Egentligen är du bara bög för att du är rädd för fittor

Dennis, min bästa vän och dessutom fjollighetsguru, är en cisperson (han är alltså en kukfödd kille i killkläder, ingen transperson) som har vissa intressen, förebilder och egenskaper som folk räknar som kvinnliga – och dessutom är han bög. Det räcker tydligen för att folk ska attackera honom och projicera sin transfobi och sitt kvinnoförakt på honom. I början av vår vänskap var jag lite avundsjuk eftersom han verkade kunna vara hur feminin som helst utan att få sin könsidentitet ifrågasatt, men det visade sig inte riktigt stämma. Det händer nämligen att folk skriver till honom att han är ”transa”, och får det att låta som en anklagelse, och allt möjligt annat.

Så hur gör då jag, som själv faktiskt är transperson, för att stötta Dennis? Det är inte särskilt svårt. Dennis tar inte åt sig när folk attackerar honom för att han är bög eller tjejig. Då skrattar han bara åt det, och visar mig: ”Kolla här! De kallar mig för transa! Haha!”. Därför kan även jag passa på att håna honom lite då och då. Heterohån, kallar jag det, eftersom ifall han vore tjej så skulle han vara stereotypt heterosexuell. Han skulle tillochmed ha den fittskräck som många fittfödda tjejer verkar ha, bara lite starkare.

Jag driver med honom för att han är min vän, och för att jag vet att han förstår och inte tar illa upp – och för att få distans till min egen, internaliserade transfobi. För den som sa det, hen var det.

Chatt med Dennis pojkvän, jag skriver:

- Det är något jag måste berätta… Dennis… Han är bög.
- Va?! Nej!
- Jo, det är sant!
- Är Dennis kille?!

Chatt med Dennis, som skriver till mig:

- Säg åt mig att sluta bita på naglarna!
- Dennis, sluta bita på naglarna, annars kommer jag och ger dig smisk! Eller ännu värre: Jag skickar bilder på fittor
- Hahahaha! Bläääääääääää *mår illa*
- Ja, sluta nu! Det är nog det mest effektiva att hota dig med.
- Ja!
- Min lilla fittofob. Du är som en femåring: ”Inga tjejbaciller!” Egentligen är du bara bög för att du är rädd för fittor.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om vänskap, kön, könsidentitet, könsuttryck, transpersoner, transfobi, homosexualitet, homofobi, HBTQ, genus, fördomar, cissexism, transvestism, heterosexualitet, kvinnligt, manligt, heterohån, humor, fittor, könsorgan, Dennis Alexis Hellström, vänskap

Veganism som en ursäkt för att ta itu med sitt liv

Jag stod och lagade middag när mamma ringde. Hon frågade om jag äter helt veganskt nu, och jag hade faktiskt glömt bort det. Inte nyårslöftet, alltså, utan att jag har ätit mjölk och ägg fram tills för bara en dryg vecka sedan. I åtta dagar har jag klarat mig hittills, utan några som helst problem. Än så länge har jag inte fått några cravings för vare sig fetaost eller pastellfiskar*, men det lär väl dyka upp så småningom.

Fredagsgodis

Det är inte svårt att leva veganskt när man är hemma; problemen kommer framförallt när man är ute och reser och så. Det kräver lite planering – som jag är så dålig på. Om man som jag oftast inte ens märker att man behöver äta förrän man känner sig märkligt yr och darrig, så är det väldigt viktigt att ha mat tillgänglig som går att kasta i sig. Naturligtvis är det bästa att se till så man äter med jämna mellanrum, men det är inte alltid det går – och om man väl står där och svajar och kommer på att det var tio timmar sedan man åt sist, så blir man inte mätt av moralkakor om regelbundna måltider. Det man behöver är något som går att trycka i sig omedelbart. Till exempel:

• Morötter
• Nötter
• Solrosfrön
• Riskakor
• Frukt
• Russin

Tanken är alltså inte att man ska leva på det, men en morot eller två, eller en näve solrosfrön, kan ge tillräckligt med energi för att man i alla fall ska orka med att koka makaroner eller leta upp ett matställe.

Ickeveganer förväntar sig att veganism innebär att det är jättekomplicerat att veta vad man kan äta och hur man ska få i sig allt. Jag vet att det finns de som låtsas att de är veganer – och en liten grupp av de som faktiskt är veganer – som en ursäkt för att underhålla ätstörningar: Man kan slippa undan måltider eftersom det ändå inte finns något man kan äta. Själv har jag svårt att komma ihåg att äta och svårt att få i mig mat när jag är stressad eller nervös, och har dessutom fobi för att äta bland folk, och det kan tolkas som ätstörningar fast det inte är det. Jag har en icke-ätstörning som jag kämpat med hela livet.

I år tänker jag skaffa mig matvanor och försöka komma på hur man gör för att läsa av hungersignaler innan de gått för långt – och jag tänker utnyttja min veganism som en ursäkt för att verkligen anstränga mig.

***

*) De där gröna, gula och röda godisfiskarna som säljs i lösvikt. De röda är det karmin (E120) i, och alla tre färgerna är behandlade med bivax.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om mat, veganism, vegetarianism, nyårslöften, matvanor, rutiner, planering, problem, blodsocker, glömska, NPF, ADHD, ätstörningar, ursäkter, bilder, hälsa

Testosteron orsakar inte aggressivitet – men myten om testosteron gör det

Du har säkert hört det till leda: Testosteron gör att folk blir aggressiva, mer benägna att ta risker och mer egoistiska – och det är därför män är skitstövlar i större utsträckning än kvinnor. Det ligger i hormonerna, och alltså vore det fel att ens försöka ändra sitt beteende…

Eller också inte.

Ett schweizisk-brittiskt forskarlag undersökte hur människor betedde sig efter att de fått antingen testosteron eller placebo. Försökspersonerna ställdes inför olika valmöjligheter för att fördela en summa pengar mellan olika parter, där poängen är att ju mer jämt man delar, desto större är chansen att få behålla en del av summan. Man upptäckte att de som fått testosteron faktiskt var mer rättvisa än de andra – men att den stora skillnaden var mellan de som trodde att de hade fått testosteron, och de som trodde att de hade fått placebo. Försökspersoner som hade fått placebo, men som trodde att det var testosteron, betedde sig mer aggressivt, själviskt och riskfyllt än de andra. En av forskarna, ekonomen Michael Naef, sammanfattar:

”It appears that it is not testosterone itself that induces aggressiveness, but rather the myth surrounding the hormone. In a society where qualities and manners of behavior are increasingly traced to biological causes and thereby partly legitimated, this should make us sit up and take notice.”

Det är alltså inte testosteron i sig som orsakar aggressivitet, utan snarare fördomen om att testosteron orsakar aggressivitet som folk utnyttjar för att ursäkta sitt eget beteende. Myterna om hormoners påverkan blir en självuppfyllande profetia.

Om det är så att män är en riskgrupp för att utveckla egoism, så beror det i alla fall inte på testosteronet. Man föds inte till egoist; man blir det.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om testosteron, forskning, hormoner, fördomar, biologi, biologism, kön, genus, könsroller, sexism, agressivitet, risker, egoism, manligt, kvinnligt, fördomar, myter, ursäkter, psykologi, förväntningar

Analmaracas och sprut i rumpan

Inatt drömde jag att jag träffade en kille som spelade maracas med kroppen genom att stoppa in hårda, intorkade russin i analen, och sedan dansa. Han sa att det bara var killar som kunde göra sånt; tjejer har en livmoder som är i vägen, så det låter inget då. Så såg han på mig och frågade om jag var kille eller tjej. Utan ett ord tog jag en näve russin, tryckte upp dem i rumpan, och dansade. Av ljudet hörde han att jag var kille.

Dagen T3: Tredje testosteronsprutan

Det var femton minusgrader ute imorse, och jag hade för första gången sedan jag flyttade söderut tagit på mig långkalsonger. Om jag skulle ha ont i rumpan ville jag åtminstone inte frysa. Jag gick till labbet först, som vanligt. De fyllde fyra provrör med mitt blod, och sedan var det till att sätta sig att vänta på distriktssköterskan. Jag har fått olika sköterskor varje gång, så det känns väldigt skönt att numera heta Immanuel i alla papper så att de inte ropar upp mig med fel namn.

Sköterskan verkade rutinerad och lite stressad, och det gick fort. Väldigt fort. Nebido ska injiceras i muskeln långsamt, och jag är van vid att ligga ner i säkert tio minuter, och med allt prat innan och lite efter hade jag räknat med minst en kvart totalt. De brukar säga till när de injicerat en fjärdedel, hälften och tre fjärdedelar, och båda de tidigare gångerna har det varit ungefär vid tre fjärdedelar som det har börjat göra ont. Den här gången skulle jag bara ha just tre fjärdedelar, men jag blev ändå förvånad. Precis när jag undrade om det var hälften kvar, drog hen ur sprutan och satte på plåstret. Det visade sig att hen använt en grövre nål än man brukar.

Knappt tio minuter efter att jag kommit in i rummet lämnade jag det. Visst var jag lite öm och lite yr, men inte alls så mycket som jag har känt av tidigare. Jag vilade några minuter på en bänk i sjukhusentrén innan jag gick hem, och jag kände knappt av det på hela vägen. Ingen spänningsvärk, och inget haltande. Inga pauser då jag försiktigt sätter mig på en bänk och vilar. Bara raka vägen hem.

Nu väntar jag spänt på effekterna av tredje sprutan. En mörkare röst, en kraftigare skäggväxt och hår på bröstet skulle inte sitta helt fel – men någon analmaracas vet jag inte om jag bryr mig om.

Läs även andra bloggares åsikter om testosteron, hormoner, drömmar, könskorrigering, transsexualism, vård, sprutor, värk, kön, könsidentitet, analen, livmödrar, blodprov

J för Jude, K för Kvinna, M för Man, T för Trans – Särskilda ID-kort för transsexuella?

”Ge unga transsexuella särskilda ID-kort!” föreslår professor Per-Anders Rydelius, enligt The Local. Det är ett uppenbart problem att man inte kan få någon fullständig könskorrigering med fastställelse, och oftast inte ens få börja i riktig utredning, innan man fyllt arton. Diskussionerna har handlat mycket om rätten till vård, som i utredning, diagnos, stopphormoner och hormoner, innan myndighetsåldern, men det har varit mer tyst om andra åtgärder som kan hjälpa en ung transperson.

När jag var aktiv i föreningen KIM, och vi skrev ihop vårt remissvar till könstillhörighetsutredningen 2007, så diskuterade vi frågan mycket och försökte lyfta just de alternativa stödåtgärderna litegrann. Nuförtiden är jag inte med i någon förening, men jag tror fortfarande att det skulle kunna vara en viss lättnad att till exempel kunna få ett ID-kort som inte skriker ut det juridiska kön som inte stämmer med ens självbild, och eventuellt felaktiga förnamn. Med tanke på hur svårt det har varit att få igenom namnändringar ända fram tills i höstas har det varit riktigt knepigt för många.

Ett ID-kort utan felaktigt juridiskt kön, och där de namn man inte känner sig bekväm med enbart står som initialer låter som en bra lösning – frågan är varför det bara skulle gälla transsexuella. Dels för att det finns många andra transpersoner som också skulle behöva det, och dels för att särlösningar i sig inte är det bästa. Risken finns till exempel att om korten ser lite ovanliga ut, så kommer de ändå att väcka misstankar och uppmärksamhet, och syftet är inte direkt att stämpla ett T för Trans på kortet. Efter vad jag har förstått fanns det fram tills för några år sedan ID-kort utan kön angivet, även om det såklart visade ens personnummer. Idag går det inte att ha någon identitetshandling som inte avslöjar ens juridiska kön. Det har alltså varit möjligt, och det skulle kunna gå att införa igen.

Inget land skriver ut stora J för Jude i ID-handlingar numera, men det finns K för Kvinna och M för Man – och vi har vant oss vid att inte ifrågasätta varför det skulle vara väsentligt. För en del människor blir det väldigt stora problem av något som för andra uppfattas som väldigt trivialt. Därför skulle jag absolut tycka att okönade ID-handlingar vore en bra idé – men inte bara för de som vården uppfattar som transsexuella.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om transsexuella, transpersoner, HBTQ, kön, könsidentitet, könstillhörighet, könskorrigering, vård, politik, ID-kort, säkerhet, outning, Real Life Experience, ungdomar, stöd, namn, namnändring, personnummer, juridiskt kön, genus, hormoner, Per-Anders Rydelius