Frusenhet är för fjollor – som jag

Det är 17,5 grader i min lägenhet idag, efter att jag stängde av elementen och vädrade igår för att pigga upp mig. Min morgonrock rullar runt i torktumlaren just nu, så jag sitter i bara kallingarna. Jag funderar nästan på att ta på mig en tröja eller något. Ja, det är sant. Macho-Imme som brukade tåla hur mycket kyla som helst har gått och skaffat sig en lite normalare termostat.

Såhär frusen vill jag inte minnas att jag någonsin har varit, varken när jag vägt 64 eller 108 kilo. Idag stannar vågen på 70,1, ungefär samma som för två år sedan. Då klarade jag lätt av att sitta naken i 16 grader, men när det sjönk ner till 15 tog jag på mig en t-shirt, och när det gick ner till 13 slog jag på elementen. Idag tål jag knappt 17,5 alltså.

Att min kroppstermostat är felkalibrerad är något jag alltid fått jobba med. Jag har lättare för att få köldskador och infektioner eftersom jag inte upplever kyla som obehagligt, och jag måste alltid vara på min vakt mot tafstanter som vill stryka mig över armen och fråga om jag inte fryser ifall jag går ut i t-shirt en varm höstdag. Och så vidare. Visst hände det att jag tappade känseln i olika kroppsdelar, eller att jag skakade av köld, klapprade tänder och fick svårt att andas, men kylan i sig var aldrig något problem. Nu håller det alltså på att förändras.

Kanske är det för att jag har bättre kontakt med min kropp idag, kanske har det något med hormonerna och fettfördelningen att göra. Jag vet inte, men jag börjar förstå att det finns människor som upplever kyla som något obehagligt. Det är framförallt en väldigt fascinerande upplevelse att få ta del av något av det där som “alla andra” vet vad det är. Jag tror jag vet vad det är att frysa, och det känns väldigt fjolligt. Det är nog något för mig ändå.

Läs även andra bloggares åsikter om kyla, köld, vinter, fett, hormoner, kropp, psykologi, kroppskännedom, testosteron, transsexualism, könskorrigering