Transfober vet att män kan ha fitta

Att vara transfob är inte helt lätt. Att tro på två kön, endast två kön och att alla människor har ett och endast ett av dessa två kön blir onekligen komplicerat när man samtidigt försöker hålla på könsrollerna.

Jag tänker på de som tror sig veta att det inte går att ”byta kön”; i deras världsbild måste det vara självklart att småflickor drömmer om skäggväxt och att småpojkar sminkar sig, att män har fittavund och att kvinnor har basröst. Det ingår visserligen i min världsbild också, fast av helt andra skäl. Men den som hävdar att en person född med kuk inte kan vara kvinna måste rimligtvis erkänna att män kan ha fitta, eftersom de insisterar på att kalla postop-kvinnor för ”opererade män”. De måste också erkänna att det finns kvinnor med skägg och mörk röst och biffiga muskler.

För mig som ÄR en man med fitta – en medfödd fitta, ett medfött manskap och en ofrivillig transsexualism men ett medvetet valt liv som könskrigare – känns det bra att veta att transfoberna bekräftar min könsuppfattning. Könet sitter inte i vad man har mellan benen, eller i hur ens kropp ser ut i övrigt.

***

Lite inspirerat av kommentarerna till artiklarna om könskorrigeringar. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om transfobi, transsexualism, transpersoner, kön, genus, könsidentitet, könsuppfattning, tvåkönsmodellen, könsbyten, fördomar, cissexism, HBTQ, genus, könsroller, filosofi, queerteori, genuspanik, sexism, könsorgan, operationer, vård

Trans-boom: Fyra gånger fler könskorrigeringar på tolv år

Hittills i år har 60 personer ansökt om ändrad könstillhörighet hos Socialstyrelsens Rättsliga Råd, skriver DN. Ifjol var siffran 46, och då har det generellt sett gått upp väldigt kraftigt sedan 1990-talet. För tolv år sedan, 1997, var det bara 16 som ansökte, så visst är det en ökning.

På tolv år har ansökningarna nästan fyrdubblats. Det betyder däremot inte att vi blir fler transsexuella, utan förmodligen beror det på att folk vågar göra slag i saken ju öppnare samhället blir – och kanske också att folk får den vård de behöver i större utsträckning. Statistiken visar ju bara de som faktiskt har tagit sig fram till utredningen, fått börja i utredning, fått diagnosen Transsexualism, stått på hormoner i minst ett år och har totalt gått i utredning i minst två år.

Hur många som faktiskt behöver könskorrigering men ändå faller ifrån på vägen – som inte vågar söka utredning, som inte lyckas få en remiss till utredningen, som fastnat i utredningen för att de kanske inte är ”tillräckligt manliga” eller ”tillräckligt kvinnliga” eller för att de är queera eller inte behöver alla behandlingar som utredaren tycker ska ingå och Rättsliga Rådet kräver, som mår för dåligt psykiskt, som har en intersexuell diagnos (som faktiskt kan göra utredningen långdragen i vissa fall), eller som helt enkelt tar sitt liv – finns det av naturliga skäl ingen tillförlitlig statistik över.

En fyrdubbling av ansökningar på tolv år är en rejäl ökning, och jag talar av egen erfarenhet när jag säger att det måste betyda att fler får en chans att må bättre.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om transsexualism, könskorrigering, könsbyten, statistik, Socialstyrelsen, Rättsliga Rådet, HBTQ, kön, könsidentitet, genus, fördomar, cissexism, normer, heteronormen, transfobi, vård, behandling, könstillhörighet, öppenhet, tolerans

Definitionen av en man måste mutera med äggstockarna

Alla foster är flickor från början, händer det att folk säger. Det de menar är att alla foster har möjligheten att utveckla kvinnliga eller manliga drag, men för att det ska bli en pojke måste det till testosteron, och dessutom måste kroppen ha möjlighet att ta upp det ordentligt. Jag har alltid tyckt att det är en spännande tanke: Alla har vi förutsättningar för att få en snopp eller snippa, pung eller blygdläppar.

Däremot har jag aldrig hört någonting och skillnaderna och likheterna mellan äggstockar och testiklar – förrän nu. Ett forskarlag har upptäckt att en enda gen är det som styr om äggstockarna ska fortsätta fungera som äggstockar eller utvecklas till testiklar i möss. I vuxna djur alltså, inte i foster. Om man slår ut funktionen hos genen FOXL2 så kommer en annan gen att ta över och få äggstocken att utvecklas till en testikel och producera mer testosteron. De tillverkar inga spermier, men ändå.

Detta gäller som sagt var möss, och det finns inget som säger att det skulle vara lika enkelt på människor. Ändå är tanken fascinerande. Inte bara ur en rent praktisk synvinkel – tänk så behändigt om det gick att få ens egna äggstockar att producera de hormoner man behöver – utan även ur ett mer filosofiskt perspektiv.

Ett ”kvinnligt” yttre är förhandsvalet för foster; det som kroppen utvecklar ifall den inte styrs in i en annan inriktning. Ett ”kvinnligt” inre är däremot till viss del beroende av en enda gen, som om testiklar är ett slags förhandsval när det gäller inre könsorgan. Äggstockar och testiklar är så intimt förknippade med könstillhörighet att svenska lagstiftare vill definiera en man som en person som saknar äggstockar och en kvinna som en person som saknar testiklar, och kräva kastrering av alla som ansöker om ändrad könstillhörighet.

Att offra sina äggstockar eller testiklar på ett rostfritt fat i operationssalen har länge varit det yttersta beviset för att man verkligen är en man eller kvinna, att man har lidit av transsexualism och nu är botad och frisk. Den bilden har lyfts fram av läkare och journalister, ivrigt påhejade av en liten grupp före detta transsexuella med inflytande – men den tiden då det sågs som det enda möjliga är förhoppningsvis snart förbi. Människor har olika behov även om de har samma diagnos – och det här gör det uppenbarligen ännu viktigare att diskutera kastreringskravet.

Skillnaden mellan äggstockar och testiklar är en enda gen. Könsbarriären är inte tjockare än så.

Läs mer: Matt Kailey på The Examiner, Telegraph, Times, Science Daily, ABC Science, PinkNews, Rapporten som pdf. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om kön, könsorgan, äggstockar, testiklar, forskning, medicin, vård, genus, könsidentitet, intersexualism, transsexualism, djurförsök, möss, människor, kastrering, ägg, spermier, sexism, biologism, hormoner, testosteron, östrogen, könskorrigering, transsexualism, transpersoner, HBTQ, foster, barn, kastrering, operationer, politik, normer, könsnormer, cissexism, transfobi, heteronormen, könstillhörighetslagen

Hellre störd och stolt än tvångströja

För drygt en vecka sedan släppte RFSL Ungdom en rapport om HBT-ungdomars utsatthet. Resultatet var deprimerande i sig, men reaktionerna ännu tristare. Undersökningen heter ”Effekter av heteronormen” och det borde inte gå att misstolka vad det syftar på. Så vad skriver pingstkyrkliga Världen Idag om det? Jo, de sätter rubriken ”Ny studie: Gayvärlden en högriskmiljö”.

Jag har precis blivit intervjuad i en och en halv timme av en journaliststudent som skulle göra ett skolarbete om psykradikalism. Vi pratade om sambandet mellan psykradikalism och queerteori, om hur internet fungerar som en aktivistisk plattform, om varför det privata är politiskt – och om hur det är att vara öppen som psykfall och öppen som HBTQ-person. Jag tog upp rubriksättningen i Världen Idag som ett lysande exempel på hur människor tvingas in i… ja, vad? Medicinskåpet? Terapirummet, landstingssärken, dosetten, psykakuten? Vad ska man kalla den slags garderob som får människor att skämmas för sin hjärna, som gör att folk inte våga berätta att de har psykiska problem? Jag kunde inte komma på ett bra ord, men jag tror att jag har det nu: Tvångströjan.

Det är trångt och obekvämt i tvångströjan, och jag tror att den är ännu lite trängre om den är färgad i regnbågsmönster än om den är landstingsvit – just på grund av den inställningen som bland annat Världen Idag sprider. De syr in sömmarna med förstärkt tråd så att det ska vara ännu svårare att slå sig fri.

Störd och stolt!

Vi pratade vidare, och hen frågade vad jag vill se i framtiden. Jag svarade att jag vill se HBT-kompetens inom psykiatrin, psykradikalism inom HBT-rörelsen och överhuvudtaget att få igång en diskussion om frågorna. Det bästa sättet att hantera de som säger ”Vadå, byta kön?! Du är fan störd!” är att svara ”Åh, tack!”.

Alla är störda. Normala människor finns inte. Däremot är det oftast de som anstränger sig för att framstå som friska som är de som har de snävaste tvångströjorna, men det syns inte. De tvångströjorna är nämligen av fina märken, och döljer fästanordningen under ett lager av paljetter.

Jag ÄR störd, och jag är stolt. Inte över att jag är störd – för det har jag inte gjort något för att förtjäna – men över att jag kan hantera min stördhet utan att förneka den och projicera den på alla andra. Och min ”Störd och stolt”-tröja är så mycket bekvämare än någon tvångströja.

Lästips: DNs serie om att komma ut ur tvångströjan. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om psykradikalism, psykofobi, psykisk sjukdom, psykisk ohälsa, hälsa, fördomar, skuld, skam, psykologi, psykiatri, HBTQ, kön, genus, läggning, homofobi, transfobi, normer, fördomar, utsatthet, Världen Idag, tvångströjor, psykradikalism, intervjuer, bilder, transsexualism, aktivism, bloggar, bloggosfären, språk, störning, ord, transpersoner, könskorrigering, vård

Hej, jag är vegofil: Jag faller för veganer

Det började med att jag förklarade för Robin att jag inte vill hångla med köttätare. Jag har sagt det många gånger förut, men den här gången kändes det ännu mer självklart än innan. Tanken på vad de kan tänkas ha för matrester mellan tänderna är avtändande.

Kanske en timme senare sitter jag på huk och spejar in i nedersta hyllan i glasskåpet på affären. Sojaglass står på inköpslistan, och jag vill prova Tofuline Blåbär. Jag letar förgäves; de har bara jordgubb, vanilj och choklad. Så jag tar en vanilj och en jordgubb istället, och reser mig upp. Då ser jag henom.

Hen har bockskägg, och under en rödsvart mössa sticker dreadsen fram. I vanliga fall skulle jag antagligen inte lägga märka till en person som henom, men den här gången klickar något till i mig. Hen står nämligen längst in i hörnet och begrundar hyllan med fryst vegomat, och jag får för mig att hen tänker precis som jag brukar göra: Det är synd att den vegetariska färdigmaten domineras av Quorn och Hälsans Kök, och att det är ägg i de flesta produkter. Kanske är det inte alls det hen tänker, men det får mig att inse vad det är jag faller för.

Hej, jag är vegofil: Jag faller för veganer.

Läs även andra bloggares åsikter om veganism, veganer, vegetarianer, veganmat, vegetarisk mat, kött, köttätare, sojaglass, mat, Tofuline, Hälsans kök, Quorn, flirt, kärlek, läggning

En gång förförde jag honom – nu är han heterosexuell

I tio år var jag ihop med en man som sedan kom ut som heterosexuell. Det förhållandet var inget vidare, och det blev startskottet för min internaliserade heterofobi. Min bild av heterosexualitet blev väldigt komplicerad när jag hela tiden fick veta att det var normalt att känna som jag gjorde, för att vår relation var så vanlig. Det var som om heterosexualitet byggde på en ojämlik relation där ”båda” – för naturligtvis var man alltid bara två – var instängda i sina snäva könsroller och spelade charader, och att inga andra alternativ fanns för den som visade sig vara heterosexuell.

Ett tag efter att vi äntligen hade gjort slut kastade jag mig in i något nytt. Jag hade vad folk skulle kalla för ännu ett förhållande, men Sasha var relationsanarkist och lärde mig hur sånt fungerar. Det kändes som om det var precis det jag längtat efter i hela mitt liv, tills jag insåg att det nog inte var Sasha jag ville hångla med längre. Idag är vi ”vänner” - och han har kommit ut som heterosexuell.

Det sistnämnda fick mig att omvärdera min tidigare heterofobi rejält. Uppenbarligen finns det de som klarar av att leva med enbart olikkönade sexpartners och ändå känna att det fungerar och där alla verkar må bra och inte känner sig så hämmade av heteronormen som jag utgått ifrån att alla heterosexuella automatiskt måste känna. Sashas komma-ut-process har varit väldigt nyttig för mig, fast jag bara är åskådare.

Jag älskar honom för den han är: I första hand en nördig tönt och en töntig nörd. Att han numera säger att jag är äcklig för att jag är kille är mindre viktigt. En gång i tiden var han nitton och jag satt på tunnelbanan och skrek ”Herregud, jag har förfört en tonåring!” i chocktillstånd. Idag fyller han 22 år. Mitt favorithetero.

Grattis!

Läs även andra bloggares åsikter om heterosexualitet, heterofobi, HBTQ, heteronormen, fördomar, relationer, relationsanarki, vänner, vänskap, läggning, normer, kärlek, sexualitet, födelsedag, kön, genus, jämställdhet, könsroller, mansroller, kvinnoroller, sexism, komplex, rädsla

Bolltäcke, dildo, spikmatta – de tre substituten

Att vara närmare 30, sexuellt oerfaren, ovan vid att ha sexuella känslor och allmänt mentalt omogen, och så plötsligt komma på att sex kanske inte är en dum idé ändå – det är en knepig situation. Som såkallad vuxen förväntas man vara rutinerad och inte ha alltför mycket nojor. Och man förväntas veta vad man vill.

”Även nu, när jag börjar förstå att min sexualitet antagligen är här för att stanna, och jag får den frågan så blir jag helt ställd. Vad vill jag? Jag har ett bolltäcke, en dildo och en spikmatta, men jag vill ändå sova sked, bli kliad på ryggen och… ja, vad?”

Bolltäcke, dildo, spikmatta. Där outade jag visst de tre substituten för vad en monogam sexuell person skulle kalla ”ett förhållande”.

Läs även andra bloggares åsikter om spikmatta, bolltäcke, dildo, sexleksaker, sex, sexualitet, kärlek, relationer, monogami, partners, ensamhet, närhet, substitut, asexualitet

Ingen människa vill vara sjuk, och vill man det är man inte riktigt frisk

Inne på psykmottagningen finns den kvävande, sövande bedövande tryggheten i att vara sjukförklarad och sedd som en abnormitet. Det har skrivits hur mycket som helst om diagnoshysteri och sjukskrivningsepidemier, och det antas vara något negativt att ”vilja vara sjuk”. Ett val man gör för att vinna fördelar eller nedvärdera sig själv. Antingen är man lat, eller så är man bitter – eller så är man både och i en självuppfyllande profetia.

I världen utanför finns stressen att passera som normalstörd, stressen att inte passera som normalstörd, stressen att inte vara ute med sin stördhet, att vilja komma ut men inte veta hur man gör, att inte vilja komma ut men inte veta hur man ska låta bli, att vara osäker på om man vill komma ut, att vara tvungen att komma ut, att råka outa sig ofrivilligt, att bli outad mot sin vilja, att råka outa andra, att tvinga på andra sin outning, att försöka bedöma om man är ute eller inte, om man borde komma ut och vad det får för konsekvenser om man gör det respektive låter bli.

Psykiatrin är som en pridefestival för psykfall. Man behöver inte vara rädd för att bli outad – för det är man redan i samma sekund man kliver in på mottagningen. Den som kommer in direkt utifrån och inte är helt bekväm med tanken på att bli outad kommer att uppleva det som isande kallt därinne; den som kommer in genom den motsatta dörren tycker att det är svalt och skönt. Allt beror på vilken temperatur man kommer från innan, och hur mycket kläder man har på sig.

Ingen människa vill vara sjuk, säger folk, och sätter likhetstecken mellan lidande och sjukförklaring. Som om den som vill ha en diagnos på sina svårigheter väljer att gå in i lidande och utanförskap bara därför. Som om den som ber om hjälp gör det för att hen vill hålla sig kvar i hjälplöshet. Som det är ett sjukdomstecken i sig att be om en sjukförklaring.

Ingen människa vill vara sjuk, och vill man det är man inte riktigt frisk.

Inspirerat av Elin Grelsons debattartikel. Mer om utförsäkringar: 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om psykisk hälsa, psykisk ohälsa, psykisk sjukdom, psykologi, psykiatri, funktionshinder, sjukdom, diagnoser, NPF, ADHD, Aspergers syndrom, autism, komma ut, outning, normalstörda, fördomar, neurofobi, psykofobi, normer, sjukskrivning, vård, passivitet, institutionalisering, sjukskrivning, sjukförsäkringar, utförsäkringar, Försäkringskassan, politik, regeringen

En plan för att få ordning – borttappad

I en kvart letar jag. Irrar runt på jakt efter Den Viktiga Pärmen: En svart sak med blå rygg och texten ”Återhämtningsplan Immanuel” på. Det hör till när man har kontakt med både psykiatrin och socialpsykiatrin att ha möte en gång var tredje månad för att utvärdera och lägga upp en ny plan, och nu är det dags igen.

Störd och stolt!

Det var ett tag sedan sist, och jag har flyttat om så mycket hemma att jag måste leta länge innan jag kommer på vart den står. På vägen hittar jag min ”Störd och stolt”-tröja där den ligger i kökssoffan, fortfarande ostruken och därmed otvättad efter Pride. Jag hittar dessutom hatten jag hade då, och en spegel jag köpte i Falkenberg i somras, och ett tusenbitarspussel och en pärm jag letade efter igår och ett förstoringsglas och en tygkanin – och så till sist återhämtningspärmen, gömd under spikmattan bredvid en tom symaskinskartong i sovrummet.

Där pärmen gömde sig

Sista mötet var för nästan ett halvår sedan. Då skrev jag tydligen ”Vi städar tillsammans” som vad jag och boendestödet skulle göra tills nästa möte. Vi pratade mycket om hur viktigt det var att få allt att fungera när jag skulle börja plugga. Målet var ”Att få rutiner”. Jag har en känsla av att jag inte riktigt har nått dit.

Läs även andra bloggares åsikter om psykiatri, planering, boendestöd, psykologi, städning, ordning, kaos, stökighet, glömska, planering, NPF, ADHD, Aspergers syndrom, funktionshinder, struktur, återhämtningsplan

Otrohet är en tanke, inte en handling – en relationsanarkistisk tolkning

Det var intressant att få höra att folk inte uppfattar mig som relationsanarkist. Kanske är det inte riktigt en etikett som jag känner mig helt hemma med, men det är det som ligger närmast till hands för att beskriva mitt sätt att se på relationer. Jag känner inte riktigt att jag är bekväm med att prata om ”polyförhållanden”, och definitivt inte ”öppna förhållanden” eller ”swingers” och jag vet med säkerhet att jag inte är monogam, så då är väl relationsanarkist det som passar bäst.

För mig finns det ingen självklar gräns mellan olika relationer, och framförallt har jag svårt att förstå den där rangordningen där man förutsätts att ”välja” att antingen sätta ”vänner” eller ”partners” i första rummet. Detta ständiga sorterande och bedömande är bara för komplicerat. Jag har fullt upp med att försöka förstå vilken nivå jag ska lägga mig på: hur nära det är okej att vara utan att andra uppfattar mig som påflugen, och hur långt bort jag kan stå utan att uppfattas som kylig och avståndstagande. Att dessutom tvingas sortera in relationerna som vore de skruvar i en ask från Clas Ohlson är överkurs. Jag försöker ändå ibland, för att folk jag träffar ska förstå vad jag pratar om – och för att inte alla jag har en relation till är relationsanarkister själva.

Men jo, jag är väl någon slags relationsanarkist, och moral är A och O för mig. Att vara värd andras tillit – det är trohet för mig. Därför existerar även begreppet ”otrohet” i mitt medvetande.

En definition av trohet

Skulle du vilja vara med någon annan? Vill du? Ja, absolut, annars skulle jag inte ha frågat. Har du någon på gång? Jaså inte. Men vilken sorts skulle du vilja ha? Bara en tjej, vilken som helst? Okej, en ung tjej. Blond. Såklart. Det vet jag ju att du gillar. Hur skulle ni träffas då? Förlåt, var det för personligt? Nej, så bra. Vill du ha hjälp att hitta någon?

En definition av otrohet

Så det du sa var inte på riktigt? Att de hängde efter dig och flirtade – det var bara din fantasi? Egentligen brydde de sig knappt om dig alltså? Du låtsades bara för att du hoppades att jag skulle bli svartsjuk?

Det är inte självklart att det är otrohet att flirta med andra, hångla, ha sex och så vidare; det beror på vad man kommit överens om i relationen. Däremot är det – som jag ser det – alltid otrohet att försöka göra någon svartsjuk. Det är per definition ett svek – oavsett om man lyckas eller inte.

Mer om RA och otrohet: Alexander Alvina Chamberland, tv-bonden Janne, Mymlan, Niklas Hellgren, Nerd Life Deluxe, Isabelle Ståhl, Tanja Suhinina, Åsa Hellberg. Följetongen Tiger Woods påstådda otrohet, som triggade debatten: 1, 2, 3, 4, 5. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om trohet, otrohet, relationer, kärlek, vänskap, relationsanarki, känslor, svek, tillit, queerpraktik, sex, hångel, närhet

Alla killar låter som tjejer när de nyser

Först trodde jag att det var en kyrka, sedan ett slott, och så till sist förstod jag att det egentligen var en gammal tågstation vi var i. Det var mycket folk, och det verkade som om de flesta kände mig men jag kände nästan ingen. Jag var där med Simon och Sasha, men de skulle gå på toaletten, så jag fick vänta själv.

I myllret dök det upp ett och annat välbekant ansikte. En kille jag kände igen från Facebook, men vars namn jag inte mindes. En tjej som tidigare under dagen hade kramat mig som om vi var bästa vänner utan att jag ens hade vågat fråga vem hon var. Och så kom han: Finn.

Allra första gången jag mötte Finn insåg jag att det där med att passera som kille betyder olika saker beroende på vem man möter. Det var allra första dagen på min allra första pridefestival, och jag var livrädd för folkmassorna och samtidigt överlycklig att vara där. För första gången på fyra år var jag omgiven av folkmassor, och jag grubblade över hur jag skulle göra för att passera som kille. Jag hade bara tänkt på mitt yttre, men när jag träffade Finn insåg jag att i hans värld var det faktiskt helt oväsentligt vad jag hade för frisyr och om min binder satt tillräckligt tätt över bröstkorgen. Han såg ju inte. Därför drog jag slutsatsen att det var min röst som fick honom att slinta med tungan och säga ”hon”. Jag dömde honom inte, precis som jag aldrig dömer någon för det. Det var bara att konstatera att jag inte passerade, som vanligt.

Det var något år sedan vi pratades vid nu, och jag visste inte om han skulle känna igen min röst. Fast jag gärna ville att han skulle minnas mig hoppades jag att han skulle höra skillnaden, och säga ”Men Immanuel, vilken mörk röst du har fått!”. Innan jag hann öppna munnen för att hälsa nös hans ledsagare. Nysningen triggade mig, så jag nös jag med. Ledsagaren såg ut lite som Buck Angel: Biffig och flintskallig med skägg och tatueringar. Finn skrattade och sa ”alla killar låter som tjejer när de nyser”.

Jag rösttränade en del igår och upptäckte att det faktiskt går lite bättre. Jag börjar kunna lägga ner rösten lite mer, även om jag fortfarande låter hes. Kanske är det därför jag noterade det igår att folk som vet men har haft svårt att komma ihåg det, har lättare för att säga ”han” om mig nu. Då kom jag att tänka på de två personer jag känner som garanterat inte dömer människor efter utseendet, eftersom de inte ser: Marie och Finn. Jag funderade över om de – som inte låter sitt omdöme påverkas av min fysiska förändring i övrigt – skulle uppfatta skillnaden som större eller mindre än de seende jag känner. Jag gissade att de skulle tycka att skillnaden var tydlig.

Att det blev Finn som dök upp i drömmen och inte Marie gissar jag beror på att Marie pratar jag med så ofta, och jag har glömt att hon faktiskt inte hör min röst då. Dessutom – och jag hatar att behöva säga det här – så är Marie tjej. Jag har fortfarande den där fixeringen vid att söka andra mäns acceptans.

Men visst stämmer det: Alla människor, oavsett kön, nyser i falsett. Jag borde sluta fundera så mycket över hur andra ser – eller hör – mig och försöka leva mer istället.

Läs även andra bloggares åsikter om rösten, manlighet, komplex, nojor, vänner, könskorrigering, transsexualism, målbrottet, puberteten, hormoner, testosteron, utseende, ytlighet, röstträning, transition, kön, genus, könsidentitet, drömmar, drömtydning, Buck Angel, nysningar, komplex, synskadade, acceptans

Dagens tips för att rädda världen: Julglass

Julglass

Onsdagskväll betyder efterrätt, och eftersom jag har lite problem att tugga efter tandläkaren fick det bli glass – julglass. Sojaglass från Tofuline är godare än mjölkglass, och mer klimatsmart eftersom man äter sojan direkt istället för att mata kossor med den.

Julglass

• Sojavaniljglass
• Veganska pepparkakor (se upp för tex. smör)
• Cashewnötter (gärna saltade) eller andra nötter man gillar
• Vegansk chokladsås (se upp för tex. mjölkpulver)

Det är enkelt: Man skopar upp glass, smular över pepparkakor, strör över nötter och ringlar över chokladsås. Jag gillar att ha salta nötter i glassen, men så har jag väl lite udda smak.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om glass, veganism, veganmat, bilder, recept, pepparkakor, julmat, efterrätter, Tofuline, sojaglass, nötter, choklad, mat, matlagning, miljö, politik, klimatet, jul, julmat

Orala övningar som ur en tafflig porrnovell

I nästan en timme låg jag och penetrerades med massor av surrande, vibrerande föremål. Ibland gjorde det fruktansvärt ont, och jag önskar att jag hade kunnat säga att det var skönt ont, men det var det inte. Ändå var han så inkännande och försiktig. Den stora finalen återstår dessutom, så det kommer en fortsättning.

Rotfyllning.

Jag försökte associera fritt runt ordet för att komma på något trevligare, men det enda jag fick upp i huvudet var att det lät som hämtat ur en taffligt skriven porrnovell. Jag är nog helt enkelt inte stereotypt bögig nog för att uppskatta att få avlånga saker instoppade i munnen.

Läs även andra bloggares åsikter om tandläkare, tandvård, rotfyllning, tänder, porr, porrnoveller, sex, sexualitet, associationer, tandläkarskräck, smärta, fördomar, stereotyper, bögar, oralsex

Stinker rosa – eller våra fördomar om färgerna?

De perfekta familjeförhållandena måste vara att ha syskonbarn: Man behöver inte uppfostra några ungar själv, men får ändå en ursäkt att gå i leksaksaffärer ett par gånger om året. Årets första julklappsrunda gav faktiskt leksaksaffärerna godkänt – vilket kan bero på att jag höll mig undan både de ”rosa” och de ”grönsvarta” avdelningarna.

Leksaksmotorsågar, finns i grönt och orange. Inte könssegregerat.

Några tjejer i England har startat ett upprop som de kallar ”PinkStinks”, som vänder sig emot ”the culture of pink” som tar över småflickors liv. Om man läser artikeln i Aftonbladet får man lätt bilden av att det handlar om färgen i sig, men det är alltså inte det som är grejen utan hela kvinnlig-hetsen – och den påverkan på tjejers självkänsla de utgår ifrån att den för med sig.

Så nej, det handlar inte om att rosa i sig är en farlig färg, men däremot tycker jag att begreppet ”rosa kultur” är träffande. Den är mycket tydligare i England än i Sverige, och det handlar väldigt mycket om utseende. Jag tror inte riktigt att det går att översätta det till svenska förhållanden rakt av, nämligen. I Sverige är rosa framförallt en färg, om än en ”kvinnlig” sådan. I Storbritannien är rosa en färg som oftast signalerar att något är opraktiskt och ytligt.

Rosa prinsessor och röda bilar på målarlådor. Könssegregerat.

Jag tog bilden ovan på en bokhandel i Gävle, och det var ett av de tydligaste exemplena på när det ställs upp två roller att välja mellan. Det finns en rosa och en rödgrå målarlåda: Den ena med prinsessor på kartongen, och den andra med bilar. Målarlådor är annars inte såna leksaker som är kända för att vara könsstereotypa – tvärtom. Att skapa fritt och måla och rita brukar anses vara något som är okej för alla barn, även i de mest könskonservativa miljöer, och därför brukar de göras så könsneutrala som möjligt. I alla fall var det så när jag var liten.

Det handlar inte om att rosa är en farlig färg, utan om att rosa används som en signal för att dressera småflickor in i skön-hets och kvinnlig-hets. Om varenda barnklädesaffär och leksaksaffär är segregerade i två olika avdelningar, där det i bästa fall finns en ”killig” och en ”tjejig” variant av samma vara – då har man inte mycket till valmöjlighet. Jag tycker att det är synd att en så fin färg som rosa missbrukas som den gör och associeras med svaghet och osjälvständighet. För vad är det som säger att rosa inte hade varit en passande färg på en leksaksmotorsåg?

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om kön, genus, könsroller, jämställdhet, skönhet, ideal, manligt, kvinnligt, utseende, ytlighet, England, Storbritannien, Sverige, feminism, Pinkstinks, rosa, färger, fördomar, normer, barn, leksaker, kläder, presenter, julklappar, affärer, bilder

Heterosexuell hånar äktenskapet på eBay

Frustrationen över att New York röstade ner könsneutrala äktenskap fick komikern Jamie Frevele att ta till drastiska åtgärder. Hon är själv heterosexuell cisperson* och har därmed rätt att gifta sig – men det vill hon inte, och hon är antagligen less på att få höra att samkönade äktenskap skulle vara ett hot mot heterosexuella. Därför säljer hon sin rätt att ingå äktenskap på eBay. Hon skriver:

”Lägg ett bud nu och du kan få mitt överlägset underbara privilegium och juridiska rättighet att gifta dig hur många gånger som helst på en klassisk plats som den på bilden [bild på typiskt "Wedding Chapel" i Las Vegas]. Du behöver inte känna personen, du behöver inte tycka om henom, behöver du inte tänka igenom ditt beslut att gifta sig eller något – du kan bara göra det! Eftersom du kan! Kom igen, det är coolt att gifta sig, och tänk på de bilder du sedan måste visa folk som tycker att hen inte är bra för dig – som de säkert har rätt i! Men, gud förbjude, du får INTE gifta dig med någon av samma kön eftersom det skulle vara ett hån mot äktenskapet som institution.”

Jamie Freveles äktenskapsrätt på eBay

Efter en vecka ligger budgivningen på $265, och pengarna kommer att gå till The Point Foundation, som stöttar studenter som blir diskriminerade på grund av sin sexuella läggning, sin könsidentitet eller sitt könsuttryck.

Det här bevisar min teori om att även heterosexuella kan vara väldigt duktiga på att håna äktenskapet som institution – och sånt vill jag gärna se mer av.

***

*) Cisperson=icke-transperson.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Jamie Frevele, HBTQ, homosexualitet, heterosexualitet, bisexualitet, kön, genus, könsidentitet, transpersoner, äktenskap, könsneutrala äktenskap, bröllop, kärlek, relationer, politik, USA, New York, humor, eBay, läggning, könsidentitet, lagar, förbud, homofobi, transfobi, heteronormen

Tant Röd är störtad! Livmoderns diktatur är avskaffad!

Tant Röd har flyttat ut. Jag har för säkerhets skull väntat med att kungöra den sensationella nyheten ifall det skulle visa sig vara falskt alarm, men jag är väldigt säker nu.

Det har gått 43 dagar sedan hon senast gjorde anspråk på min kropp, och sedan dess har hon inte hört av sig. Jag hade lite magknip för drygt en vecka sedan, men det hände inget mer. Mina äggstockar kanske inte har slutat producera ägg – sånt kan ta längre tid – men det spelar mindre roll. Huvudsaken är att blodbadet upphört.

Efter drygt fem månader på testosteron har jag vant mig vid tanken på att inte längre behöva ta en paus från världen i två dagar närhelst Tant Röd behagar dyka upp, och nu har hon försvunnit helt.

Jag är inte längre slav under min livmoders diktatur. Min kropp har slutat gå i cirklar och rör sig istället framåt.

Läs även andra bloggares åsikter om mens, transition, puberteten, testosteron, hormoner, vård, könskorrigering, transsexualism, livmoder, äggstockar, medicin, mensvärk

Friheten att ta ansvar

I taket hängde kristallkronan.

Släckt.

Färgerna syntes inte i mörkret.

Känslor jag inte trodde fanns.

Tankar jag inte tänkt på år och dag.

Ett svart hål jag inte räknat med.

Jag ville skrika.

Jag ville svära och förbanna.

Jag ville protestera.

Istället låg jag bara där

Med tårar som rann ner längs var sin kind.

Händerna höll fast i den lösa huden på magen

Som om jag var rädd att gå i bitar om jag släppte

När jag i själva verket var rädd att slå sönder mig själv.

Skam över att inte kunna säga ifrån.

Skuld över att inte förmå mig själv att ens försöka kommunicera igen.

Känslan av att inte vara på riktigt.

Alla säger att jag måste lära mig att ta ansvar

- men ingen berättar vad ansvar betyder.

Jag somnar och drömmer att jag träffar någon okänd men ändå bekant person.

Hen frågar om jag trivs med mitt jobb.

Jag börjar skratta.

När jag vaknar förstår jag vad ansvar är:

Att sluta ta hand om de vars jobb är att ta hand om mig.

Läs även andra bloggares åsikter om ångest, depression, mörker, vård, stöd, konflikter, psykisk ohälsa, ansvar, självständighet, relationer, drömmar, jobb, kommunikation, sociala svårigheter, Aspergers syndrom, NPF

Ofullkomlighet är en konstform

Hur gör jag för att få ihop livspusslet?

*rått skratt*

Inte alls. Jag har nämligen slutat anstränga mig.

För drygt en månad sedan sände kanal 5 den där Fråga Olle-dokumentären i repris, och jag fick komplimanger för hur fint jag har det hemma. Det är inte riktigt så det ser ut nu, kan jag meddela. Jag sköter mina studier, och det är viktigt för mig. Jag håller kontakten med mina vänner och min familj, betalar räkningar och ser till att få de allra viktigaste sakerna fixade. Resten får vänta tills jag får mina dampryck, så då är det tur att jag bor själv. Mindre tur är att jag inte har någon butler. Jag har visserligen boendestödjare som hjälper mig med olika saker ett par timmar i veckan, men det var ett tag sedan vi hann med något hushållsarbete så det har jag fått klara helt själv de senaste månaderna.

Resultatet ser du i bildspelet nedan – som inte rekommenderas för lättäcklade och mögelfobiker. En helt vanlig decembertisdag, oretuscherad.

Mitt overkliga arbetsrum

Där pärmen gömde sig

Riktigt såhär illa brukar det inte se ut hemma hos mig, men det händer. Det här är resultatet av en period av hårda studier, riklig social träning utanför hemmet – och december i största allmänhet. Stökigheten är permanent, men att det är skitigt är en annan sak. Det brukar inte ligga mögliga matrester i vasken. Det är nämligen där gränsen går för mig mellan det som kan passera som bohemiskt slackerliv och ren sanitär olägenhet: Vid bakterier, förruttnelse och mögel. Dammdinosaurier och intorkade matrester är inte så farligt jämfört med en grönpälsad clementin.

Någonstans mellan Feng Shui och Zen hittade jag ett begrepp som säkert var tänkt att man skulle tolka på ett helt annat sätt än vad jag gör, men som betydde att man skulle värdesätta det ofullkomliga: Wabi-sabi. Så det är min livsfilosofi, eftersom jag är expert på ofullkomlighet.

Jag har lärt mig att leva med mitt kaos, vilket behövs mer än någonsin nu när jag pluggar och alltså har ännu mindre tid och energi till att få saker gjorda. Om jag skulle tvingats jobba heltid hade jag definitivt inte fått mycket gjort hemma alls, utan fått se allt förfalla fullständigt. Vid sidan av ökad ohälsa tror jag att det kommer att bli tydligt när folk blir utförsäkrade: De som tvingas delta i sysselsättningsprogram som är för jobbiga kommer förmodligen att få ännu svårare att orka med det de knappt fixat förut heller. Om man har en begränsad mängd energi och måste välja mellan att ta sig till arbetsförmedlingen för att inte bli av med pengarna, eller att orka hålla en miniminivå av hygien hemma så vet i alla fall jag vad jag skulle välja. Lortsverige är på väg tillbaka. Jag vet precis hur det är att välja mellan att orka bre ett par mackor att äta och att orka ta sig till soc; att välja mellan att fylla i de där papperna som behövs varje månad eller att städa toaletten innan den gror igen fullkomligt. Jag vet. Jag har varit där, och jag gör nästan vadsomhelst för att inte hamna där igen.

Nu har jag turen att få plugga på kvartsfart som en slags inofficiell arbetsträning, och då har jag lärt mig att prioritera. Om jag får i mig två mål mat om dagen och minst fyra timmars sömn varje dygn, går utanför dörren minst en gång i veckan, fixar det som behövs för att få in mina pengar, betalar mina räkningar, håller bananflugorna i schack under sommarsäsongen och hygienen på den nivån att jag inte behöver vara rädd för att bli vräkt – så är allt annat bonus. Jag klarar det, för jag har min trygghet ett tag till.

Att stå ut med att vara ofullkomlig är en konst. Man skulle kunna säga att jag tränar på det varje dag.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om sjukdom, funktionshinder, livspussel, stress, städning, ordning, kaos, hemmet, inredning, hygien, skit, soc, sjukförsäkringar, utförsäkringar, Försäkringskassan, fattigdom, ångest, oro, hälsa, smuts, arbetsmarknad, energi, trötthet, bilder, Feng shui, Zen, Wabi-sabi, ofullkomlighet, psykisk sjukdom, stöd, hjälp, vård, studier

De som VILL ha sex med mig är så konstiga att jag är glad att de inte är fler

Otrogna män som inte vill att frun ska få veta – av omtanke om hennes känslor, heterokillar med fittskräck som var ute efter en ”hemmatransa” dvs. en kukperson i nylonstrumpor – de säger ”kille”, men är noga med att de själva är heterosexuella, kukfödda bögar som tror att FTM är ungefär som SLM*, gubbar som har ”är du opererad?” som inledningsfras, killar som frågar efter storlek och inte fattar vad jag menar när jag svarar att min kuk kommer i vilken storlek, färg eller form de vill, utan tror att jag driver med dem och blir sura…

Man kan bli asexuell för mindre. Immanuel till Robin, två bittra bögar emellan:

”Jag tycker på sätt och vis att det är rätt lyxigt att ständigt bli ratad. De som VILL ha sex med mig är nämligen så konstiga att jag är glad att de inte är fler”

För en gångs skull menar jag inget odelat positivt med ”konstiga”.

***

*) FTM=Female To Male=Tex. killar födda i tjejkropp och kvinnliga transvestiter. SLM=Scandinavian Leather Men=Fetischbögklubb. Inte riktigt samma sak.

Läs även andra bloggares åsikter om sex, kukar, könsorgan, HBTQ, sexualitet, läggning, kön, könsidentitet, transsexualism, könskorrigering, okunskap, transpersoner, könsnormer

Psykfallsnormen vs. att vara så jobbig som det bara går

Jag ser klippet med Sahar i Stockholm som inte kan gå ut på en hel vecka för att de reparerar hissen där hon bor, och jag läser Devins blogg om en liknande situation i en stad många mil längre norrut. Hen försökte få hyresreducering eftersom hen inte kunnat bo i lägenheten under hissrenoveringen, och fick svaret från hyresvärden:

”Ja, om jag varit handikappad hade jag då inte haft några problem med att stanna i lägenheten ett par dagar.”

Jag sluter mig till att hyresvärden inte räknar sig själv som ”handikappad”, eftersom jag gissar att hen utgår ifrån att ”handikappade” inte har jobb eller skolor att gå till eller uppdrag att sköta eller något annat som behöver göras.

Fördomarna om att ”handikappade” bara sitter hemma hela dagarna och inte har något för sig verkar vara seglivade. Själv kan jag inte låta bli att jämföra med hur man som psykfall faktiskt förväntas vara sjukskriven och utan socialt umgänge. Alla var överens om att det inte var bra, men ändå fick det mig att komma lite närmare psykfallsnormen. Man var till exempel inte lika besvärlig om man inte längre kunde skylla på att man behövde sin hjärna för att plugga, utan blev lättare att truga i mediciner.

Jag var onormal när jag pluggade och var aktiv i olika grupper, men sedan blev jag ett normalt psykfall när jag blev sjukskriven och isolerad. Jag påstår inte att jag hade kunnat plugga eller jobba då; det finns en anledning till varför jag varit borta i fem år. Jag behövde en paus från skolan dessutom, för att fortsätta som jag gjorde då – jag pluggade 100 timmar i veckan – var ohållbart. Det var rätt att sjukskriva mig, men jag önskar att det inte hade behövts fem år för mig att hitta tillbaka.

Ett stort hinder på vägen har varit just den där känslan av att vara till besvär. Om jag ska ut i arbete behöver jag nämligen lära mig att ta plats först, och kräva saker och vara jobbig. Jag behöver ingen hiss för att ta mig till jobbet om det finns trappor, men däremot behöver jag en trygg miljö med arbetsuppgifter som matchar det jag är bra på, och som inte kräver för mycket.

Som funkis är man jobbig om man lever på bidrag och är passiv, men man är ännu jobbigare om man deltar i samhället. Själv vill jag gärna vara så jobbig som det bara går – men ”utförsäkrad utan rehabilitering och utan att få veta vad som väntar” är inte en synonym till ”trygg”.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om handikapp, funktionshinder, tillgänglighet, diskriminering, fördomar, normer, psykisk ohälsa, sjukskrivning, utförsäkringar, Försäkringskassan, sjukdom, psykiatri, rehabilitering, chockrehabilitering

Jag passerar kanske inte som kille, men

Jag passerar kanske inte som kille, men

Originally uploaded by trollhare

Jag passerar kanske inte som kille, men som några år yngre än vad jag är. Sedan jag började raka mig frågar busschauffören alltid om jag är ungdom eller vuxen.

Alla män är potentiella varulvar

Det började med ett mystiskt litet ärr på sidan av midjan, men jag tänkte att jag kanske bara kliat lite för hårt. I förrgår upptäckte jag ett märkligt rött streck vid halsen, ungefär vid nyckelbenet, och tänkte att jag måste ha slintat med rakhyveln, även om jag inte mindes att jag någonsin rakat mig så långt ner. Igårkväll upptäckte jag ett märke på benet, men drog slutsatsen att jag gått in i något. Sedan kände jag ett mystiskt märke på kinden, och försökte tänka att det var rakhyveln där med. Men så såg jag mig i spegeln och upptäckte att jag hade liknande märken på näsan, upp mot ögat. Jag är väldigt säker på att jag aldrig har satt rakhyveln där.

Jag kliar mig för hårt i sömnen, var min första tanke. Kanske är jag stressad och klöser mig, men på skämt skrev jag en tweet om att jag kanske är varulv eller har ”nån exotisk hudparasit som kan göra mig känd”. Sedan gick jag och la mig och kom på att märkena dök upp strax efter fullmåne. Idag fick jag kommentaren att jag borde vara uppmärksam på om jag får päls och huggtänder.

Jag har ju redan päls; den växer så det knakar. Att jag vaknar med tandvärk kanske inte är för att jag gnisslar utan för att jag har tuggat människokött under natten, eller för att mina tänder håller på att mutera till huggtänder. Och att jag har klösmärken beror såklart på att mina stackars offer försöker försvara sig.

Jag är en varulv – en vegansk varulv. Vilken morgon som helst vaknar jag med trådar av någons kläder i munnen, eller med blodstänk i ansiktet. Även om det inte har hänt än så är det bara en tidsfråga, och det måste vara testosteronet som gjort mig såhär. Det måste också vara därför jag känner att jag är lugnare än förut när jag är vaken; jag tar såklart ut alla mina aggressioner om natten.

När folk berättar hur otroligt personlighetsförändrad man blir av testosteron syftar de nog på att alla män är potentiella varulvar.

Läs även andra bloggares åsikter om testosteron, hormoner, transition, transsexualism, könskorrigering, varulvar, hår, päls, kroppshår, kropp, förändring, humör, stress, sömn, utslag, ärr

Rätten till livshjälp

Jag har en vän som heter Birgitta. En dag för några veckor sedan var jag nära att förlora henne; det var vi alla. Jag satt i en annan del av landet och kände mig maktlös. Försökte ringa, men kom inte fram. Upptaget. Det måste vara ett bra tecken, tänkte jag, och hoppades. Och började skriva små kärleksförklaringar på Twitter. Jag hoppades att min kärlek skulle om inte kunna dra henne ut ur skuggorna så åtminstone få henne att vänta med att gå in i det definitiva mörkret.

Jag förlorade henne inte. Hon finns kvar, hon lever och andas. Nätt och jämt. För även om jag ser hur mycket kamplust som pyr under ytan vet jag varför himlen ser så nattsvart ut från hennes horisont. Jag är så glad att hon fortfarande finns, att de hittade henne i tid – och jag är rent ut sagt förbannad på de som jag vet har försatt henne i den situationen.

Att leva i en djup depression är verkligen ingen dans på rosor. Att leva i en djup depression och räkna dagarna tills ens inkomst tas ifrån en och man blir utförsäkrad – inte för att man anses vara frisk, utan för att man har varit sjuk för länge – det är tortyr. Om två veckor får en grupp människor sin sista utbetalning från Försäkringskassan. En liten del av dem kanske klarar sig ändå; andra har inte en chans. Det är möjligt att en del av dem skulle kunna komma tillbaka om de fick rätt stöd, men det enda som erbjuds verkar vara chockrehabilitering.

De veckor som har gått sedan Birgitta försökte ta sitt liv har jag gråtit, skrikit och stampat i golvet av ilska. Jag har svurit, smitt planer och… inget har blivit av. Jag vet inte vart jag ska rikta min energi. Än så länge har inga berättelser om konkreta samband mellan utförsäkringar och fullbordade självmord dykt upp, men jag är rädd att det bara är en fråga om tid. Jag vet hur jag själv har känt ångesten krypa i kroppen när Försäkringskassan vill ha ett till intyg för att de inte tycker att det gamla är tydligt nog. Jag försöker förtränga det faktum att oavsett vilka som vinner valet nästa höst kommer jag att vakna två dagar senare och vara utförsäkrad; det är statens 30-årspresent till mig. Då måste jag kunna försörja mig själv.

Att välja att avsluta sitt liv är inte modigt, och jag vill inte se några martyrer – men jag är rädd att det är dit vi är på väg. Själv tänker jag inte ge upp. Inte en chans. Jag vet inte hur, men jag tänker slåss för rätten till livshjälp – och rätten att slippa chockrehabilitering.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om sjukersättning, sjukskrivning, aktivitetsersättning, sjukförsäkring, Försäkringskassan, pengar, sjukdom, funktionshinder, ADHD, Borderline, diagnoser, intyp, politik, vård, stöd, rehabilitering, självmord, självmordsförsök, självmordstankar, nyår, 2010, val, utförsäkringar, regeringen, Christina Husmark Pehrsson

Propplösning i brist på problemlösning: Fördelar med social fobi

Det var en eftermiddag i september eller oktober eller så, som jag stod och tittade på kokosmjölk inne på Willys och försökte bestämma mig för om jag skulle köpa den eller inte. Jag var trött eftersom mina hörlurar var trasiga, så jag kunde inte stänga ute alla ljud med musik. Plötsligt hör jag en röst bredvid mig som säger något om att kokosmjölk är så dyrt här. Jag tittar upp och ser någon som jag uppfattar som en man i 30-årsåldern. Han plockar upp en burk, och fortsätter prata. Han säger något om att den kostar mycket mindre på ”invandraraffärer”, men han tittar inte på mig och inte på någon annan heller. Det verkar inte som om han handlar i sällskap med någon, och han talar för högt och tydligt för att det skulle kunna vara att han bara pratar för sig själv.

Jag är så rädd att göra bort mig att jag bara kraxar ur mig ett ”Jaså?” och går därifrån och ställer mig och tittar på kryddhyllan ett par meter längre bort i samma gång. När jag står där och låtsas leta efter något, och skäms för att jag inte fixar att småprata med någon jag antar att jag inte känner i en affär om någonting så vardagligt som priserna på kokosmjölk, fastnar min blick på bikarbonat. Ja. Självklart. Jag låtsas att jag letar efter bikarbonat, tänker jag. Det är därför jag står och stirrar in i kryddhyllan som den idiot jag är i säkert flera minuter. Jag rycker åt mig två påsar och går därifrån.

Sedan irrar jag runt någon timme till för att vara säker på att slippa möta honom igen i kassan. Inte för att jag är rädd att han ska tilltala mig igen – han verkade fullkomligt normalstörd till skillnad från mig – utan för att jag är rädd att om jag ser honom kommer jag att rodna och fumla och tappa bort mig. Vid det här laget är jag medveten om att jag dessutom handlat precis tvärtemot vad min psykolog och jag har kommit överens om: Att ta itu med problemen istället för att försöka undvika dem. Påsarna symboliserar redan där och då mitt sätt att fly från sociala situationer, och när jag kommer hem gömmer jag påsarna längst in i skåpet. Där står de för att jag inte ska bli påmind om hur feg jag är som inte fixar att bli tvångskonverserad i mataffären. Tills idag.

Idag försökte jag lösa en propp i handfatet i badrummet genom att ignorera den, men det fungerade inte. Då provade jag att hälla i en påse bikarbonat och lika mycket salt och spola hett vatten. Det fungerar ofta, men inte alltid. Den här gången gick det inte. Jag skulle bli tvungen att skruva isär vattenlåset för att pilla ut vad jag antar är flottiga hårbollar som fastnat. För den som aldrig provat på det kan jag meddela att det visserligen inte är svårt, men äckligt. Bortsett från att man måste gräva ut gegget med händerna så stinker det i hela badrummet i säkert ett dygn efteråt. Det är verkligen inget jag gör om jag inte absolut måste.

Jag funderade en stund, och bestämde mig för att eftersom jag faktiskt har väldigt gott om både bikarbonat och salt så kunde jag ge det ett till försök. En av de där skämmiga påsarna öppnades och jag hällde ner både det och saltet och spolade med det hetaste vatten jag kunde få till. Blurp sa det, så löstes proppen upp.

Sens moral: Social fobi kan ibland vara en fördel. Synd bara att fördelningen av fördelarna sker så slumpmässigt.

Läs även andra bloggares åsikter om social fobi, propplösning, bikarbonat, problemlösning, psykologi, KBT, rädsla, skuld, skam, känslor, ångest, sociala svårigheter, Aspergers syndrom, mindfulness, säkerhetsbeteenden, städning, handling

Dyskalkyli och dålig tidsuppfattning – ett recept för effektivitet

Det finns nackdelar med att ha dålig tidsuppfattning och dessutom tydliga drag av dyskalkyli, men ibland finns det riktigt bra saker med det också – som idag.

Jag satt och nojade mig över allt jag måste fixa nästa vecka: Imorgon är det bara två veckor kvar till julafton och jag har inte gjort någonting. Inga julklappar är fixade, inga julkort är pysslade, ingenting är städat, pyntat, tvättat… Stress stress stress.

Då tittar jag lite närmare i kalendern och upptäcker att det inte alls är den nionde. Det är bara den sjätte december. Helt plötsligt förstår jag varför det bara såldes bröd som var bakat den fjärde när jag var och handlade igår. Visserligen var det lördagseftermiddag, men att sälja bröd som är fyra dagar gammalt?!

Brödet var alltså bara en dag gammalt, men jag har gått i flera dagar med en inre kalender som visar tre dagar fel. Jag har alltså misstagit 2 för 5, 4 för 7 och 6 för 9, som jag brukar. Det händer ganska ofta, och nu har jag äntligen fattat vart tiden har tagit vägen: Det var bara jag som gått händelserna i förväg.

Jag har plötsligt fått tre bonusdagar; hela 72 timmar mer än vad jag hade förväntat mig. Jag ligger inte bara i fas med planeringen – jag är tillochmed lite före schemat. Min allmänna förvirring inför siffror och tid gör mig ibland väldigt effektiv.

Läs även andra bloggares åsikter om tid, tidsuppfattning, dyskalkyli, siffror, sifferblindhet, förvirring, glömska, ADHD, NPF, Aspergers syndrom, stress, jul, julstress, städning, psykologi, julklappar, julkort