Ingen människa vill vara sjuk, och vill man det är man inte riktigt frisk

Inne på psykmottagningen finns den kvävande, sövande bedövande tryggheten i att vara sjukförklarad och sedd som en abnormitet. Det har skrivits hur mycket som helst om diagnoshysteri och sjukskrivningsepidemier, och det antas vara något negativt att ”vilja vara sjuk”. Ett val man gör för att vinna fördelar eller nedvärdera sig själv. Antingen är man lat, eller så är man bitter – eller så är man både och i en självuppfyllande profetia.

I världen utanför finns stressen att passera som normalstörd, stressen att inte passera som normalstörd, stressen att inte vara ute med sin stördhet, att vilja komma ut men inte veta hur man gör, att inte vilja komma ut men inte veta hur man ska låta bli, att vara osäker på om man vill komma ut, att vara tvungen att komma ut, att råka outa sig ofrivilligt, att bli outad mot sin vilja, att råka outa andra, att tvinga på andra sin outning, att försöka bedöma om man är ute eller inte, om man borde komma ut och vad det får för konsekvenser om man gör det respektive låter bli.

Psykiatrin är som en pridefestival för psykfall. Man behöver inte vara rädd för att bli outad – för det är man redan i samma sekund man kliver in på mottagningen. Den som kommer in direkt utifrån och inte är helt bekväm med tanken på att bli outad kommer att uppleva det som isande kallt därinne; den som kommer in genom den motsatta dörren tycker att det är svalt och skönt. Allt beror på vilken temperatur man kommer från innan, och hur mycket kläder man har på sig.

Ingen människa vill vara sjuk, säger folk, och sätter likhetstecken mellan lidande och sjukförklaring. Som om den som vill ha en diagnos på sina svårigheter väljer att gå in i lidande och utanförskap bara därför. Som om den som ber om hjälp gör det för att hen vill hålla sig kvar i hjälplöshet. Som det är ett sjukdomstecken i sig att be om en sjukförklaring.

Ingen människa vill vara sjuk, och vill man det är man inte riktigt frisk.

Inspirerat av Elin Grelsons debattartikel. Mer om utförsäkringar: 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om psykisk hälsa, psykisk ohälsa, psykisk sjukdom, psykologi, psykiatri, funktionshinder, sjukdom, diagnoser, NPF, ADHD, Aspergers syndrom, autism, komma ut, outning, normalstörda, fördomar, neurofobi, psykofobi, normer, sjukskrivning, vård, passivitet, institutionalisering, sjukskrivning, sjukförsäkringar, utförsäkringar, Försäkringskassan, politik, regeringen

En plan för att få ordning – borttappad

I en kvart letar jag. Irrar runt på jakt efter Den Viktiga Pärmen: En svart sak med blå rygg och texten ”Återhämtningsplan Immanuel” på. Det hör till när man har kontakt med både psykiatrin och socialpsykiatrin att ha möte en gång var tredje månad för att utvärdera och lägga upp en ny plan, och nu är det dags igen.

Störd och stolt!

Det var ett tag sedan sist, och jag har flyttat om så mycket hemma att jag måste leta länge innan jag kommer på vart den står. På vägen hittar jag min ”Störd och stolt”-tröja där den ligger i kökssoffan, fortfarande ostruken och därmed otvättad efter Pride. Jag hittar dessutom hatten jag hade då, och en spegel jag köpte i Falkenberg i somras, och ett tusenbitarspussel och en pärm jag letade efter igår och ett förstoringsglas och en tygkanin – och så till sist återhämtningspärmen, gömd under spikmattan bredvid en tom symaskinskartong i sovrummet.

Där pärmen gömde sig

Sista mötet var för nästan ett halvår sedan. Då skrev jag tydligen ”Vi städar tillsammans” som vad jag och boendestödet skulle göra tills nästa möte. Vi pratade mycket om hur viktigt det var att få allt att fungera när jag skulle börja plugga. Målet var ”Att få rutiner”. Jag har en känsla av att jag inte riktigt har nått dit.

Läs även andra bloggares åsikter om psykiatri, planering, boendestöd, psykologi, städning, ordning, kaos, stökighet, glömska, planering, NPF, ADHD, Aspergers syndrom, funktionshinder, struktur, återhämtningsplan

Otrohet är en tanke, inte en handling – en relationsanarkistisk tolkning

Det var intressant att få höra att folk inte uppfattar mig som relationsanarkist. Kanske är det inte riktigt en etikett som jag känner mig helt hemma med, men det är det som ligger närmast till hands för att beskriva mitt sätt att se på relationer. Jag känner inte riktigt att jag är bekväm med att prata om ”polyförhållanden”, och definitivt inte ”öppna förhållanden” eller ”swingers” och jag vet med säkerhet att jag inte är monogam, så då är väl relationsanarkist det som passar bäst.

För mig finns det ingen självklar gräns mellan olika relationer, och framförallt har jag svårt att förstå den där rangordningen där man förutsätts att ”välja” att antingen sätta ”vänner” eller ”partners” i första rummet. Detta ständiga sorterande och bedömande är bara för komplicerat. Jag har fullt upp med att försöka förstå vilken nivå jag ska lägga mig på: hur nära det är okej att vara utan att andra uppfattar mig som påflugen, och hur långt bort jag kan stå utan att uppfattas som kylig och avståndstagande. Att dessutom tvingas sortera in relationerna som vore de skruvar i en ask från Clas Ohlson är överkurs. Jag försöker ändå ibland, för att folk jag träffar ska förstå vad jag pratar om – och för att inte alla jag har en relation till är relationsanarkister själva.

Men jo, jag är väl någon slags relationsanarkist, och moral är A och O för mig. Att vara värd andras tillit – det är trohet för mig. Därför existerar även begreppet ”otrohet” i mitt medvetande.

En definition av trohet

Skulle du vilja vara med någon annan? Vill du? Ja, absolut, annars skulle jag inte ha frågat. Har du någon på gång? Jaså inte. Men vilken sorts skulle du vilja ha? Bara en tjej, vilken som helst? Okej, en ung tjej. Blond. Såklart. Det vet jag ju att du gillar. Hur skulle ni träffas då? Förlåt, var det för personligt? Nej, så bra. Vill du ha hjälp att hitta någon?

En definition av otrohet

Så det du sa var inte på riktigt? Att de hängde efter dig och flirtade – det var bara din fantasi? Egentligen brydde de sig knappt om dig alltså? Du låtsades bara för att du hoppades att jag skulle bli svartsjuk?

Det är inte självklart att det är otrohet att flirta med andra, hångla, ha sex och så vidare; det beror på vad man kommit överens om i relationen. Däremot är det – som jag ser det – alltid otrohet att försöka göra någon svartsjuk. Det är per definition ett svek – oavsett om man lyckas eller inte.

Mer om RA och otrohet: Alexander Alvina Chamberland, tv-bonden Janne, Mymlan, Niklas Hellgren, Nerd Life Deluxe, Isabelle Ståhl, Tanja Suhinina, Åsa Hellberg. Följetongen Tiger Woods påstådda otrohet, som triggade debatten: 1, 2, 3, 4, 5. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om trohet, otrohet, relationer, kärlek, vänskap, relationsanarki, känslor, svek, tillit, queerpraktik, sex, hångel, närhet

Alla killar låter som tjejer när de nyser

Först trodde jag att det var en kyrka, sedan ett slott, och så till sist förstod jag att det egentligen var en gammal tågstation vi var i. Det var mycket folk, och det verkade som om de flesta kände mig men jag kände nästan ingen. Jag var där med Simon och Sasha, men de skulle gå på toaletten, så jag fick vänta själv.

I myllret dök det upp ett och annat välbekant ansikte. En kille jag kände igen från Facebook, men vars namn jag inte mindes. En tjej som tidigare under dagen hade kramat mig som om vi var bästa vänner utan att jag ens hade vågat fråga vem hon var. Och så kom han: Finn.

Allra första gången jag mötte Finn insåg jag att det där med att passera som kille betyder olika saker beroende på vem man möter. Det var allra första dagen på min allra första pridefestival, och jag var livrädd för folkmassorna och samtidigt överlycklig att vara där. För första gången på fyra år var jag omgiven av folkmassor, och jag grubblade över hur jag skulle göra för att passera som kille. Jag hade bara tänkt på mitt yttre, men när jag träffade Finn insåg jag att i hans värld var det faktiskt helt oväsentligt vad jag hade för frisyr och om min binder satt tillräckligt tätt över bröstkorgen. Han såg ju inte. Därför drog jag slutsatsen att det var min röst som fick honom att slinta med tungan och säga ”hon”. Jag dömde honom inte, precis som jag aldrig dömer någon för det. Det var bara att konstatera att jag inte passerade, som vanligt.

Det var något år sedan vi pratades vid nu, och jag visste inte om han skulle känna igen min röst. Fast jag gärna ville att han skulle minnas mig hoppades jag att han skulle höra skillnaden, och säga ”Men Immanuel, vilken mörk röst du har fått!”. Innan jag hann öppna munnen för att hälsa nös hans ledsagare. Nysningen triggade mig, så jag nös jag med. Ledsagaren såg ut lite som Buck Angel: Biffig och flintskallig med skägg och tatueringar. Finn skrattade och sa ”alla killar låter som tjejer när de nyser”.

Jag rösttränade en del igår och upptäckte att det faktiskt går lite bättre. Jag börjar kunna lägga ner rösten lite mer, även om jag fortfarande låter hes. Kanske är det därför jag noterade det igår att folk som vet men har haft svårt att komma ihåg det, har lättare för att säga ”han” om mig nu. Då kom jag att tänka på de två personer jag känner som garanterat inte dömer människor efter utseendet, eftersom de inte ser: Marie och Finn. Jag funderade över om de – som inte låter sitt omdöme påverkas av min fysiska förändring i övrigt – skulle uppfatta skillnaden som större eller mindre än de seende jag känner. Jag gissade att de skulle tycka att skillnaden var tydlig.

Att det blev Finn som dök upp i drömmen och inte Marie gissar jag beror på att Marie pratar jag med så ofta, och jag har glömt att hon faktiskt inte hör min röst då. Dessutom – och jag hatar att behöva säga det här – så är Marie tjej. Jag har fortfarande den där fixeringen vid att söka andra mäns acceptans.

Men visst stämmer det: Alla människor, oavsett kön, nyser i falsett. Jag borde sluta fundera så mycket över hur andra ser – eller hör – mig och försöka leva mer istället.

Läs även andra bloggares åsikter om rösten, manlighet, komplex, nojor, vänner, könskorrigering, transsexualism, målbrottet, puberteten, hormoner, testosteron, utseende, ytlighet, röstträning, transition, kön, genus, könsidentitet, drömmar, drömtydning, Buck Angel, nysningar, komplex, synskadade, acceptans