Vansinnesdåd och viltvård

Jag vet inte hur många timmar jag ägnat åt att försöka förstå varghatet. I början analyserade jag det utifrån förnuftet: Jag försökte lyssna på argumenten, men de drunknade i starka känslor: Sorg, ilska och rädsla, men också ett hat mot ”de”. Inte mot vargarna alltså i första hand, utan mot människorna som de tyckte bestämde för mycket.

Stockholmare, stadsbor, politiker, djurrättsaktivister – och fjollor och fruntimmer. Människor som antas vara helt ovetande om hur det är att bo på landet, som bara sett vilda djur på tv och som inte kan någonting. Blödiga känslomänniskor, det är vad de är, de som inte hatar varg. Fast det är klart: det blir lite besvärligt när det visar sig att det bor såna människor även i småbyar i vargtrakter. Det rubbar ju bilden av att alla som bor ”på landet” är varghatare, så de som säger emot blir trakasserade tills de antingen lär sig att tiga eller flyttar därifrån. Om de då flyttar in till en stad, eller till någon varglös plats, så har de själva diskvalificerat sig för att få ha en åsikt om vargar. Det är ju som sagt bara de som bor med vargar runt knuten som får uttala sig.

Själv är jag numera stadsbo, så jag har ingen rätt att uttala mig om utrotningen. Jag har aldrig ens bott i vargtrakter. Däremot har jag bott i ett område med mycket björn, så de får jag nog ha en åsikt om. Jag har också bott på ställen med många jägare under en avsevärd del av mitt liv, fast det räknas nog inte. Om man bor nära vargar har man rätt att döda dem, men om man bor nära jägare har man inte rätt att lägga sig i deras dödande.

En man går in på ett köpcentrum och skjuter ihjäl totalt sex personer, för att hämnas att han blivit dumpad. 12 000 personer går ut i skogen och skjuter ihjäl minst 22 vargar på några timmar, för att hämnas att vargar ibland river fåren och älgarna som jägarna själva ville döda. Det första kallas vansinnesdåd. Det andra kallas viltvård.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om vargar, djur, djurrätt, djurskydd, politik, media, vargjakt, Norrland, Dalarna, Värmland, landsbygd, städer, jakt, jägare, död, liv, etik, moral, mord, slakt, åsikter, varghat, björn, fördomar, myter, lagar

Djungelflickan talar – men är världen redo att lyssna?

”Djungelflickan på väg att bli människa igen” skriver Aftonbladet. Kambodjanska Rochom P’ngieng försvann när hon var åtta år och vallade vattenbufflar. Nitton år senare hittade man en vuxen kvinna som inte använde talat språk och gick framåtböjd som en apa. Nu har det gått två år, hon är 28 år gammal och det är den som utger sig för att vara hennes egen pappa* som säger så:

”- Hon håller på att bli en människa som alla andra”

Människa som alla andra betyder att kommunicera med ord, och att till exempel kunna be om mat och vatten. Det betyder att inte försöka fly tillbaka ut i djungeln utan finna sig i att bo bland människor.

Nu verkar det visserligen inte som om Rochom är ett typiskt ”vargbarn”: det finns tecken på att hon snarare har hållits fånge av någon. Till exempel har hon ärr på handlederna, som om hon har blivit bunden, och vittnen såg en man på platsen där hon hittades. Hon hade också redan från början vissa tecken på att hon har haft kontakt med människor: Hennes hår var kort när hon hittades, och huden slät och mjuk och fötterna inte alls som om hon gått barfota i djungeln. Med tanke på att man brukar diskutera om inte många av de som påståtts vara uppfostrade av vargar, hundar och apor egentligen har klassisk autism eller något liknande, så är det inte helt otroligt att hon helt enkelt blivit fastbunden för att familjen inte visste hur de skulle hantera henne, och att hon sedan rymt, eller att hon har blivit övergiven.

Naturligtvis är detta bara teorier och spekulationer. Vad hon har varit med om kan hon inte berätta på ett språk som någon i hennes omgivning förstår, för de ord hon kan på det språk hennes familj talar är bara några få. Däremot vill jag inte kalla Rochom för ”mysterium”, för det vore att förminska henne. Det räcker med att veta att det är fullt möjligt att hon KAN ha hållits fastbunden och inlåst i tjugo år. Det är inte på något sätt otroligt.

Fängslad för att hon inte kunde tala, och i sin frustration över att inte kunna göra sig förstådd gick till handgripligheter. För att hon kanske skadade sig själv eller någon annan, eller gjorde saker som hon inte förstod var farliga, som att leka med eld eller knivar, eller som var tabu, som att klä av sig naken bland folk – vilket hon gjort när hon försökt rymma ut i djungeln igen. För att det var för tungt att vakta henne varenda sekund. För att familjen skämdes.

Spekulationer, som sagt, men oavsett vad som hänt så hoppas jag verkligen att hennes nya liv är bättre. Jag önskar att det fanns någon som talade hennes språk, som kunde översätta – frågan är om världen är redo att lyssna.

*) Det kan vara läge att påpeka att det inte nödvändigtvis är den familj som tagit sig an henne som är hennes ursprungliga. Pappan ville inte göra något DNA-test.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Rochom P’ngieng, Kambodja, funktionshinder, djungelflickan, autism, utvecklingsstörning, ableism, språk, kommunikation, omsorg, stöd, vård, NPF, vargbarn, vilda barn, myter, media, tabu, djungeln, sociala svårigheter

Tvångskastreringar anno 2010 – inte bara för trans- och intersexuella

Man gör inga tvångskastreringar i Sverige, annat än på intersexuella och transsexuella. Barn med otydligt biologiskt kön och vuxna människor som behöver könskorrigering är i en klass för sig; vi förväntas vara tacksamma över den ”vård” vi får. För en del är det otroligt viktigt att få operationen gjord, men de som egentligen inte har det behovet upplever det snarare som ett tvång, eller ett ultimatum. Personer som däremot INTE har vare sig någon intersexuell diagnos eller transsexualism behöver däremot inte oroa sig… eller?

Jo, kanske. Jag har bloggat ett antal gånger om kravet på kastrering för intersexuella och transsexuella, och inte dragit mig för att dra paralleller till tvångssteriliseringarna på 1900-talet. Könskorrigeringar faller under en särskild lag, och lagen om tvångssterilisering är upphävd sedan 1975. Därför har jag inte ägnat så mycket uppmärksamhet åt den ”vanliga” kastreringslagen (1944:133). Jag tror att jag läst igenom lagtexten, men jag förstod nog inte att den faktiskt fortfarande gäller innan Amanda Brihed gjorde mig uppmärksam på den.

”1 § Kan någon med skäl antagas komma att på grund av sin könsdrift begå brott som medför allvarlig fara eller skada för annan, får han kastreras enligt denna lag, såvida han samtyckt därtill.
Detsamma gäller om någon på grund av könsdriftens abnorma riktning eller styrka åsamkas svårt själsligt lidande eller annan allvarlig olägenhet.
Denna lag äger inte tillämpning i fråga om ingrepp i könsorganen som är påkallat av kroppslig sjukdom eller som görs efter tillstånd enligt lagen (1972:119) om fastställande av könstillhörighet i vissa fall. Lag (1993:1286)

2 § Saknar någon på grund av rubbad själsverksamhet förmåga att lämna giltigt samtycke till kastrering, må han kastreras, oaktat sådant samtycke ej föreligger.”

Nej, jag vet: det tillämpas inte. Inte idag. Men lek med tanken på att Sverigedemokraterna skulle vinna valet i höst. Nu har de inte fört fram några krav på tvångskastreringar, men OM de skulle göra det, eller ifall vilket parti som helst som fick chansen att förfoga över socialdepartementet skulle få för sig att göra det – så behöver de alltså inte tvinga fram någon lagändring. Lagen finns redan, redo att tolkas och tas i bruk.

Det behöver inte enbart handla om människor som riskerar att begå övergrepp; det var inte så lagen tolkades när den var i bruk och idag behandlas dessa med mediciner. Att ”könsdriftens abnorma riktning” orsakar ”svårt själsligt lidande eller annan allvarlig olägenhet” skulle rent teoretiskt gå att tolka som att fetischer av olika slag, flersamma förhållanden, relationsanarki eller vilken slags homo- eller bisexuell läggning som helst är en grund för kastrering.  Utan att ha läst förarbetena till lagen gissar jag att det säkert finns ett och annat där som skulle kunna stödja en sådan tolkning. 1944 var ju också det år som homosexualitet avkriminaliserades – och istället sjukdomsförklarades. Förutsättningen är förstås att ”driften” samtidigt är tillräckligt stigmatiserad för att folk ska skämmas och må dåligt och vända det mot sig själva, men det verkar finnas gott om skam som det är.

Att kastrera människor mot deras vilja är inte olagligt i Sverige, tvärtom försöker man skärpa kraven. För barn med svårtytt kroppsligt kön och för barn, ungdomar och vuxna med transsexualism är kastreringskravet en verklighet. Oavsett om man verkligen behöver ingreppet eller om man både fysiskt och psykiskt skulle klara sig utan det så har man ändå inte mycket till valmöjlighet. Det har gått 66 år sedan kastreringslagen skrevs, och jag önskar att jag kunde säga att det är självklart att den har spelat ut sin roll.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om vård, kroppspolitik, kastrering, sterilisering, tvång, lagar, politik, juridik, Amanda Brihed, mänskliga rättigheter, fertilitet, barn, sexualitet, könsidentitet, kön, genus, sexism, transfobi, homofobi, läggning, HBTQ, fetischism, homosexualitet, bisexualitet, polyamori, relationsanarki, stigmatisering, förtryck, tvångssteriliseringar, Sverige, historia, nazism, rasbiologi, arvshygien, transsexualism, intersexualism, könsorgan, operationer, könskorrigering, genuspanik

Jobbet med lunginflammation som bonus

Sent på fredagskvällen skulle jag muntra upp mig med lite jobb, för att få något annat att tänka på än manfluensa. Även om jag är bra på att självömka börjar jag tröttna på det efter en hel vecka, så något att pyssla med är precis vad jag behöver. Pappa har bett mig rita en svullen lymfkörtel för något jobbprojekt han håller på med. Förut har det hänt att jag har tecknat katter, pennspetsar och spädbarn och andra såna saker åt honom, men detta var första gången jag skulle rita något som kräver en viss kunskap om anatomi. Det var bara att börja googla för att få ett hum om var på halsen lymfkörtlarna egentligen sitter.

Min pappas favoritbok

Efter två minuter har min vanliga influensa plötsligt blivit körtelfeber, för jag ÄR väl lite svullen på halsen? Ännu några minuter senare är det inte alls körtelfeber, utan lunginflammation. Jag har ju hostat upp grönbrunt slem. Att det även kan ingå i en vanlig luftrörskatarr har jag plötsligt glömt bort, och jag börjar humma på ”I en sal på lasarettet…”

I en sal på lasarettet på youtube

Sedan lugnar jag ner mig, och inser att jag på mindre än en kvart utvecklat flera nya symtom bara genom att läsa om dem. När jag för några dagar sedan intalade mig själv att det var allergi rann ögonen floder, men sedan jag förstod att det är någon infektion trots allt torkade de ut. Jag har en autobahn mellan diagnoscentralen i hjärnan och kroppen. Så jag bestämmer mig för att gå till sängs och intala mig själv att jag inte är sjuk alls, annat än i huvudet. Kanske är allt detta snor och slem psykiskt.

Tio timmar senare har jag använt upp ett helt paket pappersnäsdukar redan innan jag fått i mig frukosten, och jag var tvungen att badda ögonen med saltlösning för att kunna se. Fy så orättvist. Om jag kan tänka mig sjuk borde jag i rättvisans namn också få ha möjligheten att tänka mig frisk. Inte heller får jag ha någonting romantiskt och spännande. Det låter så mycket häftigare att ha lunginflammation än att ha en helt vanlig influensa. Tur i alla fall att jag att jag är vaccinerad, för svininfluensa känns SÅ 2009.

Läs även andra bloggares åsikter om jobb, illustrationer, uppdrag, lymfkörtlar, bilder, böcker, körtelfeber, lunginflammation, influensa, allergi, förkylning, I en sal på lasarettet, sjukdom, psykologi, somatisering, hypokondri, symtom, svininfluensa