Jag vaknar efter elva timmar; det är dubbelt så lång tid som jag brukar sova. Underlakanet är ihopkorvat på madrassen under mig, och jag är yr och förvirrad. Jag får ur mig ett ”Herregud!” sådär för mig själv, innan jag kravlar mig upp ur sängen. Vilken dröm.
Jag drömde att jag jobbade på ett sjukhus, eller rättare sagt att jag pluggade till läkare och hade praktik. Allt hade nog varit bra, om jag bara hade förstått ett ord av vad min handledare sa. Hon snäste åt mig emellanåt, och log mot mig ibland, men jag hörde aldrig vad hon sa. Frågan var om hon verkligen pratade svenska med mig, för jag hade inte uppfattat ett enda ord. Allt var så förvirrande, och jag hade ständiga skuldkänslor av att inte höra till, att inte passa in, att inte duga. Skuldkänslor som jag dövade med arbete. Jag jobbade hårt, dygnet runt nästan. Som ett resultat av det började jag få ont i benen av allt stående och gående, men det tänkte jag inte så mycket på. Det var ju inte så konstigt när man var uppe och sprang hela sin vakna tid. Jag började invaggas i en falsk säkerhet om att allt flöt på, och intalade mig själv att jag faktiskt kunde fixa det här – tills den dag då jag blev upptäckt.
Min handledare med det obegripliga språket kom och ville ha med mig på något. Tydligen skulle vi ut och flyga ambulanshelikopter, förstod jag när hon tryckte på hissknappen som ledde upp till sjukhustaket. Sedan gick allt väldigt fort, och nästa ögonblick jag minns är att jag ligger på en brits inne i helikoptern. Jag är omtöcknad och frågar varför, och helt plötsligt talar handledaren begriplig svenska. Jag hör hennes röst tydligt, trots dånet från motorn. Hon förklarar att jag svimmat på grund av syrebrist, för att min mask var trasig.
Jag tittar upp på henne, och märker att hon sitter och håller i min fot. Jag får panik och försöker rycka åt mig den, men min kropp är för svag och lyder inte riktigt. Hon säger att det finns risk att jag skadade mig när jag föll, och att hon har märkt att mina fötter är svullna, så hon drar upp mina byxben litegrann – och stirrar förbluffat på mitt nakna ben.
Min vad är alldeles fläckig av blåmärken, både nya blåsvarta och gamla bleknade gula. Det bildar ett mönster, men under huden syns det att underbenet i sig inte ser ut som ben brukar se ut. Det var det jag var rädd att hon skulle se.
- Ditt ben är brutet! När hände det här? Du måste ha gått med brutet ben i veckor, av blåmärkena att döma.
Hon sträcker sig efter det andra benet, och upptäcker samma sak där. Jag har gått i månader med båda benen brutna. Jag vet inte vad jag ska säga, men letar efter en bortförklaring. Jag vill inte att hon ska komma på vilka det är som går runt med brutna ben. Jag vill inte bli outad. Hon tänker febrilt och försöker förstå. Något far över hennes ansikte, som en skugga, men försvinner lika snabbt igen. Jag vet inte om hon vet, om hon har fattat det.
Allt jag ville var att vara en människa, och de sa att det var utseendet som avgjorde om man var människa eller inte. Det var därför jag klöv min fiskskjärt itu, så att jag kunde gå på land. Det är därför mina ben är brutna, och det är därför varje steg gör ont. Men det är också därför jag ville bli läkare, för att ingen annan ska vara tvungen att känna samma sak. Nu sitter jag här, med mina halvtaffligt hemsnickrade människoben, och undrar om jag får jobba kvar. Får sjöjungfrur jobba med människor? Är det verkligen en bra idé, med tanke på att vi ändå aldrig kommer att kunna förstå människorna på det sätt som människor förstår varandra?
Helikoptern landar igen. Jag blir tillsagd att ligga kvar så ska de hjälpa mig. Nervöst lyder jag, men jag vet inte vad som väntar. De andra plockar ihop sina saker och gör sig redo att kliva av, när en av de andra studenterna kommer fram till mig. Hon ser blyg ut, och ser sig om så att ingen annan ska se vad hon gör. Så drar hon upp byxbenet och visar sitt eget ben. Hon har också blåmärken över hela vaden, och hon ler mot mig i samförstånd. Så tar hon tag i mina ben, och vrider dem rätt. Det gör fruktansvärt ont, men jag vet att det egentligen är precis det jag behöver.
Det är väl ganska uppenbart att jag blev påverkad av att jag läste Den lilla sjöjungfrun igårkväll. Originalet alltså, inte den puttinuttiga disneyversionen. Det är väl också ganska uppenbart att jag tänkt en del på sistone på hur det var förra gången jag pluggade, och hur rädd jag var för att bli outad som avvikande. Jag vågade inte berätta om min Asperger, för jag var rädd att någon skulle säga att autister inte hör hemma på högskolan, och att jag aldrig skulle kunna jobba som lärare eftersom jag inte förstod de neurotypa eleverna. Men det finns också en annan sak i drömmen, och det är det som gör mig så förvirrad.
Sjöjungfrur är ett väsen som många unga transtjejer identifierar sig med. En sjöjungfru är en tjej med en underkropp som visserligen inte ser ut som vilken tjej som helst, men som ändå inte har någonting som sticker ut och liksom är i vägen – frågan är om hon har några könsorgan alls. Dessutom kan hon, som i sagan, få ben och gå på land som vilken människa som helst. Jag som transkille har istället identifierat mig med kentaurer: De är starkare, större och hårigare än mig, och… eh… mer välhängda, om man säger så.
Ändå har jag haft perioder då jag har försökt att leva som tjej, och misslyckats totalt. Det är då jag har klyvt min fiskskjärt itu och vinglat omkring på darriga ben, rädd för att bli upptäckt. Jag ägnade så mycket tid åt att bryta av mina ben, för att de envisades med att växa ihop. Sedan drygt tre år låter jag de vara, och istället för att bryta av benen hela tiden försöker jag att låta dem läka. Det svåra är att göra det utan att samtidigt binda ihop benen med varandra. Jag är trött på att ha ont, men jag vill ändå kunna fortsätta röra mig – och jag vägrar finna mig i att jag är tvungen att välja mellan de två. För hur jag än försöker leva med mina brutna ben, så har jag ändå en bild av min fiskskjärt som en jättestor kuk, och mina drömmar om att gå på jorden är inte begränsat till att gå på två ben. Jag vill springa runt på fyra ben som en kentaur – och det oavsett om jag har fitta eller inte.
Läs även andra bloggares intressanta åsikter om kön, könsroller, könsidentitet, genus, transsexualism, myter, identitet, idoler, sjöjungfrur, kentaurer, sagor, ben, könsorgan, smärta, vård, rädsla, komma ut, skuld, skam, psykologi, HC Andersen, Aspergers syndrom, NPF, utbildning, bilder, könskorrigering
