Hets mot folkskygg – lev ut dina drifter

Veckans KBT-läxa varar i en hel månad. Med jul och allt är det fyra veckor tills nästa gång, så jag har gott om tid att öva. Tidigare läxor har varit sånt som att be om hjälp i en affär, gå på föreläsningar och skriva ett mail jag gruvade mig för. Den här gången är det något svårare än jag gjort förut: Jag ska sluta säga nej. Inte helt och hållet, såklart; det vore ju att motarbeta hela syftet med terapin. Det jag ska jobba på är min impuls att tacka nej till allt. Jag har nämligen två stora destruktiva mönster att jobba på:

Jag säger ”ja” till allt jobbigt som jag egentligen inte vill, och ”nej” till allt roligt som jag egentligen vill.

När personer jag egentligen vill umgås med frågar om vi ska träffas, så tackar jag alltid nej. När jag får inbjudningar på Facebook till olika events klickar jag nästan utan att tänka på ”kommer inte”. När folk ger mig komplimanger såpass mycket att jag misstänker att de flirtar med mig drar jag mig tillbaka och måste hindra mig från att inte dränka dem i vinäger och ättika – bildligt talat.

Det är inte så mycket en tvångshandling som en ren reflex att undvika människor, och ändå finns det uppenbarligen någon slags social drift i mig som gör att jag fortfarande inte är en eremit. Nu ska jag alltså försöka leva ut den driften och avstå från det där rent mekaniska nejtackandet. Jag ska försöka bestämma mig för varje gång om jag vill, kan och orkar istället för att dissa alla försök till kontakt per automatik.

”Hets mot folkskygg” är en gammal rubrik från geniet Jonas på Psykbryt. Det är precis det jag ägnar mig åt – och förhoppningsvis kommer det något gott ut av det.

Läs även andra bloggares åsikter om social fobi, psykologi, KBT, vård, psykiatri, rädslor, fobier, känslor, ångest, tvångstankar, tvångshandlingar, stress, sociala svårigheter, ensamhet, isolering, relationer, kommunikation, osäkerhet

Aspergerdrag gör barn till hjältar

Youtube

Har ni sett Will Phillips – tioåringen som vägrar stå upp och svära trohetseden till USAs flagga innan alla i USA har fått sina medborgerliga rättigheter? Stillsamt meddelar Will vad han sa till sin lärarvikarie som blev arg på honom:

”I eventually, very solemnly, with a little bit of malice in my voice, said: ”Ma’am, with all due respect, you can go jump off a bridge”.”

Översatt till svenska blir det ungefär:

”Jag sa till slut, väldigt stillsamt och med ett stråk av illvilja i rösten: Fröken, med all respekt, gå och hoppa från en bro”

Första gången jag såg intervjun tänkte jag att det var något med honom som jag kände igen: Tystlåten och lugn använder han såna ord som ingen vuxen skulle ha försökt få honom att säga. Det är bara för högtidligt för att vara regisserat.

Will blev skickad till rektorn, och han bad läraren om ursäkt för det han sagt, men löftet står kvar. Så länge homofobi, rasism och sexism styr kommer han att protestera genom att sitta ner. I skolan blir han kallad ”gaywad”, som han erkänner att han inte riktigt vet vad det betyder men att det är något nedsättande om homosexuella.

Nu läste jag SvDs idagblogg om honom, och fastnade för meningen:

”Jag fascineras av hans övertygelse som får honom att gå emot en hel massa sociala konventioner och socialt tryck – och stå upp för det han tror på.”

Den som följer min blogg vet vart jag vill komma. Jag säger inte att Will Phillips har Aspergers syndrom; för det första är jag ingen psykolog och för det andra är det inget man avgör av att se ett videoklipp på sju minuter. Det är inte det jag menar. Däremot är det precis den här typen av beteende som man skulle kunna förvänta sig av ett barn med Asperger. Jag gissar att Will Phillips, som vill bli advokat när han blir stor, är ett högintelligent barn vars hjärna kör Asperger som operativsystem – men det är inte säkert att han för den skull är det minsta funktionshindrad. Det kanske bara är så han fungerar. Självklart kan jag ha fel, men det är inte helt omöjligt.

Att gå emot sociala konventioner och inte falla för grupptrycket är aspisar ofta väldigt bra på. Will Phillips beter sig som en aspie – oavsett om han egentligen har det eller inte. Vilket som är han en hjälte.

***

Relaterat: På Sophiahemmet vägrar man lesbiska insemination. De skulle behöva lite asperger där, kanske? Och tuffa tjejer mår sämre. De skulle också behöva det. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Will Phillips, USA, homofobi, heteronormen, Aspergers syndrom, autism, diagnoser, NPF, sociala svårigheter, mod, självständighet, politik, könsneutrala äktenskap, HBTQ, fördomar, normer, heteronormen, sexism, rasism, patriotism

In bed with Immanuel

Inatt gjorde jag det jag fantiserat om länge – jag filmade mig själv i sängen. Det är något jag tänkt på att jag ville prova, även om jag inte sagt det högt. Än så länge har jag inte sett resultatet, men min videokameras hårddisk räcker i fyra timmar och längre tid än så vet jag att jag inte höll på. Det är inget som kommer att läggas ut på nätet någonstans, men det kanske kan vara något att visa för min terapeut.

Ja, alltså, jag filmade min insomningsprocess som den ser ut utan mediciner. Sedan ska jag filma hur det ser ut om jag tar Circadin innan jag somnar. Idén fick jag för säkert ett år sedan, då jag på skoj filmade mig själv när jag satt vid datorn. Jag hade egentligen tänkt att fånga mitt kroppsspråk för att kunna visa min dåvarande terapeut skillnaden mellan hur jag ser ut när jag är mig själv och när jag tar på min masken och spelar människa. Det jag hade räknat med den gången var ett stelt ansikte och kanske lite grimaser och pillande på ansiktssår, men filmen fick mig att inse att jag har mycket, mycket mer tics och stim och muskelryckningar än vad jag själv tänker på. Vad jag upptäcker den här gången ska bli intressant att se.

Att filma sig själv, både när man är sig själv och när man har masken på sig, är nyttig träning tror jag. Om man har svårt att förstå vilket intryck andra får av en, och om man kanske är omedveten om vilka signaler man sänder ut, så kan det vara väldigt bra att ha bildbevis. Jag vet att i en del terapiformer filmar man sessionerna just för att man ska kunna gå tillbaka och titta på det, bland annat eftersom det händer att patienten och terapeuten har helt olika uppfattning om vad som egentligen hände. Såhär i efterhand har jag insett att jag önskar att jag haft alla mina terapitimmar på band. Det hade varit nyttigt för mig, även om det vore väldigt jobbigt samtidigt.

Utan ansiktsmimik

Jag fotar mig själv också, såklart. Inte bara för att det är roligt, som egotripp och för att dokumentera min pubertet, utan även för att analysera mitt eget kroppsspråk. Det är väldigt ofta jag måste ta några bilder innan jag fått på mig masken ordentligt, och det är även så jag ser ut när jag är oförberedd på att visa mig för andra, till exempel om det ringer på dörren, eller när jag är trött, stressad eller förvirrad i största allmänhet. Jag måste aktivt bestämma mig för att ta på mig masken när jag till exempel ska gå ut.

Att fota och filma är inte bara ett sätt att minnas varje steg i utvecklingen: Det är ett verktyg för att försöka förstå vad det är jag överhuvudtaget gör.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om film, foto, kameror, minnen, NPF, psykologi, sömn, sömnlöshet, medicin, tics, tvång, beteende, kroppsspråk, sociala svårigheter, Aspergers syndrom, Tourettes syndrom, terapi, utveckling, självbild, Circadin