Definitionen av en man måste mutera med äggstockarna

Alla foster är flickor från början, händer det att folk säger. Det de menar är att alla foster har möjligheten att utveckla kvinnliga eller manliga drag, men för att det ska bli en pojke måste det till testosteron, och dessutom måste kroppen ha möjlighet att ta upp det ordentligt. Jag har alltid tyckt att det är en spännande tanke: Alla har vi förutsättningar för att få en snopp eller snippa, pung eller blygdläppar.

Däremot har jag aldrig hört någonting och skillnaderna och likheterna mellan äggstockar och testiklar – förrän nu. Ett forskarlag har upptäckt att en enda gen är det som styr om äggstockarna ska fortsätta fungera som äggstockar eller utvecklas till testiklar i möss. I vuxna djur alltså, inte i foster. Om man slår ut funktionen hos genen FOXL2 så kommer en annan gen att ta över och få äggstocken att utvecklas till en testikel och producera mer testosteron. De tillverkar inga spermier, men ändå.

Detta gäller som sagt var möss, och det finns inget som säger att det skulle vara lika enkelt på människor. Ändå är tanken fascinerande. Inte bara ur en rent praktisk synvinkel – tänk så behändigt om det gick att få ens egna äggstockar att producera de hormoner man behöver – utan även ur ett mer filosofiskt perspektiv.

Ett ”kvinnligt” yttre är förhandsvalet för foster; det som kroppen utvecklar ifall den inte styrs in i en annan inriktning. Ett ”kvinnligt” inre är däremot till viss del beroende av en enda gen, som om testiklar är ett slags förhandsval när det gäller inre könsorgan. Äggstockar och testiklar är så intimt förknippade med könstillhörighet att svenska lagstiftare vill definiera en man som en person som saknar äggstockar och en kvinna som en person som saknar testiklar, och kräva kastrering av alla som ansöker om ändrad könstillhörighet.

Att offra sina äggstockar eller testiklar på ett rostfritt fat i operationssalen har länge varit det yttersta beviset för att man verkligen är en man eller kvinna, att man har lidit av transsexualism och nu är botad och frisk. Den bilden har lyfts fram av läkare och journalister, ivrigt påhejade av en liten grupp före detta transsexuella med inflytande – men den tiden då det sågs som det enda möjliga är förhoppningsvis snart förbi. Människor har olika behov även om de har samma diagnos – och det här gör det uppenbarligen ännu viktigare att diskutera kastreringskravet.

Skillnaden mellan äggstockar och testiklar är en enda gen. Könsbarriären är inte tjockare än så.

Läs mer: Matt Kailey på The Examiner, Telegraph, Times, Science Daily, ABC Science, PinkNews, Rapporten som pdf. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om kön, könsorgan, äggstockar, testiklar, forskning, medicin, vård, genus, könsidentitet, intersexualism, transsexualism, djurförsök, möss, människor, kastrering, ägg, spermier, sexism, biologism, hormoner, testosteron, östrogen, könskorrigering, transsexualism, transpersoner, HBTQ, foster, barn, kastrering, operationer, politik, normer, könsnormer, cissexism, transfobi, heteronormen, könstillhörighetslagen

Hellre störd och stolt än tvångströja

För drygt en vecka sedan släppte RFSL Ungdom en rapport om HBT-ungdomars utsatthet. Resultatet var deprimerande i sig, men reaktionerna ännu tristare. Undersökningen heter ”Effekter av heteronormen” och det borde inte gå att misstolka vad det syftar på. Så vad skriver pingstkyrkliga Världen Idag om det? Jo, de sätter rubriken ”Ny studie: Gayvärlden en högriskmiljö”.

Jag har precis blivit intervjuad i en och en halv timme av en journaliststudent som skulle göra ett skolarbete om psykradikalism. Vi pratade om sambandet mellan psykradikalism och queerteori, om hur internet fungerar som en aktivistisk plattform, om varför det privata är politiskt – och om hur det är att vara öppen som psykfall och öppen som HBTQ-person. Jag tog upp rubriksättningen i Världen Idag som ett lysande exempel på hur människor tvingas in i… ja, vad? Medicinskåpet? Terapirummet, landstingssärken, dosetten, psykakuten? Vad ska man kalla den slags garderob som får människor att skämmas för sin hjärna, som gör att folk inte våga berätta att de har psykiska problem? Jag kunde inte komma på ett bra ord, men jag tror att jag har det nu: Tvångströjan.

Det är trångt och obekvämt i tvångströjan, och jag tror att den är ännu lite trängre om den är färgad i regnbågsmönster än om den är landstingsvit – just på grund av den inställningen som bland annat Världen Idag sprider. De syr in sömmarna med förstärkt tråd så att det ska vara ännu svårare att slå sig fri.

Störd och stolt!

Vi pratade vidare, och hen frågade vad jag vill se i framtiden. Jag svarade att jag vill se HBT-kompetens inom psykiatrin, psykradikalism inom HBT-rörelsen och överhuvudtaget att få igång en diskussion om frågorna. Det bästa sättet att hantera de som säger ”Vadå, byta kön?! Du är fan störd!” är att svara ”Åh, tack!”.

Alla är störda. Normala människor finns inte. Däremot är det oftast de som anstränger sig för att framstå som friska som är de som har de snävaste tvångströjorna, men det syns inte. De tvångströjorna är nämligen av fina märken, och döljer fästanordningen under ett lager av paljetter.

Jag ÄR störd, och jag är stolt. Inte över att jag är störd – för det har jag inte gjort något för att förtjäna – men över att jag kan hantera min stördhet utan att förneka den och projicera den på alla andra. Och min ”Störd och stolt”-tröja är så mycket bekvämare än någon tvångströja.

Lästips: DNs serie om att komma ut ur tvångströjan. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om psykradikalism, psykofobi, psykisk sjukdom, psykisk ohälsa, hälsa, fördomar, skuld, skam, psykologi, psykiatri, HBTQ, kön, genus, läggning, homofobi, transfobi, normer, fördomar, utsatthet, Världen Idag, tvångströjor, psykradikalism, intervjuer, bilder, transsexualism, aktivism, bloggar, bloggosfären, språk, störning, ord, transpersoner, könskorrigering, vård

Hej, jag är vegofil: Jag faller för veganer

Det började med att jag förklarade för Robin att jag inte vill hångla med köttätare. Jag har sagt det många gånger förut, men den här gången kändes det ännu mer självklart än innan. Tanken på vad de kan tänkas ha för matrester mellan tänderna är avtändande.

Kanske en timme senare sitter jag på huk och spejar in i nedersta hyllan i glasskåpet på affären. Sojaglass står på inköpslistan, och jag vill prova Tofuline Blåbär. Jag letar förgäves; de har bara jordgubb, vanilj och choklad. Så jag tar en vanilj och en jordgubb istället, och reser mig upp. Då ser jag henom.

Hen har bockskägg, och under en rödsvart mössa sticker dreadsen fram. I vanliga fall skulle jag antagligen inte lägga märka till en person som henom, men den här gången klickar något till i mig. Hen står nämligen längst in i hörnet och begrundar hyllan med fryst vegomat, och jag får för mig att hen tänker precis som jag brukar göra: Det är synd att den vegetariska färdigmaten domineras av Quorn och Hälsans Kök, och att det är ägg i de flesta produkter. Kanske är det inte alls det hen tänker, men det får mig att inse vad det är jag faller för.

Hej, jag är vegofil: Jag faller för veganer.

Läs även andra bloggares åsikter om veganism, veganer, vegetarianer, veganmat, vegetarisk mat, kött, köttätare, sojaglass, mat, Tofuline, Hälsans kök, Quorn, flirt, kärlek, läggning

En gång förförde jag honom – nu är han heterosexuell

I tio år var jag ihop med en man som sedan kom ut som heterosexuell. Det förhållandet var inget vidare, och det blev startskottet för min internaliserade heterofobi. Min bild av heterosexualitet blev väldigt komplicerad när jag hela tiden fick veta att det var normalt att känna som jag gjorde, för att vår relation var så vanlig. Det var som om heterosexualitet byggde på en ojämlik relation där ”båda” – för naturligtvis var man alltid bara två – var instängda i sina snäva könsroller och spelade charader, och att inga andra alternativ fanns för den som visade sig vara heterosexuell.

Ett tag efter att vi äntligen hade gjort slut kastade jag mig in i något nytt. Jag hade vad folk skulle kalla för ännu ett förhållande, men Sasha var relationsanarkist och lärde mig hur sånt fungerar. Det kändes som om det var precis det jag längtat efter i hela mitt liv, tills jag insåg att det nog inte var Sasha jag ville hångla med längre. Idag är vi ”vänner” - och han har kommit ut som heterosexuell.

Det sistnämnda fick mig att omvärdera min tidigare heterofobi rejält. Uppenbarligen finns det de som klarar av att leva med enbart olikkönade sexpartners och ändå känna att det fungerar och där alla verkar må bra och inte känner sig så hämmade av heteronormen som jag utgått ifrån att alla heterosexuella automatiskt måste känna. Sashas komma-ut-process har varit väldigt nyttig för mig, fast jag bara är åskådare.

Jag älskar honom för den han är: I första hand en nördig tönt och en töntig nörd. Att han numera säger att jag är äcklig för att jag är kille är mindre viktigt. En gång i tiden var han nitton och jag satt på tunnelbanan och skrek ”Herregud, jag har förfört en tonåring!” i chocktillstånd. Idag fyller han 22 år. Mitt favorithetero.

Grattis!

Läs även andra bloggares åsikter om heterosexualitet, heterofobi, HBTQ, heteronormen, fördomar, relationer, relationsanarki, vänner, vänskap, läggning, normer, kärlek, sexualitet, födelsedag, kön, genus, jämställdhet, könsroller, mansroller, kvinnoroller, sexism, komplex, rädsla