Myter om könsbyten III: Operationer som lösning på samhällsproblem och Den Transsexuella Berättelsen

”Jag är född tjej. Har alltid vetat att jag är en tjej och känt mig som en tjej. Däremot så har jag aldrig kännt behov av att ha klänning, leka med dockor eller sminka mig – jag ville va som coola Bon Jovi. Och ändå är jag en tjej. Men ofta är det just sådana – sociala företeélser – som läggs fram som argument från dem som vill byta kön. Helt plötsligt ska de stereotypa könsrollerna ses som en sanning. ”Jag tycker om att meka med bilar, jag borde ha en snopp” ”Jag har alltid velat ha klänning…” osv. Jag köper det inte. Samhället ser ut på ett sätt som gör att människor inte kan leva ut sina riktiga personligheter. Och det är väll snarare där problemet ligger. Om vi blev mer tolleranta och inte la så stor vikt vid kön utan såg till personlighet i stället så kanske inte människor behövde vara tvungna att opperera om sig för att känna sig hemma i sin kropp?”

Kommentaren från Linnea under artikeln i DN är så typisk. Det verkar vara en av de absolut vanligaste fördomarna om transsexualism att behovet av könskorrigering enbart handlar om könsroller, och att ”könsbyten” är en absurd åtgärd där man ger efter för samhällets tryck och fogar sig i normen istället för att bekämpa den.

Det händer såklart att till exempel transvestiter, intergenders och genderqueera funderar allvarligt över om det inte vore ”enklare” att leva som kille eller tjej fullt ut. Ibland kanske de även kommer så långt som att söka till utredning och kanske tillochmed få en diagnos som transsexuell innan de kommer till insikt om att de egentligen behöver leva som just det där ”mellantinget”, för att det är så de är. Det är bland annat därför man går i utredning i ett helt år innan någon som helst behandling sätts in. Däremot är det ytterst ovanligt med s.k. ”ångerfall”.

Däremot finns det definitivt ett drag i Den Transsexuella Berättelsen av att försöka legitimera sin behandling med att hänvisa till hur man var som barn och vilken könsroll man spelade då. I mer könssegrerade kulturer som USA fungerar det kanske, och det är därifrån Den Transsexuella Berättelsen av idag har hämtat sin inspiration. Inom transvärlden tävlar folk i genuinitet genom att överträffa varandra i hur unga de var när de först kom på det, hur androgyna deras kroppar var och fortfarande är, hur väl de passerade som tjejer eller killar innan puberteten slog klorna i dem – och hur de lekte, klädde sig och allt sånt. Den Transsexuella Berättelsen är den man drar när folk undrar varför, hur, och när. Den Transsexuella Berättelsen är den man berättar för läkaren, för journalisten, för den avlägset bekanta som bara är nyfiken. Det är ett sätt att skriva om och återta sin historia, och det är också ett sätt att förklara sig på som man hoppas att andra människor kan förstå.

Själv kan jag inte riktigt med Den Transsexuella Berättelsen. Jag känner inget behov av att legitimera min behandling och manifestera min manlighet genom att framhäva att jag spelade fotboll som barn (fast jag var bollrädd), att jag gillade datorer (men inte begrep dem) eller att jag är usel på att sy och sticka. Därför säger jag det igen och igen: Jag var ingen pojkflicka. Hade jag varit kukfödd och betett mig som jag gjorde hade jag antagligen haft bögrykte. Jag var framförallt konstig, och konstighet har inget kön.

Problemet med Den Transsexuella Berättelsen är nämligen bland mycket annat – som Linnea säger – att den tolkas som argument; som om man försöker övertyga någon om att det man gör är rätt. Som om man måste övertyga någon. Som om det är upp till andra att avgöra om de godkänner ens könsidentitet, om de accepterar ens beslut att leva som sig själv. Jag diskuterar gärna vad som orsakar transsexualism och varför man känner som man gör, men jag diskuterar ännu hellre varför cispersoner – icke-transpersoner – så ofta tror att vi transpersoner kräver att de ska acceptera oss. Det gör vi inte. Vi kräver bara något så radikalt som mänskliga rättigheter.

***

Dagens Hm?: DN anser det vara viktigt att Eddie Izzard, komiker och transvestit, är ”strejt”. Det är nog nästan bara transpersoner som är tvungna att komma ut som heterosexuella. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om HBTQ, transpersoner, transsexualism, könsbyten, könskorrigeringar, kön, könsidentitet, genus, könsroller, sexism, feminism, jämställdhet, frihet, förtryck, acceptans, förklaringar, psykologi, mansroller, kvinnoroller, genuspanik, cissexism, respekt