Rätten till livshjälp

Jag har en vän som heter Birgitta. En dag för några veckor sedan var jag nära att förlora henne; det var vi alla. Jag satt i en annan del av landet och kände mig maktlös. Försökte ringa, men kom inte fram. Upptaget. Det måste vara ett bra tecken, tänkte jag, och hoppades. Och började skriva små kärleksförklaringar på Twitter. Jag hoppades att min kärlek skulle om inte kunna dra henne ut ur skuggorna så åtminstone få henne att vänta med att gå in i det definitiva mörkret.

Jag förlorade henne inte. Hon finns kvar, hon lever och andas. Nätt och jämt. För även om jag ser hur mycket kamplust som pyr under ytan vet jag varför himlen ser så nattsvart ut från hennes horisont. Jag är så glad att hon fortfarande finns, att de hittade henne i tid – och jag är rent ut sagt förbannad på de som jag vet har försatt henne i den situationen.

Att leva i en djup depression är verkligen ingen dans på rosor. Att leva i en djup depression och räkna dagarna tills ens inkomst tas ifrån en och man blir utförsäkrad – inte för att man anses vara frisk, utan för att man har varit sjuk för länge – det är tortyr. Om två veckor får en grupp människor sin sista utbetalning från Försäkringskassan. En liten del av dem kanske klarar sig ändå; andra har inte en chans. Det är möjligt att en del av dem skulle kunna komma tillbaka om de fick rätt stöd, men det enda som erbjuds verkar vara chockrehabilitering.

De veckor som har gått sedan Birgitta försökte ta sitt liv har jag gråtit, skrikit och stampat i golvet av ilska. Jag har svurit, smitt planer och… inget har blivit av. Jag vet inte vart jag ska rikta min energi. Än så länge har inga berättelser om konkreta samband mellan utförsäkringar och fullbordade självmord dykt upp, men jag är rädd att det bara är en fråga om tid. Jag vet hur jag själv har känt ångesten krypa i kroppen när Försäkringskassan vill ha ett till intyg för att de inte tycker att det gamla är tydligt nog. Jag försöker förtränga det faktum att oavsett vilka som vinner valet nästa höst kommer jag att vakna två dagar senare och vara utförsäkrad; det är statens 30-årspresent till mig. Då måste jag kunna försörja mig själv.

Att välja att avsluta sitt liv är inte modigt, och jag vill inte se några martyrer – men jag är rädd att det är dit vi är på väg. Själv tänker jag inte ge upp. Inte en chans. Jag vet inte hur, men jag tänker slåss för rätten till livshjälp – och rätten att slippa chockrehabilitering.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om sjukersättning, sjukskrivning, aktivitetsersättning, sjukförsäkring, Försäkringskassan, pengar, sjukdom, funktionshinder, ADHD, Borderline, diagnoser, intyp, politik, vård, stöd, rehabilitering, självmord, självmordsförsök, självmordstankar, nyår, 2010, val, utförsäkringar, regeringen, Christina Husmark Pehrsson

Propplösning i brist på problemlösning: Fördelar med social fobi

Det var en eftermiddag i september eller oktober eller så, som jag stod och tittade på kokosmjölk inne på Willys och försökte bestämma mig för om jag skulle köpa den eller inte. Jag var trött eftersom mina hörlurar var trasiga, så jag kunde inte stänga ute alla ljud med musik. Plötsligt hör jag en röst bredvid mig som säger något om att kokosmjölk är så dyrt här. Jag tittar upp och ser någon som jag uppfattar som en man i 30-årsåldern. Han plockar upp en burk, och fortsätter prata. Han säger något om att den kostar mycket mindre på ”invandraraffärer”, men han tittar inte på mig och inte på någon annan heller. Det verkar inte som om han handlar i sällskap med någon, och han talar för högt och tydligt för att det skulle kunna vara att han bara pratar för sig själv.

Jag är så rädd att göra bort mig att jag bara kraxar ur mig ett ”Jaså?” och går därifrån och ställer mig och tittar på kryddhyllan ett par meter längre bort i samma gång. När jag står där och låtsas leta efter något, och skäms för att jag inte fixar att småprata med någon jag antar att jag inte känner i en affär om någonting så vardagligt som priserna på kokosmjölk, fastnar min blick på bikarbonat. Ja. Självklart. Jag låtsas att jag letar efter bikarbonat, tänker jag. Det är därför jag står och stirrar in i kryddhyllan som den idiot jag är i säkert flera minuter. Jag rycker åt mig två påsar och går därifrån.

Sedan irrar jag runt någon timme till för att vara säker på att slippa möta honom igen i kassan. Inte för att jag är rädd att han ska tilltala mig igen – han verkade fullkomligt normalstörd till skillnad från mig – utan för att jag är rädd att om jag ser honom kommer jag att rodna och fumla och tappa bort mig. Vid det här laget är jag medveten om att jag dessutom handlat precis tvärtemot vad min psykolog och jag har kommit överens om: Att ta itu med problemen istället för att försöka undvika dem. Påsarna symboliserar redan där och då mitt sätt att fly från sociala situationer, och när jag kommer hem gömmer jag påsarna längst in i skåpet. Där står de för att jag inte ska bli påmind om hur feg jag är som inte fixar att bli tvångskonverserad i mataffären. Tills idag.

Idag försökte jag lösa en propp i handfatet i badrummet genom att ignorera den, men det fungerade inte. Då provade jag att hälla i en påse bikarbonat och lika mycket salt och spola hett vatten. Det fungerar ofta, men inte alltid. Den här gången gick det inte. Jag skulle bli tvungen att skruva isär vattenlåset för att pilla ut vad jag antar är flottiga hårbollar som fastnat. För den som aldrig provat på det kan jag meddela att det visserligen inte är svårt, men äckligt. Bortsett från att man måste gräva ut gegget med händerna så stinker det i hela badrummet i säkert ett dygn efteråt. Det är verkligen inget jag gör om jag inte absolut måste.

Jag funderade en stund, och bestämde mig för att eftersom jag faktiskt har väldigt gott om både bikarbonat och salt så kunde jag ge det ett till försök. En av de där skämmiga påsarna öppnades och jag hällde ner både det och saltet och spolade med det hetaste vatten jag kunde få till. Blurp sa det, så löstes proppen upp.

Sens moral: Social fobi kan ibland vara en fördel. Synd bara att fördelningen av fördelarna sker så slumpmässigt.

Läs även andra bloggares åsikter om social fobi, propplösning, bikarbonat, problemlösning, psykologi, KBT, rädsla, skuld, skam, känslor, ångest, sociala svårigheter, Aspergers syndrom, mindfulness, säkerhetsbeteenden, städning, handling

Dyskalkyli och dålig tidsuppfattning – ett recept för effektivitet

Det finns nackdelar med att ha dålig tidsuppfattning och dessutom tydliga drag av dyskalkyli, men ibland finns det riktigt bra saker med det också – som idag.

Jag satt och nojade mig över allt jag måste fixa nästa vecka: Imorgon är det bara två veckor kvar till julafton och jag har inte gjort någonting. Inga julklappar är fixade, inga julkort är pysslade, ingenting är städat, pyntat, tvättat… Stress stress stress.

Då tittar jag lite närmare i kalendern och upptäcker att det inte alls är den nionde. Det är bara den sjätte december. Helt plötsligt förstår jag varför det bara såldes bröd som var bakat den fjärde när jag var och handlade igår. Visserligen var det lördagseftermiddag, men att sälja bröd som är fyra dagar gammalt?!

Brödet var alltså bara en dag gammalt, men jag har gått i flera dagar med en inre kalender som visar tre dagar fel. Jag har alltså misstagit 2 för 5, 4 för 7 och 6 för 9, som jag brukar. Det händer ganska ofta, och nu har jag äntligen fattat vart tiden har tagit vägen: Det var bara jag som gått händelserna i förväg.

Jag har plötsligt fått tre bonusdagar; hela 72 timmar mer än vad jag hade förväntat mig. Jag ligger inte bara i fas med planeringen – jag är tillochmed lite före schemat. Min allmänna förvirring inför siffror och tid gör mig ibland väldigt effektiv.

Läs även andra bloggares åsikter om tid, tidsuppfattning, dyskalkyli, siffror, sifferblindhet, förvirring, glömska, ADHD, NPF, Aspergers syndrom, stress, jul, julstress, städning, psykologi, julklappar, julkort

Lotta Abrahamsson: Kommunikation med autistisk perfektion

Jag har än så länge aldrig haft möjlighet att höra Lotta Abrahamsson föreläsa, även om jag träffade henne väldigt snabbt i somras på Pride. Hon bloggar, hon föreläser och nu har hon varit med i Nyhetsmorgon och pratat om Aspergers syndrom. Klippet är ungefär nio minuter långt, och det jag tycker är det viktigaste kommer sist. Hon har berättat om vad det innebär att ha Asperger, vilka krockar det kan bli, de sociala svårigheterna och varför det är så mycket enklare att umgås med djur. Och så, som sammanfattning:

”Det viktiga är väl att vi lär oss att kommunicera. Med olika sätt att tänka kan vi komplettera varandra. Det är väl det häftigaste, om det kan bli så”

Det är det jag också tror nämligen. Det händer att folk utgår ifrån att jag tror att det bara är de neurotypa, de bokstavslösa, som ska anpassa sig efter mig; att jag kräver det. Det händer ännu oftare att folk förväntar sig att jag ska anpassa mig efter neuronormen. Ibland förstår jag att folk tror att jag tycker att neurotyper är mindre värda eller sämre människor; ibland utgår folk från att jag lever med ”bokstavssjukdomar”. Att försöka pricka rätt är inte alltid så lätt, men det är i alla fall det här jag vill säga:

Det ska till anpassning från båda håll. I en perfekt värld är det få personer som faktiskt behöver diagnoser, för i en perfekt värld är det okej att vara annorlunda. I en perfekt värld behöver man inte förklara varför hela tiden: Varför man inte klarar X, varför man hellre gör Y, varför Z är bättre än Q. Men i en perfekt värld är det självklart att man deltar på lika villkor, och där är vi inte idag.

Lotta tillhör de som lärt sig att hantera sitt sätt att fungera, och dessutom lärt sig att hantera omgivningens sätt att hantera hennes sätt att fungera. Hon är klok. Inget sätt att fungera är bättre eller sämre. Det som spelar roll är hur man hanterar det – oavsett diagnoser.

Se intervjun med Lotta här. Relaterat: Läs/lyssna gärna på reportaget om tjejer med ADHD. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Aspergers syndrom, ADHD, NPF, diagnoser, funktionshinder, fördomar, Lotta Abrahamsson, kommunikation, tv, media, tv4, Nyhetsmorgon, intervju, neuronormen, psykologi