Testosteronet har inte bara gjort mig fjolligare – det har en negativ biverkning också: Jag har börjat känna mig frusen.
Det är nog inte ens under åtta minus på stationen i Örebro, men ändå går jag in och värmer mig under den futtiga kvart jag måste vänta. Visst är jag lite lättare än förra vintern, men jag har pendlat i vikt hela livet och vägt betydligt mindre – men aldrig förstått ordet ”frysa” förrän nu. Jag har bara konstaterat att kroppen skakar, tappar rörlighet och blir stel, men jag har aldrig upplevt kyla som något obehagligt.
Nu när jag inte har mycket till underhudsfett kvar fryser jag på riktigt. Men jag vet var allt fettet har satt sig. Anledningen till varför jag hela tiden tappar byxorna är för att fettet har flyttat från mina höfter till min panna.
Min erfarenhet är att det är kallt i Örebro vid rätt höga temperaturer, medan -10 här uppe inte känns särskilt kallt… Vi får väl se hur det känns nu i januari.
Ah… Ja, det kanske är det? Fast jag kände det som att det var kallt här med, fast inte riktigt lika illa.
Som örebroare kan jag meddela att det var cirka femton minusgrader här idag. Och alla jag vet upplevde det som *svinkallt*. Tog man av sig vantarna tappade man känseln i fingrarna på mindre än en halv minut.
Hur dags var det du var här?
Jamen detdär känner jag igen … jag fryser fortfarande fastän fettet hittat ner till naveln (bakom) men är det könsspecifikt?
Det var väl vid femsnåret på kvällen. Men var det så kallt? För isf är det mina kroppsliga reaktioner som förändrats. Jag brukar börja klappra tänder vid ca -12, och få lätta muskelryckningar vid -8, svårare vid ca -15.
Ja, jag har hört att det har med hormonerna att göra, men exakt hur minns jag inte…