Gener orsakar kärnfamiljer

En brittisk datingsite har lanserat ett DNA-test som ska hjälpa kunderna att hitta en partner. Idén är att personer vars gener är så olika ens egna som möjligt är bättre partners, både för en stark avkomma och för att få ett bra sexliv med mindre otrohet. Man har dessutom en större chans att det faktiskt klickar, enligt företaget.

Det jag undrar då är hur en asexuell, icke-barnlängtande och flersam person ska tänka när hen försöker hitta någon att icke-knulla. Kanske borde jag leta efter folk med den där allel 334-genen?

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om sex, kärlek, relationer, monogami, otrohet, trohet, dating, DNA, gener, sexualitet, asexualitet, biologism, barn, biologi, relationsanarkism, polyamori

Rullstolsbråk och spårvagnar med osynliga funktionshinder

Rullstolsbråk. Smaka på ordet. Jag får en bild för mitt inre av människor som skriker åt varandra och kastar rullstolar, eller som kanske rullar runt och kör på gående med flit för att de är förbannade. Nu verkar det inte vara så. Tyvärr, får man väl nästan säga.

Rullstolsbråk innebär att man beter sig som om man förväntade sig att kunna åka spårvagn som vem som helst. Man kliver på, och när föraren ber att kliva av sitter man kvar. Det får bara vara en rullstol på varje vagn, hävdar föraren. Erik Ljungberg och Anna Bonnevier får inte åka tillsammans, utan en av dem måste vänta på nästa vagn. De sitter kvar. Vagnen står still. Andra passagerare visar sin solidaritet och kräver att de ska få åka med. Polis kommer till platsen, och efter en och en halv timme bestämmer de att alla andra passagerare ska kliva av. Erik, Anna och deras assistenter får sedan åka helt ensamma. De kommer fram för sent till sjukgymnastiken, men de har gjort något viktigt. De har väckt folks uppmärksamhet på att otillgänglighet är en form av diskriminering.

Kjell Stjernholm drar paralleller till Rosa Parks, som vägrade ge sin sittplats på bussen åt en vit. Det var bussbolagets regler: Svarta fick inte sitta bredvid vita, och kunde bli tvungna att lämna sin sittplats ifall det var fullt och en vit klev på bussen. Västtrafik behöver däremot inte göra något sånt spektakulärt. Det enda de behöver skylla på är otillgänglighet. Deras äldre spårvagnar är inte säkra för rullstolsburna, alltså kan de säga åt folk att kliva av.

Det är 2010 nu. Enligt lagen ska alla ”enkelt avhjälpta hinder” vara åtgärdade. Det gäller publika lokaler och allmänna platser, men inte uttryckligen kollektivtrafik. Inte ens när man faktiskt kan komma ombord, så får man det. För även om det ser ut som om vagnen är tillgänglig, så är den inte det. Spårvagnarna har väl någon osynlig funktionsnedsättning, antar jag. Frågan är varför det är människorna som ska anpassa sig efter tekniken, och inte tvärtom.

Tips: Se ett inslag om det här. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om otillgänglighet, tillgänglighet, rullstolar, hjälpmedel, diskriminering, politik, ableism, funktionshinder, Västtrafik, spårvagnar, kollektivtrafik, Göteborg, civil olydnad, Erik Ljungberg, Anna Bonnevier, Rosa Parks, USA, historia, rasism, rullstolsbråk

Värdelöshets mot folkgrupp

Värdelöshets är ett ord jag uppfann för drygt ett år sedan:

”Den intensiva känslan av att vara ”bluff”, ”fejk”, eller liknande. Värdelöshets förhåller sig till ens positiva rykte enligt en logaritmisk skala. För varje steg hypen ökar, fördubblas värdelöshetsen.”

Värdelöshets innebär alltså att man får en viss positiv uppmärksamhet, som till exempel för att man lyckas i arbetslivet, men att man bara blir mer och mer osäker. Man lägger hela sin existenslicens i sina prestationer: Man måste vara bäst för att förtjäna att leva. Värdelöshetsen kommer oftast inifrån, även om den kan bero på att man blivit uppfostrad på ett sånt sätt.

Värdelöshets mot folkgrupp är däremot annorlunda, på så sätt att den kommer utifrån och vänder sig emot en hel grupp människor som klumpas ihop. Man förväntas vara ungefär likadana allihopa, och det är inga smickrande egenskaper. Långtidssjukskrivna, sjukpensionärer och arbetslösa buntas ihop till bidragsparasiter. Det heter att man är lat, att man självömkar, att man vill vara sjuk, att man inte tar ansvar för sitt liv, att man är mindre värd…

Igår censurerade jag för första gången en kommentar som var värdelöshets mot folkgrupp. Den började med orden:

”Om man inte bär sin egen börda genom värdeskapande så är man inte människa”

Det kändes väldigt bra att faktiskt tillåta mig själv att trycka bort den. Min blogg är ingen mötesplats för ollare, och det är ingen mänsklig rättighet att få spy galla över folk. Jag är inte intresserad av att ta någon diskussion med folk som utgår ifrån än det ena än det andra om vare sig mig som person eller om sjuka och arbetslösa som grupp. Jag vill inte bli anklagad för att vara lat och ansvarslös, men jag vill inte heller bli accepterad genom att berätta att jag har en högskoleutbildning, för att jag då bevisar att jag inte är som alla de där andra lata bidragsparasiterna.

I tre och ett halvt år har jag funnit mig i att folk har åsikter och fördomar. Jag har kämpat med att försöka bemöta dem, även när de har varit rena påhopp. Nu har jag fått nog. Jag kommer inte att tillåta något mer värdelöshets mot folkgrupp.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om värdelöshets, värdelöshet, sjukdom, sjukskrivning, förtidspension, Försäkringskassan, funktionshinder, sjukpension, bidrag, politik, internet, bloggosfären, påhopp, troll, arbetslöshet, ableism, ansvar, lättja, fördomar, sjukförsäkringar, utförsäkringar, självkänsla, hets mot folkgrupp

Dagens ord: Melankofili

Jag ska erkänna att det låter bättre på engelska: Melanchophilia. Jag hade antecknat det lite slarvigt för hand, utan att reflektera över om det är ett ord som man faktiskt kan använda i en akademisk uppsats. Är det verkligen ett ord som finns? Google says no. Inte en enda träff. När jag frågar på Twitter och Facebook vad det heter istället, det där som är så viktigt att det bara måste finnas ett ord för det, så får jag inte det svar jag väntat mig. Jag hade tänkt mig att någon skulle säga ett ord, som jag omedelbart skulle känna igen. Det måste ju finnas ett ord för det; det är bara jag som inte kommer på det, tänkte jag. Men icke.

Det verkar inte som att det finns något vedertaget begrepp, ingen diagnoskod, ingen stämpel, för ett av de märkligaste fenomenen som finns: Människor som inte har några egentliga psykiska problem, och som är medvetna om att de inte har det, men som gärna låtsas vara psykiskt sjuka. Inte för att få medlidande, inte för att fuska till sig sjukskrivning eller slippa undan straff, inte för att få några egentliga fördelar alls – annat än att det är coolt och högstatus att vara lite lagomt ångestfylld och impulsiv.

Fast egentligen är det där en självmotsägelse: ”inte har några egentliga psykiska problem”. Det är klart att man har psykiska problem om man vill framstå som psykiskt sjuk i hopp om att det ska göra en populär. Avståndet mellan bohemchic microångest och psykstördstigmatiserad galenskap är nämligen mindre än många tror.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om melankofili, dagens ord, språk, ord, psykologi, psykiatri, psykisk sjukdom, vård, status, ångest, depression, fördomar, stigmatisering