Jag har gått från att hålla politiken i mitt huvud till att bära den i min kropp

Om jag ska läsa en bok i pappersformat gör jag det helst naken – det är nämligen skönast att läsa i badkaret. I en och en halv timme plöjde jag en bok av Michel Foucault om sexualmoral i det antika Grekland och heteronormativitet i 1900-talets Europa. Sedan låg jag kvar och funderade över det här med kroppar, och mindes artikeln jag läst precis innan om shariakravet på skäggväxt hos män, och om det såkallade perfekta kvinnoansiktets geometri, och varför folk hakar upp sig på sånt. Jag funderade över hur män som av olika anledningar inte kan odla skägg gör om det är lag på att ha det, och hur det är att växa upp med ett intersexuellt tillstånd i en kultur där könsgränsen markeras med en berlinmur. Det ledde mig in på hur jag egentligen känner inför att vara politisk genom min blotta existens och uppenbarelse.

En veckas skäggstubb

Jag blir allt oftare förkroppsligad som transperson ju längre jag kommer i min könskorrigering. Det är något jag upplever mer och mer, i takt med att min identitet som eunuck har blivit tydligare på sistone. Min kropp har förändrats så mycket fysiskt under testosteronbehandlingen att det inte längre alltid är självklart för omvärlden att ögonblickligen sortera mig som tjej, och med det kommer nya erfarenheter. Förr i tiden såg jag det möjligen som en politisk handling att outa mig själv som kille och som transsexuell, och även som en politisk handling från andras sida att relatera till och hantera mitt outande. På den tiden var det mest teori; folk jag kände kunde lugnt fortsätta att se mig som tjej även om de försökte lära sig pronomen och namn, och folk jag inte kände kunde fortsätta vara ovetandes.

Idag är jag mer av ett mellanting, fysiskt sett, och därmed lite besvärligare för omgivningen. Jag är mellantingligad och aningen mer svårbestämbar än förut, i synnerhet om jag är orakad. Jag tror att ifall jag klippte håret kort, skaffade stereotypt manliga kläder och övade in ett typiskt manligt kroppsspråk och kämpade ännu mer med rösten så skulle jag passera som kille. Jag är inte säker, men det är möjligt att det skulle fungera. Ändå gör jag det inte, för det finns saker jag värderar högre än att passera – att vara mig själv, till exempel.

Många andra transsexuella skulle säkert inte hålla med mig om det, och det är inte heller något jag har haft som mål på vägen hit, men insikten är fantastisk. Jag har gått från att hålla politiken i mitt huvud till att bära den i min kropp – och fast jag inte skulle trott det för bara ett halvår sedan, så känns det otroligt bra.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om kön, genus, transsexualism transpersoner, intersexualism, politik, könsroller, könsidentitet, könskorrigering, transition, vård, testosteron, normer, fördomar, hormoner, politik, kroppar, öppenhet, HBTQ, sexism, stereotyper, transfobi, cissexism, cisnormativitet, heteronormen, bilder, skägg, målbrott, puberteten, hår, manligt, kvinnligt, Michel Foucault, sexualitet, filosofi, politik, historia, moral, etik, studier, skönhet, ideal, eunucker, politik, queerteori, queerpraktik

GOD jul! Om du vill det är djurplågeriet avskaffat

”War is over
If you want it
War is over now”

Yoko Onos version på youtube

Jag älskar de raderna ur Happy Xmas (War Is Over): Om du vill det är kriget över.

Och jag tror att både John Lennon och Yoko Ono skulle hålla med om att detsamma gäller djurplågeri.

***

Ifall någon missat det: Recept för en grön jul. Dysspirerat av: Ännu en grisskandal, men jordbruksministern äter skinka med gott samvete. Det säger kanske mest om honom. Läs även andra intressanta bloggares åsikter om djurplågeri, djur, djurrätt, veganism, grön jul, jul, grisar, kött, mat, vegetarisk mat, skinka, Happy Xmas (War is over), John Lennon, Yoko Ono, speciesism, politik, makt, påverkan, konsumtion, musik, etik, moral, filosofi

Det snöar aldrig i Norrland

Snödjupet igår, från SMHI

Förr i tiden åkte jag alltid norrut den nittonde december; systers födelsedag. Det blev tradition att hånskratta åt förseningarna. Jag vet inte hur många gånger jag stått på Gävle Central och väntat på tåget från Stockholm som aldrig kommer i tid för att det är ”snökaos” där. Märkligt nog hindrar snön aldrig tågen som kommer från andra hållet. Det är inga problem att köra tåg från Östersund och Sundsvall, men från Stockholm går det inte. Jag har inte heller så många minnen från min barndom i Östersund av extrem kyla och snökaos, utom den gången det var -30, såklart.

Slutsats: Den snö som lamslår Stockholm och Skåne, och för den delen även resten av Europa är av en helt annan, aggressiv variant än den som faller i Norrland. Kanske är det inte ens snö, det vi har här uppe.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om snö, snökaos, vinter, politik, jul, media, nyheter, Stockholm, Norrland, Skåne, kaos, trafikproblem, halka, väder

ADHD-diagnos som en kärleksförklaring

Omständigheterna är inte relevanta; vem det gäller har inget med saken att göra. Det som betyder något är vad jag säger för mig själv när jag ser en liten filmsnutt på youtube, och hur jag säger det. Jag ler och suckar trånande:

”Åh… ADHD! Och Tourettes!”

Med beundran i rösten fuskställer jag diagnoser på folk, som en kärleksförklaring. Både vänner och folk jag inte känner föräras något ur DSM-IV om de är tillräckligt viktiga för mig. Ingen människa saknar drag av någon diagnos, så det jag gör är oftast att sätta ”light-diagnoser” på folk för att beskriva deras personlighet. Ibland är det däremot så uppenbart att det inte bara är drag av till exempel ADHD, utan att det mycket väl skulle kunna vara ADHD på riktigt. Som i det här fallet.

Diagnosticerandet går inte att komma ifrån, eftersom min neudar slår till så starkt varje gång. Enda sättet att dämpa effekterna är att åtminstone försöka låta bli att berätta om diagnoserna för resten av världen, men jag skäms lite ändå. Det är omoraliskt, oansvarigt, ovetenskapligt och inte ett sunt beteende för fem öre – men så är jag ju stördheten personifierad.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om ADHD, Tourettes syndrom, NPF, kändisar, youtube, diagnoser, kärlek, idoler, beundran, film, psykologi, psykiatri, neudar, DSM-IV, psykiatri, vänskap, relationer

Postmenstruellt midvinterblot och ett julkort från hormonläkaren

Jag har fått ett slags julkort från min hormonläkare, kan man säga. Inte för att det står ”God jul” eller har någon tomte på eller så, men det är ett ark med färgglada klisterlappar som gör mig förväntansfull och glad – labbetiketterna inför proverna jag ska ta i samband med min tredje testosteronspruta.

Första gången jag tog blodprov var det sammanlagt 36* olika saker de skulle testa för. Det var i december 2008, och de fyllde åtta provrör med mitt blod i samband med kroppsundersökningen som ingår i utredningen. Jag hade fått en preliminär diagnos, men de behövde kolla min fysik för att fatta beslut om hormonbehandling. Andra gången var i juni i år, några veckor innan jag äntligen skulle få börja med testosteron, och det var 27* ämnen de testade för. Inför andra sprutan var det dags igen: 16 olika tester. En tydlig minskning redan då, men nu inför tredje sprutan sitter det bara tre små kryss på hela arket.

• S-Östradiol
• S-Testosteron
• S-SHBG

Blodprovsremissen

Östradiol är ett östrogen, och SHBG står för Sex Hormone-Binding Globulin; det är det som transporterar könshormoner i blodet. Det enda de ska testa är alltså själva balansen av könshormoner. Jag har en tid inbokad i början av januari hos distriktssköterskan för sprutan, och blodproverna tar man precis innan dess. Då har det gått sexton veckor sedan nummer två, och alltså över ett halvår sedan den första.

Nyårsafton är mitt halvårsjubileum, men redan på måndag är det vintersolståndet. Jag tänker försöka fira midvinterblot, har jag bestämt. Det jag ska offra är i och för sig väldigt oblodigt – faktiskt tvärtom. Jag ska elda upp mina gamla tygbindor, som en symbol för att jag inte behöver dem längre. Planen har funnits länge: Jag skulle ha gjort det redan vid midsommar, om det inte hade tagit så lång tid att få träffa hormonläkaren. Det blev inget midsommarblot, men en fruktlöshetsritual. Bindorna förpassades till en låda i ett skåp i sovrummet, men ett halvår senare är jag däremot ganska säker på att mensen aldrig kommer tillbaka, så nu är det dags.

Jag tänker fortfarande ibland på min engelska kurators berättelse om sitt eget klimakterium: Hon anförtrodde mig att hon gick med tamponger i handväskan fast hon inte haft mens på ett halvår. Det var en sorg för henne att sluta ha mens, och tampongerna var ett minne att hålla fast vid. Jag tror att det hon försökte säga då var att min upplevelse av att vara transsexuell egentligen var ett sätt att hantera sorgen över det hon uppfattade som en förlorad barndom, men det blev väldigt fel.

Jag sörjer inte min mens; tvärtom försöker jag låta bli att vara bitter över all tid jag har förlorat på grund av den. Att göra mig av med bindorna är ett sätt att göra upp med mitt förflutna.

*) ”Blodstatus” innebär egentligen åtta olika tester, och därför stämmer det inte som står i tidigare inlägg.

Läs även andra bloggares åsikter om hormoner, vård, medicin, blodprover, testosteron, könskorrigering, transsexualism, bilder, remisser, blod, sprutor, Nebido, mens, biologi, könshormoner, kön, midsommar, midvinterblot, vintersolståndet, jul, nyår, julkort, bindor, tamponger, klimakteriet, östrogen, könshormoner

Feministers sexliv och transpersoners kroppar – politik och praktik

Det privata är politiskt, heter det. Så jag har bloggat om asexualitet och transsexualism, men varje gång jag istället har försökt säga någonting om sexualitet eller könsroller i allmänhet har jag fastnat. Jag har skrivit hela 298 blogginlägg med etiketten sexualitet, men jag har ingenting att säga egentligen. Det här blir det 299:e inlägget, men det är inget jubileum jag ser fram emot till nästa gång – utan bara en känsla av att prata om något jag inte förstår.

Väldigt ofta har jag känt att jag inte borde blogga om sex, av samma anledning som jag inte borde blogga om kvinnliga könsroller. Jag har ingen erfarenhet av någondera, så hur skulle jag kunna ha något att säga? Eller snarare: Jag har ingen giltig erfarenhet, ingen som passar in i mönstret, som går att förklara i en handvändning. Hur många gånger jag har försökt sätta ord på det vet jag inte, men det är som att försöka simma i en jätteskål med gröt. Jag sjunker inte, men jag tar mig inte heller framåt eftersom jag inte kan se kanten av skålen. Jag lider inte, men jag kan inte kommunicera det till någon annan eftersom jag inte har ord för något.

Den känslan av att sakna giltiga erfarenheter kommer upp när jag minst anar det. Säkert beror mycket av det på mina egna komplex och har inte alls så mycket med verklig osynlighet att göra, och jag anklagar ingen för att inte redan ha beskrivit mina känslor och tankar i ord. Jag lider inte, som sagt var. Jag bara saknar förståelse – min egen förståelse för normen.

Giltiga erfarenheter är såna som redan har berättats till viss del, som följer ett visst mönster. Ett visst könsmönster – och det är där problemet börjar för mig. Jag gissar att många transpersoner känner detsamma, och även om det allra mesta jag har läst om transpersoners sexualitet ur massor av olika perspektiv (och nej, jag syftar inte på såkallad transporr) inte alls stämmer på mig så har jag åtminstone någon slags förmåga att relatera till det.

Cispersoners (icke-transpersoners) sexualiteter och relationer däremot, förstår jag inte, men jag önskar att jag förstod. Det är ju deras sätt att förstå sina kroppar och känslor som är normen, i åtminstone just det avseendet. Det är därför jag bloggar om sex. Det är därför jag gick med i facebookgruppen Feminister har bättre sex. Det är därför jag funderar väldigt mycket över hur det är att ha en kropp med WYSIWYG-funktion: Vad du ser är vad du får. Det borde vara så enkelt då, kan man tycka, men uppenbarligen är det inte så.

Jag har en massa fördomar om cispersoner som jag jobbar på att bli av med. Jag har dessutom en massa fördomar om transpersoner – inklusive mig själv – som jag jobbar ännu hårdare på att avskaffa. En av de fördomarna är att vad jag än säger om kön, könsroller, könsorgan, könsnormer, sexism, könade relationer och sexualitet så kommer det antingen att avfärdas som irrelevant för att det kommer från mitt begränsade minoritetsperspektiv, eller så kommer det att blåsas upp och tas som en absolut sanning för att det kommer från mitt begränsade minoritetsperspektiv. Jag gillar ingetdera, men om alternativet är att inte säga något alls så är jag beredd att ta risken.

Många transpersoner lider av att deras kroppar inte matchar deras inre bild av sig själva, men ännu fler lider av att omgivningen bara ser till deras yttre. På samma sätt som en feminist inte kan vara säker på att ha ett bra sexliv, kan inte en transsexuell vara säker på att en könskorrigering ger dem möjlighet att smita undan normen. En någorlunda fri människa har inte sex enbart av ideologiska skäl, och man gör inte en könskorrigering för att foga sig i tvåkönsmodellen – eller för att göra uppror mot densamma. Man gör det för att kroppen och huvudet inte går att skilja från varandra.

Sex är politik, oavsett om man har det eller inte. Kärlek är politik, oavsett om man söker det eller inte. Kroppar – oavsett utseende, hormonvärden och kromosomer – är politik i allra högsta grad – men politik behöver inte vara detsamma som praktik.

***

Framförallt inspirerat av en kommentar:

”när jag var på rehab började det snackas om att det skulle komma någon som höll på att byta kön och det gjorde det. jag hade sett fram emot att få träffa en intressant och reflekterande person som tagit det modiga beslutet – finns det så många modigare beslut ? – att byta kön. personen var en fet och färglös besvikelse. den här bloggen är så mycket annat.”

Men också, naturligtvis, av diskussionen om Feminister har bättre sex-kampanjen och hur feminister sägs klumpas ihop och skuldbeläggas och missrepresenteras och allt vad det heter: AB, Elin Grelsson i Expressen, Hanna Fridén, Sagor från livbåten, Veronica Svärd, The Local, Resumé, Gustav Almestad, Gudrun Schyman. Läs btw om jämställdhet. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om kön, genus, sex, könsroller, sexualitet, asexualitet, identitet, politik, feminism, jämställdhet, forskning, transpersoner, könskorrigeringar, transsexualism, ideologi, HBTQ, queerteori, Feministiskt initiativ, Facebook, kroppar, ideal, komplex, könsorgan, heteronormen, cisnormen, språk, förståelse

Rosa är inte bara en färg – det är en social konstruktion

En fjollig Carl von Linné

Det finns en fråga jag ställt hundratals gånger men aldrig fått svar på, och jag börjar misstänka att det är för att det inte finns något svar att få. Frågan kommer upp i mitt huvud var och varannan gång jag diskuterar färgen rosa med någon som är upprörd över

1. Att flickor ”förbjuds” ha rosa kläder, leksaker etc
2. Att pojkar ”tvingas” ha rosa kläder, leksaker etc
3. Att vuxna män gillar rosa och därmed är omanliga
4. Att vuxna kvinnor inte gillar rosa och därmed är okvinnliga
5. Alla ovanstående

Frågan som aldrig får något svar kommer alltid när folk drar upp ”medfödda” och ”biologiska” skillnader i hjärnan som ska visa på hur naturligt det är att spela en viss könsroll: Män är starka, aktiva, utåtriktade och har beskyddarinstinkter. Kvinnor är lugna, passiva och inåtvända och har modersinstinkter.

Frågan lyder:

Vad i hela friden har rosa och blått med biologi att göra?

Finns det någon som helst forskning som visar på att färgpreferenser har något med förmågan till olika sorters intelligens och personlighetsdrag? Finns det ett vetenskapligt klarlagt biologiskt samband mellan att föredra rosa och att vara omvårdande å ena sidan, och mellan att gilla blått och vara utagerande å andra sidan? Finns det någon koppling till kromosomer, eller är det hormonellt? Vad fyller det isåfall för funktion? Varför är det viktigt att pojkar gillar blått men inte rosa, och vice versa? Och vad betyder det att det funnits tider i historien då rosa var en färg som förknippades med män?

Innan jag har fått ett vettigt svar på det kommer jag inte att kunna ta extrembiologister och antifeminister på allvar, utan kommer att avfärda deras argument som populistiska för att de inte gör skillnad på arv och miljö. Rosa är inte bara en färg – det är också en social konstruktion.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om rosa, blått, färger, kön, genus, könsroller, jämställdhet, fördomar, normer, forskning, identitet, personlighet, biologi, biologism, hormoner, kromosomer, färger, manligt, kvinnligt, barn, antifeminism, feminism, hjärnan, forskning, testosteron, östrogen, personlighet, hormoner, kromosomer, intelligens

Jag är inte en skäggig dam – jag är en gubbe med hängtuttar

Det är en vecka sedan jag rakade mig. Jag känner mig luden, och skäggstråna är mörka, ganska grova och fyra millimeter långa. Ja, jag mätte dem just. Faktiskt. Lägg därtill att jag har varit i puberteten i 170 dagar – nästan ett halvår – och har kommit i målbrottet och börjat röstträna en stund varje dag för att få en mörkare röst. Lägg därtill att jag har en androgyn frisyr och att min bröstkorg ser praktiskt taget platt ut under t-shirt, collegetröja och vinterrock.

Men passerar jag som kille? Nej.

Jag vet inte hur mycket mina ”mindre könsneutrala glasögon” (citat ur min journal) ställer till det, och hur mycket det är frisyren som hade kunnat vara mer stereotypt manlig, och hur mycket det är att min röst i första hand låter hes och inte målbrottslig, och hur mycket det är mitt kroppsspråk, men om man räknar ihop allt det så passerar jag fortfarande inte som kille inför folk som inte känner mig.

Jag blev nämligen honad idag i en affär när jag var ute och köpte de sista julklapparna. Det var ganska mycket folk ute, och expediten verkade stressad. Mitt kort satt i kortläsaren och jag hade knappat in koden, men apparaten arbetade långsamt och kön växte. Då vände sig expediten till personen bakom mig och sa: ”Du kan komma runt henne här, så kan jag hjälpa dig under tiden”.

Henne.

Jag är alltså antagligen fortfarande en tjej, möjligen med vissa hormonproblem, i okändas ögon. Visst anar jag ibland att folk har börjat titta en extra gång eller blir lite osäkra, men jag känner mig faktiskt mindre och mindre som en freak show eftersom jag är mer nöjd med mig själv.

Folk får väl stirra ifall de inte har något bättre för sig, så länge de inte honar eller hånar mig. Jag är inte en skäggig dam – jag är en gubbe med hängtuttar.

Läs även andra bloggares åsikter om transition, transsexualism, kön, könsidentitet, könskorrigering, hormoner, testosteron, manlighet, kvinnlighet, utseende, genus, könsroller, puberteten, glasögon, bilder, shopping, skägg, testosteron, julklappar, målbrottet, röst, kroppsspråk, frisyr, androgynitet

Klart grabben ska ha en dammsugare! På B

Klart grabben ska ha en dammsugare! På B

Originally uploaded by trollhare

Klart grabben ska ha en dammsugare! På BR leksaker i Valbo är varannan leksaksdammsugare turkos och har en pojke på bilden, och varannan en rosa med en flicka. Jämställt och bra – fast jag fattar fortfarande inte vilka barn som vill ha en sån i julklapp.

Mina grannar kanske tror att jag har ett sexliv

När jag inte kan sova brukar jag runka. Alltså: Det var det ordet jag kom på när jag var relativt liten, innan jag visste vad det betydde, och det jag syftar på är något så osexigt som att ligga och gunga fram och tillbaka för att lugna mig själv.

Jag sover alltid på sidan, och när jag runkar vrider jag överkroppen uppåt medan underkroppen ligger kvar på sidan. Den övre axeln närmar sig alltså madrassen, så att jag nästan ligger på rygg, innan jag vänder tillbaka. Så håller jag på, fram och tillbaka. Ibland går det fort, ibland långsamt, men jag brukar hålla på några minuter och i en jämn takt. Efter en stund blir man lagom yr, och då kommer man ner lite i varv och har lite lättare att somna.

För det mesta brukar jag försöka vara så tyst som möjligt för att inte störa grannarna. Det är lättare sagt än gjort när man har ett bolltäcke som prasslar, och dessutom har jag numera bokhyllor på var sin sida av sängen som står med ryggen mot för att skapa en kojkänsla. Det är mysigt, men när bolltäcket slår emot dem ekar det lite.

Jag har ägnat en alldeles för stor del av mitt liv åt att skämmas för mina tics och stim och allt annat, så det var inte bara av hänsyn jag försökte vara så tyst jag kunde när jag höll på inatt. Jag undrade vad grannarna skulle tro om de visste vad jag höll på med – tills jag insåg att ifall de hör så tror de nog bara att jag har sex. Det kan jag leva med.

Läs även andra bloggares åsikter om sömn, tics, stim, sömnlöshet, yrsel, ljud, bolltäcke, störningar, sex, rörelser

Hår på bröstet, hår på hakan och mindre hål i huvudet – 170 dagar i puberteten

En veckas skäggstubb

Det var ungefär en vecka sedan jag rakade mig, och jag har rejält med stubb. Jag tror inte att jag varit såhär skäggig någonsin förut. Faktiskt har jag tillochmed fått hår på bröstet – fast bara på ena sidan. Jag har ju av någon anledning alltid haft mer hår på höger sida av kroppen, oavsett om det är ben, armar, mage, armhåla, kind eller bröst, så det är som vanligt fast ändå inte.

Mitt ansikte är prickigt av finnar, men jag har märkt av att huden inte är riktigt lika fet som förut, och inte håret heller. Trots att det gått över ett dygn sedan jag badade sist har jag fortfarande inte fått den där känslan av att ha doppat hela mig i olja. Dessutom har jag känt mig mer balanserad och mindre förvirrad på sistone. Det där obeskrivligt pubertala ruset jag kände under hela hösten har lagt sig, och det är bara skönt.

En veckas skäggstubb

Väldigt nöjd med mig själv

Anar man ett adamsäpple?

Mitt håriga bröst

Jag tror att det beror på att testosteronnivåerna har börjat sjunka. Det har gått tretton veckor sedan andra sprutan, så det är inte så konstigt. Mellan första och andra hade jag elva veckor, men eftersom jag tydligen är känslig för testosteron kom hormonläkaren och jag överens om att jag skulle ta en lite mindre dos i fortsättningen, och med femton veckors mellanrum. Vid årsskiftet är det alltså dags igen.

Det är alltså 13 veckor sedan andra sprutan idag, men det är också 170 dagar sedan den allra första. Dagen till ära leker jag med tanken på att odla skägg, trots att jag vet att det är få människor som passar i det. Min bror gör det, och Peps Persson, Che Guevara och Ola Salo. Det återstår att se om jag också hör dit. Min skäggiga dam som tänker raka av sig sitt har erbjudit mig henoms, men för en gångs skull behöver jag inte säga att jag önskar att det var så enkelt. Jag skulle nog kunna börja snart, på egen hand. Tills dess har jag inget emot att visa mig ute orakad emellanåt.

Det känns bra för mitt ego att ha en småluden haka – och om jag dessutom lättare passerar som kille så är det bara bonus.

Läs även andra bloggares åsikter om transition, testosteron, skägg, hormoner, pubertet, kroppshår, hår, könskorrigering, transsexualism, kön, medicin, Nebido, förvirring, mognad, psykologi, balans, bilder, puberteten, utveckling, Peps Persson, Che Guevara, Ola Salo

Testosteronet gör mig till en fjollig veganfitta

Inatt drömde jag om falukorv – strimlad och dränkt i blod. Det kan ha att göra med att mitt penisavund har blommat upp igen; igår såg jag snoppar i snön, i skummet i badkaret och precis överallt. Allt som är avlångt blir till fallossymboler. Nej, jag fantiserar inte efter att kastrera alla män, även om jag ibland får en känsla av att det är det folk tror. Däremot är det talande att jag drömmer om just korv, såhär halvvägs mot veganism. Korvar är kukar.

Jo, jag vet att det provocerar. Jag vet att köttätande är en helig ko för att det förknippas med manlighet och människans makt över naturen. Manliga vegetarianer får för mycket östrogen och blir fjolliga, eller så är de helt enkelt veganfittor, och så vidare, enligt nätollare. Andra utgår helt enkelt från att man måste vara tjej om man är vegan, utan att för den skull egentligen lägga någon värdering i det.

Och så finns det såklart de som alltid drar upp den psykiska aspekten också. Jag vet inte hur många gånger min veganism har analyserats av psykiatriker och terapeuter av olika slag. De kopplade den till ätstörningar, till känslomässig instabilitet, till näringsbrist, till de orimligt höga krav jag ställde på mig själv i övrigt – och till kvinnlighet. Det var en tjejgrej att vara vegan. När jag sa att jag läste om queerteori skrev de in i journalen att jag var ”aktiv i kvinnorörelsen”, och på samma sätt könades även min veganism till kvinnlighet genom att de liksom var tvungna att dra paralleller till hur vanligt det var bland tjejer att vara ”djurvänner”.

Det de aldrig tänkte på var det jag själv såg som uppenbart: Att jag var vegan för att jag hade drömmar, drivkraft och en vilja att förändra. Jag ville förändra världen – och mig själv. Den gången gick det inte så bra, av andra skäl, men nu är jag tillbaka. Tack vare att jag numera står på testosteron orkar jag förändra mina matvanor och bli vegan.

Jag är inte djurvän, och jag är inte tjej. Men en fjollig veganfitta, det är jag – tack vare hår på bröstet och målbrottsröst. Jag undrar hur det skulle gå ihop med en världsbild där manlighet mäts i lusten att döda.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om kött, mat, kön, manlighet, könsroller, kvinnlighet, djur, djurrätt, psykologi, psykiatri, veganism, vegetarianism, drömmar, mat, djurplågeri, kukar, könsorgan, penisavund, transsexualism, könskorrigering, testosteron, kroppar, östrogen, fördomar, sexism, homofobi, heterosexism, transfobi, genus, speciesism

”Jag skulle aldrig vilja byta bort min Asperger”

Mike Elk är arbetargrabben som blev mobbad i skolan, fick diagnosen Aspergers syndrom i tonåren, blev ännu mer retad, skämdes, gick in i neurogarderoben, skaffade sig en collegeexamen, jobbade förut med Obamas kampanj och sitter nu på Campaign for America’s Future och försöker se till så att presidenten sköter sitt arbete. Mike har lyckats i arbetslivet, men har dolt sin aspergerdiagnos nästan hela sitt vuxna liv, och även sin depression.

Men inte nu längre. Han kommer ut ur neurogarderoben i Huffington Post, och bland många andra kloka saker säger han:

”Today the thing I find most beautiful and cherish the most in my life is the very thing I sought to hide as a teenager. I wouldn’t trade having Asperger’s for anything in the world despite what a socially awkward guy it has made me.

I love how Asperger’s has made me sensitive to the experiences of others and solidified my understanding of outsiders. When you are an outsider you tend to be friends with other outsiders like – foreigners, gays, people of color, and the so called ”white trash.”

I love how Asperger’s has made me want to reach out to people like the teabaggers and Glenn Beck followers who others have said were unreachable because many people said I was unreachable. Working through Asperger’s has taught me a tremendous amount about reaching out to ”the other”. Because of Asperger’s I don’t grasp social rules the way others do, and this allow me to reach across what other might view as an insurmountable social divide.

I love how Asperger’s gives me a reason to laugh at myself. Laugh at myself for my goofy ways and idiosyncratic habits. Laugh because I am often too nervous to know to say in a conversation so I just say a joke. I’d much prefer a society where people laugh at themselves and talk about their problems than commit suicide.”

Jag håller med om vartenda ord. Asperger behöver inte alls innebära enorma sociala problem – om man umgås med rätt personer. Människor som också lever i utanförskap kan ibland vara så mycket lättare att ha att göra med än de såkallade normala. I en del sammanhang kan Asperger rentav vara en fördel för att bygga relationer, om man bara kommer på hur man ska använda det.

Såna här komma-ut-berättelser gör mig så himla glad. Mike Elk har inte lyckats trots sin Asperger – utan tack vare den.

Läs hans fantastiska berättelse här. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Aspergers syndrom, autism, psykologi, sociala svårigheter, psykiatri, diagnoser, Mike Elk, USA, idoler, social kompetens, depression, självkänsla, relationer, kommunikation, utanförskap, Huffington Post, skuld, skam, mobbing, förebilder, depression, psykiatri, självmord, ångest, politik, Obama

Hets mot folkskygg – lev ut dina drifter

Veckans KBT-läxa varar i en hel månad. Med jul och allt är det fyra veckor tills nästa gång, så jag har gott om tid att öva. Tidigare läxor har varit sånt som att be om hjälp i en affär, gå på föreläsningar och skriva ett mail jag gruvade mig för. Den här gången är det något svårare än jag gjort förut: Jag ska sluta säga nej. Inte helt och hållet, såklart; det vore ju att motarbeta hela syftet med terapin. Det jag ska jobba på är min impuls att tacka nej till allt. Jag har nämligen två stora destruktiva mönster att jobba på:

Jag säger ”ja” till allt jobbigt som jag egentligen inte vill, och ”nej” till allt roligt som jag egentligen vill.

När personer jag egentligen vill umgås med frågar om vi ska träffas, så tackar jag alltid nej. När jag får inbjudningar på Facebook till olika events klickar jag nästan utan att tänka på ”kommer inte”. När folk ger mig komplimanger såpass mycket att jag misstänker att de flirtar med mig drar jag mig tillbaka och måste hindra mig från att inte dränka dem i vinäger och ättika – bildligt talat.

Det är inte så mycket en tvångshandling som en ren reflex att undvika människor, och ändå finns det uppenbarligen någon slags social drift i mig som gör att jag fortfarande inte är en eremit. Nu ska jag alltså försöka leva ut den driften och avstå från det där rent mekaniska nejtackandet. Jag ska försöka bestämma mig för varje gång om jag vill, kan och orkar istället för att dissa alla försök till kontakt per automatik.

”Hets mot folkskygg” är en gammal rubrik från geniet Jonas på Psykbryt. Det är precis det jag ägnar mig åt – och förhoppningsvis kommer det något gott ut av det.

Läs även andra bloggares åsikter om social fobi, psykologi, KBT, vård, psykiatri, rädslor, fobier, känslor, ångest, tvångstankar, tvångshandlingar, stress, sociala svårigheter, ensamhet, isolering, relationer, kommunikation, osäkerhet

Aspergerdrag gör barn till hjältar

Youtube

Har ni sett Will Phillips – tioåringen som vägrar stå upp och svära trohetseden till USAs flagga innan alla i USA har fått sina medborgerliga rättigheter? Stillsamt meddelar Will vad han sa till sin lärarvikarie som blev arg på honom:

”I eventually, very solemnly, with a little bit of malice in my voice, said: ”Ma’am, with all due respect, you can go jump off a bridge”.”

Översatt till svenska blir det ungefär:

”Jag sa till slut, väldigt stillsamt och med ett stråk av illvilja i rösten: Fröken, med all respekt, gå och hoppa från en bro”

Första gången jag såg intervjun tänkte jag att det var något med honom som jag kände igen: Tystlåten och lugn använder han såna ord som ingen vuxen skulle ha försökt få honom att säga. Det är bara för högtidligt för att vara regisserat.

Will blev skickad till rektorn, och han bad läraren om ursäkt för det han sagt, men löftet står kvar. Så länge homofobi, rasism och sexism styr kommer han att protestera genom att sitta ner. I skolan blir han kallad ”gaywad”, som han erkänner att han inte riktigt vet vad det betyder men att det är något nedsättande om homosexuella.

Nu läste jag SvDs idagblogg om honom, och fastnade för meningen:

”Jag fascineras av hans övertygelse som får honom att gå emot en hel massa sociala konventioner och socialt tryck – och stå upp för det han tror på.”

Den som följer min blogg vet vart jag vill komma. Jag säger inte att Will Phillips har Aspergers syndrom; för det första är jag ingen psykolog och för det andra är det inget man avgör av att se ett videoklipp på sju minuter. Det är inte det jag menar. Däremot är det precis den här typen av beteende som man skulle kunna förvänta sig av ett barn med Asperger. Jag gissar att Will Phillips, som vill bli advokat när han blir stor, är ett högintelligent barn vars hjärna kör Asperger som operativsystem – men det är inte säkert att han för den skull är det minsta funktionshindrad. Det kanske bara är så han fungerar. Självklart kan jag ha fel, men det är inte helt omöjligt.

Att gå emot sociala konventioner och inte falla för grupptrycket är aspisar ofta väldigt bra på. Will Phillips beter sig som en aspie – oavsett om han egentligen har det eller inte. Vilket som är han en hjälte.

***

Relaterat: På Sophiahemmet vägrar man lesbiska insemination. De skulle behöva lite asperger där, kanske? Och tuffa tjejer mår sämre. De skulle också behöva det. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Will Phillips, USA, homofobi, heteronormen, Aspergers syndrom, autism, diagnoser, NPF, sociala svårigheter, mod, självständighet, politik, könsneutrala äktenskap, HBTQ, fördomar, normer, heteronormen, sexism, rasism, patriotism

In bed with Immanuel

Inatt gjorde jag det jag fantiserat om länge – jag filmade mig själv i sängen. Det är något jag tänkt på att jag ville prova, även om jag inte sagt det högt. Än så länge har jag inte sett resultatet, men min videokameras hårddisk räcker i fyra timmar och längre tid än så vet jag att jag inte höll på. Det är inget som kommer att läggas ut på nätet någonstans, men det kanske kan vara något att visa för min terapeut.

Ja, alltså, jag filmade min insomningsprocess som den ser ut utan mediciner. Sedan ska jag filma hur det ser ut om jag tar Circadin innan jag somnar. Idén fick jag för säkert ett år sedan, då jag på skoj filmade mig själv när jag satt vid datorn. Jag hade egentligen tänkt att fånga mitt kroppsspråk för att kunna visa min dåvarande terapeut skillnaden mellan hur jag ser ut när jag är mig själv och när jag tar på min masken och spelar människa. Det jag hade räknat med den gången var ett stelt ansikte och kanske lite grimaser och pillande på ansiktssår, men filmen fick mig att inse att jag har mycket, mycket mer tics och stim och muskelryckningar än vad jag själv tänker på. Vad jag upptäcker den här gången ska bli intressant att se.

Att filma sig själv, både när man är sig själv och när man har masken på sig, är nyttig träning tror jag. Om man har svårt att förstå vilket intryck andra får av en, och om man kanske är omedveten om vilka signaler man sänder ut, så kan det vara väldigt bra att ha bildbevis. Jag vet att i en del terapiformer filmar man sessionerna just för att man ska kunna gå tillbaka och titta på det, bland annat eftersom det händer att patienten och terapeuten har helt olika uppfattning om vad som egentligen hände. Såhär i efterhand har jag insett att jag önskar att jag haft alla mina terapitimmar på band. Det hade varit nyttigt för mig, även om det vore väldigt jobbigt samtidigt.

Utan ansiktsmimik

Jag fotar mig själv också, såklart. Inte bara för att det är roligt, som egotripp och för att dokumentera min pubertet, utan även för att analysera mitt eget kroppsspråk. Det är väldigt ofta jag måste ta några bilder innan jag fått på mig masken ordentligt, och det är även så jag ser ut när jag är oförberedd på att visa mig för andra, till exempel om det ringer på dörren, eller när jag är trött, stressad eller förvirrad i största allmänhet. Jag måste aktivt bestämma mig för att ta på mig masken när jag till exempel ska gå ut.

Att fota och filma är inte bara ett sätt att minnas varje steg i utvecklingen: Det är ett verktyg för att försöka förstå vad det är jag överhuvudtaget gör.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om film, foto, kameror, minnen, NPF, psykologi, sömn, sömnlöshet, medicin, tics, tvång, beteende, kroppsspråk, sociala svårigheter, Aspergers syndrom, Tourettes syndrom, terapi, utveckling, självbild, Circadin

Dagens ord: Kranskönad och möbiuskönad

En gång i tiden använde jag en stenåldersversion av Word för ordbehandling, och den enda njutningen med det var att den ”rättade” mina ”stavningsfel” automatiskt. Gyrofil, till exempel. Gynofil och gynosexuell – att man är attraherad av kvinnor – vet jag vad det är, men gyrofil? Jag såg framför mig människor som hade en fetisch för gyroskop.

Numera har jag vuxit upp och använder bara OpenOffice, och då är det mindre ofta jag råkar på stavningskontroller. Nu skriver jag oftast på engelska, och därför har jag knappt använt den svenska ordboken. Idag skulle jag göra det, och upptäckte att ordboken inte förstod ordet transsexuell.

Kranssexuell, Heterosexuell, Transnationell, Transferabel, Transsibirisk…

Kranssexuell? Jag får massor med intressanta associationer. Eftersom Transsexuell har med könsidentitet att göra, borde kranssexuell också göra det. Man kanske har en könsidentitet som går runt, runt i cirklar? Tanken tilltalar mig, för det betyder att det inte finns någon punkt som är längst ut på den tvådimensionella könsskalan: Inget ”manligast” eller ”kvinnligast”.

Jag brukar försöka tänka mig könsskalan som mer tredimensionell, som ett möbiusband ungefär; precis när man tror att man nått ena änden vänds allt plötsligt upp och ner och man är tillbaka i en ändlös loop. Ju mer man letar efter ”manliga” och ”kvinnliga” egenskaper desto fler självmotsägelser dyker upp på vägen. Kranssexuell är kanske en förenklad variant på möbiussexuell, fast jag tycker att ”-sexuell” är så lätt att missförstå, så det är nog bättre med kranskönad och möbiuskönad.

Möbiusband. Foto: David Benbennick, Wikipedia

Kranskönad är kanske när man har en sådan könsuppfattning där man inte ständigt ramlar uppochner utan istället bara snurrar runt runt. Visserligen har man på en krans aldrig platt och fast mark under fötterna, men man tappar heller aldrig fotfästet som man gör på möbiusbandet.

Man skulle kunna dra slutsatsen att de flesta som genomgår en könskorrigering är möbiuskönade, medan mer queera transpersoner – till exempel de som visserligen inte identifierar sig med det kön de tilldelades vid födseln men ändå finner sig i att ha det kroppsliga kön de har och kanske inte heller hänger upp sig så mycket på vilket kön andra uppfattar att de har – kanske snarare är kranskönade. Självklart är det inte bara transpersoner som är krans- eller möbiuskönade: Det är bara det att cispersoner vanligtvis står still på samma plats hela livet. Därför händer det att cispersoner skapar sig teorier om att jorden är platt och har en kant man kan ramla över, där man liksom faller utanför hela systemet och blir uppäten av genusmonster.

Kranskönad och möbiuskönad: Det de båda har gemensamt är däremot att man aldrig kan nå en ände. Det finns heller inget upp eller ner, och inget rätt eller fel.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om genus, kön, kranssexuell, transsexualism, transpersoner, HBTQ, queerteori, kön, könsidentitet, könsuppfattning, identitet, liknelser, kransar, möbiusband, tvåkönsmodellen, filosofi, psykologi, queerteori, transteori, cispersoner, utveckling, fördomar

Immanuel med I – för porrfilmernas skull

Det finns en anledning till varför jag stavar mitt namn Immanuel och inte Emanuel: Det har en lite syrligare form och en vassare smak att stava med I. Mer jag, helt enkelt.

Sedan finns det en anledning till: Problemet med Emanuel är att det är lätt att blanda ihop med Emanuelle, och jag gillar inte tanken på att det finns en maskulin och en feminin form av namnet. Immanuel är mer androgynt. Dessutom ville jag slippa såna problem som Sasha fick: När hans vårdcentral såg att de hade en patient med kvinnligt personnummer som hette Fredrik ville de vara snälla – så de la till ett A. Samma sak en gång när jag följde med honom till ett läkarbesök på en annan mottagning, och de utgick ifrån att det stod fel på papperet när de såg en ”tjej”. Han fick heta Fredrika. Inte så kul.

Sedan finns det en tredje anledning som bygger på den andra, och som jag blev påmind om idag. Min helt underbara boendestödjare försöker fortfarande efter ett och ett halvt år att lära sig att stava till Immanuel, och när vi pratade om stavningen och uttalet nämnde hon skrattande att hon någon gång hade råkat kalla mig Emanuelle.

”- Som porrfilmerna!”

Det är just en anledning att stava med I: Min manlighet var fortfarande väldigt sårbar när jag valde namn, och jag ville inte bli hopblandad med en kvinnlig porrfilmskaraktär. Jag skulle inte riktigt ha fixat att folk såg en naken kvinna för sitt inre.

Läs även andra bloggares åsikter om Immanuel, Immanuel Brändemo, namn, kön, könsidentitet, namnändring, könskorrigering, transsexualism, transpersoner, identitet, associationer, psykologi, porr, porrfilm, könsroller, film, Emanuel, Emanuelle, manligt, kvinnligt, fördomar, normer, namn, genus

Ska verkligen seende blondiner som bara pratar svenska få vara lucia?

”På vår pojkes förskola accepterar personalen att han vill vara lucia, men min fru och jag känner oss obekväma med det här. Vi förstår att det finns moderna tankegångar kring könsroller, men lucia är ändå en tradition. Hur ska den kunna föras vidare till kommande generationer om man experimenterar på detta sätt?”

Jag tycker (för en gångs skull) att Eva Rusz ger ett vettigt svar på veckans dilemma och säger att föräldrarna borde stötta sitt barn, men jag vill lägga till en sak.

Redan när jag själv gick på öppna förskolan, alltså för kanske 20 år sedan, fanns det pojkar som var lucia. Enligt ”Kerstin” brukade de ha manlig lucia på hennes skola när hon gick i gymnasiet – på 1960-talet, och enligt ”Trollets mamma” röstade de fram en kille när hon gick i sexan – år 1977. Med andra ord är det en tradition i sig.

För övrigt säger jag precis som jag gjorde ifjol:

”Lucia var från Rom och hade mörkt hår och stack ut sina ögon. Ändå finns det de som tror att det är acceptabelt eller tillochmed att föredra att rösta fram lucior som både är blonda och seende, som inte kan få ur sig en enda mening på latin…”

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om lucia, traditioner, kön, genus, könsroller, kvinnlighet, manlighet, mansroller, kvinnoroller, barn, dagis, manliga lucior, förskolan, skolan, jul, högtider, luciatåg, Italien, kristendom, synskadade, seende, funktionshinder, hår, hårfärg, latin, språk

180 000 grisar räddade – för en godare jul

Bild av Elisabeth Olsson Wallin, för Djurrättsalliansen

Var femte svensk kommer inte att köpa skinka till jul, visar en undersökning som Aftonbladet gjort. Fyra procent, nästan var tjugonde, har fattat det beslutet på grund av den senaste tidens skandal där vanvård på grisfarmar avslöjats. Resten antar jag är personer som inte firar jul, som redan är veg*aner eller som inte gillar skinka.

Fyra procent är alltså skillnaden som Djurrättsalliansens avslöjande har gjort. Det låter kanske inte mycket, men en snabb uträkning visar att det är ungefär 360 000 skinkor färre, vilket betyder att 180 000 grisar får behålla sina rumpor. Det säger väl egentligen mest om vilka enorma mängder kött som folk sätter i sig.

Det blir en lite godare jul i år. Och ju grönare jul, desto vitare.

***

…Och i gammelmedia jobbar man som vanligt på att hålla köttfrågan utanför klimatdiskussionen: 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om djur, djurrätt, djurplågeri, Djurrättsalliansen, grisar, kött, skinka, julskinka, jul, julmat, traditioner, död, liv, statistik, julbord, veganism, vegetarianism, bilder, media, påverkan, skandaler, miljö, filosofi, etik, moral, mat

Caster Semenya är för bra för att duga som hon är

Santhi Soundarajan pustar ut efter målgången i Asian Games 2006 då hon vann silver – som hon sedan blev av med

Santhi Soundarajan är ett namn; Caster Semenya ett annat. Det är få friidrottare jag känner till, men de två namnen har jag varit tvungen att lägga på minnet. Santhi är en fattig tjej från Indien som sprang för att försörja sin familj; Caster är en fattig tjej från Sydafrika. Det de båda har gemensamt är att deras karriärer grusades på grund av att deras könstillhörighet ifrågasattes. Santhi blev av med sin medalj från Asian Games 2oo6; Caster fick efter många turer till slut behålla sin från VM i Berlin i somras, men hennes fortsatta karriär är osäker. Båda är uppfostrade som flickor och de såkallade avslöjandena kom som en kalldusch för båda. Santhi blev utfryst från samhället och försökte begå självmord, men idag jobbar hon som tränare och drömmer om en comeback. Caster befinner sig antagligen fortfarande i en känslomässig bergochdalbana.

Caster Semenya och guldmedaljen från VM 2009 – som hon får behålla

I kvällens Halvlek i Svt fick man se bland annat en intervju med Santhi, eftersom programmet tog upp ett förslag nya regler för kvinnliga friidrottare. De som har mycket höga testosteronvärden ska ges en chans att till medicinsk behandling, och efter det ska de ha rätt att tävla som kvinnor. Det skulle innebära att både Caster Semenya och Santhi Soundarajan inte har fått sina idrottskarriärer förstörda för all framtid, utan har en möjlighet att få komma tillbaka och tävla som kvinnor.

Förslaget är kontroversiellt, för även kan vara positivt för de individer det handlar om så är det inte helt självklart att börja kräva av deltagarna att de ska manipulera sina kroppar för att passa in i en norm. Anette Brömdahl, doktorand i genusforskning och expert på intersexuellas rättigheter, sågar förslaget:

”Ska en lång människa inte få spela basket? Eller Phelps, som har väldigt stora och platta fötter och därmed har något övertag i simning, ska han då inte få simma för att han har det här naturliga övertaget?… Det här fokuserar bara på kvinnor också, måste vi komma ihåg. Det är inte inom den manliga skalan. Att en man kan producera mer testosteron än någon annan; det ses på sätt och vis som okej. Men en kvinna som producerar mer än en annan kvinna ses då som ett hot. Hon ses som något manligt, som onaturligt och hör inte hemma inom den kvinnliga skalan”

Hennes argument är alltså att det enbart är kvinnors testosteronvärden som blir granskade och ifrågasatta, och det har hon rätt i. En man får vara vilken he-man som helst så länge han inte är dopad, medan en kvinna utropas som ”könsfuskare”. Manlighet syns på ytan; kvinnlighet däremot måste definieras, dämpas och begränsas för att inte komma för nära manligheten. Det naturliga – det medfödda – ses som onaturligt och måste rättas till oavsett om det verkligen behövs eller inte – för att bli just naturligt.

***

Läs alla mina inlägg om Caster Semenya:

Caster Semenya är en hjälte

Könsidentitetsstörning by proxy i Indien, USA, Sydafrika och Sverige

Häxprocessen mot Caster Semenya, del sjuttioelva: Upprättelse?

Sämre än djur – om människovärde

Caster Semenya hotar synen på kön – och på handikapp

Människovärde är inget som mäts med ett blodprov – Epilog om Caster Semenya

Har du fitta nog att visa kuken, eller ollar du bara?

Caster Semenya förtjänar inte en medalj – utan två

Vad som är biologiskt kön är något som är socialt konstruerat

100% kvinna, man – eller sig själv

Caster Semenya och det egentliga könsfusket

Homosexuella vet inte att män och kvinnor är olika – det är därför bögar gifter sig med kvinnor

Könsfusk kräver ingen stake

Ain’t I A Woman? Caster Semanya och rasistiska kvinnoideal

***
Läs mer om programmet här och se själva programmet i svtPlay och även intervjun med Annette Brömdahl.Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Caster Semenya, Santhi Soundarajan, sport, friidrott, VM, Berlin, 2009, 2006, Asian Games, löpning, kändisar, intersexualism, kön, genus, könsidentitet, könstillhörighet, medicin, biologi, vård, regler, hormoner, testosteron, Sydafrika, Indien, könsnormer, normer, sexism, queerteori, HBTQI, HBTQ, media, tv, Svt, Anette Brömdahl, Martin Ritzén

Myter om könsbyten III: Operationer som lösning på samhällsproblem och Den Transsexuella Berättelsen

”Jag är född tjej. Har alltid vetat att jag är en tjej och känt mig som en tjej. Däremot så har jag aldrig kännt behov av att ha klänning, leka med dockor eller sminka mig – jag ville va som coola Bon Jovi. Och ändå är jag en tjej. Men ofta är det just sådana – sociala företeélser – som läggs fram som argument från dem som vill byta kön. Helt plötsligt ska de stereotypa könsrollerna ses som en sanning. ”Jag tycker om att meka med bilar, jag borde ha en snopp” ”Jag har alltid velat ha klänning…” osv. Jag köper det inte. Samhället ser ut på ett sätt som gör att människor inte kan leva ut sina riktiga personligheter. Och det är väll snarare där problemet ligger. Om vi blev mer tolleranta och inte la så stor vikt vid kön utan såg till personlighet i stället så kanske inte människor behövde vara tvungna att opperera om sig för att känna sig hemma i sin kropp?”

Kommentaren från Linnea under artikeln i DN är så typisk. Det verkar vara en av de absolut vanligaste fördomarna om transsexualism att behovet av könskorrigering enbart handlar om könsroller, och att ”könsbyten” är en absurd åtgärd där man ger efter för samhällets tryck och fogar sig i normen istället för att bekämpa den.

Det händer såklart att till exempel transvestiter, intergenders och genderqueera funderar allvarligt över om det inte vore ”enklare” att leva som kille eller tjej fullt ut. Ibland kanske de även kommer så långt som att söka till utredning och kanske tillochmed få en diagnos som transsexuell innan de kommer till insikt om att de egentligen behöver leva som just det där ”mellantinget”, för att det är så de är. Det är bland annat därför man går i utredning i ett helt år innan någon som helst behandling sätts in. Däremot är det ytterst ovanligt med s.k. ”ångerfall”.

Däremot finns det definitivt ett drag i Den Transsexuella Berättelsen av att försöka legitimera sin behandling med att hänvisa till hur man var som barn och vilken könsroll man spelade då. I mer könssegrerade kulturer som USA fungerar det kanske, och det är därifrån Den Transsexuella Berättelsen av idag har hämtat sin inspiration. Inom transvärlden tävlar folk i genuinitet genom att överträffa varandra i hur unga de var när de först kom på det, hur androgyna deras kroppar var och fortfarande är, hur väl de passerade som tjejer eller killar innan puberteten slog klorna i dem – och hur de lekte, klädde sig och allt sånt. Den Transsexuella Berättelsen är den man drar när folk undrar varför, hur, och när. Den Transsexuella Berättelsen är den man berättar för läkaren, för journalisten, för den avlägset bekanta som bara är nyfiken. Det är ett sätt att skriva om och återta sin historia, och det är också ett sätt att förklara sig på som man hoppas att andra människor kan förstå.

Själv kan jag inte riktigt med Den Transsexuella Berättelsen. Jag känner inget behov av att legitimera min behandling och manifestera min manlighet genom att framhäva att jag spelade fotboll som barn (fast jag var bollrädd), att jag gillade datorer (men inte begrep dem) eller att jag är usel på att sy och sticka. Därför säger jag det igen och igen: Jag var ingen pojkflicka. Hade jag varit kukfödd och betett mig som jag gjorde hade jag antagligen haft bögrykte. Jag var framförallt konstig, och konstighet har inget kön.

Problemet med Den Transsexuella Berättelsen är nämligen bland mycket annat – som Linnea säger – att den tolkas som argument; som om man försöker övertyga någon om att det man gör är rätt. Som om man måste övertyga någon. Som om det är upp till andra att avgöra om de godkänner ens könsidentitet, om de accepterar ens beslut att leva som sig själv. Jag diskuterar gärna vad som orsakar transsexualism och varför man känner som man gör, men jag diskuterar ännu hellre varför cispersoner – icke-transpersoner – så ofta tror att vi transpersoner kräver att de ska acceptera oss. Det gör vi inte. Vi kräver bara något så radikalt som mänskliga rättigheter.

***

Dagens Hm?: DN anser det vara viktigt att Eddie Izzard, komiker och transvestit, är ”strejt”. Det är nog nästan bara transpersoner som är tvungna att komma ut som heterosexuella. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om HBTQ, transpersoner, transsexualism, könsbyten, könskorrigeringar, kön, könsidentitet, genus, könsroller, sexism, feminism, jämställdhet, frihet, förtryck, acceptans, förklaringar, psykologi, mansroller, kvinnoroller, genuspanik, cissexism, respekt

Konspiration för vita jular

Varje år pratar människor om att man måste rädda miljön, så att ”våra barn” också får uppleva vita vintrar. Varje december pratar människor om framtidshopp och mänsklig godhet. Varje jul blir jag bitter, och i år blir jag bitter i förtid. Alla människor vill rädda världen, men det är få som är beredda att göra något.

Alla människor är emot djurplågeri, men för de flesta är det ändå okej att döda djur bara man gör det så skonsamt som möjligt. Det är en stor skillnad mellan att sträva efter att döda ”snällt” och att sträva efter att inte döda i onödan alls. På samma sätt är det en skillnad mellan att prata om miljö och att faktiskt göra något. När folk frågar varför jag är vegetarian, och numera varför jag är på väg att bli vegan igen, så brukar jag ha svårt att hitta orden. Jag brukar dra till med något om att det känns rätt att inte bidra till lidande. I själva verket handlar det om en enda sak: Jag tror inte att det är rätt att döda bara för att det är bekvämt, normaliserat och subventionerat.

Jag är inte i Köpenhamn, för jag klarar inte folksamlingar. Så jag sitter i ett snöigt Sandviken och har min alldeles egna klimatdemonstration: En saffranskrans från ett bageri i en grannby. Den ser oskyldig och god ut, och jag gissar att de flesta som köper den inte har en tanke på att den är vegansk. Det krävs att man läser innehållsförteckningen med rätt glasögon för att veta det.

Människor matas bokstavligt talat med vegansk smygpropaganda varje dag, utan att märka något. Se det som en konspiration eller en slump, men oavsett vilket är det sånt som räddar världen.

Tips till julbordet. Mer miljö: 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21.Läs även andra bloggares intressanta åsikter om miljö, mat, veganism, vegetarianism, djur, djurrätt, mat, politik, död, etik, moral, liv, kött, miljförstöring, klimatet, Köpenhamn, jul, julmat, bilder, vinter, snö, aktivism

Jag vet inte hur det är att inte bli vald till lucia

När jag gick i sexan och det var vår tur att ordna luciatåget verkade det självklart att det skulle vara en mörkhårig tjej, och att hon skulle vara lång. Jag var inte bland de längsta i klassen, men ganska lång, och jag hade långt brunt hår. Men nej, ingen föreslog mig. Jag minns inte ens att jag skulle ha blivit lättad över det, eftersom det var självklart att jag inte skulle vara lucia.

Att det var självklart har inget att göra med min könsidentitet. Jag uppfattade inte mig själv som tjej, men alla andra verkade göra det. Det var kanske inget tvivel om att jag var udda, men det var mer att jag inte följde flickighetsnormen än att jag var grabbig som orsakade en del genuspanik. Att jag inte blev lucia var inte för att jag hade kort hår och spelade fotboll och pratade med hög röst och aldrig visat mig på skolavslutningen i kjol eller någonting sånt – för sån var jag inte. Det var inte ens för att jag var för alldaglig och genomsnittlig. Detta verkar vara de två berättelserna som tjejer brukar berätta när de drar upp att de aldrig blev valda, och det är liksom underförstått att det ska rymmas något slags trauma i det. Man blir bortvald. Den biten förstod jag aldrig, men det var så mycket som jag inte begrep.

Igår började jag prata med en gammal klasskompis från gymnasiet på Facebook. Hon erkände att hon blivit överraskad när hon fått veta att jag var transsexuell, men hon var glad för min skull. Det är ungefär så det låtit från de flesta jag har tagit kontakt med, och jag tror att bortsett från att folk inte förväntar sig att folk är transsexuella sådär överhuvudtaget så har det förmodligen också lite att göra med att jag inte var någon pojkflicka.

Jag vet inte hur det är att växa upp som tjej, bara för att jag har försökt att leva som en. Jag vet inte hur det är att vara tjej, eftersom jag aldrig har kunnat förlika mig med tanken på att jag skulle vara en. Jag vet hur det är att vara tärna och få stearin på handen, hur det är att få skavsår av obekväma klackskor, hur glitter skaver mot huden när det är virat runt ett diadem och hur det känns att gå i klänning i trettio minusgrader. Men jag vet inte hur det är att inte bli vald till lucia.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om lucia, kön, könsroller, genus, kvinnlighet, kvinnor, tjejer, luciatåg, jul, högtider, skolan, barndom, minnen, uppväxt, transsexualism, transpersoner, könskorrigering, kläder, könsuttryck, utseende, skönhet, ideal, utanförskap, pojkflickor, könsöverskridande, genuspanik

Immanuel, en gullunge med skäggstubb

Immanuel 12/12 2009

Jag förstod inte många ord hen sa, när hen kom fram till mig där jag stod och fotade. Hen såg ut som en man i 50-årsåldern eller ännu äldre, och mumlade och skrattade. Någonstans gissade jag att hen antingen var missbrukare eller psykiskt sjuk eller både och, och såna människor brukar jag gå bra ihop med, som det psykfall jag själv är. Därför var jag mycket lugnare än när såkallade normala människor tilltalar mig: De som är i ett tillstånd då de inte är helt medvetna om världen brukar inte döma en för att en beter sig konstigt.

Hen sa något om min kamera och en häftig bild av polisbilar med blåljus. Hen tog tag i min arm och kroppskontakten stressade mig, så jag frågade om han ville att jag skulle ta en bild av henom. Hen poserade glatt framför kameran. Sedan fick han se bilderna på displayen, och vi försökte ha något slags samtal. Jag begrep fortfarande inte mycket, men glad verkade hen vara. Tills hen sa:

- Jag måste bli nykter. Jag har tappat bort min cykel, och så kan jag inte ha det. Så jag ska gå och se om den står här borta.

Med ens såg hen lite bedrövad ut, men så skrattade hen igen. När vi skulle säga hejdå frågade hen vad jag hette. Jag var lite osäker på hur hen skulle reagera, men sa helt lugnt:

- Immanuel.

- Immanuel?! Vilket fint namn!

För en sekund undrade jag om det betydde att jag hade passerat som kille, eftersom hen inte verkade tycka att det var något konstigt med det. Men så skulle hen gå, och medan jag plockade ihop kameran sa hen:

- Vi ses, gullunge!

Jag vet inte hur gammal hen trodde att jag var, eller vilket kön hen uppfattade mig som, men jag ville gärna tolka det som att hen uppfattade mig som en tonårsgrabb. När jag tittade närmare på bilderna av honom såg jag att hen flirtade med mig, och när jag tittade på bilderna av mig själv såg jag att jag har en tydlig skäggstubb idag. Kanske spelade kön inte så stor roll för henom ändå.

Läs även andra bloggares åsikter om bilder, transsexualism, passerbarhet, kön, könsidentitet, könskorrigering, komplimanger, alkoholism, missbruk, psykisk sjukdom, psykologi, manlighet, skäggstubb, puberteten, testosteron, hormoner