Lotta Abrahamsson: Kommunikation med autistisk perfektion

Jag har än så länge aldrig haft möjlighet att höra Lotta Abrahamsson föreläsa, även om jag träffade henne väldigt snabbt i somras på Pride. Hon bloggar, hon föreläser och nu har hon varit med i Nyhetsmorgon och pratat om Aspergers syndrom. Klippet är ungefär nio minuter långt, och det jag tycker är det viktigaste kommer sist. Hon har berättat om vad det innebär att ha Asperger, vilka krockar det kan bli, de sociala svårigheterna och varför det är så mycket enklare att umgås med djur. Och så, som sammanfattning:

”Det viktiga är väl att vi lär oss att kommunicera. Med olika sätt att tänka kan vi komplettera varandra. Det är väl det häftigaste, om det kan bli så”

Det är det jag också tror nämligen. Det händer att folk utgår ifrån att jag tror att det bara är de neurotypa, de bokstavslösa, som ska anpassa sig efter mig; att jag kräver det. Det händer ännu oftare att folk förväntar sig att jag ska anpassa mig efter neuronormen. Ibland förstår jag att folk tror att jag tycker att neurotyper är mindre värda eller sämre människor; ibland utgår folk från att jag lever med ”bokstavssjukdomar”. Att försöka pricka rätt är inte alltid så lätt, men det är i alla fall det här jag vill säga:

Det ska till anpassning från båda håll. I en perfekt värld är det få personer som faktiskt behöver diagnoser, för i en perfekt värld är det okej att vara annorlunda. I en perfekt värld behöver man inte förklara varför hela tiden: Varför man inte klarar X, varför man hellre gör Y, varför Z är bättre än Q. Men i en perfekt värld är det självklart att man deltar på lika villkor, och där är vi inte idag.

Lotta tillhör de som lärt sig att hantera sitt sätt att fungera, och dessutom lärt sig att hantera omgivningens sätt att hantera hennes sätt att fungera. Hon är klok. Inget sätt att fungera är bättre eller sämre. Det som spelar roll är hur man hanterar det – oavsett diagnoser.

Se intervjun med Lotta här. Relaterat: Läs/lyssna gärna på reportaget om tjejer med ADHD. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Aspergers syndrom, ADHD, NPF, diagnoser, funktionshinder, fördomar, Lotta Abrahamsson, kommunikation, tv, media, tv4, Nyhetsmorgon, intervju, neuronormen, psykologi

Post-op med Photoshop

Min inre bild av mig själv

Ikväll gjorde jag något jag längtat efter länge: En mastektomi. Bröstkorgsrekonstruktion, på svenska. Jag plattade till bröstkorgen, avlägsnade något som kändes som flera hektar lös hud och några ton fettklumpar, och minskade bröstvårtor och vårtgårdar – allt på någon timme. Det hela avlöpte utan smärta, blod och annan narkos än julmust. Jag förväntar mig inga synliga ärr, och jag mår väldigt bra.

Jag har försökt få till det många gånger förut, men inte lyckats eftersom jag har haft problem med att få bröstvårtorna att sitta bra. Nu blev jag inspirerad av Simon som tänkte göra detsamma, och han erbjöd sig tillochmed att donera sina bröstvårtor till mig när han hörde om mina problem. Nu hittade jag faktiskt en bild där jag hade bröstvårtor som skulle kunna fungera: De hängde inte rakt neråt som de brukar göra. Därmed behövdes ingen transplantation, utan jag kunde få mina egna bröstvårtor.

Tänk om det hade varit lika lätt att göra operationer i den såkallade verkligheten som det är i Photoshop.

Läs även andra bloggares åsikter om könskorrigering, transsexualism, bilder, vård, operationer, ideal, bröst, kropp, Photoshop, foto

Hur man räddar världen med glass och julmust

Jag vet hur det är att inte vilja äta, att inte ha aptit, att inte orka laga mat, att glömma bort att äta, att ha svårt för vissa smaker, konsistenser och annat, att ha lätt för att få matsmältningsproblem, att vara känslig, att gilla udda kombinationer och att straffa sig själv med svält. Jag vet också hur man överlever på veganmat, och jag kan hyfsat med näringslära. Jag kan aldrig någonsin vara en vanlig matbloggare som lägger upp tjusiga bilder på något ambitiöst de vill skryta med. För mig är det skryt nog att jag får i mig något åtminstone två gånger om dagen.

Jag har skapat mig en image som en ohygienisk slacker vars enda rutiner är tvångshandlingar. Därför känns det jättekonstigt egentligen att jag har fått för mig att börja blogga lite mer om mat, men det var så jag kände när jag började blogga tips om hur man hanterar sitt inre kaos också. Den gången tänkte jag att jag åtminstone visste vad det var jag pratade om, så det är så jag får göra den här gången med.

Dagens middag: Varma mackor

Tidigare idag lovade jag recept på ostsås till varma mackor, så här kommer det. Ostsås passar på varma mackor, gratänger, lasagne och pizza, och även om den inte smakar precis som smält komjölksost så är den god.

Vegansk ostsås

• 1 1/4 dl vetemjöl
• 1 1/4 dl näringsjästflingor (typ Bjäst eller Dr Ritter, säljs på hälsokosten. INTE vanlig bakjäst)
• 5 dl vegomjölk eller -grädde, eller vatten
• En klick vegomargarin
• Salt, peppar, vitlökspulver och paprikapulver, samt curry eller gurkmeja för den gula färgens skull.

Vispa ihop mjöl, jästflingor och vätska i en kastrull. Slå på plattan på ganska hög värme, och fortsätt vispa hela tiden. Efter en stund börjar såsen tjockna, och när den börjar få den konsistens du vill ha är det dags att slå av plattan och ta bort kastrullen. Krydda efter smak och färg och rör ner margarinet.

Idag gjorde jag väldigt enkla varma mackor: Formbröd, ajvar relish, färdigkokta kidneybönor från tetra, burkchampinjoner, burkpaprika, ostsås. Det går att göra det hur enkelt eller avancerat som helst. In i ugnen i ca 10 minuter, och sedan är det klart.

Dagens efterrätt: Julmust float

Efterrätten blev ännu enklare: Julmust float, eller julmustfloat, beroende på vilket språk man tycker att det borde tillhöra. Cola float är glass och Cola; Cider float är glass och cider. Vad julmust float är kanske inte är så svårt att gissa?

Man tar ett par rejäla skedar sojavaniljglass och lägger i ett stort glas, och sedan fyller man på med julmust. Det skummar lite mer än vanligt, och blir ganska sött. Jag älskar cider float gjord på päroncider (med låg volymprocent, eller alkoholfri), och det här var första gången jag provade med julmust. Resultatet var klart godkänt, även om jag gillar cidern bättre. Den är mindre söt och biter ifrån litegrann.

Jag tänker såhär: Om tillochmed jag klarar av att leva veganskt, så borde det inte vara så svårt för resten av världen. Jag är ett bokstavsbarn som hade tvåa i hemkunskap. Jag är ett f.d. ätstört – numera bara allmänt neurotiskt – psykfall. Jag är en vegansk slacker med låga ambitioner: Det enda jag strävar efter är att rädda världen.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om mat, veganism, glass, efterrätt, matlagning, varma mackor, ost, mjölk, politik, djurrätt, vegetarisk mat, pizza, ätstörningar, psykologi, bilder, veganmat, ostsås, sås, sojaglass, efterrätt

Jag äter kött med gott samvete, för jag är vegan

Jag äter kött med gott samvete, för jag är vegan – eller i alla fall är jag det snart. Det finns människor som tror att veganer inte äter kött och mjölk, men de har fel. Det är bara lite andra sorters kött och mjölk vi äter – och det är långtifrån bara veganer som äter de produkterna.

Tofuline jordgubbsglass

Jag köpte en ny kamera till mig själv i födelsedagspresent i september, och den allra första bilden jag tog var på ett paket sojaglass. Jag var alltså inte vegan då, utan åt mjölkprodukter ibland – men jag såg ingen anledning att äta mjölkglass när det finns veganska varianter i varenda mataffär som både är goda och rätt billiga.

Tofuline är den godaste, men Oatlys glass duger den med. Sorbeter finns det ju också från olika tillverkare – och allt detta är sånt man hittar i en någorlunda välsorterad mataffär. Glass är en sak man definitivt inte behöver klara sig utan som vegan. Tofuline är alltså baserad på soja, och Oatly på havre. Ingendera innehåller mjölkprodukter, så de fungerar för mjölkallergiker, laktosintoleranta – och veganer.

GoGreen Soygurt jordgubb

Jag vet att många är nojiga när det gäller soja, men med tanke på att de flesta tillverkare av vegetariska sojaprodukter är måna om att använda ekologisk soja så är det verkligen ingenting jämfört med all soja som man matar djur med för att få kött och mjölk från dem. Det går ju åt tio kilo sojaprotein för att få ut ett enda kilo nötkött, så är man bekymrad över sojaodlingar ska man nog snarare se över sin köttkonsumtion.

Oatly Havremjölk

Idag blev det ett paket Tofuline Vanilj och även GoGreen Soygurt Jordgubb; yoghurten blev ett impulsköp eftersom de hade extrapris på Ica Maxi. Jag köpte också en liter havremjölk från Oatly. Jag är egentligen inte så förtjust i de flesta mjölkprodukter, vare sig de kommer från kor eller inte, men eftersom det är lördag tänkte jag fixa något speciellt. Jag ska göra varma mackor, och för att göra ostsåsen behöver man någon slags mjölk eller grädde. Jodå, det går att göra ostsås utan komjölksost. Det gäller bara att veta hur. Jag återkommer med rapport om hur mackorna blev, och recept på ostsåsen.

Varma mackor, från i höstas

Det känns väldigt bra att vara på väg att bli vegan igen. Igår åt jag crêpes som innehöll både ägg och mjölk på restaurang, men det var nog sista gången. Att veta att jag inte bidrar till att döda och plåga levande varelser i onödan är en lättnad, för att inte tala om att det känns bra att veta att jag väljer mat som är klimatsmart.

Jag äter kött med gott samvete – för när jag äter kött är det sojakött.

***

Varning: Klicka INTE på dessa artiklar om du är det minsta känslig, och definitivt inte när du äter. De innehåller fruktansvärda bilder: Vanvårdade kor, vanvårdade kor igen, igen och igen. Läs däremot gärna dessa, även om just maten saknas: Rädda miljön, sopsortera. Det brukar sällan vara kött och animaliekonsumtion som står i fokus när man pratar miljö, så det är inte förvånande. Klimatmötet i Köpenhamn: 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om mat, veganmat, veganism, bilder, mjölk, kött, produkter, sojakött, soja, havre, havremjölk, yoghurt, matlagning, politik, miljö, klimatet, ost, varma mackor, Tofuline, Oatly, glass, djur, djurrätt, djurplågeri, speciesism, filosofi, etik, moral

Kastrationsångest och mardrömmar om ångrade könsbyten

Jag kom ut i sjukhusentrén och försökte att spela glad och nöjd – eller att åtminstone inte gråta. Det gick inte så bra, för det visade sig att en kvinna jag kände var där. Hon kom fram till mig och log och pladdrade på. Hon frågade om jag var nöjd nu, och väntade inte på svar. Hennes hand sökte sig upp mot min kropp. Jag bar en urringad, syrénlila topp som satt väldigt tight, så att det verkligen skulle synas att jag hade kvinnliga former. Det var en present, och jag hade aldrig valt en sådan tröja själv. Hon klämde på mitt nyopererade bröst, och jag började gråta.

”-Det gör så ont!” utbrast jag, och hoppades att hon skulle gå på att det bara var den fysiska smärtan som fick mig att grimasera. Det verkade fungera, för hon släppte taget, log och sa: ”Det blir bättre sedan, efter den riktiga operationen”. Det var ju just det jag ville förtränga. Tanken på att vara tvungen att operera bort kuken fick mig att ramla ihop, som om jag var på väg att svimma.

Jag vaknade alldeles kallsvettig. Det var en mardröm som hette duga: Att jag gjorde ett könsbyte som jag egentligen ångrade redan där och då.

En av standardfördomarna folk har om könskorrigeringar är att det är många som ångrar sig, att livet inte blir bättre efteråt och att man är naiv om man tror det. I själva verket är det ungefär 3% av alla som får diagnosen transsexualism som sedan inte är helt nöjda med till exempel vissa behandlingsformer eller den juridiska ändringen.

Själv vet jag vad jag vill. Därför är det väl lite typiskt att det könsbyte jag ångrar i drömmen knappast är den könskorrigering jag genomgår: Jag försöker skapa en ”manlig” kropp av min såkallat ”kvinnliga”, men i drömmen har jag förstorat brösten och fasar för den operation som ska ta bort min kuk.

Jag har kastrationsångest; det går nog inte att tolka drömmen på något annat sätt.  Och om det är något jag ångrar så är det att jag väntade så länge.

Läs även andra bloggares åsikter om könsbyte, könskorrigering, transsexualism, vård, operationer, kirurgi, bröst, könsorgan, kukar, penisavund, kastrationsångest, ångest, drömmar, mardrömmar, sjukhus, kön, genus, könsidentitet

Svininfluensa får tondöv att sjunga sig igenom målbrottet

Jag kan verkligen inte sjunga, ändå är det precis det jag gör. Tanken är inte att det ska låta bra, eller ens drägligt; det är framförallt för att öva på att lägga ner rösten litegrann och få den att låta manligare – eller åtminstone att sluta att låta som om jag äter sandpapper till frukost. Att komma i målbrottet och få någon slags svininfluensainspirerad stämbandsinflammation samtidigt är inte helt lyckat. Min timing hade kunnat vara bättre, och jag tror att det är därför det tar sån tid att få rösten att fungera.

Efter drygt fem månader på testosteron är jag helt klart i målbrottet, men har inte fått ordning på rösten för fem öre. Inte nog med att den låter väldigt hes och inte tillräckligt mörk – jag märker att jag anstränger stämbanden när jag pratar. Halsen gör ont, vilket såklart bara spär på hesheten. Jag har varit försiktig med träningen just på grund av hesheten, men nu har jag insett att det bara finns ett sätt att sluta vara hes: Att börja träna.

Igår satt jag och läste olika sidor med tips för transtjejer som behöver lära sig att lägga upp rösten, och blev precis som förut lite frustrerad över att inte hitta så mycket som passade specifikt för transkillar med röstproblem. Det var då det slog mig: Varför sätter jag mig inte och gör ett eget träningsprogram? Sagt och gjort. Jag har trots allt en gång i tiden tråkat mig igenom fonetiklektioner där enda behållningen var vår fantastiska lärare som lurade oss att tro att det fanns något magiskt i att kunna skilja tonande och tonlösa konsonanter från varandra. Jag har läst fonetik och lingvistik, om än i små delkurser. Egentligen finns det ingen ursäkt, nu när min hals börjar återhämta sig. Jag borde kunna röstträna mig själv mer än vad jag gjort hittills.

Planen består av att ägna en stund varje dag åt att sjunga duett med män som kan sjunga (eller, när det gäller till exempel Backstreet Boys: Killar som låter någorlunda manliga och har texter jag kan utantill). Jag har valt olika typer av röster för att kunna känna mig fram vad som fungerar och inte, och olika sorters låtar för att få någon slags variation.

Jag har drag av den där typiskt autistiska stelheten i rösten – tycker jag själv – och är dessutom är så tondöv som det bara är möjligt, så jag får verkligen inget gratis. Om det fungerar vet jag inte och hur det påverkar min heshet återstår att se, men i väntan på den där remissen till foniatrikern finns det inte så mycket annat att göra. Det lär bli lite synd om mina grannar den närmsta framtiden, även om jag ska försöka att vara någorlunda tyst. Jag kanske kan skylla min heshet på att vad-det-nu-var-om-det-inte-var-svininfluensan krockade med målbrottet, men min tondövhet är nog svårare att bortförklara.

Läs även andra bloggares åsikter om puberteten, målbrottet, sång, musik, röst, röstträning, heshet, influensa, svininfluensa, symtom, halsinfektioner, halsont, transsexualism, könskorrigering, puberteten, testosteron, hormoner, autism, Aspergers syndrom, tondövhet

Ett geni förklätt till bimbo

Han kallar sig för Bimbo Boy. Han gillar såpakaraktärer med axelvaddar och clownsmink, plastig musik, b-filmer och kändisar som gör sångkarriär utan att kunna sjunga. Han fnittrar ibland, älskar rosa, har inga som helst problem med att acceptera och bejaka sina feminina sidor – och får skit för det, såklart.

Människor behandlar oss två som om jag är den intelligenta. Jag är ju akademikern. Jag har högskoleutbildning. Jag läser Foucault och citerar Shakespeare och förlorar mig i utläggningar om den semantiska skillnaden mellan ”klassisk” och ”klassiker”. Lika frustrerad som jag blir när människor förväntar sig att jag ska förstå, veta och känna till saker bara på grund av detta – lika frustrerad blir jag när jag märker hur folk tar för givet att Dennis inte fattar något.

Det är inte svårt att framstå som dum – det är bara att spela fjolla. Människor utgår ifrån att han pratar för att han inte har något att säga, och från att han inte är intelligent, kunnig och helt fenomenal på att dra slutsatser – bara för att han är ”fulkulturell”. Folk tror att han är korkad, bara för att han är som han är och har den stil han har; för att han inte lever upp till idealet för hur en man förväntas vara. Han är varken medelklassig eller machomanlig, och därför avfärdas han som obegåvad. De skulle bara veta.

Dennis, min lilla bimbo, är den mest intelligenta personen jag träffat. Det är bara det att ingen – i synnerhet inte han själv – verkar ha fattat det än. Andra dömer honom efter hans utseende; själv dömer han sig efter det negativa folk säger, förstärkt hundra gånger. Jag ser ett geni förklätt till bimbo – och en värld av lättlurade människor.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Bimbo Boy, Dennis Alexis Hellström, vänskap, relationer, finkultur, fulkultur, intelligens, begåvning, fördomar, manlighet, mansroller, kultur, ideal, sexism, genus, könsuttryck, jämställdhet

Mannen i förhållandet, kallade Dennis mi

Mannen i förhållandet, kallade Dennis mi

Originally uploaded by trollhare

Mannen i förhållandet, kallade Dennis mig för att jag bjöd på lunch. Det kändes bra.

Naket är för mig inte att visa hud – utan att visa sig hudlös

”Jag vill inte se mina vänners pubishår!!!”

Dennis var smått chockad igår, tror jag. Han hade inte räknat med att se en viss bild i min blogg, och jag kunde nästan se framför mig hur han skruvade lite nervöst på sig när han förklarade att jag kanske borde tänka efter vad jag lägger upp på nätet. Jag förklarade att det gör jag redan. Jag vet var mina gränser går för vad jag lägger upp i bloggen, både i text och bild. Samma sak gäller i forum av olika slag. Jag har lärt mig vad jag är okej med att hela världen vet och inte.

Naket skrev

Därför kommer det förmodligen aldrig att stå några detaljer om mitt eventuella sexliv i bloggen, och inte heller kommer det några utförliga redogörelser för mina toalettbesök eller hygienrutiner. Förr i tiden hände det att jag skrev ingående om mitt självskadande; det skulle jag inte göra idag. Jag lägger sällan ut några bilder som jag uppfattar som nakna, utan bara bilder som dokumenterar min kropps utveckling under könskorrigeringen. Ändå var det precis det ordet Dennis använde: Jag lägger ofta ut bilder på nakna kroppsdelar.

Så jag låg hela natten och funderade över hur jag definierar ”naket”. Vad är ”naket”?

Nakna ben

När jag lägger ut bilder av mina ben är huden alltid naken, även om bilden ofta är skuren så att det inte ens syns om jag har kalsonger eller inte.

Naken mage

När jag lägger ut bilder av min mage är huden alltid naken, även om jag alltid tar dem när jag har kalsonger på mig, som jag bara har hasat ner.

Nakna armar

När jag lägger ut bilder av mina armar är huden alltid naken, även om jag brukar ha binder på mig på överkroppen.

Naken bröstkorg

När jag lägger ut bilder av min bröstkorg är huden alltid naken, även om jag alltid fotar så att bröstvårtorna inte syns. Det är i och för sig mest för att jag tar bilderna så att själva ”bröstformen” inte ska synas.

Naket ansikte

När jag lägger ut bilder av mitt ansikte är huden alltid naken, och man skymtar min hals och mina axlar som också ofta är nakna.

Jag skulle inte lägga ut bilder där mina bröstvårtor syns, nu innan rekonstruktionen, och jag skulle inte lägga ut bilder på min kuk. Inte foton, i alla fall. Jag skulle inte heller lägga upp bilder på mig som jag ser ut just nu. Jag sitter nämligen i morgonrock – utan binder under. Mina bröst hänger fritt. Det är knappt att jag vågar erkänna det, men så är det. Det är naket för mig.

Naket för mig är inte att lägga ut en bild på olika kroppsdelar med hud och hår; det är att lägga ut bilder som jag själv besväras av och inte skulle vilja att vem som helst kunde se. Naket är bilder som skulle kunna användas emot mig, som jag skulle få ångest om jag upptäckte att någon tagit och lagt ut på nätet under omständigheter jag själv inte kunde kontrollera. Naket är för mig inte att visa hud – utan att visa sig hudlös.

***

Tomten visar bröstvårtorna i nya RFSU-reklamen för sexleksaker. Det gör inte jag. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om bilder, nakenhet, sexualitet, kroppar, ideal, transition, transsexualism, kön, könskorrigering, könsorgan, hud, nakenbilder, foto, integritet, bröst, komplex, bröstvårtor, binder, könsidentitet, internet, privatliv, bloggar, bloggosfären

Teenage Mutant Ninja Rabbit

I ett bra tag har jag haft ”is a teenage mutant” som status på Skype. Idag gick det upp för mig vad det är jag håller på att mutera till.

Juni 2007

Sommaren 2007 hade jag inte så jättemycket hår på benen. Det har jag nu:

November 2009

Jag har päls. Jag har humörssvängningar. Jag har bestämt mig för att bli vegan igen. Det blir mer och mer uppenbart att jag håller på att mutera – till varulvskanin.

Läs även andra bloggares åsikter om transsexualism, könskorrigering, hormoner, testosteron, vård, hår, kroppshår, bilder, kropp, förändringar, puberteten, humörssvängningar, kaniner, humor

Otrohet och ädla stenar: Relationsanarkism och moral

Jag skulle skaffa mig ett liv. Ut med det bittra, in med det… vad det nu var för egenskaper jag skulle framhäva. Jag minns inte. Men jag skulle skaffa mig någon slags partner i alla fall.

Så jag la upp den där bilden där jag har en bergskristall placerad mellan benen på Qruiser, och skrev ”Ja, det är min kuk, fast det är en gammal bild. Jag har mer hår idag eftersom jag äntligen har kommit i puberteten”, och hoppades att folk skulle förstå och sluta ta för givet att jag är kukfödd. Det gjorde de inte, så jag la till lite om att kunskap är sexigt och så.

Det var någon vecka sedan, och efter det har jag fått kontakt med fem personer; samtliga killar. Två av gångerna från personer som skrivit ”Hej”, och en gång från någon som skrivit ”Vattentornet”. Ingen av dem svarade när jag frågade vad de tror att ”konsten att förföra med ord” – som står i min presentation – betyder, men det är inget jag hänger upp mig på. Det är de två andra som är problemet.

Den första av dem hade en fru, så jag frågade om hon visste om att han sökte sex med andra. Jodå, det gjorde hon. Fråga två: Är det okej för henne att du gör det? Svar: Njae… Jag drog till slut ur honom att hon ”förmodligen visste” men att de inte hade pratat öppet om det. Där dog den flirten.

Nummer två verkade bättre. Han var erfaren och charmig och jag flirtade med ett tag, tills jag var tvungen att fråga: Singel eller poly? Han var gift, men med en kvinna som absolut inte kunde få veta något. Hon var redan sjuk och det var därför de inte hade sex, men om hon fick veta att han hade sex med andra skulle hon bara må ännu sämre. Säkert.

Jag är relationsanarkist och jag tror inte på monogami – inte för egen del, i alla fall. Det är inte detsamma som att sakna moral. Jag skulle inte ha några etiska problem med att vara med någon som var gift så länge den andra partnern är med på noterna. Det är en sak att till exempel ha ett öppet förhållande, men något helt annat att ha ett förhållande där överenskommelsen är ömsesidig monogami men där den ena bryter mot det. Det är otrohet, och sånt vill inte jag inte bidra till.

Otrohet för mig är när man bryter en överenskommelse om relationers natur och innehåll. Jag vill kalla det för otrohet om en vän sviker och går bakom ryggen på mig och sprider ut rykten, och jag vill kalla det för otrohet om en annan vän ljuger för att hen inte vill träffa mig. På samma sätt skulle jag definiera det som otrohet om en partner bedyrade att jag var den enda, medan hen samtidigt knullade runt – även om jag inte har något krav på mina partners att jag ska vara den enda. Har man satt sig i monogamins båt får man vackert ro sig i land, eller hoppa ur och börja simma. Svårare än så är det inte.

Det är inget fel med att inte berätta allt, så länge man inte döljer något. En relation för mig ska vara som en bergskristall: Genomskinlig, även om det alltid finns sprickor, orenheter och annat i den. En riktig kristall är inte helt perfekt; det är det som gör att man kan se att den är äkta.

Lite som ett svar på Isabelle Stål om Tiger Woods otrohet: 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om otrohet, trohet, relationer, kärlek, sex, älskare, älskarinnor, etik, moral, relationsanarki, partners, sexualitet, frihet, bilder, könsorgan, ideal, Tiger Woods, Qruiser, äktenskap, monogami, polygami, polyamori, dejting, vänskap, tillit, förtroende, svek

Myter om veganer: Del I

Jag är en dålig vegan. Det var jag redan innan jag föll ifrån och började äta mjölkprodukter och därmed slutade vara vegan. Mitt smaksinne är nämligen lite stört, och jag gillar såna kombinationer som andra inte riktigt förstår tjusningen med: jordnötssmör i glass, eller popcorn med vitlökssmak. Jag är dessutom lat, snål och slarvig. Mitt lilla kök är kaotiskt och lika mycket en sanitär olägenhet som resten av min tvåa, och jag ser inte tjusningen i att stå och baka eget bröd, göra egen tofu och allt sånt till vardags. Men vegan är jag, så snart de få mjölkprodukterna som står och häckar i mitt kylskåp är slut.

Torsdagsfrukost: Knäckemackor med ajvar och gurka

Kanske är det dags att döda myterna om hur ”veganer” är en gång för alla. Alla veganer lever inte på surkål, sojakorv eller sötsaker. Det måste ju vara de tre stora myterna om vad det innebär att vara vegan: Antingen är man en hippie som bara äter det man själv odlat, en storstadsbo som tappat kontakten med naturen, eller en slacker som inte får i sig något av näringsvärde. Själv köper jag min surkål på burk, och äter godis då och då. Jag vet inte i vilket fack det placerar mig, men jag vet att facken är lite för trånga.

Därför insåg jag att det kanske är dags att börja blogga om hur det är att vara en onormal vegan: En sådan som varken bjuder på hembakta sockerfria dinkelkakor eller tvångsmatar människor med moralkakor. I ärlighetens namn känner jag ingen ur den sista kategorin, men de ska tydligen finnas.

Jag bestämde mig alltså i förrgår för att bli vegan igen. Det ska bli mitt nyårslöfte, och fram tills nyår ska jag återuppliva mina kunskaper om veganism. Jag äter inte jättemycket mjölkprodukter idag, och väldigt sällan ägg. Kött och fisk och gelatin har inte varit en del av min kost på tolv år. Jag är djurrättsaktivist i själen, även om det inte har märkts så mycket av det i praktiken. Det ska det bli ändring på.

Om intresset finns kan jag öppna en frågelåda, så får den som vill ställa frågor om veganism och djurrätt. Det finns massor att säga, men vi börjar såhär. Jag är trött på att bli ”lugnad” av försäkringar om att köttindustrin inte är så illa som ”djurrättsaktivisterna” vill få det till. Jag har inte ens sett det där grisreportaget alla pratar om – för jag tycker inte att jag behöver se det. Jag kan bojkotta djurindustrin i alla fall, för jag vet tillräckligt.

Djurrättsaktivism är inte detsamma som att släppa ut minkar, bränna lastbilar och hälla glas i kycklingar, för den som tror det. Djurrättsaktivism börjar i mataffären. Min egen aktivism har nyss börjat – och första delmålet är en grön jul.

Om julskinka: 1, 2, 3, 4.Läs även andra bloggares intressanta åsikter om veganism, veganer, vegetarianer, djurrätt, djurplågeri, bilder, mat, matlagning, fördomar, normer, djurrättsaktivister, nyår, nyråslöfte, matlagning, godis, propaganda, filosofi, politik, jul, julmat, julskinka

Inga piller i världen ska få komma mellan mig och mina drömmar

Circadin sägs vara extra bra mot sömnproblem eftersom den innehåller melatonin; ett ämne som kroppen producerar själv. Den skapar ingen drogad sömn, utan bara en naturlig balans av det ämne man har brist på och som är det som skapar en välfungerande dygnsrytm. Sägs det. Tabletten är ungefär fyra-fem millimeter i diameter, rund och trind och utan skåra. Det är inte tänkt att man ska dela dem, men det föreslog min läkare att jag skulle göra, eftersom en hel tablett var för mycket.

Circadin 2 mg delad i två delar blir ett enda milligram i en pyttebit. Ändå sover jag i tolv timmar, utan att knappt kunna öppna ögonen eller röra mig när klockan ringer tre gånger. Hela dagen idag kommer jag att vara avtrubbad och korkad. Det är så jag blir av ett enda milligram melatonin extra. Natten till igår låg jag vaken i fyra-fem timmar, och natten innan det i sju timmar. Inatt somnade jag nästan omedelbart, men det gör inte att det fungerar bättre. Ett halvt fjuttpiller med kroppsegna hormoner knockar mig totalt, och det är alldeles för litet för att ens försöka dela i fjärdedelar.

Circadin får bli min nödlösning till de nätter då jag verkligen behöver sova ut. Att ta det varje natt innebär att jag förlorar halva dygnet i en sömn som knappt innehåller några drömmar alls. Drömmarna är det jag hämtar min kraft ifrån; det som sätter guldkant på tillvaron och får mig att älska livet. Det finns ingen mening med att sova om jag inte får drömma, och inga piller i världen ska få komma mellan mig och mina drömmar. Så är det bara.

Läs även andra bloggares åsikter om Circadin, melatonin, drömmar, sömn, sömnlöshet, dygnsrytm, bilder, piller, medicin, trötthet, biverkningar, livskvalitet, glädje, sömnlöshet

En bög som heter Brita – En släktsaga

”Johan Andersson var 55 år då han blev gift med Brita Johansdotter som då var 32 år. Båda hade varit gifta förut. Brita liknade på flera sätt en karl, gick omkring i karlkläder och satt ofta och diskuterade med karlarna och spottade och betedde sig som de. De fingo fem barn, fast det påstods att Johan inte var far till åtminstone de två sista, De hade nämligen en dräng, Norsk-Halvar kallad, som Brita troligen tyckte mer om än sin man, gamle Johan.

Det var troligtvis Brita och drängen som kom med förslaget att de skulle resa till Amerika. Johan sålde gård och lösöre för vad han fick, vilket inte var mycket. Då de kommo till Trondheim såldes den ena hästen, och Brita tog hand om hela reskassan och köpte biljetter utom till Johan. Då han nu såg att han inte fick följa med längre, tog han lilla Johan med sig och körde hem med den häst de hade kvar.

Då de kommo hem blev det riktigt svårt för dem. De hade nu inget hem och inga pengar. Men Johan Andersson lyckades få ihop så pass stor reskassa, att han påföljande år kunde komma över till Amerika. Ditkommen blev han antagligen allt annat än väl mottagen. Inte långt därefter kom brev med meddelande om att han avlidit.”

(Nedtecknat av Paul Pålsson i Skärvången, citerat i Åkersjön – Högrun av Britt & Alfred Brändemo 1993)

Året var 1868. Kanske 130 år senare, när jag gick i gymnasiet, läste jag berättelsen i boken som morfar och mormor hade skrivit. Brita verkade fullkomligt omoralisk i sitt sätt att behandla sin man, tyckte jag då, men samtidigt otroligt häftig. Historien var som hämtad ur en film, även om jag förstod att ryktena på byn inte är världens mest tillförlitliga källor. Jag började grubbla över vem Brita var och varför hen gjorde allt detta.

Var det en medveten plan att rymma till Amerika med drängen, eller är det bara något som elaka tungor har hittat på? Dödade Brita och Halvar Johan när han väl kom till Amerika? Och varför bestämde sig Johan, i sin tur, för att ge sig av igen för att leta upp dem? För barnens skull, eller för att hämnas för något? Och vem var Brita? VAD var Brita, mer än människa?

Året var 1868 när de emigrerade, och Brita var född 1820. De ord vi använder idag: Transperson, transvestit, transsexuell, transgender – de fanns inte då. Personer som Brita fanns, men de kallades för andra saker i den mån de levde öppet eller blev outade. Därför skulle det inte gå att fråga Brita om hen var transvestit eller transsexuell eller något annat; det finns inte ens henoms egna ord att gå efter, och om hen uppfattade sig själv som man, kvinna, både och, ingetdera eller något helt annat kan vi inte veta.

I min tonåriga fantasi var Brita en person som längtade bort, som drömde om något större. Hen var för stor för att rymmas i den lilla byn där alla uppfattade henne som en kvinna i manskläder. Kanske var hen tolererad på ytan, men det är möjligt att hen ville mer än så. Kanske ville hen börja om och leva som man, med Halvar vid sin sida. Kanske var Johan en skitstövel; kanske var han en snäll man som bara inte kunde förstå varför hans ”fru” inte var som kvinnor förväntades vara.

Brita blev min idol, och den som öppnade mina ögon för att se hur ofta transpersoner göms undan, samtidigt som de egentligen hela tiden finns där om man bara läser med rätt glasögon. Transkillar beskrivs till exempel ofta som ”manhaftiga fruntimmer”; gärna med anspelningar på att de måste vara lesbiska – men i berättelsen om Brita verkar det ju snarare handla om en person som föredrar män.

Brita och jag delar inte blodsband, men jag är släkt med henoms försmådde make; Johan var min morfars farfars farfars bror. Däremot är det självklart för mig att se Brita som en släkting. Ibland tycker jag mig förstå precis hur hen måste ha känt sig, men det är mycket möjligt att jag bara projicerar min egen transsexualism på en person som helt enkelt var en pojkflicka. Men även om jag inte kan skryta med en transman som anfader, och oavsett hur hen skulle ha definierat sin könsidentitet idag, så är vi släkt – själsligen.

Jag vet inte om Brita var man, kvinna eller något annat, eller vilken av dagens trans-etiketter hen skulle ha känt igen sig själv bäst i. Kanske skulle hen ha kallat sig för genderqueer om hen haft dagens ordförråd; kanske skulle hen ha känt sig mer som en kvinnlig transvestit. Kanske var hen man innerst inne, men levde som kvinna för att hen inte kunde något annat av sociala skäl, och för att tanken på en man född i kvinnokropp som dessutom också älskade män var på tok för komplicerat för människor i små byar i norra Jämtland på 1800-talet att förstå. Kanske var hen en bög som hette Brita – men oavsett vilket är hen min förfader.

Veckans bloggtema: Släkt. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om HBTQ, släkt, familj, historia, transpersoner, kön, genus, könsroller, könsuttryck, transsexuella, transvestiter, transgender, intergender, kärlek, relationer, kvinnor, män, kvinnligt, manligt, Jämtland, USA, Amerika, emigration, 1800-talet, identitet, ord, språk, förståelse, inspiration, mord, rykten, otrohet, mod, hjältar, idoler

Självdestruktivitet och kränkningar – eller självkonstruktivitet och ett bra bemötande

Över hälften (57%) av alla HBT-ungdomar har blivit utsatta för sexuella övergrepp, enligt Effekter av heteronormen; en ny rapport från RFSL Ungdom. Drygt var tredje (35%) har utsatts för övergrepp under det senaste året. Utöver det har dessutom många svårt att sätta gränser: Var fjärde har gått med på sexuella handlingar fast de egentligen inte vill. Var åttonde (13%) har utsatts för hot om våld under det senaste året, och var tredje (32%) har någon gång avstått från att gå ut på grund av rädsla för att bli illa bemött på grund sin läggning eller könsidentitet.

Om man då tittar specifikt på transpersoner och personer som är osäkra på sin könsidentitet blir siffrorna ännu värre: 67% har utsatts för övergrepp, och hälften av transpersonerna och nästan hälften (44%) av de osäkra har utsatts för övergrepp de senaste tolv månaderna. Ungefär hälften (47% respektive 55%) av transpersonerna och de osäkra har gått med på sexuella handlingar mot sin vilja. Nästan var fjärde (24%) av transpersonerna och 18% av de osäkra har blivit hotade under de senaste tolv månaderna, och hälften (49%) respektive 40% har avstått från att gå ut någon gång av rädsla för att bli illa bemött på grund av sin transidentitet.

Deprimerande? Minst sagt. De drar dessutom slutsatsen att det redan välkända sambandet mellan att inte ha en social trygghet i form av vänner och en stöttande familj och andra att prata med å ena sidan och att vara utsatt å andra sidan i hög grad gäller HBT-ungdomar. Men ljuspunkter finns, bland annat i sammanfattningen:

”[Dåligt bemötande] resulterar i att många hbt-personer har låga förväntningar på att få ett professionellt bemötande. I värsta fall leder det till att hbt-personer inte tar kontakt med polis och sjukvård, trots att behov finns. En annan konsekvens är att frånvaron av kränkningar blir liktydigt med upplevelsen av ett bra bemötande. Det är oacceptabelt.”

Det är nämligen det som nästan känns som det mest hopplösa av allt: Att många inte förväntar sig mer än att åtminstone slippa direkta kränkningar från de som är satta att hjälpa, och att det får sätta definitionen av ett bra bemötande. Det räcker inte:

”Unga hbt personer som utsatts för hot, våld och sexuella övergrepp måste få ett adekvat stöd från samhället utan att riskera att bli ifrågasatta för sin sexuella läggning eller könsidentitet. Att få ett bra bemötande ska inte hänga på huruvida man lyckas träffa en lärare, sjuksköterska eller polis som har privat intresse att se bortom heteronormen. Kunskapen om unga hbt-personers livsvillkor måste finnas hos alla relevanta samhällsaktörer. I de fall den saknas måste den professionella aktören själv ta ansvar för att fylla kunskapsluckorna. Det ska aldrig vara vårdtagarens eller elevens uppgift att utbilda professionella om till exempel transfrågor.”

I praktiken fungerar det inte så. Med lite tur får man tag på någon som är villig att lära sig och samtidigt är respektfull, men det är extremt ont om personer som faktiskt har transkompetens.

Jag har lärt mig att jag måste förklara, berätta, instruera personer hur de ska hjälpa mig och bemöta mig. Livet vore onekligen enklare om jag slapp, även om det fungerar bättre idag än tidigare eftersom jag är starkare och behöver mindre hjälp. Därför har jag svårt att förstå de överslätande attityderna från folk som hävdar att ingen som helst förändring behövs, utan bara vanligt sunt förnuft. Är det något jag har lärt mig är det nämligen att när vissa människor möter en transperson drabbas de av en sådan genuspanik att de tappar allt vad förnuft heter. De måste få möjligheten att lära sig.

Jag har funderat en del det senaste dygnet på ordet självkonstruktiv, och vad jag lägger i det ordet. Jag tycker det passar in här: Självkonstruktivitet är mer än avsaknad av självdestruktivitet, precis som fred är mer än avsaknaden av krig, och transkompetens är mer än avsaknaden av direkta kränkningar. Att slippa kränkningar men ändå inte uppleva att de man möter vet något eller förstår något av ens situation innebär att man måste sköta sig helt själv och samtidigt ta ansvar för andra människors handlingar och konsekvenserna av deras okunskap. Det är inte lätt att vara självkonstruktiv då. Att möta en transkompetent terapeut eller liknande är att få någon som räcker en tegelstenarna för ens självkonstruktion: Man måste fortfarande göra jobbet själv, men det går så mycket lättare.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om HBTQ, fördomar, heteronormen, kön, könsidentitet, könsuttryck, läggning, transpersoner, transsexuella, transvestiter, intergender, transgender, homosexuella, bisexuella, psykisk ohälsa, hälsa, sjukdom, utsatthet, övergrepp, sexualitet, relationer, psykologi, ungdomar, våld, hatbrott, vård, polisen, socialtjänsten, myndigheter, stöd, homofobi, transfobi, sexism, undersökning, forskning, RFSL Ungdom

Bögar som ”penetrerar den friska samhällskroppen” men inte kan knulla (Eller: är könsidentitet smittsamt?)

Morgonstund har bajs i mun, i alla fall när man pratar med homofober. Idag har jag fått två bevis för att Analsexets lag fungerar i praktiken. Visst är det uppenbarligen så att så fort man pratar HBTQ så måste någon dra upp att alla bögar har analsex, och alltid underförstått att det är äckligt och inte riktigt på riktigt:

”Bögar kan inte knulla de kan bara hetrosexuella. När bögar knullar så skitar de ner sin snopp med en annan mans avföring.”

Börjar en kommentar, som sedan går in på detaljer om analsex och bajs. Det är fantastiskt hur mycket homofober vet om alla bögars sexliv. Jag utgår ifrån att de har stor erfarenhet av att icke-knulla med bögar, eftersom deras forskningsunderlag rimligen måste vara större än andra undersökningar som gjorts på området som visar att analsex är vanligare i olikkönade förhållanden, nu när de uttrycker sig med sådan säkerhet. Mycket imponerande.

Fast det bästa måste väl ändå vara Dummokratens anledning till varför hen inte vill ha homosexuella blodgivare:

”Sen vill nog de flesta inte få in visst genetiskt material i den egna kroppen. Man vet inte hur generna påverkar, det är ett ganska outforskat område. Det här är bara ett nytt försök att penetrera den friska samhällskroppen. Någon bör sätta stopp, kanske Sverigedemokraterna eller KD, men helst redan nu, idag i denna sekund”

Man kan alltså bli smittad av homosexualitet om man tar emot bögblod. Jag antar att det bara gäller män, för en heterosexuell kvinna borde ju bara bli ännu mer heterosexuell på köpet. En heterokvinna som tar emot blod från en heterosexuell man borde däremot bli lesbisk på köpet. Det är bara ett problem: Rimligtvis borde det ju fungera åt det hållet med. Den bög och flata som tar emot heteroblod riskerar att smittas av givarens sexuella läggning. Jag tycker mig ha läst tillräckligt om olika sätt att försöka ”bota” homosexualitet men kan inte dra mig till minnes att ha hört talas om något lyckat försök med blodtransfusioner.

Däremot får det mig att undra om det inte finns något ännu mer uppenbart än vilka kön man dras till som sprids med blodet: Den egna könsidentiteten. Borde det inte finnas en möjlighet att alla som tar emot blod från någon av ett annat kön blir transsexuella, eller i alla fall någon slags transperson? Känner inte den man som fått blod från en kvinna att han helt plötsligt längtar efter att få bära kjol och sminka sig? Känner inte den kvinna som tar emot blod från en man helt plötsligt att hon längtar efter att kunna gå på herrtoaletten och pissa i rännan?

Helt plötsligt ser jag en enorm potential att förqueera världen.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om HBTQ, blodgivare, blod, smittskydd, HIV, AIDS, homofobi, bajs, sex, äckel, heterosexism, analsex, analsexets lag, heterosexualitet, homosexualitet, kön, könsidentitet, transpersoner, transsexualism, könsuttryck, genus, queerpraktik, konspirationsteorier, normer, sexism

Immanuel – misstänkt våldtäktsman och rånare

En stund efter vårt möte på bron dyker Dennis upp på MSN och ger mig komplimanger.

”- Jag trodde det var någon skummis som stod på bron ”Vad är det för ett miffo som står på en bro mitt i mörkret?” tänkte jag haha. Och så sa mamma att det var du
- Hahahaha Jag är skum
-Jag trodde att du var en våldtäktsman eller något haha
- Hahahaha
- Eller en rånare
- Det smickrar mig
- Du passerade som MAN i alla fall Glad?
-JA! Det är bra för mitt ego ”

Jag är lättsmickrad – och jag passerar som man i halvmörker. Hurra för mig.

Läs även andra bloggares åsikter om transition, kön, könsidentitet, socialt kön, könsroller, manlighet, män, transsexualism, könskorrigering, hormoner, testosteron, vänner, mörker, våldtäktsmän, rånare

Problemet med män är delvis löst – ”bögar” får ge blod

Det har varit lite märkligt förut: Socialstyrelsen hade ett strikt förbud för alla män som någonsin haft sex med en annan man att ge blod – men de kunde inte definiera vad en man var. Nu har de i alla fall bestämt sig för att en man som haft sex med en annan man får ge blod efter ett års avhållsamhet. I ett pressmeddelande skriver Socialstyrelsen:

”De nya föreskrifterna betyder att sexuellt riskbeteende –  inte sexuell läggning eller grupptillhörighet – ska vara styrande för riskbedömningen för vem som ska få bli blodgivare. En särskild karensregel införs och innebär att personer som har haft ett sexuellt riskbeteende tillfälligt kan stängas av som blodgivare under ett år. Dit räknas bland annat män som har haft sex med män.”

Det är skitbra att de äntligen gör upp med de gamla reglerna från åttiotalets aidsskräck, men jag saknar fortfarande en definition av vad en man är – och av vad sex är med, för den delen. Men Socialstyrelsen förespråkar individuella bedömningar istället för generella regler. Det innebär, som jag tolkar det, att det är fritt fram att försöka bli blodgivare för den transperson – eller den partner till en transperson – som i övrigt lever upp till kraven.

Bara jag får ordning på mina egna hormonvärden ska jag själv göra ett försök – för gratis fobiträning för nålrädsla är faktiskt inte så dumt.

Bra bloggat, de flesta skeptiska: Hjärtat bankar, Automagical markers, I am shit but at least I am me. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om HBTQ, blodgivare, blod, vård, medicin, bögar, homofobi, lagar, Socialstyrelsen, homosexualitet, män, kön, genus, transpersoner, AIDS, HIV, infektioner, sjukdomar, sex, sexualitet, definitioner, diskriminering, fördomar

Smaka på solnedgången och lukta på månen

Den senaste veckan har jag ignorerat Dennis och hans mamma två gånger när jag mött dem på stan, och idag fick de mig nästan att tappa kameran i vattnet. Anledningen heter mina nya hörlurar. De är nästan FÖR bra, eftersom de stänger ute ljud väldigt effektivt så jag går helt i min egen lilla värld. Idag hade jag dessutom kameran med mig, vilket betyder att jag bara lägger märke till ljus, former och färger, och inte alls är inställd på att möta människor.

Så jag stod på en bro över Kanalen och försökte hålla kameran stilla för att fånga träden och gatlyktornas speglingar i vattnet. Jag stödde armarna mot broräcket, men det var ändå inte så stabilt att bilderna blev skarpa. Hursomhelst var jag helt koncentrerad på fotograferandet när jag tittade upp – och upptäckte två mörka skuggor som hade smugit upp alldeles bredvid mig. Jag var nära att tappa kameran av pur förvåning, men som tur var hade jag remmen om halsen.

Trevligt var det, men jag fick såklart en påminnelse om att jag inte är särskilt kontaktbar när jag gömmer mig bakom både hörlurar och lins. Jag har inga problem med att gå över gator och väja för cyklister och liknande, för jag har utvecklat strategier för sånt ända sedan jag gick i gymnasiet och brukade promenera ett par kilometer varje eftermiddag samtidigt som jag läste en bok. Det är bara när det dyker upp människor som jag blir helt tagen på sängen.

Jag älskar att gå runt i min egen lilla värld, och även om jag blir glad av att träffa Dennis och hans mamma så vill jag inte heller gå miste om att smaka på solnedgången och lukta på månen. Jag vill helst kunna göra både och. Jag vet att jag är ouppmärksam – men det är för att jag ser så många saker som andra människor förmodligen missar.

Läs även andra bloggares åsikter om koncentration, uppmärksamhet, fokus, hyperfokus, bilder, foto, kameror, hörlurar, musik, promenad, psykologi, avskärmning, NPF, ADHD, Aspergers syndrom, vänner, sociala svårigheter, detaljsinne

Jag ser fram emot en grön jul – som vegan

Jag har redan bestämt mig för vad mitt nyårslöfte ska bli. Det är en månad kvar, men jag kunde inte hålla mig.

I sju år var jag vegan, men på sistone har jag börjat äta en del mjölkprodukter och ibland även ägg. Det var helt enkelt för svårt att motstå när jag hade såna problem med att få i mig mat överhuvudtaget. Hela tiden har jag haft dåligt samvete, för jag VILL ju vara vegan. Teorin kan jag, praktiken också. Det har bara varit orken som saknats, men den orken har jag hittat nu.

Därför är mitt nyårslöfte att bli vegan igen, och fram tills dess ska jag skära ner på mjölk och ägg så mycket det går.

December får bli början på ett grönare liv, helt enkelt. Jag är definitivt ingen mästerkock och jag är usel på att ta hand om mig själv. Mitt kök är litet och trångt, och jag vågar aldrig bjuda någon på mat jag själv har lagat. Jag har haft komplex för att överhuvudtaget erkänna att jag äter, så det blir en fobiträning i sig.

Jag har inte ätit kött på tolv-tretton år, och har som sagt var varit vegan tidigare, så jag vet vad jag ger mig in på. Det här är det jag egentligen vill göra ju. Jag vill kunna titta in i mitt kylskåp och fortfarande kunna se min spegelbild i ögonen efteråt. Och jag vill kunna blogga om djurrätt utan att känna att jag hycklar – vilket jag anser att man gör om man genom sina handlingar bidrar till djurförtrycket man säger sig kämpa mot.

Jag ser fram emot en grön jul – grönare än på länge!

***

Självklart delvis inspirerat av den senaste tidens avslöjande om grisindustrin, som fått mig att fundera över min förlorade aktivism: 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22, 23, 24, 25, 26, 27, 28, 29, 30, 31, 32, 33, 34, 35, 36, 37, 38, 39, 40, 41, 42, 43, 44, 45, 46, 47. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om djur, djurrätt, veganism, vegetarianism, kött, mjölk, ägg, mat, etik, moral, djurplågeri, djur, grisar, matvanor, jordbruk, politik, speciesism

Kastrerade gurkor och jakten på könsorganen

Inatt drömde jag en obehaglig dröm om att jag kom ut som heterosexuell. Egentligen var det inte heterosexualiteten i sig som var problemet, utan de förväntningar som heterosexualiteten medförde. Jag har aldrig levt upp till de krav som ställs på bögar generellt, och att min bild av heterosexualitet är skruvad är väl ingen nyhet, men jag trodde att min heterofobi hade lugnat ner sig. I drömmen hade jag själv inga problem med min heterosexualitet, men resten av världen hade det. Jag passade inte in någonstans, men det var först när jag vaknade som jag insåg att det faktiskt redan är så – och att det verkar fungera ändå.

Till frukosten ställde jag mig och började hyvla gurka över smörgåsarna, och kom på att det är en såndär sak jag älskar att göra. Ljudet och känslan av osthyveln som glider över gurkans skäryta är underbart. Jag skar upp säkert halva gurkan och fick lägga skivorna i flera lager för att de skulle rymmas. Först då insåg jag vad jag höll på med; vad gurkor symboliserar. Jag har kanske inte direkt tappat mitt penisavund, men det har minskat. Jag känner mig mer och mer hemma i någon slags identitet som eunuck. Inte ett mellanting, och inte som en mindre värd man, men som en biologisk man vars könsorgan inte fungerar som normerna föreskriver. Det är inget jag har valt frivilligt – tvärtom har jag jobbat hårt på att pressa mig själv att acceptera att jag förmodligen aldrig kommer att kunna få könsorgan som fungerar som jag vill.

I dagarna väntar jag på att inte få någon mens, som en bekräftelse på att jag inte fick någon förra månaden heller. Min röst är fortfarande lite ljusare än de flesta mäns, och mina könsorgan ser inte riktigt ut som de förväntas. Jag har inga testiklar och kan inte producera spermier och bli biologisk far på det sättet. Jag kan inte penetrera någon med min kroppsegna kuk. Jag vet inte hur det är att byta om i killarnas omklädningsrum eller använda en pissoar, och om någon frågar efter min komma ut-historia skiljer den sig från de flesta andra homosexuella eller bisexuella killars på några viktiga punkter.

För ett tag sedan var det en nätbekant som beskrev mig som ”biologisk man”, och jag var osäker på om han visste om min transsexualism då men kände mig lite smickrad. Jag vet inte vad jag egentligen lägger i ordet ”biologisk man”, men jag tror att jag är där nu, när mina hormonnivåer motsvarar vad som räknas som manliga. Än så länge är det långt kvar innan puberteten är över; jag har bara gått på testosteron i fem månader så det är mycket kvar att utforska.

Jag är inte längre en biologisk kvinna. Jag är fittfödd och fittförsedd, men inte fittidentifierad. Jag är en XX Boy, en transkille och en FtM. Jag har manliga hormonvärden och könsorgan som faktiskt numera stämmer ganska bra in på beskrivningen ”tvetydiga”. Med tiden kommer jag att bli helt steril. Jag är en kukperson, men en infertil sådan. En eunuck – och jag börjar känna att det är något jag kanske kan leva med.

Läs även andra bloggares åsikter om kön, könskorrigering, transsexualism, genus, könsidentitet, testosteron, hormoner, könsorgan, kukar, fittor, biologi, vård, komplex, sexualitet, läggning, normer, heterosexualitet, homosexualitet, bisexualitet, HBTQ, utanförskap, penisavund, komplex, utseende, självbild, självkänsla, eunuck, transition

Varning! Testosteron kan allvarligt skada din självömkan

Ett säkert tecken på att mina testosteronnivåer är nere på rimlig nivå igen: Jag har sett Shortbus och känner mig mer asexuell än någonsin. Den enda vätska som rinner till är tårar av skratt och sorg. En film som innehåller så många nakna kroppar, könsorgan och sexscener borde väl ge någon slags känsla, tycker man, men icke.

Den där hormonexplosionen jag upplevde förut där marken gungade, sömnen lyste med sin frånvaro och hud och hår tävlade i flottighet verkar ha lagt sig helt. Jag har för närvarande något som liknar fast mark under fötterna. Jag sover flera timmar varje dygn, och jag börjar få någon slags överblick. Hur länge det håller i sig har jag ingen aning om; jag är glad så länge det varar. Det är möjligt att spruta nummer tre – som jag ska ta ungefär vid årsskiftet – sätter balansen ur spel igen.

Det finns däremot en biverkning jag märkt efter andra sprutan, som jag inte hade efter första men som inte verkar tillhöra de som går över: Min självkänsla har skjutit i höjden och jag börjar snart se mig själv som inte bara mänsklig, utan tillochmed som en människa som är lika mycket värd som någon annan. Jämfört med hur min självkänsla har sett ut tidigare är skillnaden så stor att jag nästan tror att jag är manisk emellanåt. Jag går runt utan att känna ångest över hur värdelös jag är och har tappat min förmåga att självömka ordentligt – och jag börjar vänja mig vid det såpass att jag tror att det är helt normalt. Jag antar att det är en biverkning jag får leva med.

Läs även andra bloggares åsikter om könskorrigering, transsexualism, testosteron, hormoner, självkänsla, självbild, psykologi, identitet, puberteten, kroppen, känslor, utveckling, mognad, vård, sprutor, Nebido, Shortbus, asexualitet, sexualitet, film, kåthet, biverkningar