Spansk sextonåring fick könskorrigering

En tjej i Spanien har genomgått en könskorrigerande operation, fast hon bara är sexton år. I tre år har hon gått i utredning, och sedan hon var femton har hon behandlats med kvinnliga könshormoner, och fast lagen egentligen säger att man måste vara 18 så fick hon den till slut beviljad av en domare. Ända sedan hon var liten har hon vetat att hon är flicka, och för tre veckor sedan fick hon äntligen göra den operationen hon längtade så efter. Eftersom inget statligt sjukhus gör såna operationer på minderåriga skedde det på en privat klinik i Barcelona. Kirurgen som utförde ingreppet säger:

”It is a condition that one is born with but which you cannot operate for until they are 18 years old. That, for a doctor, is something of a shock. No one could imagine that if your child was born with, say, leukaemia, we would say we must wait until 18 before operating.”

Jag håller helt med om det. Det handlar inte om att det är svårt att ställa en diagnos på minderåriga, utan om ren moralism. Här i Sverige är det däremot omöjligt att göra detsamma. Visserligen var Sverige först i världen med att lagstifta om könskorrigeringar, men det var 1972. De lagar som ansågs vara progressiva då är det inte längre, eftersom samhället har utvecklats. Det är fortfarande svårt att få börja i utredning för könskorrigering som minderårig, och det är svårt att få hormonbehandling – men när det gäller kirurgi är det ännu svårare. Transkillar kan få operera bort brösten, men alla andra operationer måste man vänta med tills man har fyllt 18. Eftersom tillgången till utredningen är så begränsad, så tar det oftast flera år till innan det är dags. För den som verkligen mår dåligt av sina könsorgan är det oändligt lång tid. Det har hänt att familjer har sparat ihop pengar för att åka utomlands för att få vård, för att barnen inte har kunnat vänta.

Jag vet att könskorrigerande operationer på minderåriga låter drastiskt för en del, och att det kan vara svårt att förstå, men det beror nog till stor del på att folk är oinsatta i vad det innebär att vara transsexuell – och att vara ung överhuvudtaget. Transaktivisten Jamison Green säger:

”Generally, I think what people are concerned about is that young people don’t have the capacity to know who they are. And I think we are learning—and this is one of the reasons that you are seeing this happening in Spain—that actually in some cases indeed young people do know who they are.”

Ibland kan en könskorrigering betyda skillnaden mellan att leva och att vara en levande död – eller att helt enkelt dö. Jag hoppas att en viss sextonåring i Spanien äntligen känner att livet håller på att börja.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om HBTQ, kön, könsidentitet, transsexualism, könskorrigering, tonåringar, ungdomar, åldersgränser, operationer, vård, identitet, Spanien, lagar, könsorgan, hormoner, politik, cissexism, transfobi

Miste sjukpenning – tog sitt liv. Vad var det jag sa?

Mari-Louise blev 61 år. Hon jobbade på Filmarkivet i Grängesberg och kämpade på, men blev bara sjukare och sjukare. Hennes läkare skrev ett intyg om förtidspension som skickades till Försäkringskassan i Borlänge, men medan utredningen fortfarande pågick satt en handläggare på Försäkringskassans nationella försäkringscenter i Falun och beslutade att dra in Mari-Louise sjukpenning. Beslutet kom som en chock, och två dagar efter att hon fått brevet tog hon sitt liv.

Jag vet inte så mycket mer än så om Mari-Louise, men det får man höra mer om i Uppdrag Granskning ikväll. Jag är rädd att hon varken är den första eller den sista vi kommer att få höra talas om som inte orkat leva med oron. Mari-Louise valde att avsluta sitt liv på påskafton 2009, och mindre än ett år senare är utförsäkrandet fortfarande i full gång. I DN heter det att fler kommer tillbaks i arbete, medan Aftonbladet är mer kritiska. Det visar sig till exempel att det mest är i storstäderna som folk faktiskt börjar jobba, medan man på landsbygden inte märker någon skillnad alls.

Utförsäkringarna och den totalt opsykologiska lanseringen av dem har gjort att den största effekten antagligen är den som inte går att mäta. Det finns ingen som räknar sömnlösa ångestnätter, medicinförbrukning, söndergnisslade tänder, akutbesök av olika anledningar och självmord, och sammanställer dem i någon statistik över hur lyckad chockrehabiliteringen är.

Vi visste att det skulle ske. Vi misstänkte att det redan hade hänt åtminstone någon gång; att det bara var för att de anhöriga inte orkar och vill berätta som det inte kommit ut i media. Vi visste att det bara var en tidsfråga innan det kom upp. Jag hatar att behöva säga det, men: vad var det jag sa?

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om vård, rehabilitering, Försäkringskassan, sjukförsäkringar, utförsäkringar, sjukpenning, förtidspension, sjukdom, självmord, Uppdrag Granskning, media, tv, politik, statistik

Då verkligheten ser ut som specialeffekter

Jag ser bilder på människor som förmodligen är döda. De ligger stilla med betongbitar bredvid sig, och blodpölar. Jag ser andra bilder, på människor som är skadade. En person ligger på marken med bar underkropp, och skyler sig med handen. Kalsongerna är neddragna nedanför knäna. Tyget är mörkrött av blod. Någon har fotograferat dessa människor, men vad som hänt sedan får man inte veta.

Det är såna bilder man aldrig skulle ha sett på den tiden då media var hårt kontrollerat, då alla bilder som spreds gick via tidningar och tv-kanaler där det satt människor och fattade beslut om vad man skulle visa och inte. Sociala media fungerar inte så; det är direkt och ofta utan betänketid. Man slänger upp en bild eller en text och litar på magkänslan.

Bilderna från jordbävningen i Haiti träffar mig i magen, fast de samtidigt är för svåra att förstå. Den bild som får mig att ta in att det faktiskt är verkligt är en bild av person, förmodligen en kvinna, i orange klänning med en kasse framför sig. Hen står på knä med ett förtvivlat ansiktsuttryck, som om hen skriker högt.

Det är först då som jag liksom vaknar till. Alla dessa bilder av blod och död och ruiner är som en skräckfilm, fast på riktigt. Först när jag ser de trötta ögonen, den öppna munnen, armarna som rör sig så fort att de är suddiga och de tunna benen bakom kroppen med fötterna i en onaturlig vinkel kan jag relatera till händelsen. I en tid då verkligheten ser ut som specialeffekter är mänskligheten som är det som når fram.

***

Så kan du hjälpa de drabbade

(saxat från AB)
Röda korset PG: 900800-4. Du kan även sms:a AKUT till 72900 och skänka 50 kronor (som debiteras på din telefonräkning) eller sätta in valfritt belopp på plusgiro 900800-4 eller bankgiro 900-8004. Märk talongen med ”Haiti”.

Rädda barnen PG 902003-3 eller skicka sms 10FÖRÄNDRA (10 kr), FÖRÄNDRA (50 kr) till 72950.

Hoppets stjärna PG: 900253 – 6.

Läkare utan gränser PG: 90 06 03-2, Bankgiro: 900603-2, SMS:a ordet LIV till 72990 (50 kr).

Unicef PG 902001 -7, BG 902001-7.

***
Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Haiti, jordbävning, katastrofer, elände, psykologi, bilder, media, twitter, twitpics, foto, avtrubbning, förståelse, ångest, död, specialeffekter, sociala media

Livet är som en ask choklad – och jag som tycker det är äckligt

Av någon anledning hamnar jag i en märklig affär någonstans i en främmande stad. Jag hade gått in för att titta på fjällryggsäckarna de hade vid ingången, men helt plötsligt står jag vid kassan och ska köpa chokladpraliner istället. Jag upptäcker att jag hade pekat ut fem såna, sju såna, tre såna… Ett tjugotal lyxiga praliner i en ask, och så ska jag betala. Precis när expediten slår in allting i kassaapparaten kommer jag på att jag faktiskt inte gillar choklad. Det är äckligt. Hur kunde jag glömma det?

- Det blir 780 kronor.

Jag säger ingenting, utan betalar såklart. När jag går ut därifrån vet jag att pralinerna kommer att stå i månader, kanske i år, i mitt skafferi och påminna mig om hur dum jag är som aldrig vet vad jag vill. Jag grämer mig redan inför att se dem, tänka på dem, ligga vaken och gråta över dem på nätterna och försöka förklara ifall någon får syn på asken. Min hjärna är redan full av ångest inför tanken på att ångra mig varje dag i månader framöver, så jag ger asken till en tiggare. Hen tittar förvånat på mig, men säger inget.

I samma sekund som jag vaknade visste jag vad drömmen betydde. Jag har för vana att göra det krångligt för mig själv, och undermedvetet välja sånt som jag egentligen inte vill göra. Inte så mycket för att det är det som förväntas eller för att jag inte orkar tänka, utan för att jag liksom har programmerat in ett bestraffningssystem i hjärnan. Jag har hjärntvättat mig själv med alla möjliga metoder för att bryta ner mig fullständigt. I många år var jag min egen största fiende, men sedan ett par år har jag börjat försöka ta mig ur destruktiviteten. Jag slutade med alla de typiska, fysiska formerna av självdestruktivitet – de som brukar uppfattas som självskada eller självmordsförsök – men det är fortfarande så långt kvar att jag ibland blir helt matt bara av att tänka på det.

Jag väljer ofta mat som jag sedan kommer på att min mage inte tål eller som gör mig illamående, kläder jag vet skaver eller kliar, småprylar jag inte har användning för men som ger mig dåligt samvete, utbildningar som leder till jobb jag egentligen inte klarar av, räkningar jag betalar fast jag vet att de är felaktiga, den längre kön när jag inte vet om jag ska prata med informationen eller kassan för att då vet jag att jag åtminstone inte tränger mig före, den fulare av två färger, den svårare av två metoder, den tolkning som ger mest utrymme för att förebrå mig själv…

Det är inte så lätt att veta vad man vill, vad man behöver och vad man ska göra när man har en hjärna som krigar mot en. Förut var jag ständigt på min vakt mot alla sätt att förenkla tillvaron, eftersom jag behövde bestraffningarna som en trygghet. Jag valde alltid det sämre alternativet. Idag är jag istället ständigt på min vakt mot mitt gamla tänkande. Jag måste alltid fråga mig själv om jag väljer A istället för B bara för att A är det som låter krångligast och kanske är det jag minst vill.

Mitt mål är att slippa vara tvungen att kontrollera mig själv hela tiden; att kunna välja A och veta att det är ett okej alternativ och inte alls något jag gör bara för att jävlas med mig själv. Hur jag ska komma dit har jag ingen aning om. Jag försöker i alla fall – och jag är faktiskt ganska säker på att just det är något jag gör för att vara snäll mot mig själv.

Läs även andra bloggares åsikter om vilja, velighet, val, ångest, ånger, skuld, skam, drömmar, choklad, psykologi, självdestruktitet, självskada, bestraffning, bilder, psykisk ohälsa, tvångstankar, tvångshandlingar, självkänsla, samvete