Självdestruktivitet och kränkningar – eller självkonstruktivitet och ett bra bemötande

Över hälften (57%) av alla HBT-ungdomar har blivit utsatta för sexuella övergrepp, enligt Effekter av heteronormen; en ny rapport från RFSL Ungdom. Drygt var tredje (35%) har utsatts för övergrepp under det senaste året. Utöver det har dessutom många svårt att sätta gränser: Var fjärde har gått med på sexuella handlingar fast de egentligen inte vill. Var åttonde (13%) har utsatts för hot om våld under det senaste året, och var tredje (32%) har någon gång avstått från att gå ut på grund av rädsla för att bli illa bemött på grund sin läggning eller könsidentitet.

Om man då tittar specifikt på transpersoner och personer som är osäkra på sin könsidentitet blir siffrorna ännu värre: 67% har utsatts för övergrepp, och hälften av transpersonerna och nästan hälften (44%) av de osäkra har utsatts för övergrepp de senaste tolv månaderna. Ungefär hälften (47% respektive 55%) av transpersonerna och de osäkra har gått med på sexuella handlingar mot sin vilja. Nästan var fjärde (24%) av transpersonerna och 18% av de osäkra har blivit hotade under de senaste tolv månaderna, och hälften (49%) respektive 40% har avstått från att gå ut någon gång av rädsla för att bli illa bemött på grund av sin transidentitet.

Deprimerande? Minst sagt. De drar dessutom slutsatsen att det redan välkända sambandet mellan att inte ha en social trygghet i form av vänner och en stöttande familj och andra att prata med å ena sidan och att vara utsatt å andra sidan i hög grad gäller HBT-ungdomar. Men ljuspunkter finns, bland annat i sammanfattningen:

”[Dåligt bemötande] resulterar i att många hbt-personer har låga förväntningar på att få ett professionellt bemötande. I värsta fall leder det till att hbt-personer inte tar kontakt med polis och sjukvård, trots att behov finns. En annan konsekvens är att frånvaron av kränkningar blir liktydigt med upplevelsen av ett bra bemötande. Det är oacceptabelt.”

Det är nämligen det som nästan känns som det mest hopplösa av allt: Att många inte förväntar sig mer än att åtminstone slippa direkta kränkningar från de som är satta att hjälpa, och att det får sätta definitionen av ett bra bemötande. Det räcker inte:

”Unga hbt personer som utsatts för hot, våld och sexuella övergrepp måste få ett adekvat stöd från samhället utan att riskera att bli ifrågasatta för sin sexuella läggning eller könsidentitet. Att få ett bra bemötande ska inte hänga på huruvida man lyckas träffa en lärare, sjuksköterska eller polis som har privat intresse att se bortom heteronormen. Kunskapen om unga hbt-personers livsvillkor måste finnas hos alla relevanta samhällsaktörer. I de fall den saknas måste den professionella aktören själv ta ansvar för att fylla kunskapsluckorna. Det ska aldrig vara vårdtagarens eller elevens uppgift att utbilda professionella om till exempel transfrågor.”

I praktiken fungerar det inte så. Med lite tur får man tag på någon som är villig att lära sig och samtidigt är respektfull, men det är extremt ont om personer som faktiskt har transkompetens.

Jag har lärt mig att jag måste förklara, berätta, instruera personer hur de ska hjälpa mig och bemöta mig. Livet vore onekligen enklare om jag slapp, även om det fungerar bättre idag än tidigare eftersom jag är starkare och behöver mindre hjälp. Därför har jag svårt att förstå de överslätande attityderna från folk som hävdar att ingen som helst förändring behövs, utan bara vanligt sunt förnuft. Är det något jag har lärt mig är det nämligen att när vissa människor möter en transperson drabbas de av en sådan genuspanik att de tappar allt vad förnuft heter. De måste få möjligheten att lära sig.

Jag har funderat en del det senaste dygnet på ordet självkonstruktiv, och vad jag lägger i det ordet. Jag tycker det passar in här: Självkonstruktivitet är mer än avsaknad av självdestruktivitet, precis som fred är mer än avsaknaden av krig, och transkompetens är mer än avsaknaden av direkta kränkningar. Att slippa kränkningar men ändå inte uppleva att de man möter vet något eller förstår något av ens situation innebär att man måste sköta sig helt själv och samtidigt ta ansvar för andra människors handlingar och konsekvenserna av deras okunskap. Det är inte lätt att vara självkonstruktiv då. Att möta en transkompetent terapeut eller liknande är att få någon som räcker en tegelstenarna för ens självkonstruktion: Man måste fortfarande göra jobbet själv, men det går så mycket lättare.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om HBTQ, fördomar, heteronormen, kön, könsidentitet, könsuttryck, läggning, transpersoner, transsexuella, transvestiter, intergender, transgender, homosexuella, bisexuella, psykisk ohälsa, hälsa, sjukdom, utsatthet, övergrepp, sexualitet, relationer, psykologi, ungdomar, våld, hatbrott, vård, polisen, socialtjänsten, myndigheter, stöd, homofobi, transfobi, sexism, undersökning, forskning, RFSL Ungdom