Frusenhet är för fjollor – som jag

Det är 17,5 grader i min lägenhet idag, efter att jag stängde av elementen och vädrade igår för att pigga upp mig. Min morgonrock rullar runt i torktumlaren just nu, så jag sitter i bara kallingarna. Jag funderar nästan på att ta på mig en tröja eller något. Ja, det är sant. Macho-Imme som brukade tåla hur mycket kyla som helst har gått och skaffat sig en lite normalare termostat.

Såhär frusen vill jag inte minnas att jag någonsin har varit, varken när jag vägt 64 eller 108 kilo. Idag stannar vågen på 70,1, ungefär samma som för två år sedan. Då klarade jag lätt av att sitta naken i 16 grader, men när det sjönk ner till 15 tog jag på mig en t-shirt, och när det gick ner till 13 slog jag på elementen. Idag tål jag knappt 17,5 alltså.

Att min kroppstermostat är felkalibrerad är något jag alltid fått jobba med. Jag har lättare för att få köldskador och infektioner eftersom jag inte upplever kyla som obehagligt, och jag måste alltid vara på min vakt mot tafstanter som vill stryka mig över armen och fråga om jag inte fryser ifall jag går ut i t-shirt en varm höstdag. Och så vidare. Visst hände det att jag tappade känseln i olika kroppsdelar, eller att jag skakade av köld, klapprade tänder och fick svårt att andas, men kylan i sig var aldrig något problem. Nu håller det alltså på att förändras.

Kanske är det för att jag har bättre kontakt med min kropp idag, kanske har det något med hormonerna och fettfördelningen att göra. Jag vet inte, men jag börjar förstå att det finns människor som upplever kyla som något obehagligt. Det är framförallt en väldigt fascinerande upplevelse att få ta del av något av det där som ”alla andra” vet vad det är. Jag tror jag vet vad det är att frysa, och det känns väldigt fjolligt. Det är nog något för mig ändå.

Läs även andra bloggares åsikter om kyla, köld, vinter, fett, hormoner, kropp, psykologi, kroppskännedom, testosteron, transsexualism, könskorrigering

Män är djur (Dagens ord: Naturlighetens lag)

Jag har vid ett antal tillfällen stiftat nya lagar: Tjockskallighetens lag, Psykfallets lag, Fettots lag, Analsexets lag, Reimers lag, Fittans lag och Twinglys lag. Alla utgår från samma mönster som Godwins lag:

”Då en Usenetdiskussion blir längre, går sannolikheten för att en jämförelse görs som involverar nazister eller Hitler mot ett”

Att skriva lagarna har varit mitt sätt att hantera frustrationen över nätollarnas högljudda gnäll, framförallt den dynga antifeminister gödslar kommentarsfält med. Antifeministiska nätollare är väldigt flitiga med att klaga på allt som de uppfattar som mansdiskriminering: Att män sällan får rätt i vårdnadstvister, att pojkar sägs bli tvingade att ha rosa kjolar av genusvetare, att journalister skriver om kvinnors problem för att mörklägga mäns problem, och att journalister skriver om mäns problem antingen för att de vill håna alla män, eller för att de ”vågar” utmana den feministiska konspirationen. Att det finns journalister som skriver om exempelvis manlighet just för att de är feminister verkar inte ha gått fram.

Men ibland är det tvärtom. Ibland har nätollarna tagit ledigt och lyser med sin frånvaro, när de faktiskt behövs. Idag läser jag ett förvirrat inlägg om biologism på Newsmill, där Gudrun Ekstrand svamlar om instinkter och biologi. Det skulle gå att tolka texten som att det ligger i mäns biologi att inte bara vara våldsamma, utan dessutom att begå övergrepp:

”Forskningen har visat att män (i allmänhet) är aggressivare än kvinnor. Det beror på skillnaderna mellan mäns och kvinnors kromosomuppsättning.”

”Det är svårt att veta om pedofili eller våldtäkt ligger inom ramen för vad som är instinkter.  Historien är full av exempel på äldre män som gift sig med småflickor. I dag förekommer äktenskap mellan äldre män och 8-åringar i vissa delar av världen. Den senaste rapporten om Tiger Woods löd att han anklagar sin hustru för att inte vara tillgänglig lika ofta som han ville. Därför gick han till andra kvinnor. I äldre tider i Sverige fick kvinnor lära sig att inte fästa något avseende vid om mannen ”hoppade över skaklarna”.  Det ansågs naturligt. Om hon bara blundade under de aktiva åren så skulle mannen komma tillbaka och de kunde leva tillsammans på ålderdomen.”

I ärlighetens namn har jag ingen aning om vad det betyder, men jag hoppas att hen menar att bara för att något är naturligt betyder det inte att det är önskvärt. Det är hursomhelst långt ifrån första gången jag läser något liknande. Då och då kommer det artiklar av det här slaget, och det märkliga är den tystnaden som följer. Ja, inte från feministiskt håll alltså; feminister brukar ifrågasätta hur man kan insinuera eller rentav påstå att alla män är våldtäktsmän, och liknande. Den talande tystnaden kommer från antifeministerna.

Ingen av de vanliga antifeministerna skriker rakt ut att det är kränkande mot män att utmåla dem som offer för sin biologi, som latenta våldsverkare och som ett hot mot samhället. Inte när det marknadsförs med biologism-argumentet. Man får inte säga att män är djur, eller att mansrollen är problematisk, men däremot går det bra att säga att män är aggressiva våldtäktsmän av naturen.

Naturlighetens lag

”Då en debattartikel om mansroller uttrycker mer biologistiska åsikter, går sannolikheten för att antifeministiskt nätollande uteblir mot ett”

***

Med anledning av avslöjandet om f.d. polischefens misstänkta dubbelliv. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om kön, genus, Godwins lag, naturlighetens lag, naturligt, biologi, biologism, mansroller, könsroller, sexism, feminism, antifeminism, övergrepp, hormoner, kromosomer, gener, psykologi, media, internet, jämställdhet, fördomar, normer, nätollande, våldtäkt, sexualitet

Dagens ord: Acceptansintolerans

Acceptansintolerans är ungefär som laktosintolerans. Man får besvär av att utsättas för mjölksocker, eller i det här fallet: Uttalad acceptans. Till exempel kan man bli akut illamående av att få höra ”Jag accepterar dig fast du är transsexuell”. Förekomsten av acceptansintolerans är svåruppskattad, men eftersom en biverkning av ett öppnare samhälle är att den uttalade acceptansen blivit vanligare, så är det förmodligen en epidemi på gång.

Jag blir inte särskilt besvärad av att människor utgår ifrån att jag är heterosexuell, oavsett vilket kön de uppfattar mig som. Jag lackar aldrig ur över att folk könar mig som tjej på nätet för att jag råkat nämna att jag hade en pojkvän som gjorde ditten eller datten. Jag blir inte ens särskilt upprörd när folk börjar diskutera ”könsbyten” som om det vore en politisk fråga att ta ställning till – tills den där politiska korrektheten kommer in. Det finns nämligen en sak jag har svårt att tolerera: Att bli tolererad.

Vill man driva mig till vansinne så är det bara att säga att man accepterar mig, eller att man absolut inte har något emot såna som mig. Vill man verkligen vara säker på att det tar skruv så är det bäst att slänga in ett ”du får inte tro att jag diskriminerar dig”. Jag vet inte varför jag reagerar så starkt på sånt, men obehagligt är det.

Elin berättade det här:

”Communitiet Helgons diskussionsforum för homo- och bisexualitet hade ett tag så många trådar på temat ”jag accepterar homosexualitet!” att det till sist spikades en tråd just för det syftet. Det postades rätt friskt i den också. Jag vet inte vilken av de sakerna jag tycker är konstigast/mest komisk”

När jag läste det blev jag påmind om varför jag helst undviker heteronormativa forum av olika slag, och varför de av mina heterosexuella cis*vänner som jag kommit närmast är såna som aldrig någonsin har fått för sig att säga att de accepterar mig.

På Facebook finns det en grupp som heter ”Har inget emot heterosexuella”, som har 1347 medlemmar. Jag är övertygad om att den behövs, för det finns väldigt lite acceptans för heterosexualitet i samhället. Hur ofta får man höra att det är okej att vara hetero, liksom?

*) Cis=motsatsen till trans

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om heterosexualitet, homosexualitet, bisexualitet, transpersoner, transsexualism, könskorrigeringar, HBTQ, acceptans, politisk korrekthet, tolerans, åsikter, internet, diskriminering, heteronormen, könsnormer, fördomar, psykologi, diagnoser, dagens ord

Handbok i hanboll och honboll sökes

Jag kände igen det gula teglet. Det skulle jag ha förstått från första början, vart jag var. Nu fattade jag att jag hade kommit tillbaka till högstadiet.

Vi satt på golvet i gymnastiksalen medan gympaläraren förklarade reglerna för handboll. Det var olika regler för killar och tjejer, berättade hen. Det fanns en linje på golvet som man inte fick kliva över när man skulle göra mål, och det var en heldragen gul linje som gällde i herrhandboll och en streckad linje i damhandboll. Fast så sa hen inte. Hen sa att den inre linjen gällde i damhandboll, för de hade särskilda regler.

- Varför då? frågade en kille, och flinade, som om han hoppades att svaret skulle bli att tjejer var sämre.

Läraren svarade inte, utan fortsatte att gå igenom skillnaderna. Det var flera andra regler som var olika för herrar och damer, men jag förstod ingenting. Så plötsligt var genomgången slut och vi blev indelade i lag. Mixade lag, för det gick så bra så om vi bara kom ihåg att olika regler gällde för olika spelare. Alla andra verkade ha fattat, och jag visste inte vad jag skulle säga. Jag visste inte ens vilket kön jag hade, så jag kunde inte ens låtsas att jag förstod och göra som alla andra.

Gång på gång blåste läraren i visselpipan för att jag hade gjort någonting fel. Jag fick inte dribbla bollen, okej. Jag fick inte passa bollen över ögonhöjd, inte springa med bollen, inte sparka på bollen, inte nicka. Det sistnämnda var inte med flit. Jag råkade bara stå i vägen, men det kunde ju ingen veta. Långsamt lärde jag mig spelets regler, medan alla andra blev mer och mer irriterade.

Till sist fick jag faktiskt tag i bollen och skulle göra mål, men då blåste läraren igen. Jag hade klivit över strecket, sa hen. Jag tittade ner, i hopp om att få se vilket av strecken det var. Jag ville veta vilket kön jag hade, men det visade sig att det inte var den regeln som läraren syftade på ändå. Det var för att det inte fick vara fler än tre personer i området mellan de två linjerna, som hen hade blåst.

Vid det laget var jag på väg att ge upp. Det var så uppenbart att jag inte fattade ett dugg. Jag förstod inte de grundläggande reglerna, men jag begrep ännu mindre de speciella reglerna för olika kön. Det gjorde inte saken lättare att jag inte visste vilken av dem som jag förväntades följa. Det var då en av killarna i klassen kom fram till mig. Han, som jag aldrig pratade med eftersom jag inte visste vad jag skulle säga, men som jag beundrade för att han var sig själv så mycket mer än vad jag klarade av att vara.

Han såg på mig och sa ”Kom, vi springer!”. Han tog bollen i ena handen och mig i armen med den andra, så jag hade inget val. Vi sprang mot det andra målet, över hela gympahallen, och när vi närmade oss den yttre linjen gav han bollen till mig. Jag sköt mål. Läraren blåste. För en gångs skull inte för att jag gjorde fel.

Jag har ju alltid önskat mig en handbok i socialt umgänge, det är det drömmen måste handla om. Att umgås med människor är som att spela handboll när alla utom jag har fattat reglerna. Jag förstår att jag gör fel, av omgivningens reaktioner – men det kommer först efter att jag har gjort fel, och jag får inte en chans att lära mig principerna bakom.

Jag måste lära mig att fråga när jag inte förstår, det är vad folk brukar säga till mig. Men det är inte alltid så lätt att veta vad det är en inte förstår, eller vad man ska fråga om.

Läs även andra bloggares åsikter om sociala svårigheter, autism, Aspergers syndrom, kön, könsroller, genus, psykologi, förvirring, regler, normer, drömmar, handboll