Post-op med Photoshop

Min inre bild av mig själv

Ikväll gjorde jag något jag längtat efter länge: En mastektomi. Bröstkorgsrekonstruktion, på svenska. Jag plattade till bröstkorgen, avlägsnade något som kändes som flera hektar lös hud och några ton fettklumpar, och minskade bröstvårtor och vårtgårdar – allt på någon timme. Det hela avlöpte utan smärta, blod och annan narkos än julmust. Jag förväntar mig inga synliga ärr, och jag mår väldigt bra.

Jag har försökt få till det många gånger förut, men inte lyckats eftersom jag har haft problem med att få bröstvårtorna att sitta bra. Nu blev jag inspirerad av Simon som tänkte göra detsamma, och han erbjöd sig tillochmed att donera sina bröstvårtor till mig när han hörde om mina problem. Nu hittade jag faktiskt en bild där jag hade bröstvårtor som skulle kunna fungera: De hängde inte rakt neråt som de brukar göra. Därmed behövdes ingen transplantation, utan jag kunde få mina egna bröstvårtor.

Tänk om det hade varit lika lätt att göra operationer i den såkallade verkligheten som det är i Photoshop.

Läs även andra bloggares åsikter om könskorrigering, transsexualism, bilder, vård, operationer, ideal, bröst, kropp, Photoshop, foto

Hur man räddar världen med glass och julmust

Jag vet hur det är att inte vilja äta, att inte ha aptit, att inte orka laga mat, att glömma bort att äta, att ha svårt för vissa smaker, konsistenser och annat, att ha lätt för att få matsmältningsproblem, att vara känslig, att gilla udda kombinationer och att straffa sig själv med svält. Jag vet också hur man överlever på veganmat, och jag kan hyfsat med näringslära. Jag kan aldrig någonsin vara en vanlig matbloggare som lägger upp tjusiga bilder på något ambitiöst de vill skryta med. För mig är det skryt nog att jag får i mig något åtminstone två gånger om dagen.

Jag har skapat mig en image som en ohygienisk slacker vars enda rutiner är tvångshandlingar. Därför känns det jättekonstigt egentligen att jag har fått för mig att börja blogga lite mer om mat, men det var så jag kände när jag började blogga tips om hur man hanterar sitt inre kaos också. Den gången tänkte jag att jag åtminstone visste vad det var jag pratade om, så det är så jag får göra den här gången med.

Dagens middag: Varma mackor

Tidigare idag lovade jag recept på ostsås till varma mackor, så här kommer det. Ostsås passar på varma mackor, gratänger, lasagne och pizza, och även om den inte smakar precis som smält komjölksost så är den god.

Vegansk ostsås

• 1 1/4 dl vetemjöl
• 1 1/4 dl näringsjästflingor (typ Bjäst eller Dr Ritter, säljs på hälsokosten. INTE vanlig bakjäst)
• 5 dl vegomjölk eller -grädde, eller vatten
• En klick vegomargarin
• Salt, peppar, vitlökspulver och paprikapulver, samt curry eller gurkmeja för den gula färgens skull.

Vispa ihop mjöl, jästflingor och vätska i en kastrull. Slå på plattan på ganska hög värme, och fortsätt vispa hela tiden. Efter en stund börjar såsen tjockna, och när den börjar få den konsistens du vill ha är det dags att slå av plattan och ta bort kastrullen. Krydda efter smak och färg och rör ner margarinet.

Idag gjorde jag väldigt enkla varma mackor: Formbröd, ajvar relish, färdigkokta kidneybönor från tetra, burkchampinjoner, burkpaprika, ostsås. Det går att göra det hur enkelt eller avancerat som helst. In i ugnen i ca 10 minuter, och sedan är det klart.

Dagens efterrätt: Julmust float

Efterrätten blev ännu enklare: Julmust float, eller julmustfloat, beroende på vilket språk man tycker att det borde tillhöra. Cola float är glass och Cola; Cider float är glass och cider. Vad julmust float är kanske inte är så svårt att gissa?

Man tar ett par rejäla skedar sojavaniljglass och lägger i ett stort glas, och sedan fyller man på med julmust. Det skummar lite mer än vanligt, och blir ganska sött. Jag älskar cider float gjord på päroncider (med låg volymprocent, eller alkoholfri), och det här var första gången jag provade med julmust. Resultatet var klart godkänt, även om jag gillar cidern bättre. Den är mindre söt och biter ifrån litegrann.

Jag tänker såhär: Om tillochmed jag klarar av att leva veganskt, så borde det inte vara så svårt för resten av världen. Jag är ett bokstavsbarn som hade tvåa i hemkunskap. Jag är ett f.d. ätstört – numera bara allmänt neurotiskt – psykfall. Jag är en vegansk slacker med låga ambitioner: Det enda jag strävar efter är att rädda världen.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om mat, veganism, glass, efterrätt, matlagning, varma mackor, ost, mjölk, politik, djurrätt, vegetarisk mat, pizza, ätstörningar, psykologi, bilder, veganmat, ostsås, sås, sojaglass, efterrätt

Jag äter kött med gott samvete, för jag är vegan

Jag äter kött med gott samvete, för jag är vegan – eller i alla fall är jag det snart. Det finns människor som tror att veganer inte äter kött och mjölk, men de har fel. Det är bara lite andra sorters kött och mjölk vi äter – och det är långtifrån bara veganer som äter de produkterna.

Tofuline jordgubbsglass

Jag köpte en ny kamera till mig själv i födelsedagspresent i september, och den allra första bilden jag tog var på ett paket sojaglass. Jag var alltså inte vegan då, utan åt mjölkprodukter ibland – men jag såg ingen anledning att äta mjölkglass när det finns veganska varianter i varenda mataffär som både är goda och rätt billiga.

Tofuline är den godaste, men Oatlys glass duger den med. Sorbeter finns det ju också från olika tillverkare – och allt detta är sånt man hittar i en någorlunda välsorterad mataffär. Glass är en sak man definitivt inte behöver klara sig utan som vegan. Tofuline är alltså baserad på soja, och Oatly på havre. Ingendera innehåller mjölkprodukter, så de fungerar för mjölkallergiker, laktosintoleranta – och veganer.

GoGreen Soygurt jordgubb

Jag vet att många är nojiga när det gäller soja, men med tanke på att de flesta tillverkare av vegetariska sojaprodukter är måna om att använda ekologisk soja så är det verkligen ingenting jämfört med all soja som man matar djur med för att få kött och mjölk från dem. Det går ju åt tio kilo sojaprotein för att få ut ett enda kilo nötkött, så är man bekymrad över sojaodlingar ska man nog snarare se över sin köttkonsumtion.

Oatly Havremjölk

Idag blev det ett paket Tofuline Vanilj och även GoGreen Soygurt Jordgubb; yoghurten blev ett impulsköp eftersom de hade extrapris på Ica Maxi. Jag köpte också en liter havremjölk från Oatly. Jag är egentligen inte så förtjust i de flesta mjölkprodukter, vare sig de kommer från kor eller inte, men eftersom det är lördag tänkte jag fixa något speciellt. Jag ska göra varma mackor, och för att göra ostsåsen behöver man någon slags mjölk eller grädde. Jodå, det går att göra ostsås utan komjölksost. Det gäller bara att veta hur. Jag återkommer med rapport om hur mackorna blev, och recept på ostsåsen.

Varma mackor, från i höstas

Det känns väldigt bra att vara på väg att bli vegan igen. Igår åt jag crêpes som innehöll både ägg och mjölk på restaurang, men det var nog sista gången. Att veta att jag inte bidrar till att döda och plåga levande varelser i onödan är en lättnad, för att inte tala om att det känns bra att veta att jag väljer mat som är klimatsmart.

Jag äter kött med gott samvete – för när jag äter kött är det sojakött.

***

Varning: Klicka INTE på dessa artiklar om du är det minsta känslig, och definitivt inte när du äter. De innehåller fruktansvärda bilder: Vanvårdade kor, vanvårdade kor igen, igen och igen. Läs däremot gärna dessa, även om just maten saknas: Rädda miljön, sopsortera. Det brukar sällan vara kött och animaliekonsumtion som står i fokus när man pratar miljö, så det är inte förvånande. Klimatmötet i Köpenhamn: 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om mat, veganmat, veganism, bilder, mjölk, kött, produkter, sojakött, soja, havre, havremjölk, yoghurt, matlagning, politik, miljö, klimatet, ost, varma mackor, Tofuline, Oatly, glass, djur, djurrätt, djurplågeri, speciesism, filosofi, etik, moral

Kastrationsångest och mardrömmar om ångrade könsbyten

Jag kom ut i sjukhusentrén och försökte att spela glad och nöjd – eller att åtminstone inte gråta. Det gick inte så bra, för det visade sig att en kvinna jag kände var där. Hon kom fram till mig och log och pladdrade på. Hon frågade om jag var nöjd nu, och väntade inte på svar. Hennes hand sökte sig upp mot min kropp. Jag bar en urringad, syrénlila topp som satt väldigt tight, så att det verkligen skulle synas att jag hade kvinnliga former. Det var en present, och jag hade aldrig valt en sådan tröja själv. Hon klämde på mitt nyopererade bröst, och jag började gråta.

”-Det gör så ont!” utbrast jag, och hoppades att hon skulle gå på att det bara var den fysiska smärtan som fick mig att grimasera. Det verkade fungera, för hon släppte taget, log och sa: ”Det blir bättre sedan, efter den riktiga operationen”. Det var ju just det jag ville förtränga. Tanken på att vara tvungen att operera bort kuken fick mig att ramla ihop, som om jag var på väg att svimma.

Jag vaknade alldeles kallsvettig. Det var en mardröm som hette duga: Att jag gjorde ett könsbyte som jag egentligen ångrade redan där och då.

En av standardfördomarna folk har om könskorrigeringar är att det är många som ångrar sig, att livet inte blir bättre efteråt och att man är naiv om man tror det. I själva verket är det ungefär 3% av alla som får diagnosen transsexualism som sedan inte är helt nöjda med till exempel vissa behandlingsformer eller den juridiska ändringen.

Själv vet jag vad jag vill. Därför är det väl lite typiskt att det könsbyte jag ångrar i drömmen knappast är den könskorrigering jag genomgår: Jag försöker skapa en ”manlig” kropp av min såkallat ”kvinnliga”, men i drömmen har jag förstorat brösten och fasar för den operation som ska ta bort min kuk.

Jag har kastrationsångest; det går nog inte att tolka drömmen på något annat sätt.  Och om det är något jag ångrar så är det att jag väntade så länge.

Läs även andra bloggares åsikter om könsbyte, könskorrigering, transsexualism, vård, operationer, kirurgi, bröst, könsorgan, kukar, penisavund, kastrationsångest, ångest, drömmar, mardrömmar, sjukhus, kön, genus, könsidentitet

Svininfluensa får tondöv att sjunga sig igenom målbrottet

Jag kan verkligen inte sjunga, ändå är det precis det jag gör. Tanken är inte att det ska låta bra, eller ens drägligt; det är framförallt för att öva på att lägga ner rösten litegrann och få den att låta manligare – eller åtminstone att sluta att låta som om jag äter sandpapper till frukost. Att komma i målbrottet och få någon slags svininfluensainspirerad stämbandsinflammation samtidigt är inte helt lyckat. Min timing hade kunnat vara bättre, och jag tror att det är därför det tar sån tid att få rösten att fungera.

Efter drygt fem månader på testosteron är jag helt klart i målbrottet, men har inte fått ordning på rösten för fem öre. Inte nog med att den låter väldigt hes och inte tillräckligt mörk – jag märker att jag anstränger stämbanden när jag pratar. Halsen gör ont, vilket såklart bara spär på hesheten. Jag har varit försiktig med träningen just på grund av hesheten, men nu har jag insett att det bara finns ett sätt att sluta vara hes: Att börja träna.

Igår satt jag och läste olika sidor med tips för transtjejer som behöver lära sig att lägga upp rösten, och blev precis som förut lite frustrerad över att inte hitta så mycket som passade specifikt för transkillar med röstproblem. Det var då det slog mig: Varför sätter jag mig inte och gör ett eget träningsprogram? Sagt och gjort. Jag har trots allt en gång i tiden tråkat mig igenom fonetiklektioner där enda behållningen var vår fantastiska lärare som lurade oss att tro att det fanns något magiskt i att kunna skilja tonande och tonlösa konsonanter från varandra. Jag har läst fonetik och lingvistik, om än i små delkurser. Egentligen finns det ingen ursäkt, nu när min hals börjar återhämta sig. Jag borde kunna röstträna mig själv mer än vad jag gjort hittills.

Planen består av att ägna en stund varje dag åt att sjunga duett med män som kan sjunga (eller, när det gäller till exempel Backstreet Boys: Killar som låter någorlunda manliga och har texter jag kan utantill). Jag har valt olika typer av röster för att kunna känna mig fram vad som fungerar och inte, och olika sorters låtar för att få någon slags variation.

Jag har drag av den där typiskt autistiska stelheten i rösten – tycker jag själv – och är dessutom är så tondöv som det bara är möjligt, så jag får verkligen inget gratis. Om det fungerar vet jag inte och hur det påverkar min heshet återstår att se, men i väntan på den där remissen till foniatrikern finns det inte så mycket annat att göra. Det lär bli lite synd om mina grannar den närmsta framtiden, även om jag ska försöka att vara någorlunda tyst. Jag kanske kan skylla min heshet på att vad-det-nu-var-om-det-inte-var-svininfluensan krockade med målbrottet, men min tondövhet är nog svårare att bortförklara.

Läs även andra bloggares åsikter om puberteten, målbrottet, sång, musik, röst, röstträning, heshet, influensa, svininfluensa, symtom, halsinfektioner, halsont, transsexualism, könskorrigering, puberteten, testosteron, hormoner, autism, Aspergers syndrom, tondövhet