. Per Garthon hävdar att varghatare skämmer ut jägarna. Läs även andra bloggares åsikter intressanta om varg, vargjakt, Trollhare, Knappnytt, nyheter, film, djur, djurrätt, politik, humor, Andreas Carlgren, genetik, fördomar, miljö, regeringen, politik

Gener orsakar kärnfamiljer

En brittisk datingsite har lanserat ett DNA-test som ska hjälpa kunderna att hitta en partner. Idén är att personer vars gener är så olika ens egna som möjligt är bättre partners, både för en stark avkomma och för att få ett bra sexliv med mindre otrohet. Man har dessutom en större chans att det faktiskt klickar, enligt företaget.

Det jag undrar då är hur en asexuell, icke-barnlängtande och flersam person ska tänka när hen försöker hitta någon att icke-knulla. Kanske borde jag leta efter folk med den där allel 334-genen?

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om sex, kärlek, relationer, monogami, otrohet, trohet, dating, DNA, gener, sexualitet, asexualitet, biologism, barn, biologi, relationsanarkism, polyamori

Rullstolsbråk och spårvagnar med osynliga funktionshinder

Rullstolsbråk. Smaka på ordet. Jag får en bild för mitt inre av människor som skriker åt varandra och kastar rullstolar, eller som kanske rullar runt och kör på gående med flit för att de är förbannade. Nu verkar det inte vara så. Tyvärr, får man väl nästan säga.

Rullstolsbråk innebär att man beter sig som om man förväntade sig att kunna åka spårvagn som vem som helst. Man kliver på, och när föraren ber att kliva av sitter man kvar. Det får bara vara en rullstol på varje vagn, hävdar föraren. Erik Ljungberg och Anna Bonnevier får inte åka tillsammans, utan en av dem måste vänta på nästa vagn. De sitter kvar. Vagnen står still. Andra passagerare visar sin solidaritet och kräver att de ska få åka med. Polis kommer till platsen, och efter en och en halv timme bestämmer de att alla andra passagerare ska kliva av. Erik, Anna och deras assistenter får sedan åka helt ensamma. De kommer fram för sent till sjukgymnastiken, men de har gjort något viktigt. De har väckt folks uppmärksamhet på att otillgänglighet är en form av diskriminering.

Kjell Stjernholm drar paralleller till Rosa Parks, som vägrade ge sin sittplats på bussen åt en vit. Det var bussbolagets regler: Svarta fick inte sitta bredvid vita, och kunde bli tvungna att lämna sin sittplats ifall det var fullt och en vit klev på bussen. Västtrafik behöver däremot inte göra något sånt spektakulärt. Det enda de behöver skylla på är otillgänglighet. Deras äldre spårvagnar är inte säkra för rullstolsburna, alltså kan de säga åt folk att kliva av.

Det är 2010 nu. Enligt lagen ska alla ”enkelt avhjälpta hinder” vara åtgärdade. Det gäller publika lokaler och allmänna platser, men inte uttryckligen kollektivtrafik. Inte ens när man faktiskt kan komma ombord, så får man det. För även om det ser ut som om vagnen är tillgänglig, så är den inte det. Spårvagnarna har väl någon osynlig funktionsnedsättning, antar jag. Frågan är varför det är människorna som ska anpassa sig efter tekniken, och inte tvärtom.

Tips: Se ett inslag om det här. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om otillgänglighet, tillgänglighet, rullstolar, hjälpmedel, diskriminering, politik, ableism, funktionshinder, Västtrafik, spårvagnar, kollektivtrafik, Göteborg, civil olydnad, Erik Ljungberg, Anna Bonnevier, Rosa Parks, USA, historia, rasism, rullstolsbråk

Värdelöshets mot folkgrupp

Värdelöshets är ett ord jag uppfann för drygt ett år sedan:

”Den intensiva känslan av att vara ”bluff”, ”fejk”, eller liknande. Värdelöshets förhåller sig till ens positiva rykte enligt en logaritmisk skala. För varje steg hypen ökar, fördubblas värdelöshetsen.”

Värdelöshets innebär alltså att man får en viss positiv uppmärksamhet, som till exempel för att man lyckas i arbetslivet, men att man bara blir mer och mer osäker. Man lägger hela sin existenslicens i sina prestationer: Man måste vara bäst för att förtjäna att leva. Värdelöshetsen kommer oftast inifrån, även om den kan bero på att man blivit uppfostrad på ett sånt sätt.

Värdelöshets mot folkgrupp är däremot annorlunda, på så sätt att den kommer utifrån och vänder sig emot en hel grupp människor som klumpas ihop. Man förväntas vara ungefär likadana allihopa, och det är inga smickrande egenskaper. Långtidssjukskrivna, sjukpensionärer och arbetslösa buntas ihop till bidragsparasiter. Det heter att man är lat, att man självömkar, att man vill vara sjuk, att man inte tar ansvar för sitt liv, att man är mindre värd…

Igår censurerade jag för första gången en kommentar som var värdelöshets mot folkgrupp. Den började med orden:

”Om man inte bär sin egen börda genom värdeskapande så är man inte människa”

Det kändes väldigt bra att faktiskt tillåta mig själv att trycka bort den. Min blogg är ingen mötesplats för ollare, och det är ingen mänsklig rättighet att få spy galla över folk. Jag är inte intresserad av att ta någon diskussion med folk som utgår ifrån än det ena än det andra om vare sig mig som person eller om sjuka och arbetslösa som grupp. Jag vill inte bli anklagad för att vara lat och ansvarslös, men jag vill inte heller bli accepterad genom att berätta att jag har en högskoleutbildning, för att jag då bevisar att jag inte är som alla de där andra lata bidragsparasiterna.

I tre och ett halvt år har jag funnit mig i att folk har åsikter och fördomar. Jag har kämpat med att försöka bemöta dem, även när de har varit rena påhopp. Nu har jag fått nog. Jag kommer inte att tillåta något mer värdelöshets mot folkgrupp.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om värdelöshets, värdelöshet, sjukdom, sjukskrivning, förtidspension, Försäkringskassan, funktionshinder, sjukpension, bidrag, politik, internet, bloggosfären, påhopp, troll, arbetslöshet, ableism, ansvar, lättja, fördomar, sjukförsäkringar, utförsäkringar, självkänsla, hets mot folkgrupp

Dagens ord: Melankofili

Jag ska erkänna att det låter bättre på engelska: Melanchophilia. Jag hade antecknat det lite slarvigt för hand, utan att reflektera över om det är ett ord som man faktiskt kan använda i en akademisk uppsats. Är det verkligen ett ord som finns? Google says no. Inte en enda träff. När jag frågar på Twitter och Facebook vad det heter istället, det där som är så viktigt att det bara måste finnas ett ord för det, så får jag inte det svar jag väntat mig. Jag hade tänkt mig att någon skulle säga ett ord, som jag omedelbart skulle känna igen. Det måste ju finnas ett ord för det; det är bara jag som inte kommer på det, tänkte jag. Men icke.

Det verkar inte som att det finns något vedertaget begrepp, ingen diagnoskod, ingen stämpel, för ett av de märkligaste fenomenen som finns: Människor som inte har några egentliga psykiska problem, och som är medvetna om att de inte har det, men som gärna låtsas vara psykiskt sjuka. Inte för att få medlidande, inte för att fuska till sig sjukskrivning eller slippa undan straff, inte för att få några egentliga fördelar alls – annat än att det är coolt och högstatus att vara lite lagomt ångestfylld och impulsiv.

Fast egentligen är det där en självmotsägelse: ”inte har några egentliga psykiska problem”. Det är klart att man har psykiska problem om man vill framstå som psykiskt sjuk i hopp om att det ska göra en populär. Avståndet mellan bohemchic microångest och psykstördstigmatiserad galenskap är nämligen mindre än många tror.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om melankofili, dagens ord, språk, ord, psykologi, psykiatri, psykisk sjukdom, vård, status, ångest, depression, fördomar, stigmatisering

Spansk sextonåring fick könskorrigering

En tjej i Spanien har genomgått en könskorrigerande operation, fast hon bara är sexton år. I tre år har hon gått i utredning, och sedan hon var femton har hon behandlats med kvinnliga könshormoner, och fast lagen egentligen säger att man måste vara 18 så fick hon den till slut beviljad av en domare. Ända sedan hon var liten har hon vetat att hon är flicka, och för tre veckor sedan fick hon äntligen göra den operationen hon längtade så efter. Eftersom inget statligt sjukhus gör såna operationer på minderåriga skedde det på en privat klinik i Barcelona. Kirurgen som utförde ingreppet säger:

”It is a condition that one is born with but which you cannot operate for until they are 18 years old. That, for a doctor, is something of a shock. No one could imagine that if your child was born with, say, leukaemia, we would say we must wait until 18 before operating.”

Jag håller helt med om det. Det handlar inte om att det är svårt att ställa en diagnos på minderåriga, utan om ren moralism. Här i Sverige är det däremot omöjligt att göra detsamma. Visserligen var Sverige först i världen med att lagstifta om könskorrigeringar, men det var 1972. De lagar som ansågs vara progressiva då är det inte längre, eftersom samhället har utvecklats. Det är fortfarande svårt att få börja i utredning för könskorrigering som minderårig, och det är svårt att få hormonbehandling – men när det gäller kirurgi är det ännu svårare. Transkillar kan få operera bort brösten, men alla andra operationer måste man vänta med tills man har fyllt 18. Eftersom tillgången till utredningen är så begränsad, så tar det oftast flera år till innan det är dags. För den som verkligen mår dåligt av sina könsorgan är det oändligt lång tid. Det har hänt att familjer har sparat ihop pengar för att åka utomlands för att få vård, för att barnen inte har kunnat vänta.

Jag vet att könskorrigerande operationer på minderåriga låter drastiskt för en del, och att det kan vara svårt att förstå, men det beror nog till stor del på att folk är oinsatta i vad det innebär att vara transsexuell – och att vara ung överhuvudtaget. Transaktivisten Jamison Green säger:

”Generally, I think what people are concerned about is that young people don’t have the capacity to know who they are. And I think we are learning—and this is one of the reasons that you are seeing this happening in Spain—that actually in some cases indeed young people do know who they are.”

Ibland kan en könskorrigering betyda skillnaden mellan att leva och att vara en levande död – eller att helt enkelt dö. Jag hoppas att en viss sextonåring i Spanien äntligen känner att livet håller på att börja.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om HBTQ, kön, könsidentitet, transsexualism, könskorrigering, tonåringar, ungdomar, åldersgränser, operationer, vård, identitet, Spanien, lagar, könsorgan, hormoner, politik, cissexism, transfobi

Miste sjukpenning – tog sitt liv. Vad var det jag sa?

Mari-Louise blev 61 år. Hon jobbade på Filmarkivet i Grängesberg och kämpade på, men blev bara sjukare och sjukare. Hennes läkare skrev ett intyg om förtidspension som skickades till Försäkringskassan i Borlänge, men medan utredningen fortfarande pågick satt en handläggare på Försäkringskassans nationella försäkringscenter i Falun och beslutade att dra in Mari-Louise sjukpenning. Beslutet kom som en chock, och två dagar efter att hon fått brevet tog hon sitt liv.

Jag vet inte så mycket mer än så om Mari-Louise, men det får man höra mer om i Uppdrag Granskning ikväll. Jag är rädd att hon varken är den första eller den sista vi kommer att få höra talas om som inte orkat leva med oron. Mari-Louise valde att avsluta sitt liv på påskafton 2009, och mindre än ett år senare är utförsäkrandet fortfarande i full gång. I DN heter det att fler kommer tillbaks i arbete, medan Aftonbladet är mer kritiska. Det visar sig till exempel att det mest är i storstäderna som folk faktiskt börjar jobba, medan man på landsbygden inte märker någon skillnad alls.

Utförsäkringarna och den totalt opsykologiska lanseringen av dem har gjort att den största effekten antagligen är den som inte går att mäta. Det finns ingen som räknar sömnlösa ångestnätter, medicinförbrukning, söndergnisslade tänder, akutbesök av olika anledningar och självmord, och sammanställer dem i någon statistik över hur lyckad chockrehabiliteringen är.

Vi visste att det skulle ske. Vi misstänkte att det redan hade hänt åtminstone någon gång; att det bara var för att de anhöriga inte orkar och vill berätta som det inte kommit ut i media. Vi visste att det bara var en tidsfråga innan det kom upp. Jag hatar att behöva säga det, men: vad var det jag sa?

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om vård, rehabilitering, Försäkringskassan, sjukförsäkringar, utförsäkringar, sjukpenning, förtidspension, sjukdom, självmord, Uppdrag Granskning, media, tv, politik, statistik