Immanuel – misstänkt våldtäktsman och rånare

En stund efter vårt möte på bron dyker Dennis upp på MSN och ger mig komplimanger.

”- Jag trodde det var någon skummis som stod på bron ”Vad är det för ett miffo som står på en bro mitt i mörkret?” tänkte jag haha. Och så sa mamma att det var du
- Hahahaha Jag är skum
-Jag trodde att du var en våldtäktsman eller något haha
- Hahahaha
- Eller en rånare
- Det smickrar mig
- Du passerade som MAN i alla fall Glad?
-JA! Det är bra för mitt ego ”

Jag är lättsmickrad – och jag passerar som man i halvmörker. Hurra för mig.

Läs även andra bloggares åsikter om transition, kön, könsidentitet, socialt kön, könsroller, manlighet, män, transsexualism, könskorrigering, hormoner, testosteron, vänner, mörker, våldtäktsmän, rånare

Problemet med män är delvis löst – ”bögar” får ge blod

Det har varit lite märkligt förut: Socialstyrelsen hade ett strikt förbud för alla män som någonsin haft sex med en annan man att ge blod – men de kunde inte definiera vad en man var. Nu har de i alla fall bestämt sig för att en man som haft sex med en annan man får ge blod efter ett års avhållsamhet. I ett pressmeddelande skriver Socialstyrelsen:

”De nya föreskrifterna betyder att sexuellt riskbeteende –  inte sexuell läggning eller grupptillhörighet – ska vara styrande för riskbedömningen för vem som ska få bli blodgivare. En särskild karensregel införs och innebär att personer som har haft ett sexuellt riskbeteende tillfälligt kan stängas av som blodgivare under ett år. Dit räknas bland annat män som har haft sex med män.”

Det är skitbra att de äntligen gör upp med de gamla reglerna från åttiotalets aidsskräck, men jag saknar fortfarande en definition av vad en man är – och av vad sex är med, för den delen. Men Socialstyrelsen förespråkar individuella bedömningar istället för generella regler. Det innebär, som jag tolkar det, att det är fritt fram att försöka bli blodgivare för den transperson – eller den partner till en transperson – som i övrigt lever upp till kraven.

Bara jag får ordning på mina egna hormonvärden ska jag själv göra ett försök – för gratis fobiträning för nålrädsla är faktiskt inte så dumt.

Bra bloggat, de flesta skeptiska: Hjärtat bankar, Automagical markers, I am shit but at least I am me. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om HBTQ, blodgivare, blod, vård, medicin, bögar, homofobi, lagar, Socialstyrelsen, homosexualitet, män, kön, genus, transpersoner, AIDS, HIV, infektioner, sjukdomar, sex, sexualitet, definitioner, diskriminering, fördomar

Smaka på solnedgången och lukta på månen

Den senaste veckan har jag ignorerat Dennis och hans mamma två gånger när jag mött dem på stan, och idag fick de mig nästan att tappa kameran i vattnet. Anledningen heter mina nya hörlurar. De är nästan FÖR bra, eftersom de stänger ute ljud väldigt effektivt så jag går helt i min egen lilla värld. Idag hade jag dessutom kameran med mig, vilket betyder att jag bara lägger märke till ljus, former och färger, och inte alls är inställd på att möta människor.

Så jag stod på en bro över Kanalen och försökte hålla kameran stilla för att fånga träden och gatlyktornas speglingar i vattnet. Jag stödde armarna mot broräcket, men det var ändå inte så stabilt att bilderna blev skarpa. Hursomhelst var jag helt koncentrerad på fotograferandet när jag tittade upp – och upptäckte två mörka skuggor som hade smugit upp alldeles bredvid mig. Jag var nära att tappa kameran av pur förvåning, men som tur var hade jag remmen om halsen.

Trevligt var det, men jag fick såklart en påminnelse om att jag inte är särskilt kontaktbar när jag gömmer mig bakom både hörlurar och lins. Jag har inga problem med att gå över gator och väja för cyklister och liknande, för jag har utvecklat strategier för sånt ända sedan jag gick i gymnasiet och brukade promenera ett par kilometer varje eftermiddag samtidigt som jag läste en bok. Det är bara när det dyker upp människor som jag blir helt tagen på sängen.

Jag älskar att gå runt i min egen lilla värld, och även om jag blir glad av att träffa Dennis och hans mamma så vill jag inte heller gå miste om att smaka på solnedgången och lukta på månen. Jag vill helst kunna göra både och. Jag vet att jag är ouppmärksam – men det är för att jag ser så många saker som andra människor förmodligen missar.

Läs även andra bloggares åsikter om koncentration, uppmärksamhet, fokus, hyperfokus, bilder, foto, kameror, hörlurar, musik, promenad, psykologi, avskärmning, NPF, ADHD, Aspergers syndrom, vänner, sociala svårigheter, detaljsinne

Jag ser fram emot en grön jul – som vegan

Jag har redan bestämt mig för vad mitt nyårslöfte ska bli. Det är en månad kvar, men jag kunde inte hålla mig.

I sju år var jag vegan, men på sistone har jag börjat äta en del mjölkprodukter och ibland även ägg. Det var helt enkelt för svårt att motstå när jag hade såna problem med att få i mig mat överhuvudtaget. Hela tiden har jag haft dåligt samvete, för jag VILL ju vara vegan. Teorin kan jag, praktiken också. Det har bara varit orken som saknats, men den orken har jag hittat nu.

Därför är mitt nyårslöfte att bli vegan igen, och fram tills dess ska jag skära ner på mjölk och ägg så mycket det går.

December får bli början på ett grönare liv, helt enkelt. Jag är definitivt ingen mästerkock och jag är usel på att ta hand om mig själv. Mitt kök är litet och trångt, och jag vågar aldrig bjuda någon på mat jag själv har lagat. Jag har haft komplex för att överhuvudtaget erkänna att jag äter, så det blir en fobiträning i sig.

Jag har inte ätit kött på tolv-tretton år, och har som sagt var varit vegan tidigare, så jag vet vad jag ger mig in på. Det här är det jag egentligen vill göra ju. Jag vill kunna titta in i mitt kylskåp och fortfarande kunna se min spegelbild i ögonen efteråt. Och jag vill kunna blogga om djurrätt utan att känna att jag hycklar – vilket jag anser att man gör om man genom sina handlingar bidrar till djurförtrycket man säger sig kämpa mot.

Jag ser fram emot en grön jul – grönare än på länge!

***

Självklart delvis inspirerat av den senaste tidens avslöjande om grisindustrin, som fått mig att fundera över min förlorade aktivism: 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22, 23, 24, 25, 26, 27, 28, 29, 30, 31, 32, 33, 34, 35, 36, 37, 38, 39, 40, 41, 42, 43, 44, 45, 46, 47. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om djur, djurrätt, veganism, vegetarianism, kött, mjölk, ägg, mat, etik, moral, djurplågeri, djur, grisar, matvanor, jordbruk, politik, speciesism

Kastrerade gurkor och jakten på könsorganen

Inatt drömde jag en obehaglig dröm om att jag kom ut som heterosexuell. Egentligen var det inte heterosexualiteten i sig som var problemet, utan de förväntningar som heterosexualiteten medförde. Jag har aldrig levt upp till de krav som ställs på bögar generellt, och att min bild av heterosexualitet är skruvad är väl ingen nyhet, men jag trodde att min heterofobi hade lugnat ner sig. I drömmen hade jag själv inga problem med min heterosexualitet, men resten av världen hade det. Jag passade inte in någonstans, men det var först när jag vaknade som jag insåg att det faktiskt redan är så – och att det verkar fungera ändå.

Till frukosten ställde jag mig och började hyvla gurka över smörgåsarna, och kom på att det är en såndär sak jag älskar att göra. Ljudet och känslan av osthyveln som glider över gurkans skäryta är underbart. Jag skar upp säkert halva gurkan och fick lägga skivorna i flera lager för att de skulle rymmas. Först då insåg jag vad jag höll på med; vad gurkor symboliserar. Jag har kanske inte direkt tappat mitt penisavund, men det har minskat. Jag känner mig mer och mer hemma i någon slags identitet som eunuck. Inte ett mellanting, och inte som en mindre värd man, men som en biologisk man vars könsorgan inte fungerar som normerna föreskriver. Det är inget jag har valt frivilligt – tvärtom har jag jobbat hårt på att pressa mig själv att acceptera att jag förmodligen aldrig kommer att kunna få könsorgan som fungerar som jag vill.

I dagarna väntar jag på att inte få någon mens, som en bekräftelse på att jag inte fick någon förra månaden heller. Min röst är fortfarande lite ljusare än de flesta mäns, och mina könsorgan ser inte riktigt ut som de förväntas. Jag har inga testiklar och kan inte producera spermier och bli biologisk far på det sättet. Jag kan inte penetrera någon med min kroppsegna kuk. Jag vet inte hur det är att byta om i killarnas omklädningsrum eller använda en pissoar, och om någon frågar efter min komma ut-historia skiljer den sig från de flesta andra homosexuella eller bisexuella killars på några viktiga punkter.

För ett tag sedan var det en nätbekant som beskrev mig som ”biologisk man”, och jag var osäker på om han visste om min transsexualism då men kände mig lite smickrad. Jag vet inte vad jag egentligen lägger i ordet ”biologisk man”, men jag tror att jag är där nu, när mina hormonnivåer motsvarar vad som räknas som manliga. Än så länge är det långt kvar innan puberteten är över; jag har bara gått på testosteron i fem månader så det är mycket kvar att utforska.

Jag är inte längre en biologisk kvinna. Jag är fittfödd och fittförsedd, men inte fittidentifierad. Jag är en XX Boy, en transkille och en FtM. Jag har manliga hormonvärden och könsorgan som faktiskt numera stämmer ganska bra in på beskrivningen ”tvetydiga”. Med tiden kommer jag att bli helt steril. Jag är en kukperson, men en infertil sådan. En eunuck – och jag börjar känna att det är något jag kanske kan leva med.

Läs även andra bloggares åsikter om kön, könskorrigering, transsexualism, genus, könsidentitet, testosteron, hormoner, könsorgan, kukar, fittor, biologi, vård, komplex, sexualitet, läggning, normer, heterosexualitet, homosexualitet, bisexualitet, HBTQ, utanförskap, penisavund, komplex, utseende, självbild, självkänsla, eunuck, transition

Varning! Testosteron kan allvarligt skada din självömkan

Ett säkert tecken på att mina testosteronnivåer är nere på rimlig nivå igen: Jag har sett Shortbus och känner mig mer asexuell än någonsin. Den enda vätska som rinner till är tårar av skratt och sorg. En film som innehåller så många nakna kroppar, könsorgan och sexscener borde väl ge någon slags känsla, tycker man, men icke.

Den där hormonexplosionen jag upplevde förut där marken gungade, sömnen lyste med sin frånvaro och hud och hår tävlade i flottighet verkar ha lagt sig helt. Jag har för närvarande något som liknar fast mark under fötterna. Jag sover flera timmar varje dygn, och jag börjar få någon slags överblick. Hur länge det håller i sig har jag ingen aning om; jag är glad så länge det varar. Det är möjligt att spruta nummer tre – som jag ska ta ungefär vid årsskiftet – sätter balansen ur spel igen.

Det finns däremot en biverkning jag märkt efter andra sprutan, som jag inte hade efter första men som inte verkar tillhöra de som går över: Min självkänsla har skjutit i höjden och jag börjar snart se mig själv som inte bara mänsklig, utan tillochmed som en människa som är lika mycket värd som någon annan. Jämfört med hur min självkänsla har sett ut tidigare är skillnaden så stor att jag nästan tror att jag är manisk emellanåt. Jag går runt utan att känna ångest över hur värdelös jag är och har tappat min förmåga att självömka ordentligt – och jag börjar vänja mig vid det såpass att jag tror att det är helt normalt. Jag antar att det är en biverkning jag får leva med.

Läs även andra bloggares åsikter om könskorrigering, transsexualism, testosteron, hormoner, självkänsla, självbild, psykologi, identitet, puberteten, kroppen, känslor, utveckling, mognad, vård, sprutor, Nebido, Shortbus, asexualitet, sexualitet, film, kåthet, biverkningar