Fjärde gången gillt – inte ett dugg hetero!

Jag är gravt heterosexuell, enligt Stockholm Pride – men det tar sig. I somras lanserade de ett heterotest där man kunde testa sitt twitterflöde. Jag provade, och blev 68% hetero. Det är ungefär 68 procentenheter mer än vad jag hade förväntat mig.

Under hösten släppte de två nya tester: Ett för spotifylistor och ett för facebookbilder. Resultatet var fascinerande: En spotifylista med enbart The Ark – vars musik jag inte direkt skulle kalla heteronormativ – var 100% hetero, och likaså en bild från invigningen av Pride House.

Det verkade som om jag gått ner mig totalt i heteroträsket, men så idag upptäckte jag att det kommit ett nytt test. Den här gången är det baserat på ens facebookvänner, och för en gångs skull blev jag faktiskt inte särskilt hetero – faktiskt inte alls.

Frågan är om jag verkligen vågar lita på att det här sista testet stämmer. Det kan ju vara så att jag bara hoppat på det här med bög-bi-queer-whatever-grejen bara för att det är trendigt.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om HBTQ, heternormen, heterotest, Stockholm Pride, tester, fördomar, heterosexualitet, homosexualitet, bisexualitet, queer, transpersoner, bilder, läggning, kön, facebook, spotify, twitter, The Ark, musik, internet

Testosteron – ett långtidsverkande lavemang mot verbal förstoppning

- Jag har blivit precis som du!

Rösten spricker på målbrottsvis när jag skrattande ropar åt Minou i telefonen. Det brukade vara så att Minou pratade massor, och jag flikade in någon emellanåt. Nu är det Minou som knappt får en syl i vädret. Jag babblar oavbrutet. Det gjorde jag även tidigare idag, när jag träffade min mentor på högskolan. Det är sån jag är numera, ända sedan jag kom i puberteten på allvar i höstas.

Till största delen känns det bra, men fortfarande väldigt ovant. Jag är lite förvirrad, eftersom jag har byggt upp en tröst i att jag åtminstone inte är en såndär som pratar alldeles för mycket. Som Minou, som är väldigt medveten om sin förmåga att bre ut sig verbalt. Hon brukar be folk att sparka henne på smalbenet om hon pratar för mycket, och den taktiken kanske jag också borde ta till mig.

Jag har aldrig varit blyg, men alltid haft social fobi. Jag har aldrig varit dämpad, men nästan alltid tyst. Förr i tiden sa jag aldrig något, tills jag bara exploderade i pladder. Som en verbal förstoppning som till sist får sitt lavemang och sprutmålar toastolen, det vill säga de stackars åhörarna. Jag babblar, pladdrar, skryter, skämtar, självömkar och skrattar. Förr var det något som bara hände lite då och då, och jag uppfattade det som att jag gjorde det som kompensation, som något jag tog till för att lätta på trycket. Nu har jag varit sådan här sedan september, och det verkar inte mattas av. Orden bara forsar ur mig, som en magsjuka som hållit i sig i fyra månader. Det är testosteronet som löst upp mina spärrar och fått mig att slappna av. Killbaciller i mitt blod gör mig pratsjuk, och det är som om jag försöker ta igen 29 år av undertryckt egocentrism.

Jag genomgår en smärre identitetskris på grund av min nyväckta pratsamhet. Inte för att jag tycker att det är jobbigt, utan mest för att det är annorlunda. ”Det här är inte likt mig!” säger jag till Minou. ”Nej” säger hon, ”men det är du”.

Läs även andra bloggares åsikter om transsexualism, könskorrigering, testosteron, hormoner, vård, psykologi, tysthet, blyghet, social fobi, osäkerhet, självkänsla, identitet, könsidentitet, osäkerhet, rädsla

Orättvisa är att kunna dela en annan människas lycka, men inte deras olycka

Orättvisa är att kunna dela en annan människas lycka, men inte deras olycka.

Sorg är att inte kunna bära någons tyngd.

Tröst är att åtminstone vara nära nog att kunna höra deras tysta tårar falla.

***

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om vänskap, sorg, ångest, svek, orättvisa, maktlöshet, depression, tröst, närhet, relationer

Femton veckors väntan på bröstbrevet som aldrig skrevs

Ibland känns livet återigen som ett enda långt maratonlopp. Det har flutit på så bra hela hösten, men nu börjar jag tröttna. Jag längtar efter att bli av med de här fettpåsarna, men vägen till operationsbordet är längre än vad jag trott. Inte nog med alla dessa år av väntan förut; nu har remissen till kirurgen gått upp i rök.

För tio dagar sedan upptäckte jag att min specialistvårdsremiss till kirurgen aldrig hade kommit fram. Den skulle ha skrivits i oktober, eller möjligen i november, men den femtonde januari hade den fortfarande inte dykt upp i Linköping. Receptionisten där lovade att ge mig en tid så fort remissen kommit in, och de skulle peta på psyk här i stan för att se till så den kom fram. Jag trodde då att remissen hade kommit bort i posten, eftersom det var vad som hände med min allra första remiss till Uppsala för två år sedan. Idag har jag fått veta att det har den inte alls – den har nämligen aldrig blivit skriven.

I morse ringde jag till Linköping igen, för att höra om de inte fått in någon remiss. Nej, det hade de inte. Det var precis det jag misstänkt, så jag ringde psyk här i stan, som är de som borde ha skrivit den remissen. Receptionisten tar mina uppgifter och säger att de ska återkomma, och efter en halvtimme ringer en sköterska upp. De hittar min specialistvårdsremiss till Uppsala, men ingen till Linköping. Ingenting alls, inte ens påminnelsen de skulle ha fått.

Jag har alltså väntat i nästan femton veckor på en remiss som fortfarande inte blivit skriven. Sköterskan vet inte vad som hänt, men lovar att gräva vidare. ”Det är ju inte rimligt att det ska ta sån tid” säger hon, gång på gång, och jag kan bara hålla med. För första gången sedan jag började med testosteron i somras börjar jag känna av mjölksyran igen. Det har gått över 21 månader sedan jag började i utredningen och jag fick min diagnos redan efter ett halvår – men jag har fortfarande inte fått korrigera bröstkorgen. Jag har inte ens fått en tid för att träffa kirurgerna för konsultation, än mindre ett operationsdatum.

Mina binders håller på att falla sönder efter mer än två och ett halvt år av flitigt användande. Jag hade hoppats slippa använda dem vid det här laget, men de får vackert hålla i några månader till. Jag har klarat det fram tills nu, och jag kommer att klara det ett tag till. Bara några månader. Inte mycket längre än så.

Läs även andra bloggares åsikter om remisser, vård, byråkrati, kirurgi, operationer, bröst, transsexualism, könskorrigering

Mor ror, far är rar

Jag vet inte varför kön har så stor betydelse för människor, och jag har svårt att förstå varför folk gör så stor grej av det. Ta Lady Gaga som exempel; hon har tydligen haft rykte om sig att ha kuk, att vara intersexuell eller transsexuell – och det har tillochmed spridits rykten om att hon skulle ha bekräftat det själv. Men nu har hon tydligen ”talat ut” och förnekar ryktena.

Hon säger: ”Först kändes det väldigt märkligt. Men på sätt och vis fram­ställer jag ju mig själv som androgyn, jag gillar att utmana gränser”. Lady Gaga är knappast den första kändisen som omgetts av transrykten. Kvinnliga stjärnor har fått dras med rykten om att de är transsexuella, alltså kukfödda, så fort de har varit kaxiga, medan manliga stjärnor dras med rykten om att de ”egentligen” är tvekönade/hermafroditer/intersexuella/har både kuk och fitta och jag vet inte vad, så fort de har en androgyn stil utseendemässigt och inte kompenserar den med kaxighet.

För kvinnor är det alltså sällan deras utseende som gör att de får såna rykten, utan det verkar mer vara deras beteende. För män däremot, är ytan viktigare. Kvinnor som handlar och män med ett utseende, det är könsöverskridande i normens ögon – och som ett brev på posten kommer spekulationer om deras könsorgan. Denna fixering vid kukar och fittor säger nog mest om normen.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om kön, genus, normer, fördomar, rykten, Lady Gaga, kändisar, skvaller, intersexualism, könsorgan, transsexualism, transpersoner, HBTQ, androgynitet