En bög som heter Brita – En släktsaga

”Johan Andersson var 55 år då han blev gift med Brita Johansdotter som då var 32 år. Båda hade varit gifta förut. Brita liknade på flera sätt en karl, gick omkring i karlkläder och satt ofta och diskuterade med karlarna och spottade och betedde sig som de. De fingo fem barn, fast det påstods att Johan inte var far till åtminstone de två sista, De hade nämligen en dräng, Norsk-Halvar kallad, som Brita troligen tyckte mer om än sin man, gamle Johan.

Det var troligtvis Brita och drängen som kom med förslaget att de skulle resa till Amerika. Johan sålde gård och lösöre för vad han fick, vilket inte var mycket. Då de kommo till Trondheim såldes den ena hästen, och Brita tog hand om hela reskassan och köpte biljetter utom till Johan. Då han nu såg att han inte fick följa med längre, tog han lilla Johan med sig och körde hem med den häst de hade kvar.

Då de kommo hem blev det riktigt svårt för dem. De hade nu inget hem och inga pengar. Men Johan Andersson lyckades få ihop så pass stor reskassa, att han påföljande år kunde komma över till Amerika. Ditkommen blev han antagligen allt annat än väl mottagen. Inte långt därefter kom brev med meddelande om att han avlidit.”

(Nedtecknat av Paul Pålsson i Skärvången, citerat i Åkersjön – Högrun av Britt & Alfred Brändemo 1993)

Året var 1868. Kanske 130 år senare, när jag gick i gymnasiet, läste jag berättelsen i boken som morfar och mormor hade skrivit. Brita verkade fullkomligt omoralisk i sitt sätt att behandla sin man, tyckte jag då, men samtidigt otroligt häftig. Historien var som hämtad ur en film, även om jag förstod att ryktena på byn inte är världens mest tillförlitliga källor. Jag började grubbla över vem Brita var och varför hen gjorde allt detta.

Var det en medveten plan att rymma till Amerika med drängen, eller är det bara något som elaka tungor har hittat på? Dödade Brita och Halvar Johan när han väl kom till Amerika? Och varför bestämde sig Johan, i sin tur, för att ge sig av igen för att leta upp dem? För barnens skull, eller för att hämnas för något? Och vem var Brita? VAD var Brita, mer än människa?

Året var 1868 när de emigrerade, och Brita var född 1820. De ord vi använder idag: Transperson, transvestit, transsexuell, transgender – de fanns inte då. Personer som Brita fanns, men de kallades för andra saker i den mån de levde öppet eller blev outade. Därför skulle det inte gå att fråga Brita om hen var transvestit eller transsexuell eller något annat; det finns inte ens henoms egna ord att gå efter, och om hen uppfattade sig själv som man, kvinna, både och, ingetdera eller något helt annat kan vi inte veta.

I min tonåriga fantasi var Brita en person som längtade bort, som drömde om något större. Hen var för stor för att rymmas i den lilla byn där alla uppfattade henne som en kvinna i manskläder. Kanske var hen tolererad på ytan, men det är möjligt att hen ville mer än så. Kanske ville hen börja om och leva som man, med Halvar vid sin sida. Kanske var Johan en skitstövel; kanske var han en snäll man som bara inte kunde förstå varför hans ”fru” inte var som kvinnor förväntades vara.

Brita blev min idol, och den som öppnade mina ögon för att se hur ofta transpersoner göms undan, samtidigt som de egentligen hela tiden finns där om man bara läser med rätt glasögon. Transkillar beskrivs till exempel ofta som ”manhaftiga fruntimmer”; gärna med anspelningar på att de måste vara lesbiska – men i berättelsen om Brita verkar det ju snarare handla om en person som föredrar män.

Brita och jag delar inte blodsband, men jag är släkt med henoms försmådde make; Johan var min morfars farfars farfars bror. Däremot är det självklart för mig att se Brita som en släkting. Ibland tycker jag mig förstå precis hur hen måste ha känt sig, men det är mycket möjligt att jag bara projicerar min egen transsexualism på en person som helt enkelt var en pojkflicka. Men även om jag inte kan skryta med en transman som anfader, och oavsett hur hen skulle ha definierat sin könsidentitet idag, så är vi släkt – själsligen.

Jag vet inte om Brita var man, kvinna eller något annat, eller vilken av dagens trans-etiketter hen skulle ha känt igen sig själv bäst i. Kanske skulle hen ha kallat sig för genderqueer om hen haft dagens ordförråd; kanske skulle hen ha känt sig mer som en kvinnlig transvestit. Kanske var hen man innerst inne, men levde som kvinna för att hen inte kunde något annat av sociala skäl, och för att tanken på en man född i kvinnokropp som dessutom också älskade män var på tok för komplicerat för människor i små byar i norra Jämtland på 1800-talet att förstå. Kanske var hen en bög som hette Brita – men oavsett vilket är hen min förfader.

Veckans bloggtema: Släkt. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om HBTQ, släkt, familj, historia, transpersoner, kön, genus, könsroller, könsuttryck, transsexuella, transvestiter, transgender, intergender, kärlek, relationer, kvinnor, män, kvinnligt, manligt, Jämtland, USA, Amerika, emigration, 1800-talet, identitet, ord, språk, förståelse, inspiration, mord, rykten, otrohet, mod, hjältar, idoler

Självdestruktivitet och kränkningar – eller självkonstruktivitet och ett bra bemötande

Över hälften (57%) av alla HBT-ungdomar har blivit utsatta för sexuella övergrepp, enligt Effekter av heteronormen; en ny rapport från RFSL Ungdom. Drygt var tredje (35%) har utsatts för övergrepp under det senaste året. Utöver det har dessutom många svårt att sätta gränser: Var fjärde har gått med på sexuella handlingar fast de egentligen inte vill. Var åttonde (13%) har utsatts för hot om våld under det senaste året, och var tredje (32%) har någon gång avstått från att gå ut på grund av rädsla för att bli illa bemött på grund sin läggning eller könsidentitet.

Om man då tittar specifikt på transpersoner och personer som är osäkra på sin könsidentitet blir siffrorna ännu värre: 67% har utsatts för övergrepp, och hälften av transpersonerna och nästan hälften (44%) av de osäkra har utsatts för övergrepp de senaste tolv månaderna. Ungefär hälften (47% respektive 55%) av transpersonerna och de osäkra har gått med på sexuella handlingar mot sin vilja. Nästan var fjärde (24%) av transpersonerna och 18% av de osäkra har blivit hotade under de senaste tolv månaderna, och hälften (49%) respektive 40% har avstått från att gå ut någon gång av rädsla för att bli illa bemött på grund av sin transidentitet.

Deprimerande? Minst sagt. De drar dessutom slutsatsen att det redan välkända sambandet mellan att inte ha en social trygghet i form av vänner och en stöttande familj och andra att prata med å ena sidan och att vara utsatt å andra sidan i hög grad gäller HBT-ungdomar. Men ljuspunkter finns, bland annat i sammanfattningen:

”[Dåligt bemötande] resulterar i att många hbt-personer har låga förväntningar på att få ett professionellt bemötande. I värsta fall leder det till att hbt-personer inte tar kontakt med polis och sjukvård, trots att behov finns. En annan konsekvens är att frånvaron av kränkningar blir liktydigt med upplevelsen av ett bra bemötande. Det är oacceptabelt.”

Det är nämligen det som nästan känns som det mest hopplösa av allt: Att många inte förväntar sig mer än att åtminstone slippa direkta kränkningar från de som är satta att hjälpa, och att det får sätta definitionen av ett bra bemötande. Det räcker inte:

”Unga hbt personer som utsatts för hot, våld och sexuella övergrepp måste få ett adekvat stöd från samhället utan att riskera att bli ifrågasatta för sin sexuella läggning eller könsidentitet. Att få ett bra bemötande ska inte hänga på huruvida man lyckas träffa en lärare, sjuksköterska eller polis som har privat intresse att se bortom heteronormen. Kunskapen om unga hbt-personers livsvillkor måste finnas hos alla relevanta samhällsaktörer. I de fall den saknas måste den professionella aktören själv ta ansvar för att fylla kunskapsluckorna. Det ska aldrig vara vårdtagarens eller elevens uppgift att utbilda professionella om till exempel transfrågor.”

I praktiken fungerar det inte så. Med lite tur får man tag på någon som är villig att lära sig och samtidigt är respektfull, men det är extremt ont om personer som faktiskt har transkompetens.

Jag har lärt mig att jag måste förklara, berätta, instruera personer hur de ska hjälpa mig och bemöta mig. Livet vore onekligen enklare om jag slapp, även om det fungerar bättre idag än tidigare eftersom jag är starkare och behöver mindre hjälp. Därför har jag svårt att förstå de överslätande attityderna från folk som hävdar att ingen som helst förändring behövs, utan bara vanligt sunt förnuft. Är det något jag har lärt mig är det nämligen att när vissa människor möter en transperson drabbas de av en sådan genuspanik att de tappar allt vad förnuft heter. De måste få möjligheten att lära sig.

Jag har funderat en del det senaste dygnet på ordet självkonstruktiv, och vad jag lägger i det ordet. Jag tycker det passar in här: Självkonstruktivitet är mer än avsaknad av självdestruktivitet, precis som fred är mer än avsaknaden av krig, och transkompetens är mer än avsaknaden av direkta kränkningar. Att slippa kränkningar men ändå inte uppleva att de man möter vet något eller förstår något av ens situation innebär att man måste sköta sig helt själv och samtidigt ta ansvar för andra människors handlingar och konsekvenserna av deras okunskap. Det är inte lätt att vara självkonstruktiv då. Att möta en transkompetent terapeut eller liknande är att få någon som räcker en tegelstenarna för ens självkonstruktion: Man måste fortfarande göra jobbet själv, men det går så mycket lättare.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om HBTQ, fördomar, heteronormen, kön, könsidentitet, könsuttryck, läggning, transpersoner, transsexuella, transvestiter, intergender, transgender, homosexuella, bisexuella, psykisk ohälsa, hälsa, sjukdom, utsatthet, övergrepp, sexualitet, relationer, psykologi, ungdomar, våld, hatbrott, vård, polisen, socialtjänsten, myndigheter, stöd, homofobi, transfobi, sexism, undersökning, forskning, RFSL Ungdom

Bögar som ”penetrerar den friska samhällskroppen” men inte kan knulla (Eller: är könsidentitet smittsamt?)

Morgonstund har bajs i mun, i alla fall när man pratar med homofober. Idag har jag fått två bevis för att Analsexets lag fungerar i praktiken. Visst är det uppenbarligen så att så fort man pratar HBTQ så måste någon dra upp att alla bögar har analsex, och alltid underförstått att det är äckligt och inte riktigt på riktigt:

”Bögar kan inte knulla de kan bara hetrosexuella. När bögar knullar så skitar de ner sin snopp med en annan mans avföring.”

Börjar en kommentar, som sedan går in på detaljer om analsex och bajs. Det är fantastiskt hur mycket homofober vet om alla bögars sexliv. Jag utgår ifrån att de har stor erfarenhet av att icke-knulla med bögar, eftersom deras forskningsunderlag rimligen måste vara större än andra undersökningar som gjorts på området som visar att analsex är vanligare i olikkönade förhållanden, nu när de uttrycker sig med sådan säkerhet. Mycket imponerande.

Fast det bästa måste väl ändå vara Dummokratens anledning till varför hen inte vill ha homosexuella blodgivare:

”Sen vill nog de flesta inte få in visst genetiskt material i den egna kroppen. Man vet inte hur generna påverkar, det är ett ganska outforskat område. Det här är bara ett nytt försök att penetrera den friska samhällskroppen. Någon bör sätta stopp, kanske Sverigedemokraterna eller KD, men helst redan nu, idag i denna sekund”

Man kan alltså bli smittad av homosexualitet om man tar emot bögblod. Jag antar att det bara gäller män, för en heterosexuell kvinna borde ju bara bli ännu mer heterosexuell på köpet. En heterokvinna som tar emot blod från en heterosexuell man borde däremot bli lesbisk på köpet. Det är bara ett problem: Rimligtvis borde det ju fungera åt det hållet med. Den bög och flata som tar emot heteroblod riskerar att smittas av givarens sexuella läggning. Jag tycker mig ha läst tillräckligt om olika sätt att försöka ”bota” homosexualitet men kan inte dra mig till minnes att ha hört talas om något lyckat försök med blodtransfusioner.

Däremot får det mig att undra om det inte finns något ännu mer uppenbart än vilka kön man dras till som sprids med blodet: Den egna könsidentiteten. Borde det inte finnas en möjlighet att alla som tar emot blod från någon av ett annat kön blir transsexuella, eller i alla fall någon slags transperson? Känner inte den man som fått blod från en kvinna att han helt plötsligt längtar efter att få bära kjol och sminka sig? Känner inte den kvinna som tar emot blod från en man helt plötsligt att hon längtar efter att kunna gå på herrtoaletten och pissa i rännan?

Helt plötsligt ser jag en enorm potential att förqueera världen.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om HBTQ, blodgivare, blod, smittskydd, HIV, AIDS, homofobi, bajs, sex, äckel, heterosexism, analsex, analsexets lag, heterosexualitet, homosexualitet, kön, könsidentitet, transpersoner, transsexualism, könsuttryck, genus, queerpraktik, konspirationsteorier, normer, sexism