Meningen med livet: Att få andra miffon att känna sig normala

Dennis och jag chattar och nördar på om våra specialintressen, när vi kommer in på hur besvärligt det är att dela sitt specialintresse med någon annan. Jag tycker att det är praktiskt att Dennis och jag har så olika intressen och smak, för jag har så lätt för att bli svartsjuk på personer som kan mer än mig om mina nördobjekt.

- Jag är visserligen relationsanarkist, men inte när det kommer till specialintressen, besattheter och manier. Då vill jag vara den enda.
- Ja-ja, toker!
- Jag är störd.
- Alltid. Men det är skönt för då känner jag mig mer normal.
- Det är meningen med mitt liv: Att få andra miffon att känna sig normala.

Läs även andra bloggares åsikter om nördar, specialintressen, hobbies, smak, normal, normer, meningen med livet, psykologi, cripteori

Jag flyr inte från konflikter – jag muckar gräl med mig själv

Jag stirrade på min psykolog som om hon vore lika korkad som jag uppfattar mig själv som, fast det märkte hon kanske inte. I grunden gillar jag henne väldigt mycket, men det här fattade hon ju inte alls. Hon ska ju säga åt mig att jag flyr från situationen, och inte ge mig beröm.

”Jag tycker det verkar som om du har en bra strategi för att hantera konflikter ändå, fast du säger att du inte vet hur du ska göra”

Så sa hon, och jag började med ens att protestera. Jag har inte alls en bra strategi, för jag har ingen strategi. För ett par år sedan märkte jag att mitt sätt att hantera konflikter på förändrades, och jag är inte alls nöjd med resultatet.

Innan dess var jag en sån som saknade självinsikt. Jag kunde bete mig på ett sätt som gjorde andra illa till mods, utan att förstå det själv. Ibland kunde jag märka att folk gick och störde sig på något hos mig, men det var aldrig förrän jag ballade ur totalt och de skällde ut mig efter noter som jag fick veta vad jag gjorde för fel. Eftersom hela livet var ett enda stort beteendevetenskapligt experiment där den enda regeln var att man inte fick fråga om reglerna, så sökte jag mig till människor som kunde hantera mig. De enda relationer jag kunde få att fungera var med människor som var dominanta och tog mycket plats, som kunde fräsa och morra om jag bröt mot ordningen.

Sedan förändrades allt. Jag insåg att jag var tvungen att lära mig att ha jämlika relationer, men i och med det försvann också möjligheten att utnyttja människor som jag gjort förut. Människor i allmänhet är för väluppfostrade för att fräsa och morra när man trampar dem på tårna, så jag var tvungen att hitta ett nytt sätt att lära mig – och ett nytt sätt att hantera konflikter. Jag kunde inte längre använda konflikter enbart för att straffa mig själv heller, så jag började undvika dem.

Ifall jag hamnar i gräl med en vän och vi hamnar högt i känslan båda två, eller att det blir ett stort missförstånd mellan mig och någon bekant som inte går att lösa med en förklaring och en ursäkt, så tar jag en paus. Sker grälet via mail så undviker jag att kolla mailen igen tills jag har lugnat ner mig, är det på något forum så loggar jag ur ett par timmar eller någon dag, och så vidare. Först när jag landat lite kan jag svara. Det var alltså det som jag beskrev för min psykolog, som jag uppfattade som ett problem. Jag flyr från konflikter, sa jag, men det tyckte inte hon – tvärtom. Hon förklarade hur hon såg på det hela, och så plötsligt hör jag mig själv säga:

”Fast det förstås… Hade jag gjort på något annat sätt hade jag antagligen suttit här och klagat på att jag är så aggressiv och konfliktbenägen”

Ibland får jag verkligen såna insikter om hur otroligt duktig jag är på att nedvärdera mig själv. Jag har ägnat tre år åt att bryta mina självdestruktiva beteenden, men de självdestruktiva tankarna har jag knappt insett vidden av än. Nog är jag konfliktbenägen alltid – jag muckar gräl med mig själv.

Läs även andra bloggares åsikter om psykologi, psykiatri, KBT, terapi, relationer, social fobi, osäkerhet, självdestruktivitet, självkänsla, självinsikt, gräl, konflikter, Aspergers syndrom, ADHD, relationer

Vid vilken ålder slutar tjejer att visa rumpan?

En brittisk undersökning visar att killar mognar vid 27 års ålder, och är fullvuxna vid 29. Det är senare än tjejerna, som är några år tidigare. Om man tittar närmare på studien, så har de listat beteenden som man anses som vuxen om man slutar med, och vid vilken ålder det inträffar:

• Dricka shots – 29
• Dra dumma skämt – 29
• Bli utkastad från nattklubbar – 28
• Kalla sin partner för ”bird” eller ”missus” – 28
• Köra för fort – 28
• Svära – 28
• Ge råa kommentarer – 27
• Skryta om sexuella erfarenheter – 27
• Köra omkring planlöst – 26
• Köra med fönstrena öppna och hög musik – 26
• Använda fåniga raggningsrepliker – 26
• Bära jeans som hänger runt höfterna – 26
• ”Moona” – 26
• Vissla efter kvinnor – 25
• Pimpa bilen – 25

Jag borde alltså vara vuxen vid det här laget – men hur vuxen är jag?

Tja, jag har aldrig slutat dricka shots, eftersom jag aldrig har börjat, och inte heller har jag blivit utkastad från nattklubbar eftersom jag aldrig varit på krogen. Jag har aldrig slutat kalla någon partner för ”bruden”, eller vad man nu skulle kunna översätta det till, och jag har aldrig slutat vissla efter kvinnor eller moona – eftersom jag aldrig har kommit på tanken att göra det. Eftersom jag inte har något körkort har jag aldrig heller slutat köra för fort eller något av de andra sakerna på listan som har med bilar att göra.

Dumma skämt drar jag däremot, och råa kommentarer. Jag svär massor, och jag skryter hej vilt om mitt icke-existerande sexliv. Det enda jag egentligen har slutat med är att ha hängiga jeans. Det skulle innebära att jag är 26. Jag som trodde att jag bara var 15, för det är så jag känner mig. Det hade varit mer intressant att se en undersökning om tonårsbeteende, för det är nog snarare i den skalan jag passar in.

Det är bara en sak som förvånar mig: När de jämför killar och tjejer så har tjejerna inte fått frågan om när de slutade moona och vissla på kvinnor, utan om när de slutade visa trosorna och brösten, och det är inte riktigt samma sak. Jag undrar hur gamla tjejer är när de slutar visa rumpan.

Läs även andra bloggares åsikter om forskning, pseudovetenskap, ålder, mognad, vuxna, ungdomar, kön, genus, könsroller, sexism, manligt, kvinnligt

Genuspanik – en västerländsk tradition

Sent igårkväll när jag satt och pluggade ramlade jag över en text om synen på intersexualism i det antika Grekland och Rom. Barn som föds med tvetydigt biologiskt kön, som inte enkelt går att sortera som pojke eller flicka bara av att titta på könsorganen, får idag diagnoser av olika slag som brukar räknas ihop som intersexualism eller DSD: Disorders of sex development. På den här tiden använde man andra ord, och forskaren som har skrivit uppsatsen jag läste använder ord som androgyn och hermafrodit - och ”monster”, för att beskriva dåtidens syn på dessa barn.

De barn som föddes med könsorgan som inte var så enkelt könsbestämda sågs alltså som monster, och som ett hot mot samhället. Lösningen var att döda barnet så snart det fötts, även om det hände att barnen blev ”räddade” av sina föräldrar eller någon tjänare, och istället sattes ut i vildmarken. Efter att barnet dödats måste staden renas genom ritualer, för att inte bli smittad av ”monstret”.

Det är inte första gången jag läst något liknande, och säkert inte den sista heller, men det lämnade mig med en klump i magen. Idag läser jag i DN om övergivna barn på Haiti:

”Barnen har kommit hit från ett större sjukhus och har samtliga något handikapp, alla är undernärda, flera är hivsmittade från födseln. De är övergivna. Men att överge barn är inget nytt för Haiti. Dock har problemet förvärrats av jordbävningskatastrofen.”

Idag när barn överges av sina föräldrar handlar det ofta om att de inte klarar av att ta hand om barnet, eller att de inte har råd att ge barnet det hen behöver. Ofta är det barn med särskilda behov. Med vissa undantag dödar man inte barn för att de är födda ”monster”, men där det inte finns ett ordentligt skyddsnät har man inte kommit längre än till motsvarigheten till att sätta ut barnen i skogen.

Men Haiti är inte Europa, och skälen är helt andra: Det handlar om nöd, och inte om vidskepelse. Att däremot utnämna barn med intersexuella syndrom – funktionshindrade eller ej – till monster är en gammal europeisk tradition som uppenbarligen fortfarande lever.

***

Om någon är intresserad av uppsatsen finns den att ladda ner här, fast det kräver att man har ett konto.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om barn, funktionshinder, intersexualism, vidskepelse, fördomar, intersexualism, transfobi, historia, politik, vård, stigmatisering, antiken, kön, genuspanik, genus, könstillhörighet, barn, Haiti, Europa, Grekland, Romarriket, könsorgan, sexism, HBTQ, fattigdom, Caster Semenya

Vad bör jag undvika vid ADHD?

Någon har googlat ”Vad bör jag undvika vid ADHD?” och hamnat i min blogg.

Finns det saker man kan säga att personer med ADHD generellt behöver vara försiktiga med? Ja, några stycken.

Det finns en lite större risk att fastna i missbruk av alkohol och andra droger bland personer med ADHD som inte får behandling. Det är också relativt vanligt att fastna i ätstörningar och andra sorters självdestruktivitet, inklusive duktighetsfällor som leder till utbrändhet. Det kan alltså vara bra att hålla koll så man inte trillar dit på något sätt, och kanske undvika triggers så långt det går – fast av egen erfarenhet kan jag säga att det inte fungerar att sluta äta.

Men det allra viktigaste att avstå från – det som man absolut bör undvika om man misstänker att man har ADHD, och helst annars också – är att lyssna på scientologipropaganda. Risken är stor att man går på deras lögner om att psykiatriker är onda och medicinerna livsfarliga. De som kallar sig för Kommittén för mänskliga rättigheter har absolut ingenting med mänskliga rättigheter att göra. Tvärtom.

Mina inlägg om scientologerna:

• Scientologerna vill ha dina barn – del II
• Se ADHD-barn bli monster av scientologer – och hur de botas
• Sanningen om ADHD – och lögnerna
• För att bli hög på Concerta krävs det att…
• Scientologerna vill ha dina barn
• Scientologerna – med ensamrätt på manipulation
• Scientologi – en dödsfälla
• Anna Wahlgren är inte Tom Cruise
• Källkritik för journalister rekommenderas
• Hoppas Travoltas son var tillräckligt autistisk
• Hypokondriker är vi allihopa
• Dagens ord: ADHD-industrin
• Sarah Palin är pro-choice
• Inbillningssjukan
• Saker jag ligger sömnlös över

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om ADHD, ADD, NPF, psykisk hälsa, psykologi, psykiatri, scientologerna, KMR, vård, propaganda, lögner, fördomar, sårbarhet, missbruk, ätstörningar, stress, utbrändhet