Tvångskönande som tvångströja

En helt vanlig dag, en helt vanlig artikel om en helt vanlig gravid man – och helt vanliga nätollare, förståsigpåare och människor som anser sig ha rätten att bestämma någon annans kön kräks ur sig sina åsikter. Allt förklätt till någon slags välvilja.

Man har all respekt för transpersoner – och därför hotar man med att transfobin i samhället blir större ifall transpersoner får synas och höras.

Man dömer inte transsexuella, och man förstår dem inte, men man kräver deras äggstockar på ett fat.

Man värnar om transsexuellas hälsa – och vill därför förhindra att människor får den vård de behöver. En (antagligen) cissexuell (icke-transsexuell) person vet nämligen alltid bättre än en transsexuell vad transsexuella egentligen behöver. Samtidigt är alla transsexuella män antingen sunkiga och överdrivet macho, eller fjolliga och ytliga – eller både och. Oavsett vilket är man inte trovärdig som man.

Man har inget emot transsexuella män – så länge de inte kräver att bli sedda som män, och så länge ingen annan ser dem som män.

Jag tror att den största skillnaden mellan homofobi och transfobi är att transfobi är så mycket lättare att utöva. anonyma nätollare är en sak, men personer i ens närhet kan vara så oerhört mycket svårare att hantera. Att till exempel gång på gång medvetet vägra att kalla en person för det namn hen valt, att aldrig någonsin ens försöka säga rätt pronomen, och att på olika sätt förklara för människor att man minsann inte tänker ändra ”åsikt” om deras könsidentitet - Jag kommer alltid att se dig som kvinna, även om du opererar dit en snopp – är väldigt enkla, men effektiva sätt att markera avståndstagande.

Att inte kunna nämna sin partner utan att riskera att få höra att man manifesterar sin läggning, är en sån sak som ofta kommer upp som exempel på heteronormens effekter. Jämför med hur det är att inte kunna använda sitt rätta namn, inte kunna klä sig som man vill, eller inte ens försiktigt kunna be någon att sluta använda fel pronomen utan att riskera att få höra att man manifesterar sin ”sexualitet”, så blir det uppenbart att transfobi och cissexism går mer på djupet än vad homofobi ofta gör.

Årets tema för Stockholm Pride är Makt. Det första jag tänker på när jag hör det ordet är just att ta makten över sitt eget liv: Att våga stå på sig när folk tar sig makten att döma en – även om de själva hävdar att det absolut inte är det de gör – och att inte låta nätollare förstöra ens självkänsla.

Om det är respekt att knuffa in mig i garderoben, så klarar jag mig bättre utan den respekten. Om det är att inte döma mig att säga vad jag har rätt att göra med min kropp, så blir jag nog hellre dömd. Om det är av omtanke om mig som jag inte borde få den vård som – utan att överdriva – har räddat mitt liv, så är jag tacksam att jag slipper den omsorgen. Och om det inte alls är att ha något emot mig att säga att att man stör sig på att jag är den jag är, så föredrar jag människor som är ärliga nog att erkänna att de ogillar mig.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om makt, Stockholm Pride, HBTQ, transfobi, cissexism, heteronormen, homofobi, transpersoner, transsexualism, könskorrigering, vård, nätollare, könsidentitet, könsuttryck, kön, genus, självkänsla, självbild, respekt, språk, pronomen, tvångskönande, psykologi, Scott Moore

Jag har längre skägg än Ola Salo

Jag har längre skägg än Ola Salo. Han rakade sig idag, för bara några timmar sedan. Jesusskägget är borta. Det är sant.

Filmen på youtube (inget tal)

Okej, jag vet. Jag är arkoman och jag behöver avgiftning. Men det är inte bara därför jag sitter och tittar på klippet om och om igen, utan för att jag försöker förstå hur enormt stor skillnad skägget har gjort under de här två åren som det har fått växa.

Ola Salo 2007, utan skägg

Ola Salo med skägg, 2008. Foto: Majsan of Sweden

Med skägget så har Ola Salo fått en mer vuxen, manlig, utstrålning. Det är så annorlunda från hans tidigare stil…

…men när skägget försvinner, så kommer konturerna av hans ansikte fram igen.

Det börjar likna den Ola Salo som jag var van vid att se för ett par år sedan…

…men när jag ser det färdiga resultatet, inser jag att han ser ut som han gjorde på 90-talet:

The Lamb (musikvideo) på Youtube

Jag inser vad det är som hänt: Skägget gjorde honom mer manlig. Jag var avundsjuk på Ola Salo för att han kunde vara androgyn och ändå passera som kille; sedan blev jag avundsjuk på honom för att han kunde odla skägg. Jag tänkte aldrig på att en del av androgyniteten försvann i takt med att skägget växte – inte förrän jag såg honom slätrakad igen.

Jag har längre skägg än Ola Salo, och kortare hår, men inte lika mörk skugga över hakan när jag är nyrakad. Han är mer androgyn än mig. Det har han varit förut också, men det var för att jag såg så oerhört kvinnlig ut. Nu är jag på andra sidan. Jag ser manligare ut än Ola Salo, på sätt och vis, och på sätt och vis inte. Det är förvirrande att inse det, men samtidigt helt underbart.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Ola Salo, The Ark, musik, idoler, manlighet, skönhet, utseende, skägg, androgynitet, könsuttryck, förändring, transsexualism, könskorrigering, hormoner, testosteron, puberteten

Låt politikerna gå före i vaccinationskön – mot psykofobi

Var fjärde svensk har någon gång psykiska problem. Var fjärde svensk kan däremot inte tänka sig att arbeta tillsammans med någon som har en psykisk sjukdom. Var fjärde svensk skulle inte bjuda hem en person som varit patient inom psykiatrin, om de blev grannar. Var fjärde svensk skulle inte kunna tänka sig att bo nära en person som har psykiska problem. Var fjärde svensk instämmer inte i påståendet ”Vi måste inta en mer tolerant inställning till människor i vårt samhälle, som har en psykisk sjukdom”. Det är inte samma personer det handlar om, tvärtom: De som har personliga erfarenheter av psykisk ohälsa, eller som har erfarenheter av anhöriga eller arbetskamrater med psykisk ohälsa, eller som har utbildning inom eller har jobbat i till exempel psykiatrin, har mindre fördomar.

Handisam har släppt en rapport om människors attityder till psykisk ohälsa, och det är rätt sorglig läsning – men samtidigt förståeligt när man tittar på definitionerna av begreppet ”psykisk sjukdom”: 97,6% anser att schizofreni är en psykisk sjukdom, och 96,8% att Bipolärt syndrom (manodepressiv sjukdom) är det, men sedan sjunker talen. Drygt tre av fyra anser att depression är en psykisk sjukdom, och inte ens hälften att alkohol- och drogmissbruk är det. Däremot är det inte ens en tredjedel som anser att ”sorg” eller ”stress” är en psykisk sjukdom. Fullt förståeligt, eftersom det är såna ord som kan betyda så många olika saker. Det är skillnad mellan att sörja en gammal släkting som dött fridfullt efter ett långt och rikt liv, och att sörja sitt barn som valde att ta sitt eget liv. Det är skillnad mellan att springa till bussen varje morgon och att vara vaken tre dygn i sträck, jobba hundratimmarsveckor som standard och aldrig sova ut på flera år. Och det är skillnad mellan att sörja eller stressa när man är stabil i grunden, och när man redan är känslig.

Det är väl också det som är det stora problemet med begrepp som ”psykisk sjukdom”: Man lägger så olika betydelser i ordet. Jag kan förstå att människor tycker att en person med en pågående psykos är skrämmande, men det är inte samma sak som att personer i psykostillstånd alltid är farliga för omgivningen, och definitivt inte att alla med psykiska problem, psykisk ohälsa, eller psykisk sjukdom – vad man nu kallar det – är det.

Stigmatiseringen av psykisk ohälsa är enorm. Var tredje svensk anser inte att psykisk sjukdom är som vilken sjukdom som helst, enligt undersökningen, och jag håller med – fast av andra skäl. Det är inte för att psykiska problem i sig är annorlunda från fysiska, tvärtom. Den stora skillnaden mellan psykiska och kroppsliga sjukdomar är att de senare sällan är tyngda med skuld och skam. Undantagen* är till exempel fetma, och vissa ovanliga eller svårdiagnosticerade sjukdomar som ger symtom som kan uppfattas som psykiska: Trötthet, yrsel, illamående och värk går ofta lätt att bortförklara, om läkaren är på det humöret. Såna sjukdomar har en viss psykstämpel, och det är därför de är så tabubelagda.

Psykisk ohälsa smittar inte via luften. Psykofobi däremot, är extremt smittsamt. Handisam och nätverket NSPH driver ett projekt som ska vaccinera människor mot psykofobi, och jag hoppas att politiker får förtur i vaccinationskön den här gången. Det lär de behöva.

***

*) Jag är medveten om att även sjukdomar som förknippas med sexualitet och kön är tabubelagda, men även en del av dem räknas – eller har räknats – som psykiska av vården. Transsexualism, till exempel; att vara född med en felkönad kropp och behöva en könskorrigering.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om vård, psykiatri, psykisk sjukdom, hälsa, fördomar, psykofobi, mentalism, psykologi, sjukdomar, scizofreni, bipolärt syndrom, depression, stress, sorg, skuld, skam, psykoser, Handisam, NSPH, tabu, forskning, politik

Om barn behöver en mamma och en pappa, varför inte båda i samma person?

Scott och Thomas Moore ska få sitt tredje barn ihop. De har redan två söner, från ett av Thomas tidigare förhållanden, och nu är Scott gravid i åttonde månaden. Både Scott och Thomas är transmän, och Scott behöll sina inre könsorgan vid könskorrigeringen. Aftonbladet lyckas till och med undvika den blunder som engelskspråkiga tidningar gjort: De skriver inte ut att han skulle vara världens andra gravida man. Thomas Beatie var inte först, och Scott Moore är därmed inte nummer två. Artikeln är imponerande.

Tyvärr är de transfoba ollarna är redan i farten och skriker att Scott minsann inte är någon man, att om man är man så har man inga äggstockar, och att det är synd om barnen och så vidare. Jag försöker att inte bli förbannad över att de sätter sig över hans egen rätt att definiera sig, och att man inte borde få göra en könskorrigering utan att ta bort äggstockar och livmoder: ”Om man nu ska få ”byta lag” så borde man ju inte få ha kvar äggstockar osv. Kan ju inte ha å äta kakan så att säga!”. Så jag försöker att tänka på hur det skulle ha låtit ifall Scott och Thomas hade varit kukfödda män, när jag ser att det är samma grej de hakar upp sig på:

”Sjukt! Vidrigt! Barn behöver en mamma och en pappa. Stackars barn som får en sån onaturlig uppväxt. Usch!”

Men vänta nu. Ett argument som en del kör med mot transsexuella är att man skulle vara något slags mellanting, vilket såklart är fullständigt fel. De allra flesta transsexuella är inte mittemellan man eller kvinna, utan de är antingen man eller kvinna. En transsexuell kvinna är en kvinna som föddes med snopp, och en transsexuell man är en man som föddes med snippa, i stora drag. Att hävda att en transsexuell man är en kvinna på det sättet är en kränkning, och även att hävda att en person som definierar sig som man skulle vara ett mellanting (precis som det är en kränkning att hävda att någon som definierar sig som mellanting är antingen man eller kvinna).

Men OM man skulle ta dem på orden, vad skulle man komma fram till då? Jo, att transsexuella är både män och kvinnor. Helt felaktigt, jag vet. Men om man nu hävdar att ett barn behöver en mamma och en pappa – vilket också är felaktigt – så borde väl transsexuella vara de allra bästa föräldrarna, eftersom det innebär att man är två i en.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om transsexualism, kön, könsidentitet, könsroller, könskorrigering, vård, graviditet, barn, transfobi, fördomar, HBTQ, transpersoner, Scott Moore, media, gravida män, Thomas Beatie, sexism, manlighet, biologism