Från jättebröst, mördarbakterier, svininfluensa och strömavbrott till vanlig könsdysfori

Det började med att Sasha frågade om jag inte fått någon kallelse till kirurgen än. Jag väntar ju på att få en tid för konsultation, och först efter det kan man boka in en bröstkorgsrekonstruktion. Nej, det har jag inte fått, fast det snart har gått tre månader sedan jag fick löfte om en remiss, och sju veckor sedan bekräftelsen från kliniken, där det står att de har två månaders kötid. Med jul och allt har jag inte orkat ringa och peta på dem, men det ska bli av snart tänkte jag.

Sedan la jag mig i badkaret en stund, och försökte känna efter vad jag egentligen känner när jag pratar om operationen. Är jag orolig? Ja, lite. Är jag nervös? Ja, absolut. Är jag nojig? Jag sa till Sasha att jag kommer att vara så hög på smärtstillande på hemvägen att jag garanterat  kliver på fel tåg – så JA!

Självporträtt

Men den rädsla jag brukade känna förut är som bortblåst, det insåg jag när jag klivit upp ur badet och satt mig vid datorn igen. Jag läste om en kille i USA som fått problem efter operationen – hans bröstvårtor ramlade av. Det är sant; det fanns bilder. Men fast jag kände en så oerhörd medkänsla med honom, så reagerade jag ändå inte med mitt vanliga ”det där kommer att hända mig!”. Jag är inte så rädd längre för de där mest ovanliga och dramatiska komplikationerna, fast jag redan har en lista i mitt huvud:

• Precis när jag ligger på operationsbordet går strömmen, och innan reservgeneratorn har kommit igång har kirurgen hunnit slinta med kniven.
• De blandar ihop mig med en patient som ligger inne för bröstförstoring, så när jag vaknar har jag F-kupa igen.
• På väg till jobbet samma dag jag ska opereras råkar kirurgen ut för en olycka och blir långtidssjukskriven på obestämd framtid, och landstinget vägrar att ge mig en tid hos någon annan kirurg, med hänvisning till någon okänd lucka i vårdgarantin.
• Jag får mördarbakterier i såren, så jag tappar känseln och mina bröstvårtor dör och ramlar av.
• Kirurgen har svininfluensa och nyser ner i min öppna bröstkorg (ansiktsskyddet till trots), och jag blir smittad fast jag är vaccinerad, och måste ligga i lungmaskin.
• Jag vaknar medan de skär i mig, och jag känner allt men kan inte kommunicera.
• Jag vaknar aldrig.

Men det var alltså de skräckscenarios jag målade upp förut. Nuförtiden har jag mer en sund oro, som är lite mer dämpad och mycket mer realistisk: Jag är rädd att resultatet inte kommer att bli så bra. Jag funderar över ärrvävnad, över fett och muskler, över hur de ska kunna jobba med bröstvårtor stora som tefat, och vårtgårdar modell grytlock, hur många kvadratmeter hud de kan skära loss, och hur många tvålar man skulle kunna koka av fettet som de plockar ut.

Såhär när det känns som om det faktiskt är möjligt att få en operation kan jag tillåta mig att bli lite könsdysforisk igen. Under hela puberteten har jag känt en sådan könseufori att det bara är sunt med lite omväxling. Jag HAR problem med min kropp, annars skulle jag ju inte behöva någon operation – men bara vetskapen om att det faktiskt kan bli verklighet gör det möjligt att härda ut.

Läs även andra bloggares åsikter om transsexualism, könskorrigering, könsidentitet, könsdysfori, kropp, komplex, kön, bröst, vård, väntan, vårdköer, operationer, katastroftankar, rädslor, oro, hopp, bilder, självporträtt

Mary Daly, verbal gynekologi och radikalfeministisk transfobi

Jag minns inte de exakta orden, men jag minns hur mycket kallare det helt plötsligt blev. Uppkrupen i en fåtölj i entrén till universitetsbiblioteket sträckläste jag den där boken jag hört så mycket om, när en iskall vind svepte in i rummet. Den kom inte utifrån; det var den varmaste hösten i norra England någonsin, enligt av mina lärare. Kylan kom ut ur boken och slog mig i ansiktet.

Boken hette Gyn/Ecology, och var skriven av Mary Daly. En lång text full med ordlekar, som handlade om hur männen och manssamhället har förstört allt naturligt, allt äkta och allt kvinnligt. Hon ansågs vara en viktig författare inom ekofeminismen, och det var därför jag satt där med den tjocka boken i knät. Jag hade vetat att hon skulle säga saker jag inte höll med om, eftersom hon var särartsfeminist och jag var likhetsfeminist, men jag var inte riktigt förberedd på hur personligt det skulle bli.

Boris Karloff som Frankensteins monster

Jag minns utläggningarna om ”män” som försökte bli kvinnor, och hur jag försökte förstå. När Janice Raymond 1979 publicerade The Transsexual Empire hade Mary Daly redan släppt Gyn/Ecology. Raymonds attack mot transpersoner var det som senare drev till exempel Sandy Stone att starta den transfeministiska rörelsen, i ren protest. Men Daly var alltså ett år före Raymond, och när Raymond fokuserade på hur transkvinnor infiltrerar feminismen som någon slags patriarkatets spioner, så var Daly mest inriktad på att förklara hur konstgjorda och onaturliga dessa ”male-to-constructed-females” var, och kalla dem för ”nekrofila” och ”Frankensteins monster”. Båda var fullt upptagna med transtjejer, och ägnade inte transkillar någon större uppmärksamhet – utom i förbifarten:

”The majority of transsexuals are ”male to female”, while transsexual females basically functions as tokens and are used by the rulers of the transsexual empire to hide the real nature of the game”

Transsexuella män – fittfödda män – är alltså bara symboliska galjonsfigurer, som de transsexuella kvinnorna – kukfödda kvinnor, som enligt Daly är män – är de som ligger bakom någon slags komplott. Det är det hon sitter och skriver i sin tjocka bok, och det var det som var den där iskalla vinden jag kände.

Så jag lärde mig att jag inte fanns, att mina känslor inte var på riktigt, att jag bara blev utnyttjad, att jag egentligen var en kvinna. Det här hände dessutom samma höst som jag för tredje gången berättade för ännu en terapeut att jag var transsexuell, och fick ännu ett ”nej, det är du inte” till svar. Det var samma höst som jag gick in i garderoben för första gången i mitt liv, som jag sedan stannade i i tre år. Det var naturligtvis inte Mary Dalys fel, men hon blev en av många pusselbitar som formade den där bilden jag sedan fick av mig själv som galen och självmanipulativ.

Jag har aldrig tvekat att kalla mig feminist, oavsett vilka betydelser andra har lagt i ordet. Feminism är inte en enhetlig rörelse, utan den blir vad folk gör den till. Radikalfeminismen är trots allt en så oerhört liten gren, även om Raymond och Daly har satt avtryck på feminismen och HBTQ-rörelsen som fortfarande känns ibland – som ifjol när journalisten Julie Bindel fick ta emot ett pris på Stonewall Awards trots att hon skrivit transfoba artiklar, eller när en av feminismens tungviktare, Germaine Greer, skriver om ”män som tror de är kvinnor”. Samtidigt börjar det verkligen bli dags att gå vidare.

Jag läste Gyn/Ecology hösten 2003. Sex och ett halvt år senare hittar jag en text som berättar att Daly mot slutet av sitt liv ändrade åsikt och var mindre transfob än hon var på 70-talet, och genom det får jag veta att Mary Daly är död. Jag kan inte påstå att jag sörjer, men naturligtvis inte heller att jag är glad. Däremot hoppas jag att feminismerna på 2010-talet kommer att ha lämnat allt sånt bakom sig.

Delvis inspirerat av Tiina Rosenbergs recension, och Gudrun Schymans behov av att visa att feminister inte är bitterfittor. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Mary Daly, genus, feminism, radikalfeminism, sexism, transfobi, transsexualism, cissexism, transpersoner, politik, filosofi, ekofeminism, särartsfeminism, likhetsfeminism, transfeminism, queerfeminism, könskorrigeringar, operationer, hormoner, kroppar, biologi, biologism, fördomar, paranoia, 1970-talet, genus, jämställdhet, komma ut, garderoben, lägner, kön, könsidentitet, skuld, skam, kvinnor, män, Janice Raymond, Sandy Stone, Germaine Greer, Julie Bindel, HBTQ, solidaritet, historia

Från menscykler till manscykler

Den är inte längre än sju centimeter, och väldigt smal. Förpackningen är mycket större, så man kan lätt tro att det är mer än vad det är. Som tur var är det ju inte storleken som räknas. Två stycken har redan pumpats in i min kropp, och fått mig att halta hem med en öm rumpa och ett leende.

Imorgon är det äntligen dags för den tredje sprutan testosteron. Min kropp har gått tillbaka i utvecklingen litegrann på sistone, så det behövs verkligen. Tidsintervallen mellan sprutorna har varit längre än standard: Mellan första och andra brukar det gå ungefär sex veckor, och sedan är det oftast tolv. Jag har haft tolv respektive sexton veckor, eftersom jag tydligen är känslig för testosteron.

När jag slutade ha mens funderade jag över om de där cyklerna helt skulle försvinna nu: Känslomässiga och kroppsliga upplevelser som kunde vara helt olika beroende på vilken tid i ”månaden”* det var. Idag vet jag att jag fortfarande har cykler, men att de snarare är beroende av hur länge sedan det var jag tog senaste sprutan. Förhoppningsvis kommer det också att jämna ut sig när jag kommer upp på en mer stabil nivå.

Jag har bytt ut menscykler mot manscykler, men de är längre, mildare och mer förutsägbara – och med undantag för det som försvinner ner i provrör varje gång innan cykeln börjar om, så är de helt och hållet oblodiga.

*) En ”månad” för mig kunde vara allt mellan fyra och åtta veckor, men vi säger så för enkelhetens skull.

Läs även andra bloggares åsikter om testosteron, Nebido, sprutor, vård, medicin, biverkningar, transition, transsexualism, könskorrigering, mens, humörsvängningar, känslor, psykologi, hormoner, bilder

Jonas ”Basshunter” Altberg om att leva med Tourette

”Tourette’s sometimes feels like it’s doing everything to embarrass you. It’s like someone is in there trying to take the p*** out of you.”

Svenska artisten Jonas Altberg, alias Basshunter, förklarar för de andra deltagarna i brittiska Big Brother hur jobbigt det kan vara att ha Tourettes syndrom, men samtidigt att det blir bättre med åren. Han säger också att han önskar att han haft en förebild när han var yngre som han kunnat se upp till, och att han önskar att han kunde vara en förebild för ungdomar med Tourette.

Visserligen kan jag inte alls med hans musik, men jag skulle ändå säga att det är han redan. Bara det att vara öppen med sin diagnos och sina svårigheter är mer än vad de flesta vågar.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Jonas Altberg, Basshunter, Tourettes syndrom, NPF, förebilder, Big Brother, tv, musik, artister, kändisar, öppenhet, tics, tvångshandlingar, diagnoser, Storbritannien, media

Jag låter som en man som försöker låta som en kvinna

Igår var första gången i år som jag gick utanför dörren. Idag var inte första gången, men tredje, som jag hörde min egen röst i år. Eftersom jag är sjuk och hes har jag gjort avbrott i röstträningen, och försöker vila rösten så mycket det går. I förrgår ringde jag in till psyk för att förlänga ett recept, och jag märkte hur oerhört hes jag var. Rösten sprack hela tiden, men var ändå ganska ljus.

Idag är jag däremot hes på ett annat sätt. Nyvaken ringer jag hälsocentralen direkt när de öppnar vid åtta, och kommer på medan jag väntar att jag borde testa om jag överhuvudtaget har någon röst. Det hinner jag inte, för de svarar på en gång så fort jag tänkt tanken. Men rösten bär, som tur är. Jag kan få fram flera stavelser på raken, och mitt ärende löser sig. Jag får en ny tid för testosteronsprutan redan imorgon. Det är då jag kommer av mig lite, när jag hör hur jag låter. För även om jag vet att min röst är lite mörkare på morgonen, och i synnerhet när jag är hes, så hade jag inte förväntat mig detta.

Jag talar med en ganska mörk röst, men jag har en intonation som går upp och ner på ett sånt sätt som nästan bara kvinnor gör. Testosteronet och viruset har gjort sitt, men beteendet är fortfarande det inövade ”kvinnliga”. Jag låter som en man som försöker låta som en kvinna – och jag vet inte om jag ska vara glad eller irriterad över det. Jag tror att jag framförallt är glad.

Läs även andra bloggares åsikter om målbrottet, röst, pubertet, hormoner, testosteron, vård, könskorrigering, transsexualism, röstläge, virus, influensa, infektion, heshet, manligt, kvinnligt, röstträning, telefon, sprutor, Nebido