Frusenhet är för fjollor – som jag

Det är 17,5 grader i min lägenhet idag, efter att jag stängde av elementen och vädrade igår för att pigga upp mig. Min morgonrock rullar runt i torktumlaren just nu, så jag sitter i bara kallingarna. Jag funderar nästan på att ta på mig en tröja eller något. Ja, det är sant. Macho-Imme som brukade tåla hur mycket kyla som helst har gått och skaffat sig en lite normalare termostat.

Såhär frusen vill jag inte minnas att jag någonsin har varit, varken när jag vägt 64 eller 108 kilo. Idag stannar vågen på 70,1, ungefär samma som för två år sedan. Då klarade jag lätt av att sitta naken i 16 grader, men när det sjönk ner till 15 tog jag på mig en t-shirt, och när det gick ner till 13 slog jag på elementen. Idag tål jag knappt 17,5 alltså.

Att min kroppstermostat är felkalibrerad är något jag alltid fått jobba med. Jag har lättare för att få köldskador och infektioner eftersom jag inte upplever kyla som obehagligt, och jag måste alltid vara på min vakt mot tafstanter som vill stryka mig över armen och fråga om jag inte fryser ifall jag går ut i t-shirt en varm höstdag. Och så vidare. Visst hände det att jag tappade känseln i olika kroppsdelar, eller att jag skakade av köld, klapprade tänder och fick svårt att andas, men kylan i sig var aldrig något problem. Nu håller det alltså på att förändras.

Kanske är det för att jag har bättre kontakt med min kropp idag, kanske har det något med hormonerna och fettfördelningen att göra. Jag vet inte, men jag börjar förstå att det finns människor som upplever kyla som något obehagligt. Det är framförallt en väldigt fascinerande upplevelse att få ta del av något av det där som ”alla andra” vet vad det är. Jag tror jag vet vad det är att frysa, och det känns väldigt fjolligt. Det är nog något för mig ändå.

Läs även andra bloggares åsikter om kyla, köld, vinter, fett, hormoner, kropp, psykologi, kroppskännedom, testosteron, transsexualism, könskorrigering

Män är djur (Dagens ord: Naturlighetens lag)

Jag har vid ett antal tillfällen stiftat nya lagar: Tjockskallighetens lag, Psykfallets lag, Fettots lag, Analsexets lag, Reimers lag, Fittans lag och Twinglys lag. Alla utgår från samma mönster som Godwins lag:

”Då en Usenetdiskussion blir längre, går sannolikheten för att en jämförelse görs som involverar nazister eller Hitler mot ett”

Att skriva lagarna har varit mitt sätt att hantera frustrationen över nätollarnas högljudda gnäll, framförallt den dynga antifeminister gödslar kommentarsfält med. Antifeministiska nätollare är väldigt flitiga med att klaga på allt som de uppfattar som mansdiskriminering: Att män sällan får rätt i vårdnadstvister, att pojkar sägs bli tvingade att ha rosa kjolar av genusvetare, att journalister skriver om kvinnors problem för att mörklägga mäns problem, och att journalister skriver om mäns problem antingen för att de vill håna alla män, eller för att de ”vågar” utmana den feministiska konspirationen. Att det finns journalister som skriver om exempelvis manlighet just för att de är feminister verkar inte ha gått fram.

Men ibland är det tvärtom. Ibland har nätollarna tagit ledigt och lyser med sin frånvaro, när de faktiskt behövs. Idag läser jag ett förvirrat inlägg om biologism på Newsmill, där Gudrun Ekstrand svamlar om instinkter och biologi. Det skulle gå att tolka texten som att det ligger i mäns biologi att inte bara vara våldsamma, utan dessutom att begå övergrepp:

”Forskningen har visat att män (i allmänhet) är aggressivare än kvinnor. Det beror på skillnaderna mellan mäns och kvinnors kromosomuppsättning.”

”Det är svårt att veta om pedofili eller våldtäkt ligger inom ramen för vad som är instinkter.  Historien är full av exempel på äldre män som gift sig med småflickor. I dag förekommer äktenskap mellan äldre män och 8-åringar i vissa delar av världen. Den senaste rapporten om Tiger Woods löd att han anklagar sin hustru för att inte vara tillgänglig lika ofta som han ville. Därför gick han till andra kvinnor. I äldre tider i Sverige fick kvinnor lära sig att inte fästa något avseende vid om mannen ”hoppade över skaklarna”.  Det ansågs naturligt. Om hon bara blundade under de aktiva åren så skulle mannen komma tillbaka och de kunde leva tillsammans på ålderdomen.”

I ärlighetens namn har jag ingen aning om vad det betyder, men jag hoppas att hen menar att bara för att något är naturligt betyder det inte att det är önskvärt. Det är hursomhelst långt ifrån första gången jag läser något liknande. Då och då kommer det artiklar av det här slaget, och det märkliga är den tystnaden som följer. Ja, inte från feministiskt håll alltså; feminister brukar ifrågasätta hur man kan insinuera eller rentav påstå att alla män är våldtäktsmän, och liknande. Den talande tystnaden kommer från antifeministerna.

Ingen av de vanliga antifeministerna skriker rakt ut att det är kränkande mot män att utmåla dem som offer för sin biologi, som latenta våldsverkare och som ett hot mot samhället. Inte när det marknadsförs med biologism-argumentet. Man får inte säga att män är djur, eller att mansrollen är problematisk, men däremot går det bra att säga att män är aggressiva våldtäktsmän av naturen.

Naturlighetens lag

”Då en debattartikel om mansroller uttrycker mer biologistiska åsikter, går sannolikheten för att antifeministiskt nätollande uteblir mot ett”

***

Med anledning av avslöjandet om f.d. polischefens misstänkta dubbelliv. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om kön, genus, Godwins lag, naturlighetens lag, naturligt, biologi, biologism, mansroller, könsroller, sexism, feminism, antifeminism, övergrepp, hormoner, kromosomer, gener, psykologi, media, internet, jämställdhet, fördomar, normer, nätollande, våldtäkt, sexualitet

Dagens ord: Acceptansintolerans

Acceptansintolerans är ungefär som laktosintolerans. Man får besvär av att utsättas för mjölksocker, eller i det här fallet: Uttalad acceptans. Till exempel kan man bli akut illamående av att få höra ”Jag accepterar dig fast du är transsexuell”. Förekomsten av acceptansintolerans är svåruppskattad, men eftersom en biverkning av ett öppnare samhälle är att den uttalade acceptansen blivit vanligare, så är det förmodligen en epidemi på gång.

Jag blir inte särskilt besvärad av att människor utgår ifrån att jag är heterosexuell, oavsett vilket kön de uppfattar mig som. Jag lackar aldrig ur över att folk könar mig som tjej på nätet för att jag råkat nämna att jag hade en pojkvän som gjorde ditten eller datten. Jag blir inte ens särskilt upprörd när folk börjar diskutera ”könsbyten” som om det vore en politisk fråga att ta ställning till – tills den där politiska korrektheten kommer in. Det finns nämligen en sak jag har svårt att tolerera: Att bli tolererad.

Vill man driva mig till vansinne så är det bara att säga att man accepterar mig, eller att man absolut inte har något emot såna som mig. Vill man verkligen vara säker på att det tar skruv så är det bäst att slänga in ett ”du får inte tro att jag diskriminerar dig”. Jag vet inte varför jag reagerar så starkt på sånt, men obehagligt är det.

Elin berättade det här:

”Communitiet Helgons diskussionsforum för homo- och bisexualitet hade ett tag så många trådar på temat ”jag accepterar homosexualitet!” att det till sist spikades en tråd just för det syftet. Det postades rätt friskt i den också. Jag vet inte vilken av de sakerna jag tycker är konstigast/mest komisk”

När jag läste det blev jag påmind om varför jag helst undviker heteronormativa forum av olika slag, och varför de av mina heterosexuella cis*vänner som jag kommit närmast är såna som aldrig någonsin har fått för sig att säga att de accepterar mig.

På Facebook finns det en grupp som heter ”Har inget emot heterosexuella”, som har 1347 medlemmar. Jag är övertygad om att den behövs, för det finns väldigt lite acceptans för heterosexualitet i samhället. Hur ofta får man höra att det är okej att vara hetero, liksom?

*) Cis=motsatsen till trans

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om heterosexualitet, homosexualitet, bisexualitet, transpersoner, transsexualism, könskorrigeringar, HBTQ, acceptans, politisk korrekthet, tolerans, åsikter, internet, diskriminering, heteronormen, könsnormer, fördomar, psykologi, diagnoser, dagens ord

Handbok i hanboll och honboll sökes

Jag kände igen det gula teglet. Det skulle jag ha förstått från första början, vart jag var. Nu fattade jag att jag hade kommit tillbaka till högstadiet.

Vi satt på golvet i gymnastiksalen medan gympaläraren förklarade reglerna för handboll. Det var olika regler för killar och tjejer, berättade hen. Det fanns en linje på golvet som man inte fick kliva över när man skulle göra mål, och det var en heldragen gul linje som gällde i herrhandboll och en streckad linje i damhandboll. Fast så sa hen inte. Hen sa att den inre linjen gällde i damhandboll, för de hade särskilda regler.

- Varför då? frågade en kille, och flinade, som om han hoppades att svaret skulle bli att tjejer var sämre.

Läraren svarade inte, utan fortsatte att gå igenom skillnaderna. Det var flera andra regler som var olika för herrar och damer, men jag förstod ingenting. Så plötsligt var genomgången slut och vi blev indelade i lag. Mixade lag, för det gick så bra så om vi bara kom ihåg att olika regler gällde för olika spelare. Alla andra verkade ha fattat, och jag visste inte vad jag skulle säga. Jag visste inte ens vilket kön jag hade, så jag kunde inte ens låtsas att jag förstod och göra som alla andra.

Gång på gång blåste läraren i visselpipan för att jag hade gjort någonting fel. Jag fick inte dribbla bollen, okej. Jag fick inte passa bollen över ögonhöjd, inte springa med bollen, inte sparka på bollen, inte nicka. Det sistnämnda var inte med flit. Jag råkade bara stå i vägen, men det kunde ju ingen veta. Långsamt lärde jag mig spelets regler, medan alla andra blev mer och mer irriterade.

Till sist fick jag faktiskt tag i bollen och skulle göra mål, men då blåste läraren igen. Jag hade klivit över strecket, sa hen. Jag tittade ner, i hopp om att få se vilket av strecken det var. Jag ville veta vilket kön jag hade, men det visade sig att det inte var den regeln som läraren syftade på ändå. Det var för att det inte fick vara fler än tre personer i området mellan de två linjerna, som hen hade blåst.

Vid det laget var jag på väg att ge upp. Det var så uppenbart att jag inte fattade ett dugg. Jag förstod inte de grundläggande reglerna, men jag begrep ännu mindre de speciella reglerna för olika kön. Det gjorde inte saken lättare att jag inte visste vilken av dem som jag förväntades följa. Det var då en av killarna i klassen kom fram till mig. Han, som jag aldrig pratade med eftersom jag inte visste vad jag skulle säga, men som jag beundrade för att han var sig själv så mycket mer än vad jag klarade av att vara.

Han såg på mig och sa ”Kom, vi springer!”. Han tog bollen i ena handen och mig i armen med den andra, så jag hade inget val. Vi sprang mot det andra målet, över hela gympahallen, och när vi närmade oss den yttre linjen gav han bollen till mig. Jag sköt mål. Läraren blåste. För en gångs skull inte för att jag gjorde fel.

Jag har ju alltid önskat mig en handbok i socialt umgänge, det är det drömmen måste handla om. Att umgås med människor är som att spela handboll när alla utom jag har fattat reglerna. Jag förstår att jag gör fel, av omgivningens reaktioner – men det kommer först efter att jag har gjort fel, och jag får inte en chans att lära mig principerna bakom.

Jag måste lära mig att fråga när jag inte förstår, det är vad folk brukar säga till mig. Men det är inte alltid så lätt att veta vad det är en inte förstår, eller vad man ska fråga om.

Läs även andra bloggares åsikter om sociala svårigheter, autism, Aspergers syndrom, kön, könsroller, genus, psykologi, förvirring, regler, normer, drömmar, handboll

Dagens ord: Socialbedragare

En socialbedragare är INTE en person som lurar till sig socialbidrag.

En socialbedragare är INTE en person som bedrar människor för egen vinning, som till exempel en narcissist gör.

En socialbedragare bedrar människor i sociala situationer på en enda punkt: Vi låtsas förstå det sociala spelet bättre än vad vi egentligen gör.

Vi spelar med, fast vi inte behärskar situationen. Vi ger ett intryck av att vara socialt kompetenta, fast vi inte är det. Vi har ägnat hela våra liv åt att studera människors beteende och därför vet vi att vi förväntas göra A i situation B – men vi vet inte varför. Vi ser det sociala livet som ett enda stort experiment, där vi utvecklar strategier, testar teorier och och drar slutsatser. Vi går inte in i en diskussion för att småprata, men däremot möjligen för att kartlägga det mänskliga mysteriet.

Vi har plöjt hyllmeter med psykologiböcker, bollat idéer med varandra i åratal, och ägnat ett par timmar varje dag av våra liv åt att försöka förstå andra människor. Vi är socialt kompetenta och socialt inkompetenta, samtidigt. Vi vet inte vad människor förväntas göra, bara vad människor gör. Vi ser så kloka ut. Vi ser ut som om vi förstår. Vi ser ut som om vi kan allt det där som alla andra också kan. Vi ser ut som alla andra, fast inte alltid.

Jag har ingenting emot att öva mig i socialt samspel och lära mig hur människor fungerar. Sånt är fascinerande. Däremot önskar jag att jag slapp känna mig som en socialbedragare så fort jag passerar som bokstavslös. Jag vill inte att folk behandlar mig som dum bara för att jag inte fattar, men jag vill inte heller bli behandlad som smart bara för att jag beter mig som om jag förstår.

***

Ordet är uppfunnet av Minou. Det här är min tolkning av det.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om socialbedragare, sociala svårigheter, NPF, Aspergers syndrom, ADHD, psykologi, social kompetens, autism, normer, fördomar, beteende, begåvning, dagens ord, språk, ord

Jag är en dålig människa, men jag är i alla fall människa

Om jag hade haft någon hjärna kvar hade jag marinerat den i sojasås och stekt den till frukost, men jag var så trött och nollställd att jag tog en macka. Sedan började allt hända. Det som jag hade hoppats var en grop jag trillat ner i hade under natten vuxit till ett svart hål. Allt drunknade. Inget spelade någon roll. Minou försökte reda ut mina tankar, som om det vore ett trassligt hår, men kammen fastnade i tova efter tova. Till slut klippte jag av mig eländet och la mig i badet istället. En strategi började växa, och det kändes som om det faktiskt var fullt möjligt att det skulle finnas en utväg någonstans.

Jag vet att min transsexualism bara är toppen på ett isberg, och att jag har andra svårigheter som jag måste lära mig att leva med. Jag vet att jag har Aspergers syndrom, ADHD och en massa ”oj, vi har ingen diagnos för det här, men det låter jobbigt”. Jag vet att mina problem inte är något som försvinner. Jag vet att jag måste lära mig att leva med mig själv. Jag måste stå ut med att jag inte förstår, att jag glömmer, att jag inte kan, att jag gör fel, att jag hela tiden måste be om ursäkt.

Jag vet inte hur mycket tid jag lagt ner på att komma på sätt att minska skuldkänslorna genom att bygga bort dem: lära mig att minnas, skaffa rutiner, skriva påminnelser, jaga strategier… Jag trodde det var att lösa problemen för gott, men det var bara ett steg på vägen. Det svåraste återstår fortfarande: Jag måste lära mig att leva med skulden, för hur jag än försöker förebygga den så kommer den alltid att finnas där.

Jag klev upp ur badet och såg mig i spegeln, och sa till mig själv:

- Jag är en dålig människa, men jag är i alla fall människa.

Med ens ramlade tjocka tovor ur mitt hår av lättnad.

Läs även andra bloggares åsikter om skuld, skam, ångest, stress, krav, psykologi, glömska, ADHD, Aspergers syndrom, NPF, självkänsla, självförtroende

Jag kastade mitt bröst i havet

Det var inte min kartbok, den snälla. Det var den där otäcka kartboken jag fått i händerna. Den där kartboken där bergen är mörkbruna och haven mörkblå. Den där som nästan är som en satellitbild. Den där som ger en svindel.

För sent insåg jag det, och tappade andan inför Grönlands storhet. Det fanns inget sätt att låta bli att se när sidan väl var uppslagen. Om jag blundade skulle jag kanske ramla ner i kartboken. Om jag slog ihop boken skulle jag kanske såra den, och då skulle den hämnas. Så jag sårade mig själv istället.

Blodet droppade ner mot Grönland, men den vita snön var alldeles för stor och alldeles för långt under mig för att ta färg. Jag ville mäta avståndet i blodsdroppar, så jag skar lite till. Jag såg hur blodet trängde fram ur såret, men det försvann ut i ingenstans.

Så vändes bladet, och jag såg Atlanten. Det var också det enda jag såg, men jag gissade att jag var på väg söderut. Kanske mot Afrika, kanske mot Brasilien. Svävandes över ett ändlöst hav höll jag andan i hopp om att inte drunkna. När det kändes som om jag höll på att tappa höjd skar jag djupare. Ju mindre blod, desto lättare kropp.

Så till slut, kände jag att något lossnade. Jag hade något i min hand som inte funnits där förut. För första gången tittade jag ner, och såg att jag skurit runt hela bröstet så att det lossnat. Där det suttit syntes bara en mörkröd platt massa, som inlagda rödbetor. Blodet rann därifrån, ner i havet.

Jag hade ett bröst i min hand, som jag inte visste vart jag skulle göra av. Försiktigt skar jag loss vårtgården från resten, som fick störta ner i havet. Jag tryckte fast min bröstvårta igen, så att den satt platt mot kroppen.

Med ens ändrade havet färg. Det hotfullt mörkblå förbyttes i len turkos. Jag landade, och kunde gå på vattnet.

Jag sov fjorton timmar i sträck efter att ha gått och lagt mig med ångest, och det här är bara en av flera märkliga drömmar jag hade inatt. Vad drömmen betyder har jag inte riktigt listat ut, mer än att den har nånting med liknelsen ”Terrängen stämmer inte överens med kartan, och då kanske man måste rita om kartan” att göra. Och med min längtan efter operationen. Och mina kroppskomplex rent allmänt. Och mina impulser att skada mig. Och mina idéer om att jag är Jesus. Och, såklart, min naiva tilltro till att saker och ting faktiskt ibland ordnar sig.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om drömmar, bröst, transsexualism, komplex, kroppar, operationer, könskorrigering, kartor, normer, fördomar, blod, Grönland, hav, Atlanten, kartböcker, rädsla

I hen-delse av könsskav: Det dumfeministiska experimentets avbrott

I fem dagar höll jag på med mitt hen-förbud, men sedan bröt jag mot det med besked. Hen är ett underbart användbart pronomen, tycker jag, men det håller inte alla med om, utan kallar det för ”dumfeminism”. Efter att ha försökt argumentera för varför hen är ett bra ord, så bestämde jag mig i söndags för att helt enkelt prova att vara utan hen i en hel vecka. Jag var beredd på att det skulle bli komplicerat, och det blev det också.

Jag ägnade fem dagar åt att krumbukta mig runt ordet: Oftast försökte jag säga han eller hon, och för det mesta innebar det att jag var tvungen att tänka efter, gå tillbaka till texten jag läst eller liknande och försöka att köna personen jag skrev om. En gång var jag på väg att blogga om en artikel, där jag verkligen inte visste vilket kön personen hade. Det var en psykolog som uttalade sig om skönhetsideal, men eurocentrisk som jag är säger mig namnet Ata ingenting om vilket kön personen skulle tänkas ha. Ingenstans i intervjun fanns det något han eller hon, eller något annat inklämt, som avslöjade henoms kön. För några sekunder övervägde jag att googla namnet för att kunna köna henom korrekt, men det kändes fel. Så jag avstod från att skriva det blogginlägget för att jag fastnade på orden.

Det hände också att människor reagerade på orden jag valde, till exempel när jag outade Minou som fittfödd. Jag tror att jag skrev hen av misstag ungefär tio-tjugo gånger per dag, så jag fick sudda och skriva om, men när man pratar går det ju inte att sudda. Det var så det gick till: talande nog var det när jag pratade med Minou i telefon som jag sa hen för första gången sedan i söndags.

Hen berättade om ännu en person hen hade kastat sig över på tunnelbanan, sådär som hen gör ibland. Det visade sig att personen hen tvångskonverserade den här gången hade Aspergers syndrom, precis som Minou och jag. De pratade om Asperger, och av någon anledning kom de in på könsidentitet eller något sånt. Minou skulle börja berätta om begreppet aspiequeer, så hen sa ”Min kompis Immanuel…”. Mer än så hann Minou inte säga förrän Gustav, som hen hette, svarade ”Brändemo?!”. Det visade sig att Gustav följer min blogg, och Minou och jag skrattade åt hur slumpen och autistisk distanslöshet gör världen liten. Minou berättade att jag tydligen har träffat henom, och jag kom på att det måste vara en person som kom på Aspiequeer-samtalet på Pride i somras. När jag skulle säga det slank det ur mig, det pronomen Minou använt flitigt i säkert tjugo minuter och som jag haft sådan abstinens efter: hen.

Efter det började Minou och jag prata om hur bra ordet hen är, för det är svårt att vara utan det. Jag skulle inte veta vad jag skulle säga annars om en människa som själv föredrar att bli kallad för hen; det vore inte bara normativt utan rentav oartigt att säga han eller hon om någon som inte är bekväm med det, men även i många andra situationer är hen ett oerhört praktiskt ord. Ordet bara rann ur min mun gång på gång, och det var så skönt att äntligen kunna tala fritt igen. Mitt försök att låta bli hen höll i ungefär fyra och en halv dag, och under den tiden hann jag felköna människor flera gånger, var tvungen att radera det förbjudna ordet ur mina blogginlägg, tweets och liknande minst femtio gånger, och kontrollera hela tiden att jag könade människor rätt. Det blev komplicerat och gjorde mig på dåligt humör.

Det är synd att diskussionen om ordet hen alltid förutsätter att den som använder hen förutsätts göra det som ett statement. Jag accepterar att folk inte vill använda det ordet eller bli specifikt omnämnda som hen, men jag accepterar inte att människor kräver att andra inte får använda det ordet överhuvudtaget, eller vilja bli omnämnda så.

Henförbudet var ett högst frivilligt experiment, men det gav mig rejält med könsskav. Normen är att inte säga hen, det vet jag – men det finns ingen lag som säger att man måste följa normen.

***

PS: Gustav, om du läser det här så får du gärna lämna ditt telefonnummer eller din mail, för Minou vill gärna ha kontakt med dig. Du kan maila det här, så slipper du lägga ut det så det syns.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om hen, kön, genus, könsblindhet, aspiequeer, könsroller, fördomar, sexism, språk, filosofi, experiment, pronomen, svenska, transpersoner, HBTQ, könsidentitet, psykologi

Friterad och kastrerad – munk i dubbel bemärkelse

Oretuscherad Immanuel

Det är inte såhär ni är vana att se mig. Jag brukar retuschera bilderna innan jag lägger upp dem i bloggen: Justera nivåer och färger litegrann, och kanske lägga på lite skärpa och ta bort störande saker i bakgrunden. Sån bildbehandling var standard med min gamla kamera, eftersom den ofta gav oskarpa bilder, och det som skulle vara svart var aldrig riktigt svart. Jag har vanan inne, men sedan i höstas brukar jag också ta bort finnarna. Det är inte helt lätt, eftersom mitt ansikte är helt buckligt och prickigt.

Retuscherad Immanuel

Såhär brukar jag se ut på nätet, när folk ger mig komplimanger för mina vackra ögon. Det de inte vet är att ögonen är photoshoppade: Det är bara att markera ögonen i bilden och lägga på lite oskarp mask, så ser man ut som en Siberian husky. Ja, förutsatt att man har ljusblå ögon, alltså.

Men det var det där med finnar. Jag har massor, och inte bara i ansiktet. Det har gått tre veckor sedan jag fick min tredje testosteronspruta, och även om det har varit mycket lugnare den här gången så har det ändå hänt saker. Mitt hår är fortfarande flottigt en dag efter att man tvättat det, min hud är fet och finnarna frodas med förnyad styrka. Däremot har jag gått tillbaka till att vara asexuell igen, vilket mest är en lättnad.

Jag definierar mig som eunuck – som en kastrerad biologisk man – sedan i våras, men nu har jag återvänt till det typiska munklivet också. Något kyskhetslöfte kommer däremot inte på fråga, och jag har tackolov än så länge inga som helst tecken på att börja bli flintskallig. Det eviga självspäkandet och gisslandet har jag absolut slutat med.

Däremot är jag helt och hållet en munk i ett annat avseende: Jag är en blek degklump som blivit friterad och doppad i socker. Rött socker. Det är sockerkornen som gör att min panna är alldeles knottrig. Jag dryper av olja, så det måste vara så det är.

Läs även andra bloggares åsikter om transsexualism, könskorrigering, hormoner, testosteron, vård, puberteten, finnar, bilder, retuschering, asexualitet, sexualitet, munkar, eunucker, kön, könsidentitet, kastrering, bildredigering

Civil olydnad inom Försäkringskassan?

”Aram har svåra ryggproblem och kan varken sitta eller stå längre stunder. Försäkringskassan gör bedömningen att han visserligen inte kan vara med i introduktionen av hälsoskäl, men ger honom ändå inte rätt till ”förlängd sjukpenning i vissa fall”. Skälet är att han inte får omfattande vård eller bedöms bli sämre av att delta.”

Nej, Aram finns inte på riktigt, men han skulle kunna göra det. Arams indragna sjukpenning är ett av flera fiktiva fall som Försäkringskassan använder som exempel i sitt eget utbildningsmaterial till handläggare. Man ska alltså inte ge en person som Aram sjukpenning, fast man vet att han inte kan delta i arbetsmarknadsåtgärder. Om Aram vore verklig skulle han alltså inte få någon ersättning alls, utan tvingas söka socialbidrag.

När jag läser exemplet med Aram, och det med Arthur som behöver hemsjukvård varje dag, och det om Erika som brutit båda benen och en arm, och det med Murat som måste sondmatas, som alla ges som exempel på när man inte kan få förlängd sjukpenning, får jag en känsla av att den som skrev de exemplen på det sättet gjorde det på pin kiv mot sin arbetsgivare. Att Försäkringskassan sedan ändrar sig och drar tillbaka exemplen med Erikas benbrott och Murats sondmatning, gör mig bara ännu mer misstänksam.

Det känns som om det sitter någon mycket frustrerad anställd på Försäkringskassan som verkligen vill visa hur sjuka de nya reglerna är, för hade det varit någon som gått i ledningens ledband hade man sett till att välja mindre kontroversiella exempel. I själva verket kanske de skrivna exemplen är ett utslag av civilkurage – nästan civil olydnad – där man valt att inte hymla med vad det egentligen betyder för de som blir utförsäkrade. Man kan ju alltid hoppas.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Försäkringskassan, sjukskrivning, sjukpenning, rehabilitering, politik, utförsäkringar, civil olydnad

”Terrängen stämmer inte överens med kartan, och då kanske man måste rita om kartan”

Jag såg precis en direktsändning från Malmö Högskola av ett panelsamtal om könsöverskridande inom idrotten. Christina Nordström,  f.d. orienterare med intersexuellt syndrom, Maria Sundin, transaktivist, Helena Tolvhed, historiker, Martin Ritzén, professor i endokrinologi, och Leif Larsson, ledamot i Riksidrottsstyrelsen, diskuterade hur idrottsvärlden ska bli bättre på att bemöta idrottare som är intersexuella eller transsexuella. Samtalet leddes av Anja Gatu, sportkrönikör på Sydsvenskan.

Det var mycket intressant, men tyvärr missade jag nästan hela den första timmen. Man diskuterade bland annat medias behandling av Caster Semenya, och hur IOKs krav på underlivsoperation som villkor för transsexuella ställer till det för transkillar. En transsexuell man har ingen fördel av att ha fitta och äggstockar framför sina kukfödda medtävlande, och operationsresultaten är ofta så dåliga att många väljer att avstå från en penisrekonstruktion – men IOK kräver bland annat att man har gjort det, för att man ska få tävla som man. Maria Sundin ställde Martin Ritzén mot väggen, som i egenskap av rådgivare åt IOK försvarade kravet med hänvisning till lagen. Maria protesterade, för det är inte alls så det ser ut vare sig i Sverige eller i flera andra länder, men tyvärr bytte man snabbt ämne. Det finns ju så mycket att ta upp.

Kvällens höjdpunkt var nog ändå en fråga från publiken. Någon undrade om det verkligen var så relevant att prata om rättvisa förutsättningar mellan män och kvinnor, för: ”är elitidrottare överhuvudtaget normala?”. Jag tycker det är en väldigt bra fråga. Elitidrott är per definition inte demokratisk. De grenar som har högst status är ofta såna där muskelstyrka är en fördel, men Maria Sundin tog det exemplet att inom en del kampsporter finns äldre män som lätt dänger unga muskelknippen i golvet. Det handlar om skicklighet och smidighet, och inte om råstyrka.

Sedan kom diskussionen in på hur man egentligen ska göra när det bara finns två klasser att tävla i, och att alla måste sorteras i någon av dem. Helena Tolvhed beskrev situationen väldigt bra:

”Terrängen stämmer inte överens med kartan, och då kanske man måste rita om kartan”

Det är inte verkligheten, terrängen, människorna med intersexuella tillstånd eller transsexualism, som är problemet. Alldeles för många människor använder en köns-GPS som inte är tillförlitlig och felkönar människor stup i kvarten – och det märkliga är att när GPS och terräng inte stämmer överens, så är det ofta verkligheten som får skulden.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om kön, könsidentitet, könstillhörighet, diskussion, genus, intersexualism, transsexualism, transpersoner, HBTQ, biologi, könsorgan, hormoner, testosteron, vård, fördomar, transfobi, idrott, sport, Maria Sundin, Christina Nordström, Martin Ritzén, Helena Tolvhed, Anja Gatu, idrott, politik, OS, IOK, regler, lagar, könskorrigering, Caster Semenya, Leif Larsson

Städning orsakar kukchock

Idag har det skett något alldeles unikt: Jag har sett mitt skrivbord. Det är inte längre dolt under en halvmeter med papper, tidningar, kvitton, böcker, pennor, saxar, askar, pärlor, kuvert, sladdar, kartonger, tänger, gem, omslagspapper, trasiga plastpåsar, paljetter, nålar, plastfjärilar, karottunderlägg, limflaskor, ljusslingor, skivor, självlysande spindlar, klistermärken och allt annat som har täckt nästan varje kvadratmillimeter av bordsytan förut. Det är nästan ett helt rum som är renstädat, otroligt men sant. Men jag gissar att glädjen blir kortvarig; inom en vecka kommer det att börja byggas pyramider på bordet igen. Det brukar vara så.

Jag har städat ihop med mina boendestödjare, och det gick faktiskt väldigt bra. Jag brukar ha jättesvårt för det och få ångest när de rotar i mina saker. Tidigare har jag haft personer som skulle hjälpa mig som slängde saker som var viktiga för mig, och också personer som utan att fråga helt plötsligt öppnade min garderobsdörr och började rota där. Det hör till saken att det låg ett par penisproteser i garderoben den gången, men i en påse. Annars hade jag faktiskt nästan önskat att hon hade fått syn på dem, för den boendestödjare jag hade då hade behövt lära sig en läxa. Det är inte okej att gräva i folks garderober utan att fråga.

En annan gång var det någon som nästan öppnade en skrivbordslåda där det låg kondomer överst i högen. En tredje gång var det någon som jag tror fick syn på min hemgjorda fallos i lera, som jag använder i ritualer och som hör hemma i en låda på mitt altare, men som jag slarvigt nog lämnat framme. En fjärde gång var det någon som skulle flytta på en kartong under sängen. En femte gång ville någon hjälpa mig att bädda när jag precis kom på att det låg kvar en sak under täcket som hörde hemma i lådan under sängen.  Och så vidare, och så vidare.

Såna händelser, i kombination med min allmänna tvångsmässighet, har gjort att det har tagit lång tid för mig att bygga upp ett tillräckligt stort förtroende för att låta andra människor hjälpa mig att städa. Jag räknar dessutom med att få en del panik de närmaste veckorna, eftersom jag inte kommer att veta exakt vart allting ligger. Men som jag sa till dem idag: Jag har lärt mig att lita på mitt fotografiska minne alldeles för mycket, och det är därför jag kommer undan med stöket. Det kanske är bra fobiträning att ha allt undanplockat och sorterat så att man inte vet var alla saker är.

Hemgjord penisprotes

Den här gången uteblev alla kukchocker, även om jag hittade ett tygfodral som Minou har sytt för att använda ihop med hemmagjorda kondomkukar. Det är sytt i hudfärgad kroppsstrumpa, och om man håller upp den så kan man eventuellt gissa vad den skulle kunna användas till, om man känner till att den tillhör en transkille. Snabbt och diskret tog jag den åt sidan.

Det är alltid något sånt man hittar hemma hos mig. Att hjälpa mig att städa innebär en ganska stor risk att bli kukchockad, men jag måste lära mig att våga utsätta människor för den risken.

Läs även andra bloggares åsikter om städning, bilder, kontrollbehov, tvångstankar, penisproteser, kukar, könsorgan, transsexualism, vård, skuld, skam, pinsamheter, kondomer, fobier, kaos, fotografiskt minne, boendestöd, stöd

Det är okej att det går fullständigt åt helvete ibland

Min psykolog har förklarat att det inte är så bra att försöka trösta sig själv, för det hjälper inte. Med tröst menar hon alltså att försöka intala sig att det inte var något stort fel man gjorde, att det inte var så farligt, att ingen märkte att man reagerade konstigt, att ingen uppfattade det som ett dumt svar, och så vidare.

Sånt leder bara ältandet vidare, och istället ska man se verkligheten i vitögat. Därför har jag letat efter någonting att säga till mig själv när jag får ångest, och idag har jag hittat det. Mindfulness enligt Jonas Gardell:

”Det är okej att det går på tok, det är okej att göra bort sig, det är till och med okej att det går fullständigt åt helvete ibland”

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Jonas Gardell, citat, mindfulness, psykologi, tröst, KBT, ältande, ångest, social fobi, tvångstankar

Lisbeth Salander IRL

En pensionerad, tidigare ”högt uppsatt polischef” är häktad misstänkt för våldtäkt och förberedelse till grov våldtäkt på barn, och greps i Falun. Det är bara en del i något som verkar vara en större härva. Expressen skriver ”Åtminstone en av kunderna ska vara mycket känd och det var namnen på de kända personerna som fick polisen att reagera”. Den gripna polischefen är tydligen engagerad föreläsare om jämställdhet och enligt Leif GW Persson var han ”raka motsatsen till någon som man tror skulle begå sexbrott”. Rikspolischefen är chockad. Och så vidare. Och så vidare.

Ja, det är för jävligt, självklart, men är det något jag lärt mig så är det att inte bli förvånad över sånt. Det är som hämtat ur en Stieg Larsson-bok, men hade det som skrivs i tidningarna lagts fram i romanform skulle det ha avfärdas som konspiratoriskt manshat, och som fullkomligt orealistiskt.

Ibland överträffar verkligheten dikten.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om våld, våldtäkt, övergrepp, prostitution, sexbrott, brott, mord, polisen, sexism, jämställdhet, politik, genus, feminism, antifeminism, manshat, konspirationsteorier, Stieg Larsson, Lisbeth Salander

Tvångskönande som tvångströja

En helt vanlig dag, en helt vanlig artikel om en helt vanlig gravid man – och helt vanliga nätollare, förståsigpåare och människor som anser sig ha rätten att bestämma någon annans kön kräks ur sig sina åsikter. Allt förklätt till någon slags välvilja.

Man har all respekt för transpersoner – och därför hotar man med att transfobin i samhället blir större ifall transpersoner får synas och höras.

Man dömer inte transsexuella, och man förstår dem inte, men man kräver deras äggstockar på ett fat.

Man värnar om transsexuellas hälsa – och vill därför förhindra att människor får den vård de behöver. En (antagligen) cissexuell (icke-transsexuell) person vet nämligen alltid bättre än en transsexuell vad transsexuella egentligen behöver. Samtidigt är alla transsexuella män antingen sunkiga och överdrivet macho, eller fjolliga och ytliga – eller både och. Oavsett vilket är man inte trovärdig som man.

Man har inget emot transsexuella män – så länge de inte kräver att bli sedda som män, och så länge ingen annan ser dem som män.

Jag tror att den största skillnaden mellan homofobi och transfobi är att transfobi är så mycket lättare att utöva. anonyma nätollare är en sak, men personer i ens närhet kan vara så oerhört mycket svårare att hantera. Att till exempel gång på gång medvetet vägra att kalla en person för det namn hen valt, att aldrig någonsin ens försöka säga rätt pronomen, och att på olika sätt förklara för människor att man minsann inte tänker ändra ”åsikt” om deras könsidentitet - Jag kommer alltid att se dig som kvinna, även om du opererar dit en snopp – är väldigt enkla, men effektiva sätt att markera avståndstagande.

Att inte kunna nämna sin partner utan att riskera att få höra att man manifesterar sin läggning, är en sån sak som ofta kommer upp som exempel på heteronormens effekter. Jämför med hur det är att inte kunna använda sitt rätta namn, inte kunna klä sig som man vill, eller inte ens försiktigt kunna be någon att sluta använda fel pronomen utan att riskera att få höra att man manifesterar sin ”sexualitet”, så blir det uppenbart att transfobi och cissexism går mer på djupet än vad homofobi ofta gör.

Årets tema för Stockholm Pride är Makt. Det första jag tänker på när jag hör det ordet är just att ta makten över sitt eget liv: Att våga stå på sig när folk tar sig makten att döma en – även om de själva hävdar att det absolut inte är det de gör – och att inte låta nätollare förstöra ens självkänsla.

Om det är respekt att knuffa in mig i garderoben, så klarar jag mig bättre utan den respekten. Om det är att inte döma mig att säga vad jag har rätt att göra med min kropp, så blir jag nog hellre dömd. Om det är av omtanke om mig som jag inte borde få den vård som – utan att överdriva – har räddat mitt liv, så är jag tacksam att jag slipper den omsorgen. Och om det inte alls är att ha något emot mig att säga att att man stör sig på att jag är den jag är, så föredrar jag människor som är ärliga nog att erkänna att de ogillar mig.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om makt, Stockholm Pride, HBTQ, transfobi, cissexism, heteronormen, homofobi, transpersoner, transsexualism, könskorrigering, vård, nätollare, könsidentitet, könsuttryck, kön, genus, självkänsla, självbild, respekt, språk, pronomen, tvångskönande, psykologi, Scott Moore

Jag har längre skägg än Ola Salo

Jag har längre skägg än Ola Salo. Han rakade sig idag, för bara några timmar sedan. Jesusskägget är borta. Det är sant.

Filmen på youtube (inget tal)

Okej, jag vet. Jag är arkoman och jag behöver avgiftning. Men det är inte bara därför jag sitter och tittar på klippet om och om igen, utan för att jag försöker förstå hur enormt stor skillnad skägget har gjort under de här två åren som det har fått växa.

Ola Salo 2007, utan skägg

Ola Salo med skägg, 2008. Foto: Majsan of Sweden

Med skägget så har Ola Salo fått en mer vuxen, manlig, utstrålning. Det är så annorlunda från hans tidigare stil…

…men när skägget försvinner, så kommer konturerna av hans ansikte fram igen.

Det börjar likna den Ola Salo som jag var van vid att se för ett par år sedan…

…men när jag ser det färdiga resultatet, inser jag att han ser ut som han gjorde på 90-talet:

The Lamb (musikvideo) på Youtube

Jag inser vad det är som hänt: Skägget gjorde honom mer manlig. Jag var avundsjuk på Ola Salo för att han kunde vara androgyn och ändå passera som kille; sedan blev jag avundsjuk på honom för att han kunde odla skägg. Jag tänkte aldrig på att en del av androgyniteten försvann i takt med att skägget växte – inte förrän jag såg honom slätrakad igen.

Jag har längre skägg än Ola Salo, och kortare hår, men inte lika mörk skugga över hakan när jag är nyrakad. Han är mer androgyn än mig. Det har han varit förut också, men det var för att jag såg så oerhört kvinnlig ut. Nu är jag på andra sidan. Jag ser manligare ut än Ola Salo, på sätt och vis, och på sätt och vis inte. Det är förvirrande att inse det, men samtidigt helt underbart.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Ola Salo, The Ark, musik, idoler, manlighet, skönhet, utseende, skägg, androgynitet, könsuttryck, förändring, transsexualism, könskorrigering, hormoner, testosteron, puberteten

Låt politikerna gå före i vaccinationskön – mot psykofobi

Var fjärde svensk har någon gång psykiska problem. Var fjärde svensk kan däremot inte tänka sig att arbeta tillsammans med någon som har en psykisk sjukdom. Var fjärde svensk skulle inte bjuda hem en person som varit patient inom psykiatrin, om de blev grannar. Var fjärde svensk skulle inte kunna tänka sig att bo nära en person som har psykiska problem. Var fjärde svensk instämmer inte i påståendet ”Vi måste inta en mer tolerant inställning till människor i vårt samhälle, som har en psykisk sjukdom”. Det är inte samma personer det handlar om, tvärtom: De som har personliga erfarenheter av psykisk ohälsa, eller som har erfarenheter av anhöriga eller arbetskamrater med psykisk ohälsa, eller som har utbildning inom eller har jobbat i till exempel psykiatrin, har mindre fördomar.

Handisam har släppt en rapport om människors attityder till psykisk ohälsa, och det är rätt sorglig läsning – men samtidigt förståeligt när man tittar på definitionerna av begreppet ”psykisk sjukdom”: 97,6% anser att schizofreni är en psykisk sjukdom, och 96,8% att Bipolärt syndrom (manodepressiv sjukdom) är det, men sedan sjunker talen. Drygt tre av fyra anser att depression är en psykisk sjukdom, och inte ens hälften att alkohol- och drogmissbruk är det. Däremot är det inte ens en tredjedel som anser att ”sorg” eller ”stress” är en psykisk sjukdom. Fullt förståeligt, eftersom det är såna ord som kan betyda så många olika saker. Det är skillnad mellan att sörja en gammal släkting som dött fridfullt efter ett långt och rikt liv, och att sörja sitt barn som valde att ta sitt eget liv. Det är skillnad mellan att springa till bussen varje morgon och att vara vaken tre dygn i sträck, jobba hundratimmarsveckor som standard och aldrig sova ut på flera år. Och det är skillnad mellan att sörja eller stressa när man är stabil i grunden, och när man redan är känslig.

Det är väl också det som är det stora problemet med begrepp som ”psykisk sjukdom”: Man lägger så olika betydelser i ordet. Jag kan förstå att människor tycker att en person med en pågående psykos är skrämmande, men det är inte samma sak som att personer i psykostillstånd alltid är farliga för omgivningen, och definitivt inte att alla med psykiska problem, psykisk ohälsa, eller psykisk sjukdom – vad man nu kallar det – är det.

Stigmatiseringen av psykisk ohälsa är enorm. Var tredje svensk anser inte att psykisk sjukdom är som vilken sjukdom som helst, enligt undersökningen, och jag håller med – fast av andra skäl. Det är inte för att psykiska problem i sig är annorlunda från fysiska, tvärtom. Den stora skillnaden mellan psykiska och kroppsliga sjukdomar är att de senare sällan är tyngda med skuld och skam. Undantagen* är till exempel fetma, och vissa ovanliga eller svårdiagnosticerade sjukdomar som ger symtom som kan uppfattas som psykiska: Trötthet, yrsel, illamående och värk går ofta lätt att bortförklara, om läkaren är på det humöret. Såna sjukdomar har en viss psykstämpel, och det är därför de är så tabubelagda.

Psykisk ohälsa smittar inte via luften. Psykofobi däremot, är extremt smittsamt. Handisam och nätverket NSPH driver ett projekt som ska vaccinera människor mot psykofobi, och jag hoppas att politiker får förtur i vaccinationskön den här gången. Det lär de behöva.

***

*) Jag är medveten om att även sjukdomar som förknippas med sexualitet och kön är tabubelagda, men även en del av dem räknas – eller har räknats – som psykiska av vården. Transsexualism, till exempel; att vara född med en felkönad kropp och behöva en könskorrigering.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om vård, psykiatri, psykisk sjukdom, hälsa, fördomar, psykofobi, mentalism, psykologi, sjukdomar, scizofreni, bipolärt syndrom, depression, stress, sorg, skuld, skam, psykoser, Handisam, NSPH, tabu, forskning, politik

Om barn behöver en mamma och en pappa, varför inte båda i samma person?

Scott och Thomas Moore ska få sitt tredje barn ihop. De har redan två söner, från ett av Thomas tidigare förhållanden, och nu är Scott gravid i åttonde månaden. Både Scott och Thomas är transmän, och Scott behöll sina inre könsorgan vid könskorrigeringen. Aftonbladet lyckas till och med undvika den blunder som engelskspråkiga tidningar gjort: De skriver inte ut att han skulle vara världens andra gravida man. Thomas Beatie var inte först, och Scott Moore är därmed inte nummer två. Artikeln är imponerande.

Tyvärr är de transfoba ollarna är redan i farten och skriker att Scott minsann inte är någon man, att om man är man så har man inga äggstockar, och att det är synd om barnen och så vidare. Jag försöker att inte bli förbannad över att de sätter sig över hans egen rätt att definiera sig, och att man inte borde få göra en könskorrigering utan att ta bort äggstockar och livmoder: ”Om man nu ska få ”byta lag” så borde man ju inte få ha kvar äggstockar osv. Kan ju inte ha å äta kakan så att säga!”. Så jag försöker att tänka på hur det skulle ha låtit ifall Scott och Thomas hade varit kukfödda män, när jag ser att det är samma grej de hakar upp sig på:

”Sjukt! Vidrigt! Barn behöver en mamma och en pappa. Stackars barn som får en sån onaturlig uppväxt. Usch!”

Men vänta nu. Ett argument som en del kör med mot transsexuella är att man skulle vara något slags mellanting, vilket såklart är fullständigt fel. De allra flesta transsexuella är inte mittemellan man eller kvinna, utan de är antingen man eller kvinna. En transsexuell kvinna är en kvinna som föddes med snopp, och en transsexuell man är en man som föddes med snippa, i stora drag. Att hävda att en transsexuell man är en kvinna på det sättet är en kränkning, och även att hävda att en person som definierar sig som man skulle vara ett mellanting (precis som det är en kränkning att hävda att någon som definierar sig som mellanting är antingen man eller kvinna).

Men OM man skulle ta dem på orden, vad skulle man komma fram till då? Jo, att transsexuella är både män och kvinnor. Helt felaktigt, jag vet. Men om man nu hävdar att ett barn behöver en mamma och en pappa – vilket också är felaktigt – så borde väl transsexuella vara de allra bästa föräldrarna, eftersom det innebär att man är två i en.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om transsexualism, kön, könsidentitet, könsroller, könskorrigering, vård, graviditet, barn, transfobi, fördomar, HBTQ, transpersoner, Scott Moore, media, gravida män, Thomas Beatie, sexism, manlighet, biologism

Man blir bög av att äta soja, men blir man inte ännu mera bög av att svälja sperma?

Som jag konstaterade i morse finns det människor som på fullaste allvar varnar för att soja gör pojkar feminina, och att veganism orsakar homosexualitet. Att äta sojakött och tofu, och dricka sojamjölk och allt det där, ska alltså göra småpojkarna till bögar. Framförallt är det deras mammors kostvanor under graviditeten som spelar roll, enligt artikeln, men ända upp i tonåren kan lättpåverkade pojkar bögifieras av fytoöstrogener i sojan. Flator har väl antagligen fått i sig lite mindre soja än heterotjejer. Hursomhelst orsakas manlig heterosexualitet av för lite soja, och det är alltså tack vare veganismen som det finns bögar och bisexuella killar. Eller något sånt.

Groddar av mungbönor och gröna linser

Några timmar senare lägger jag upp en bild på groddar, varpå Mellanvärld säger precis det jag alltid tänkt: De ser ju ut som spermier!

Hemodlade böngroddar är antagligen något som är mycket vanligare bland veg*ner än bland blandkostare. Det är gott, det är billigt, och det är en massa näringsämnen och en del protein i dem – och de ser ut som spermier. Jag känner att jag är något på spåren här. Tänk om det inte är sojaproteinets fytoöstrogener som gör folk till bögar. Tänk om det är tack vare groddarna.

Man blir kanske bög av att äta soja, men blir man inte ännu mera bög av att svälja sperma? Om jag ska försöka undvika att bli heterosexuell gäller det nog att äta mycket soja, men framförallt att äta mycket groddar.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om mat, veganism, fördomar, homofobi, HBTQ, fjollor, transpersoner, kvinnligt, manligt, könsroller, genus, sexism, homosexualitet, bisexualitet, heterosexualitet, veganism, veganmat, östrogen, hormoner, soja, mat, groddar, spermier, bilder

Veganism som en ursäkt för att ta itu med sitt liv – Del II

Just nu är jag helt fantastiskt duktig: Jag har nämligen börjat göra de där enkla sakerna som man förväntas göra. Sedan jag blev vegan vid nyår har jag fått mer inspiration att laga mat, och dessutom börjat äta tre gånger om dagen – och dessutom någorlunda jämt utspritt. Förr blev det oftast så att jag inte fick i mig lunch förrän vid sjutiden på kvällen, och vid midnatt kunde jag komma på att jag inte ätit middag och egentligen var jättehungrig. Valet då stod mellan att skjuta upp sänggåendet någon timme och äta sig mätt, eller att gå och lägga sig med knorrande mage. Det var ändå ett fantastiskt framsteg jämfört med den tiden då det inte var självklart att äta något alls varje dag, men allt det där har jag alltså kommit förbi nu.

Groddar av mungbönor och gröna linser

Dessutom händer det att jag lagar mer avancerad mat än förut: Jag har odlat groddar, lagat currygryta och lärt mig att göra egen sushi. Januari ifjol vill jag minnas att jag levde på gröt, makaroner-och-gröna-ärtor och rester ur frysen. Januari för två år sedan levde jag på en portion gröt varannan dag. Den där tiden på året då hyran är höjd men bostadstillägget släpar efter, och Försäkringskassan dessutom som tradition slarvar bort några tusen eller förhalar något beslut i ett par månader – den tiden brukar vara den jobbigaste, ekonomiskt sett. I år har jag sluppit det.

Hemgjord sushi

Nästan en månad har gått sedan jag åt någon mjölkprodukt, men jag har egentligen inte märkt av någon skillnad. Jag har ju varit vegan tidigare, och det är inte så stor skillnad mot att vara laktovegetarian heller. Skillnaden är möjligen att jag drabbats av den obligatoriska nyfrälstheten, då man bara vill prova allt det där som man aldrig orkat eller vågat göra förut. Jag trodde aldrig att jag skulle fotografera min mat och lägga upp den på bloggen, till exempel. Det kan ju bero på att makaroner och gröna ärtor dränkta i vitlökspulver, rinnig tahini och ketchup inte är något att skryta med, även om det är gott. Detsamma gäller den tofudipp jag experimenterade med i helgen, som smakade helt okej – men som såg ut som blodblandad diarré.

Jag kan inte laga mat, jag har ett litet och hopplöst kök, och jag bor i en sanitär olägenhet. Även om det är oändligt långt kvar innan jag skulle våga ta något annat än extrema närbilder av någon maträtt i mitt kök, och även om jag inte skulle våga bjuda någon på maten, så är det i alla fall ett steg på vägen.

Klockan är tjugo över sex, och det är dags att laga middag. För några månader sedan skulle det ha varit en tidig lunch. Hittills har veganism som en ursäkt för att ta itu med sitt liv visat sig fungera riktigt bra.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om veganism, vegetarianism, veganmat, mat, bilder, ordning, kaos, städning, struktur, NPF, ADHD, ordning, rutiner, bilder, groddar, sushi, ADD, Aspergers syndrom, strategier, nyårslöften

Psykstörd skolchockar normon

Ibland tror jag att jag är en världssensation som är både högutbildad och psykfall, fast jag vet att jag är långt ifrån ensam. För ett halvår sedan hade jag aldrig träffat någon inom psykiatrin, omsorgen eller Försäkringskassan som inte på något sätt reagerade på det. Folk som bara känner till mig som psykfall brukar hoppa till när de plötsligt får veta att jag hade en högskoleutbildning, och sedan ändra sitt sätt att tala till mig.

För nästan ett halvår sedan träffade jag min nya LSS-handläggare, som förvånade mig genom att inte reagera så. Hon tog det som den mest naturliga sak i världen. Efter det har jag träffat en ny boendestödjare, och nu senast min nya ledsagare, som inte heller har gjort det. Antingen är det ett tecken på att de tre är fantastiskt öppensinnade människor, eller så beror det på att jag numera har mina inramade högskolediplom framme i vardagsrummet, så att de syns.

Oavsett vilket, så säger det nog en hel del om psykfallsnormen att jag lägger märke till när folk inte reagerar.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om psykiatri, psykisk ohälsa, psykisk sjukdom, psykologi, vård, sjukskrivning, utbildning, högskolan, Försäkringskassan, handläggare, examen, skolan, NPF, fördomar, normer

Genus på hjärnan – ett och ett halvt dygn i en tvåkönad värld

Det har gått ett och ett halvt dygn sedan jag bestämde mig för att undvika ett visst ord i en hel vecka. Ni vet, det där ordet på tre bokstäver som ersätter både han och hon och fungerar utmärkt i hypotetiska fraser och för att undvika könsnormativa formuleringar, som och är språkgudinnornas gåva till alla könsblinda, könsvägrare, flerkönade, tredjekönade, flytkönade och allmänt könsförvirrade. Jag ska låta bli det i en hel vecka, och hittills har det blivit lite obekvämligheter och en del förvirring.

Jag har outat Minou som snippfödd, eftersom jag efter en del tankemöda bestämde mig för att säga henne. Både Malin Nävelsö och Ylva kommenterade mitt pronomenbyte:

”Alltså, den här hen-fria veckan gör så jag får tilt i mitt lilla trånga heteronormativa huvud Här har jag gått i månader och till sist resignerat inför att jag aldrig får veta vilket kön t ex Minou har och så får jag veta det nu. Mycket märklig upp-och-nervänd känsla.”

”Nu när vi vet att Minou är en hon kan vi, med våra hetronormativa hjärnor, tänka ”åh, va skönt. Nu vet jag äntligen vilka fördomar jag ska använda för att tolka det som sagts.” För så är det tyvärr, och det är unket och något jag vill kämpa emot. Jag vill inte tolka det folk säger eller gör eller vad andra säger om dem utifrån vilket kön de har. Var har jag fått de här tankarna ifrån? Jag behöver hen!”

Deras reaktioner speglar min egen. Det tar emot att välja, och jag sitter hela tiden och suddar det jag skrivit för att formulera om meningarna så att de klarar sig utan det där perfekta lilla superordet på tre bokstäver. Jag har vant mig vid att inte behöva vara så noga med kön, men nu måste jag skärpa mig och verkligen försöka komma ihåg könet på människor.

När jag pratar är det lite lättare, eftersom jag inte använder det ordet så mycket i talspråk, men även där har jag märkt att jag snubblar på orden. För en stund sedan pratade jag med min pappa i telefon, och jag försökte hjälpa honom med datorn. När vi lagt på pratade jag lite för mig själv om det vi diskuterade, och jag kom på mig själv flera gånger med att säga hon om min egen pappa. Jag kan inte minnas att jag någonsin har gjort det förut. Många andra har jag felkönat, men aldrig mina föräldrar.

Jag har fått genus på hjärnan. Det blir kanske så när man hela tiden måste välja kön, och det bara finns två.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om kön, genus, könsroller, pronomen, ord, språk, fördomar, sexism, heteronormen, psykologi, könsförvirring, transpersoner, transfrågor, queerpraktik, HBTQ

Veganism orsakar homosexualitet

Ända sedan jag blev vegan första gången, för snart tio år sedan, har jag hört olika rykten om sojaprotein: Eftersom soja innehåller fytoöstrogener har en del hävdat att det kan orsaka cancer, men också att det kan lindra klimakteriebesvär, och framförallt att det gör människor mer feminina. Som transkille borde man undvika soja, hävdar en del, medan andra säger att det inte alls är någonting att bry sig om. Och så vidare.

Det är så många rykten och spekulationer, men aldrig förut har jag hört att soja kan orsaka homosexualitet. En nyzeeländsk gymägare hamnade i blåsväder nyligen för att ha skickat med en länk till en artikel om farorna med soja, där det bland annat står:

”Soy is feminizing, and commonly leads to a decrease in the size of the penis, sexual confusion and homosexuality. That’s why most of the medical (not socio-spiritual) blame for today’s rise in homosexuality must fall upon the rise in soy formula and other soy products. (Most babies are bottle-fed during some part of their infancy, and one-fourth of them are getting soy milk!) Homosexuals often argue that their homosexuality is inborn because ”I can’t remember a time when I wasn’t homosexual.” No, homosexuality is always deviant. But now many of them can truthfully say that they can’t remember a time when excess estrogen wasn’t influencing them.”

Den texten är en del av en längre artikelserie från 2006, som rabblar upp en mängd olika faror med sojaprotein, men redan från början visar man vart skåpet ska stå, eftersom rubriken är ”Soy is making kids ”gay’”. Man blandar alltså ihop intersexuella syndrom som hypospadi (ett medfött tillstånd där urinröret mynnar på undersidan av snoppen) med ”sexuell förvirring” och homosexualitet, i en salig röra. Framförallt handlar det alltså om att gravida kvinnor och snoppfödda barn och ungdomar ska undvika soja för att inte riskera att utveckla feminina drag och homosexualitet.

Det Jim Rutz gör är att dra upp alla negativa effekter som man vet att östrogen i stora doser kan orsaka, och förutsätta att den sortens fytoöstrogen som finns i soja fungerar likadant som riktiga östrogener, och att de mängder fytoöstrogener som en genomsnittlig vegetarian eller vegan får i sig skulle vara skadliga:

”Sadly, vegan moms-to-be think they are eating healthfully when they swig soy milk, nosh on soy nuts, and eat veggie burgers. The tragic result can be undescended testicles, hypospadias or even homosexuality. No study says that soy dooms a child to homosexuality, but it’s not hard to believe that at some point during pregnancy babies are hardwired for sexual preference.”

Man kan alltså bli homosexuell av att äta mycket soja, och det är framförallt veg*ner som äter den farliga sojan. Veganism är ett hot mot heteronormen. Ännu ett skäl till att vara vegan, alltså.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om veganism, veganer, näringslära, östrogen, soja, hälsa, homosexualitet, HBTQ, hormoner, kön, könsuttryck, könsroller, intersexualism, sexualitet, läggning, medicin, forskning, homofobi, mat

Fjärde gången gillt – inte ett dugg hetero!

Jag är gravt heterosexuell, enligt Stockholm Pride – men det tar sig. I somras lanserade de ett heterotest där man kunde testa sitt twitterflöde. Jag provade, och blev 68% hetero. Det är ungefär 68 procentenheter mer än vad jag hade förväntat mig.

Under hösten släppte de två nya tester: Ett för spotifylistor och ett för facebookbilder. Resultatet var fascinerande: En spotifylista med enbart The Ark – vars musik jag inte direkt skulle kalla heteronormativ – var 100% hetero, och likaså en bild från invigningen av Pride House.

Det verkade som om jag gått ner mig totalt i heteroträsket, men så idag upptäckte jag att det kommit ett nytt test. Den här gången är det baserat på ens facebookvänner, och för en gångs skull blev jag faktiskt inte särskilt hetero – faktiskt inte alls.

Frågan är om jag verkligen vågar lita på att det här sista testet stämmer. Det kan ju vara så att jag bara hoppat på det här med bög-bi-queer-whatever-grejen bara för att det är trendigt.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om HBTQ, heternormen, heterotest, Stockholm Pride, tester, fördomar, heterosexualitet, homosexualitet, bisexualitet, queer, transpersoner, bilder, läggning, kön, facebook, spotify, twitter, The Ark, musik, internet

Testosteron – ett långtidsverkande lavemang mot verbal förstoppning

- Jag har blivit precis som du!

Rösten spricker på målbrottsvis när jag skrattande ropar åt Minou i telefonen. Det brukade vara så att Minou pratade massor, och jag flikade in någon emellanåt. Nu är det Minou som knappt får en syl i vädret. Jag babblar oavbrutet. Det gjorde jag även tidigare idag, när jag träffade min mentor på högskolan. Det är sån jag är numera, ända sedan jag kom i puberteten på allvar i höstas.

Till största delen känns det bra, men fortfarande väldigt ovant. Jag är lite förvirrad, eftersom jag har byggt upp en tröst i att jag åtminstone inte är en såndär som pratar alldeles för mycket. Som Minou, som är väldigt medveten om sin förmåga att bre ut sig verbalt. Hon brukar be folk att sparka henne på smalbenet om hon pratar för mycket, och den taktiken kanske jag också borde ta till mig.

Jag har aldrig varit blyg, men alltid haft social fobi. Jag har aldrig varit dämpad, men nästan alltid tyst. Förr i tiden sa jag aldrig något, tills jag bara exploderade i pladder. Som en verbal förstoppning som till sist får sitt lavemang och sprutmålar toastolen, det vill säga de stackars åhörarna. Jag babblar, pladdrar, skryter, skämtar, självömkar och skrattar. Förr var det något som bara hände lite då och då, och jag uppfattade det som att jag gjorde det som kompensation, som något jag tog till för att lätta på trycket. Nu har jag varit sådan här sedan september, och det verkar inte mattas av. Orden bara forsar ur mig, som en magsjuka som hållit i sig i fyra månader. Det är testosteronet som löst upp mina spärrar och fått mig att slappna av. Killbaciller i mitt blod gör mig pratsjuk, och det är som om jag försöker ta igen 29 år av undertryckt egocentrism.

Jag genomgår en smärre identitetskris på grund av min nyväckta pratsamhet. Inte för att jag tycker att det är jobbigt, utan mest för att det är annorlunda. ”Det här är inte likt mig!” säger jag till Minou. ”Nej” säger hon, ”men det är du”.

Läs även andra bloggares åsikter om transsexualism, könskorrigering, testosteron, hormoner, vård, psykologi, tysthet, blyghet, social fobi, osäkerhet, självkänsla, identitet, könsidentitet, osäkerhet, rädsla