Man blir bög av att äta soja, men blir man inte ännu mera bög av att svälja sperma?

Som jag konstaterade i morse finns det människor som på fullaste allvar varnar för att soja gör pojkar feminina, och att veganism orsakar homosexualitet. Att äta sojakött och tofu, och dricka sojamjölk och allt det där, ska alltså göra småpojkarna till bögar. Framförallt är det deras mammors kostvanor under graviditeten som spelar roll, enligt artikeln, men ända upp i tonåren kan lättpåverkade pojkar bögifieras av fytoöstrogener i sojan. Flator har väl antagligen fått i sig lite mindre soja än heterotjejer. Hursomhelst orsakas manlig heterosexualitet av för lite soja, och det är alltså tack vare veganismen som det finns bögar och bisexuella killar. Eller något sånt.

Groddar av mungbönor och gröna linser

Några timmar senare lägger jag upp en bild på groddar, varpå Mellanvärld säger precis det jag alltid tänkt: De ser ju ut som spermier!

Hemodlade böngroddar är antagligen något som är mycket vanligare bland veg*ner än bland blandkostare. Det är gott, det är billigt, och det är en massa näringsämnen och en del protein i dem – och de ser ut som spermier. Jag känner att jag är något på spåren här. Tänk om det inte är sojaproteinets fytoöstrogener som gör folk till bögar. Tänk om det är tack vare groddarna.

Man blir kanske bög av att äta soja, men blir man inte ännu mera bög av att svälja sperma? Om jag ska försöka undvika att bli heterosexuell gäller det nog att äta mycket soja, men framförallt att äta mycket groddar.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om mat, veganism, fördomar, homofobi, HBTQ, fjollor, transpersoner, kvinnligt, manligt, könsroller, genus, sexism, homosexualitet, bisexualitet, heterosexualitet, veganism, veganmat, östrogen, hormoner, soja, mat, groddar, spermier, bilder

Veganism som en ursäkt för att ta itu med sitt liv – Del II

Just nu är jag helt fantastiskt duktig: Jag har nämligen börjat göra de där enkla sakerna som man förväntas göra. Sedan jag blev vegan vid nyår har jag fått mer inspiration att laga mat, och dessutom börjat äta tre gånger om dagen – och dessutom någorlunda jämt utspritt. Förr blev det oftast så att jag inte fick i mig lunch förrän vid sjutiden på kvällen, och vid midnatt kunde jag komma på att jag inte ätit middag och egentligen var jättehungrig. Valet då stod mellan att skjuta upp sänggåendet någon timme och äta sig mätt, eller att gå och lägga sig med knorrande mage. Det var ändå ett fantastiskt framsteg jämfört med den tiden då det inte var självklart att äta något alls varje dag, men allt det där har jag alltså kommit förbi nu.

Groddar av mungbönor och gröna linser

Dessutom händer det att jag lagar mer avancerad mat än förut: Jag har odlat groddar, lagat currygryta och lärt mig att göra egen sushi. Januari ifjol vill jag minnas att jag levde på gröt, makaroner-och-gröna-ärtor och rester ur frysen. Januari för två år sedan levde jag på en portion gröt varannan dag. Den där tiden på året då hyran är höjd men bostadstillägget släpar efter, och Försäkringskassan dessutom som tradition slarvar bort några tusen eller förhalar något beslut i ett par månader – den tiden brukar vara den jobbigaste, ekonomiskt sett. I år har jag sluppit det.

Hemgjord sushi

Nästan en månad har gått sedan jag åt någon mjölkprodukt, men jag har egentligen inte märkt av någon skillnad. Jag har ju varit vegan tidigare, och det är inte så stor skillnad mot att vara laktovegetarian heller. Skillnaden är möjligen att jag drabbats av den obligatoriska nyfrälstheten, då man bara vill prova allt det där som man aldrig orkat eller vågat göra förut. Jag trodde aldrig att jag skulle fotografera min mat och lägga upp den på bloggen, till exempel. Det kan ju bero på att makaroner och gröna ärtor dränkta i vitlökspulver, rinnig tahini och ketchup inte är något att skryta med, även om det är gott. Detsamma gäller den tofudipp jag experimenterade med i helgen, som smakade helt okej – men som såg ut som blodblandad diarré.

Jag kan inte laga mat, jag har ett litet och hopplöst kök, och jag bor i en sanitär olägenhet. Även om det är oändligt långt kvar innan jag skulle våga ta något annat än extrema närbilder av någon maträtt i mitt kök, och även om jag inte skulle våga bjuda någon på maten, så är det i alla fall ett steg på vägen.

Klockan är tjugo över sex, och det är dags att laga middag. För några månader sedan skulle det ha varit en tidig lunch. Hittills har veganism som en ursäkt för att ta itu med sitt liv visat sig fungera riktigt bra.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om veganism, vegetarianism, veganmat, mat, bilder, ordning, kaos, städning, struktur, NPF, ADHD, ordning, rutiner, bilder, groddar, sushi, ADD, Aspergers syndrom, strategier, nyårslöften

Psykstörd skolchockar normon

Ibland tror jag att jag är en världssensation som är både högutbildad och psykfall, fast jag vet att jag är långt ifrån ensam. För ett halvår sedan hade jag aldrig träffat någon inom psykiatrin, omsorgen eller Försäkringskassan som inte på något sätt reagerade på det. Folk som bara känner till mig som psykfall brukar hoppa till när de plötsligt får veta att jag hade en högskoleutbildning, och sedan ändra sitt sätt att tala till mig.

För nästan ett halvår sedan träffade jag min nya LSS-handläggare, som förvånade mig genom att inte reagera så. Hon tog det som den mest naturliga sak i världen. Efter det har jag träffat en ny boendestödjare, och nu senast min nya ledsagare, som inte heller har gjort det. Antingen är det ett tecken på att de tre är fantastiskt öppensinnade människor, eller så beror det på att jag numera har mina inramade högskolediplom framme i vardagsrummet, så att de syns.

Oavsett vilket, så säger det nog en hel del om psykfallsnormen att jag lägger märke till när folk inte reagerar.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om psykiatri, psykisk ohälsa, psykisk sjukdom, psykologi, vård, sjukskrivning, utbildning, högskolan, Försäkringskassan, handläggare, examen, skolan, NPF, fördomar, normer

Genus på hjärnan – ett och ett halvt dygn i en tvåkönad värld

Det har gått ett och ett halvt dygn sedan jag bestämde mig för att undvika ett visst ord i en hel vecka. Ni vet, det där ordet på tre bokstäver som ersätter både han och hon och fungerar utmärkt i hypotetiska fraser och för att undvika könsnormativa formuleringar, som och är språkgudinnornas gåva till alla könsblinda, könsvägrare, flerkönade, tredjekönade, flytkönade och allmänt könsförvirrade. Jag ska låta bli det i en hel vecka, och hittills har det blivit lite obekvämligheter och en del förvirring.

Jag har outat Minou som snippfödd, eftersom jag efter en del tankemöda bestämde mig för att säga henne. Både Malin Nävelsö och Ylva kommenterade mitt pronomenbyte:

”Alltså, den här hen-fria veckan gör så jag får tilt i mitt lilla trånga heteronormativa huvud Här har jag gått i månader och till sist resignerat inför att jag aldrig får veta vilket kön t ex Minou har och så får jag veta det nu. Mycket märklig upp-och-nervänd känsla.”

”Nu när vi vet att Minou är en hon kan vi, med våra hetronormativa hjärnor, tänka ”åh, va skönt. Nu vet jag äntligen vilka fördomar jag ska använda för att tolka det som sagts.” För så är det tyvärr, och det är unket och något jag vill kämpa emot. Jag vill inte tolka det folk säger eller gör eller vad andra säger om dem utifrån vilket kön de har. Var har jag fått de här tankarna ifrån? Jag behöver hen!”

Deras reaktioner speglar min egen. Det tar emot att välja, och jag sitter hela tiden och suddar det jag skrivit för att formulera om meningarna så att de klarar sig utan det där perfekta lilla superordet på tre bokstäver. Jag har vant mig vid att inte behöva vara så noga med kön, men nu måste jag skärpa mig och verkligen försöka komma ihåg könet på människor.

När jag pratar är det lite lättare, eftersom jag inte använder det ordet så mycket i talspråk, men även där har jag märkt att jag snubblar på orden. För en stund sedan pratade jag med min pappa i telefon, och jag försökte hjälpa honom med datorn. När vi lagt på pratade jag lite för mig själv om det vi diskuterade, och jag kom på mig själv flera gånger med att säga hon om min egen pappa. Jag kan inte minnas att jag någonsin har gjort det förut. Många andra har jag felkönat, men aldrig mina föräldrar.

Jag har fått genus på hjärnan. Det blir kanske så när man hela tiden måste välja kön, och det bara finns två.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om kön, genus, könsroller, pronomen, ord, språk, fördomar, sexism, heteronormen, psykologi, könsförvirring, transpersoner, transfrågor, queerpraktik, HBTQ

Veganism orsakar homosexualitet

Ända sedan jag blev vegan första gången, för snart tio år sedan, har jag hört olika rykten om sojaprotein: Eftersom soja innehåller fytoöstrogener har en del hävdat att det kan orsaka cancer, men också att det kan lindra klimakteriebesvär, och framförallt att det gör människor mer feminina. Som transkille borde man undvika soja, hävdar en del, medan andra säger att det inte alls är någonting att bry sig om. Och så vidare.

Det är så många rykten och spekulationer, men aldrig förut har jag hört att soja kan orsaka homosexualitet. En nyzeeländsk gymägare hamnade i blåsväder nyligen för att ha skickat med en länk till en artikel om farorna med soja, där det bland annat står:

”Soy is feminizing, and commonly leads to a decrease in the size of the penis, sexual confusion and homosexuality. That’s why most of the medical (not socio-spiritual) blame for today’s rise in homosexuality must fall upon the rise in soy formula and other soy products. (Most babies are bottle-fed during some part of their infancy, and one-fourth of them are getting soy milk!) Homosexuals often argue that their homosexuality is inborn because ”I can’t remember a time when I wasn’t homosexual.” No, homosexuality is always deviant. But now many of them can truthfully say that they can’t remember a time when excess estrogen wasn’t influencing them.”

Den texten är en del av en längre artikelserie från 2006, som rabblar upp en mängd olika faror med sojaprotein, men redan från början visar man vart skåpet ska stå, eftersom rubriken är ”Soy is making kids ”gay’”. Man blandar alltså ihop intersexuella syndrom som hypospadi (ett medfött tillstånd där urinröret mynnar på undersidan av snoppen) med ”sexuell förvirring” och homosexualitet, i en salig röra. Framförallt handlar det alltså om att gravida kvinnor och snoppfödda barn och ungdomar ska undvika soja för att inte riskera att utveckla feminina drag och homosexualitet.

Det Jim Rutz gör är att dra upp alla negativa effekter som man vet att östrogen i stora doser kan orsaka, och förutsätta att den sortens fytoöstrogen som finns i soja fungerar likadant som riktiga östrogener, och att de mängder fytoöstrogener som en genomsnittlig vegetarian eller vegan får i sig skulle vara skadliga:

”Sadly, vegan moms-to-be think they are eating healthfully when they swig soy milk, nosh on soy nuts, and eat veggie burgers. The tragic result can be undescended testicles, hypospadias or even homosexuality. No study says that soy dooms a child to homosexuality, but it’s not hard to believe that at some point during pregnancy babies are hardwired for sexual preference.”

Man kan alltså bli homosexuell av att äta mycket soja, och det är framförallt veg*ner som äter den farliga sojan. Veganism är ett hot mot heteronormen. Ännu ett skäl till att vara vegan, alltså.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om veganism, veganer, näringslära, östrogen, soja, hälsa, homosexualitet, HBTQ, hormoner, kön, könsuttryck, könsroller, intersexualism, sexualitet, läggning, medicin, forskning, homofobi, mat