Caster Semenya är för bra för att duga som hon är

Santhi Soundarajan pustar ut efter målgången i Asian Games 2006 då hon vann silver – som hon sedan blev av med

Santhi Soundarajan är ett namn; Caster Semenya ett annat. Det är få friidrottare jag känner till, men de två namnen har jag varit tvungen att lägga på minnet. Santhi är en fattig tjej från Indien som sprang för att försörja sin familj; Caster är en fattig tjej från Sydafrika. Det de båda har gemensamt är att deras karriärer grusades på grund av att deras könstillhörighet ifrågasattes. Santhi blev av med sin medalj från Asian Games 2oo6; Caster fick efter många turer till slut behålla sin från VM i Berlin i somras, men hennes fortsatta karriär är osäker. Båda är uppfostrade som flickor och de såkallade avslöjandena kom som en kalldusch för båda. Santhi blev utfryst från samhället och försökte begå självmord, men idag jobbar hon som tränare och drömmer om en comeback. Caster befinner sig antagligen fortfarande i en känslomässig bergochdalbana.

Caster Semenya och guldmedaljen från VM 2009 – som hon får behålla

I kvällens Halvlek i Svt fick man se bland annat en intervju med Santhi, eftersom programmet tog upp ett förslag nya regler för kvinnliga friidrottare. De som har mycket höga testosteronvärden ska ges en chans att till medicinsk behandling, och efter det ska de ha rätt att tävla som kvinnor. Det skulle innebära att både Caster Semenya och Santhi Soundarajan inte har fått sina idrottskarriärer förstörda för all framtid, utan har en möjlighet att få komma tillbaka och tävla som kvinnor.

Förslaget är kontroversiellt, för även kan vara positivt för de individer det handlar om så är det inte helt självklart att börja kräva av deltagarna att de ska manipulera sina kroppar för att passa in i en norm. Anette Brömdahl, doktorand i genusforskning och expert på intersexuellas rättigheter, sågar förslaget:

”Ska en lång människa inte få spela basket? Eller Phelps, som har väldigt stora och platta fötter och därmed har något övertag i simning, ska han då inte få simma för att han har det här naturliga övertaget?… Det här fokuserar bara på kvinnor också, måste vi komma ihåg. Det är inte inom den manliga skalan. Att en man kan producera mer testosteron än någon annan; det ses på sätt och vis som okej. Men en kvinna som producerar mer än en annan kvinna ses då som ett hot. Hon ses som något manligt, som onaturligt och hör inte hemma inom den kvinnliga skalan”

Hennes argument är alltså att det enbart är kvinnors testosteronvärden som blir granskade och ifrågasatta, och det har hon rätt i. En man får vara vilken he-man som helst så länge han inte är dopad, medan en kvinna utropas som ”könsfuskare”. Manlighet syns på ytan; kvinnlighet däremot måste definieras, dämpas och begränsas för att inte komma för nära manligheten. Det naturliga – det medfödda – ses som onaturligt och måste rättas till oavsett om det verkligen behövs eller inte – för att bli just naturligt.

***

Läs alla mina inlägg om Caster Semenya:

Caster Semenya är en hjälte

Könsidentitetsstörning by proxy i Indien, USA, Sydafrika och Sverige

Häxprocessen mot Caster Semenya, del sjuttioelva: Upprättelse?

Sämre än djur – om människovärde

Caster Semenya hotar synen på kön – och på handikapp

Människovärde är inget som mäts med ett blodprov – Epilog om Caster Semenya

Har du fitta nog att visa kuken, eller ollar du bara?

Caster Semenya förtjänar inte en medalj – utan två

Vad som är biologiskt kön är något som är socialt konstruerat

100% kvinna, man – eller sig själv

Caster Semenya och det egentliga könsfusket

Homosexuella vet inte att män och kvinnor är olika – det är därför bögar gifter sig med kvinnor

Könsfusk kräver ingen stake

Ain’t I A Woman? Caster Semanya och rasistiska kvinnoideal

***
Läs mer om programmet här och se själva programmet i svtPlay och även intervjun med Annette Brömdahl.Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Caster Semenya, Santhi Soundarajan, sport, friidrott, VM, Berlin, 2009, 2006, Asian Games, löpning, kändisar, intersexualism, kön, genus, könsidentitet, könstillhörighet, medicin, biologi, vård, regler, hormoner, testosteron, Sydafrika, Indien, könsnormer, normer, sexism, queerteori, HBTQI, HBTQ, media, tv, Svt, Anette Brömdahl, Martin Ritzén

Myter om könsbyten III: Operationer som lösning på samhällsproblem och Den Transsexuella Berättelsen

”Jag är född tjej. Har alltid vetat att jag är en tjej och känt mig som en tjej. Däremot så har jag aldrig kännt behov av att ha klänning, leka med dockor eller sminka mig – jag ville va som coola Bon Jovi. Och ändå är jag en tjej. Men ofta är det just sådana – sociala företeélser – som läggs fram som argument från dem som vill byta kön. Helt plötsligt ska de stereotypa könsrollerna ses som en sanning. ”Jag tycker om att meka med bilar, jag borde ha en snopp” ”Jag har alltid velat ha klänning…” osv. Jag köper det inte. Samhället ser ut på ett sätt som gör att människor inte kan leva ut sina riktiga personligheter. Och det är väll snarare där problemet ligger. Om vi blev mer tolleranta och inte la så stor vikt vid kön utan såg till personlighet i stället så kanske inte människor behövde vara tvungna att opperera om sig för att känna sig hemma i sin kropp?”

Kommentaren från Linnea under artikeln i DN är så typisk. Det verkar vara en av de absolut vanligaste fördomarna om transsexualism att behovet av könskorrigering enbart handlar om könsroller, och att ”könsbyten” är en absurd åtgärd där man ger efter för samhällets tryck och fogar sig i normen istället för att bekämpa den.

Det händer såklart att till exempel transvestiter, intergenders och genderqueera funderar allvarligt över om det inte vore ”enklare” att leva som kille eller tjej fullt ut. Ibland kanske de även kommer så långt som att söka till utredning och kanske tillochmed få en diagnos som transsexuell innan de kommer till insikt om att de egentligen behöver leva som just det där ”mellantinget”, för att det är så de är. Det är bland annat därför man går i utredning i ett helt år innan någon som helst behandling sätts in. Däremot är det ytterst ovanligt med s.k. ”ångerfall”.

Däremot finns det definitivt ett drag i Den Transsexuella Berättelsen av att försöka legitimera sin behandling med att hänvisa till hur man var som barn och vilken könsroll man spelade då. I mer könssegrerade kulturer som USA fungerar det kanske, och det är därifrån Den Transsexuella Berättelsen av idag har hämtat sin inspiration. Inom transvärlden tävlar folk i genuinitet genom att överträffa varandra i hur unga de var när de först kom på det, hur androgyna deras kroppar var och fortfarande är, hur väl de passerade som tjejer eller killar innan puberteten slog klorna i dem – och hur de lekte, klädde sig och allt sånt. Den Transsexuella Berättelsen är den man drar när folk undrar varför, hur, och när. Den Transsexuella Berättelsen är den man berättar för läkaren, för journalisten, för den avlägset bekanta som bara är nyfiken. Det är ett sätt att skriva om och återta sin historia, och det är också ett sätt att förklara sig på som man hoppas att andra människor kan förstå.

Själv kan jag inte riktigt med Den Transsexuella Berättelsen. Jag känner inget behov av att legitimera min behandling och manifestera min manlighet genom att framhäva att jag spelade fotboll som barn (fast jag var bollrädd), att jag gillade datorer (men inte begrep dem) eller att jag är usel på att sy och sticka. Därför säger jag det igen och igen: Jag var ingen pojkflicka. Hade jag varit kukfödd och betett mig som jag gjorde hade jag antagligen haft bögrykte. Jag var framförallt konstig, och konstighet har inget kön.

Problemet med Den Transsexuella Berättelsen är nämligen bland mycket annat – som Linnea säger – att den tolkas som argument; som om man försöker övertyga någon om att det man gör är rätt. Som om man måste övertyga någon. Som om det är upp till andra att avgöra om de godkänner ens könsidentitet, om de accepterar ens beslut att leva som sig själv. Jag diskuterar gärna vad som orsakar transsexualism och varför man känner som man gör, men jag diskuterar ännu hellre varför cispersoner – icke-transpersoner – så ofta tror att vi transpersoner kräver att de ska acceptera oss. Det gör vi inte. Vi kräver bara något så radikalt som mänskliga rättigheter.

***

Dagens Hm?: DN anser det vara viktigt att Eddie Izzard, komiker och transvestit, är ”strejt”. Det är nog nästan bara transpersoner som är tvungna att komma ut som heterosexuella. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om HBTQ, transpersoner, transsexualism, könsbyten, könskorrigeringar, kön, könsidentitet, genus, könsroller, sexism, feminism, jämställdhet, frihet, förtryck, acceptans, förklaringar, psykologi, mansroller, kvinnoroller, genuspanik, cissexism, respekt

Konspiration för vita jular

Varje år pratar människor om att man måste rädda miljön, så att ”våra barn” också får uppleva vita vintrar. Varje december pratar människor om framtidshopp och mänsklig godhet. Varje jul blir jag bitter, och i år blir jag bitter i förtid. Alla människor vill rädda världen, men det är få som är beredda att göra något.

Alla människor är emot djurplågeri, men för de flesta är det ändå okej att döda djur bara man gör det så skonsamt som möjligt. Det är en stor skillnad mellan att sträva efter att döda ”snällt” och att sträva efter att inte döda i onödan alls. På samma sätt är det en skillnad mellan att prata om miljö och att faktiskt göra något. När folk frågar varför jag är vegetarian, och numera varför jag är på väg att bli vegan igen, så brukar jag ha svårt att hitta orden. Jag brukar dra till med något om att det känns rätt att inte bidra till lidande. I själva verket handlar det om en enda sak: Jag tror inte att det är rätt att döda bara för att det är bekvämt, normaliserat och subventionerat.

Jag är inte i Köpenhamn, för jag klarar inte folksamlingar. Så jag sitter i ett snöigt Sandviken och har min alldeles egna klimatdemonstration: En saffranskrans från ett bageri i en grannby. Den ser oskyldig och god ut, och jag gissar att de flesta som köper den inte har en tanke på att den är vegansk. Det krävs att man läser innehållsförteckningen med rätt glasögon för att veta det.

Människor matas bokstavligt talat med vegansk smygpropaganda varje dag, utan att märka något. Se det som en konspiration eller en slump, men oavsett vilket är det sånt som räddar världen.

Tips till julbordet. Mer miljö: 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21.Läs även andra bloggares intressanta åsikter om miljö, mat, veganism, vegetarianism, djur, djurrätt, mat, politik, död, etik, moral, liv, kött, miljförstöring, klimatet, Köpenhamn, jul, julmat, bilder, vinter, snö, aktivism

Jag vet inte hur det är att inte bli vald till lucia

När jag gick i sexan och det var vår tur att ordna luciatåget verkade det självklart att det skulle vara en mörkhårig tjej, och att hon skulle vara lång. Jag var inte bland de längsta i klassen, men ganska lång, och jag hade långt brunt hår. Men nej, ingen föreslog mig. Jag minns inte ens att jag skulle ha blivit lättad över det, eftersom det var självklart att jag inte skulle vara lucia.

Att det var självklart har inget att göra med min könsidentitet. Jag uppfattade inte mig själv som tjej, men alla andra verkade göra det. Det var kanske inget tvivel om att jag var udda, men det var mer att jag inte följde flickighetsnormen än att jag var grabbig som orsakade en del genuspanik. Att jag inte blev lucia var inte för att jag hade kort hår och spelade fotboll och pratade med hög röst och aldrig visat mig på skolavslutningen i kjol eller någonting sånt – för sån var jag inte. Det var inte ens för att jag var för alldaglig och genomsnittlig. Detta verkar vara de två berättelserna som tjejer brukar berätta när de drar upp att de aldrig blev valda, och det är liksom underförstått att det ska rymmas något slags trauma i det. Man blir bortvald. Den biten förstod jag aldrig, men det var så mycket som jag inte begrep.

Igår började jag prata med en gammal klasskompis från gymnasiet på Facebook. Hon erkände att hon blivit överraskad när hon fått veta att jag var transsexuell, men hon var glad för min skull. Det är ungefär så det låtit från de flesta jag har tagit kontakt med, och jag tror att bortsett från att folk inte förväntar sig att folk är transsexuella sådär överhuvudtaget så har det förmodligen också lite att göra med att jag inte var någon pojkflicka.

Jag vet inte hur det är att växa upp som tjej, bara för att jag har försökt att leva som en. Jag vet inte hur det är att vara tjej, eftersom jag aldrig har kunnat förlika mig med tanken på att jag skulle vara en. Jag vet hur det är att vara tärna och få stearin på handen, hur det är att få skavsår av obekväma klackskor, hur glitter skaver mot huden när det är virat runt ett diadem och hur det känns att gå i klänning i trettio minusgrader. Men jag vet inte hur det är att inte bli vald till lucia.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om lucia, kön, könsroller, genus, kvinnlighet, kvinnor, tjejer, luciatåg, jul, högtider, skolan, barndom, minnen, uppväxt, transsexualism, transpersoner, könskorrigering, kläder, könsuttryck, utseende, skönhet, ideal, utanförskap, pojkflickor, könsöverskridande, genuspanik