Konspirationen för hemlighållandet av livets mysterier

Det finns de som säger att ifall livet kom med en bruksanvisning skulle det vara meningslöst; att hela charmen med att leva ligger i att upptäcka lösningarna själv.

Jag tror ibland att de som säger så egentligen är rädda att andra ska upptäcka att de själva sitter på just en sådan bruksanvisning.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om psykologi, filosofi, livet, bruksanvisning, hemligheter, konspirationer, förvirring, lögner

Min Stora Operation – När man byter kön på orden

Tankarna började vandra mot Operationen. Den Stora. Det där ingreppet som jag längtat så efter, det som ska göra att jag känner mig mer hel och lindra symtomen av min transsexualism.

Det var då jag insåg att det är ännu en såndär sak som gör att det lätt blir missförstånd mellan mig och de jag pratar med. Jag vet ju att det säkert är många som skulle tänka ”Aha, han pratar om Könsbytet. Det där man trollar fram en kuk och skapar en man av en kvinna”. Det är inte det som är Operationen för mig, eftersom jag kanske inte ens kommer att göra en penisrekonstruktion. Inte heller är Operationen den där jag blir av med livmoder och äggstockar. Den operation som jag längtar efter är bröstkorgen; att bli av med fettpåsarna.

Min utredare sa att så gott som alla transkillar vill operera bort brösten. Det är något folk längtar efter, och det förstår jag verkligen. Däremot är det inte ens någon som vet hur många transkillar som väljer att avstå från penisrekonstruktion av olika skäl:  Operationsresultaten är inte så bra att riskerna väger upp det, det är viktigare att få hormonbehandling och bröstoperation, man har faktiskt en kuk, även om den är väldigt, väldigt liten…

I transvärlden använder man ofta tre olika ord för att beskriva transsexuella: Pre-op, post-op, non-op. Op står för operation, och man utgår från att det finns de som väntar på operation, de som redan har gjort den, och de som avstår. Transkillar som gör en bröstkorgsrekonstruktion men inte en penisrekonstruktion sorteras oftast in under non-op, även om man dessutom plockar ut både livmoder, äggstockar och äggledare. Man genomgår alltså ett antal olika operationer, men är ändå oopererad. Den enda operation som räknas är nämligen den som formar de yttre könsorganen: Kuk och fitta. Orden är skapade med tanke på transtjejer, som har andra förutsättningar och behov. När så transkillar har blivit mer synliga är det uppenbart att innebörden i orden inte riktigt passar, men de finns ändå kvar och man fortsätter att sortera folk enligt samma mönster.

Det hör också till saken att det inom transvärlden finns en hierarki där post-ops har en lite högre status än pre-ops, och där en liten högljudd grupp pre- och post-ops hävdar att non-ops inte är transsexuella alls och inte har rätt till någon vård. Tjejer som är non-ops står lägre i rang, och måste ständigt försvara sig mot ”anklagelser” om att vara transvestiter – som om det vore något fult att vara transvestit, och som om de vore något slags hot mot världsordningen att vara non-op. Och dit sorteras alltså även killar, oavsett hur många operationer de går igenom, så länge de inte bestämmer sig för att göra en penisrekonstruktion.

Man är oopererad även om man har genomgått tre-fyra operationer som ett led i sin könskorrigering, för det enda som räknas är kuk eller fitta. Lite som en rest från den tid då transkvinnors längtan att bli av med kuken var ett mått på hur väl diagnosen stämde. När man byter kön på orden kan de skava ordentligt. Min Stora Operation är ingen riktig operation, för den ger mig ingen status som post-op eller ”färdig”. Det enda den gör är att behandla min transsexualism och få mig att må bättre – och det är ju det som är det viktiga.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om normer, fördomar, vård, kön, könskorrigering, transsexualism, transpersoner, HBTQ, operationer, könsorgan, status, ord, språk, kukar, fittor, kastrering, bröst, livmoder, äggstockar, äggledare, kirurgi, könsbyte, genus, transvestiter

Hög utbildning ökar autismchansen

En ny studie från Kalifornien i USA visar att antalet barn som får en autismdiagnos varierar kraftigt mellan olika bostadsområden: på vissa håll var det över dubbelt så vanligt som i resten av området. Man har tittat på olika faktorer i miljön, och inte hittat någon koppling mellan till exempel miljöförstöring och autismfrekvens. Det fanns vissa tecken på ett samband mellan autismdiagnoser och föräldrarnas ålder, men det var inte det mest dominerande. Däremot upptäckte man att den stora skillnaden var föräldrarnas utbildningsnivå.

Högutbildade föräldrar har i större utsträckning barn med autismdiagnoser än andra, och det är egentligen ingen nyhet. Det de inte tar upp i pressmeddelandet är vad det egentligen betyder. Att undersöka hur många som fått en diagnos är inte samma sak som att undersöka hur många som faktiskt har autism. Resultatet kan betyda en massa olika saker:

• Högre utbildning betyder oftast högre lön och bättre löneförmåner, vilket i sin tur ökar möjligheten att få bra vård för sina barn. I ett land som USA är det A och O.
• Högre utbildning gör att man har lättare att hitta och förstå medicinsk litteratur, och att argumentera och strida för sin sak gentemot läkare och psykologer. Det är lättare att bli tagen på allvar om man pratar akademiska.
• Högre utbildning betyder ofta lättare arbetsbörda, vilket gör att man har mer energi att slåss för sina barns rättigheter.
• Högre utbildning kan betyda att man har högre krav på barnens beteende, vilket gör att avvikelser från normen syns tydligare.
• Högre utbildning kan i sig vara ett tecken på att autistiska drag finns i släkten. För som Hans Asperger själv sa: ”För att lyckas inom vetenskap eller konst är en gnutta autism nödvändigt”.

Det hade varit intressant att se resultatet om de följde upp med en studie av hur stor andel av barnen i de olika områdena som faktiskt är autistiska. Kanske hade de upptäckt att det inte är så stor skillnad mellan olika områden egentligen; kanske inte.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om autism, forskning, vetenskap, medicin, USA, vård, utbildning, diagnoser, klasskillnader, miljö, ekonomi, sjukförsäkringar, barn, stöd, psykiatri, gener, NPF

Amanda Simpson: Obamas nya rådgivare – och transperson

En gång i tiden fanns det bara läkare, men sedan kom det kvinnliga läkare också. Samma sak med präster, professorer, ingenjörer, politiker och allt vad det var: Det fanns de som antogs ha kuk som var könlösa, och de som antogs ha fitta som blev könade. Mannen var norm. De kvinnliga läkarna/prästerna/professorerna/ingenjörerna/politikerna/whatever fick dessutom en del uppmärksamhet bara på grund av sitt kön; en del positivt, men mycket negativt också. Förväntningar och krav ställdes från olika håll på att de skulle vara si och göra så. Medan männen aldrig var representanter för sitt kön var kvinnorna alltid det.

Idag har saker och ting förändrats, och allt det här har du säkert hört förut. Det är bara uppvärmning till en liten jämförelse.

Amanda Simpson är president Obamas nya rådgivare i handelsfrågor. Hon är ingenjör, pilot, flyginstruktör och testpilot med över 20 års erfarenhet, och har dessutom en mastersexamen i Business Administration. Hon har också haft en hel del uppdrag i olika kommittéer och styrelser, och fått utnämningar som Raytheon Woman on the Move 2001, enligt hennes hemsida. Det är på grund av allt detta hon har fått jobbet – men det är inte det som har gjort henne uppmärksammad. Det som lett till att hennes namn ger 106 träffar på nyhetsartiklar är inte hennes meriter, och inte heller att hon är kvinna, utan att hon är en kvinna med transsexuell bakgrund. Det är det som får tidningar att skriva om henne; de flesta uttrycker sig respektfullt, även om en del naturligtvis hakar upp sig på hennes medicinska historia.

Egentligen har min idol Matt Kailey redan sagt det jag vill säga: Det är ett tveeggat svärd att vara en offentlig person och öppen. Å ena sidan kan man vara en förebild och bidra till att synliggöra transpersoner som grupp. Å andra sidan riskerar man att bli Transpersonen, vilket är precis som det var med Den Kvinnliga Läkaren en gång i tiden; man får uppmärksamhet för den man är snarare än för vad man gör. Jag gissar att hon själv hade anat att det var så det skulle bli. Simpson visste antagligen precis vad hon gjorde när hon sa:

”as one of the first transgender presidential appointees to the federal government, I hope that I will soon be one of hundreds, and that this appointment opens future opportunities for many others.”

Pressmeddelandet är från National Center for Transgender Equality, och Simpson gör alltså ingen hemlighet av att hon har transsexuell bakgrund. Mara Keisling, en representant från centret, säger:

”What is noteworthy about this appointment is not that a transgender person is serving this administration – many transgender people work for the federal government – the real story is that Amanda Simpson was selected based on her exemplary credentials and not because she is transgender. Countless transgender people are overlooked every day for jobs they can do very well. When an employer does not discriminate based on gender identity, they have access to more highly qualified people. That’s what happened here.”

Amanda Simpson är inte den första öppna transpersonen i amerikansk politik, men den som har nått högst. Hon kanske inte heller är den första transpersonen att sitta som presidentrådgivare – men hon är den första som nått så långt och är öppen. Hon blev inte bortvald på grund av sin historia, och hon blev inte diskriminerad. Hon har levt öppet och ändå lyckats göra karriär, utan att behöva kompromissa för att arbetsgivarna vägrar anställa en transperson. DET är den verkliga nyheten. Därför hoppas jag precis som Simpson att det här bara är början, och jag är verkligen glad för hennes skull.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Amanda Simpson, politik, Barack Obama, USA, politiker, diskriminering, fördomar, media, cissexism, transfobi, transpersoner, transsexualism, könskorrigering, HBTQ, heteronormen, jobb, media, uppmärksamhet, National Center for Transgender Equality, Matt Kailey, genus, sexism, stereotyper, kön