Jag tolererar FN, Göran Hägglund och alla andra – så länge de inte gräver i mina kalsonger

Om en vecka är det FNs toleransdag. Japp, den heter så. Det är alltså en dag då man ska gå runt och tolerera andra människor och känna sig duktig. Typ. Jag tänkte fira dagen med att prata om hur jag tolererar personer med transfoba åsikter – men inte deras transfobi. De personerna sitter i regeringen, i riksdagen, i FN och lite varstans. Människor som med lagar, bloggar och andra verktyg uttrycker åsikter om vad andra människor bör och inte bör göra med sin kropp.

Ett FN som fortfarande 2009 velar när det gäller sånt som avkriminalisering av homosexualitet, och som fortfarande listar transvestism som en psykisk störning (till skillnad från Sverige, som avskaffade diagnosen i januari i år), men som – och det ska de ha cred för – faktiskt erkänner att transpersoner blir utsatta i ”kriget mot terrorn” för att till exempel biologiska män i kvinnokläder misstänkliggörs och kränks.

En socialminister som inte vill ta itu med ett lagförslag som legat i två år, för att vad han än gör kommer han att få kritik och han kan inte bestämma sig för om han vill stöta sig med sina väljare eller med verklighetens folk. Högerkristna skulle inte gilla om han motsatte sig kastreringstvång av barn och vuxna, och inte heller om han gjorde att människor slapp skilja sig, eller om han införde regler som gjorde det lättare för barn att få vård. Det handlar ju om människor med transsexualism och vissa intersexuella tillstånd; barn och vuxna vars biologi är en pungspark mot tvåkönsnormen.

Människor som slänger ur sig att ”könsbyten” är sjukt och inte borde vara ”gratis”, människor som hävdar att man ”faktiskt måste bestämma sig” och att man inte borde få ha kvar till exempel sin livmoder ”om man nu vill vara kille”, människor som anklagar intersexuella tonåringar för att vara bedragare, människor som insisterar på att deras tolkning av en annan människas kön är viktigare än vad personen själv upplever sig som.

Ja, helt enkelt människor som anser att de vet bättre än andra – men som samtidigt ofta påpekar att de absolut tolererar och accepterar transpersoner.

Jag accepterar och tolererar dem tillbaka – så länge de inte gräver i mina kalsonger. Tyvärr är det precis det de gör. FN listar idag sin kritik mot Sverige, och det är viktiga punkter: Hatbrott och våld mot kvinnor blir dåligt utredda, kvinnor samer, romer och funktionshindrade blir diskriminerade, invandrare får inte vård och asylsökande barn inte den utbildning som de har rätt till. Äntligen blir det tyst på de som tror att Sverige alltid är bäst på mänskliga rättigheter. Däremot lär inte FN kritisera Sverige för att vilja införa lagar som kräver kastrering av barn och vuxna. Tyvärr.

***

Jag kommer att hålla en föreläsning den 16/11 på Stadsbiblioteket i Gävle, med rubriken ”Angår det dig vad jag har mellan benen?”. Exakt tid meddelar jag senare. Läs även andra intressanta bloggares åsikter om transsexualism, transpersoner, HBTQ, kön, könsorgan, könsidentitet, könsroller, genus, kastrering, sterilisering, lagar, transfobi, FN, politik, Göran Hägglund, vård, intersexualism, barn, fertilitet, operationer, etik, moral, tolerans, dubbelmoral, Sverige, normer, heteronormen, fördomar

För fler ord och en autistifiering av internet: Smileyfri vecka

17:44 igår bestämde jag mig för att haka på den smileyfria veckan, och för att tjuvstarta på prov.

22:27 skrev jag min första smiley ändå. Det var svårare än jag trott.

När jag började chatta med Dennis, för snart tre år sedan, märkte jag snabbt att det blev många missförstånd. Jag var van vid att lägga till en smiley när jag skämtade, men inte annars. Dennis använder smileys mest hela tiden, och uppfattade min avsaknad av virtuell ansiktsmimik i kombination med mitt sträva sätt att formulera mig som att jag var ledsen, sur eller missnöjd. Det var nog först när han berättade det som jag förstod hur viktigt det är för många att få bekräftande leenden snarare än ord. Jag var van vid att beskriva mina känslor mer målande, men i en chatt fanns det sällan utrymme för sånt. Så jag började använda smileys mer genomgående.

Ganska snabbt märkte jag en förbättring. Folk tolkade mig mer sällan som aggressiv och tvär, och jag kände mindre skam över att vara pretto. Precis som när jag lärde mig att visa olika ansiktsuttryck IRL började jag känna att behovet av att använda stora mängder ord minskade. Visserligen gick även smileysar att missförstå, och de var inte särskilt exakta, men de blev ett kodspråk som jag lärde mig mycket lättare än ansiktsuttryck. Det finns tusentals olika sätt att le på, men bara några få leende smileysar. Dessutom finns det tillochmed guider som berättar vad olika smileysar betyder, för att det inte är självklart för alla.

Idag har jag insett att jag har svårt att släppa taget om dem istället. Smileysar har blivit lite av en trygghet, precis som när jag var yngre och försökte mig på att le för att släta över det faktum att jag uttryckte mig klumpigt i ord. De är i mina ögon ett icke-autistiskt sätt att försöka kommunicera via autismtillgängliga kanaler: Internet är i sin grundkonstruktion autistiskt, men smileysar är ett försök att öka tillgängligheten för bokstavslösa. De är ett språkligt hjälpmedel för de som inte klarar av att låta sina ord stå på egna ben, och för de som hellre delar känslor än tankar.

Jag vet inte om jag är redo att klara mig utan smileysar i en vecka, men jag är redo att göra ett försök. Någonstans saknar jag det där gamla sättet att uttrycka sig på, när jag använde ord och inte ansikten, och när det var viktigare att förklara HUR jag var glad än ATT jag var det. Vi får se hur det går; om jag har tappat min gamla stil eller om det fungerar – och hur länge jag kan hålla mig.

Initiativet kommer från Jardenberg, och Bloggvärldsbloggen/Mymlan, Elkers och Karibien hakar på. Det här blir intressant. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om internet, smileys, smileyfri vecka, ansiktsuttryck, kroppspspråk, kommunikation, språk, bloggosfären, twitter, chatt, IRL, autism, Aspergers syndrom, ord, missförstånd, förståelse, psykologi, NPF, teknik

Min hjärna är tillbaka – lika glömsk som alltid, mer Einstein än någonsin

Två kvällar i rad har jag tagit min Circadin, och sedan gått och lagt mig helt groggy. Två morgnar i rad har jag vaknat och känt mig visserligen pigg och utsövd, men samtidigt lite grötig och nollställd. Jag har önskat att få min hjärna tillbaka, för det har känts som om den försvunnit.

Det är en välkänd biverkning hos mig; min hjärna brukar leka kurragömma när jag provar en ny medicin. Bland annat lyckades jag igårkväll med att glömma att dra ur sladden när jag hade använt smörgåsgrillen, så att den stod och fräste alldeles tom i en kvart eller så efter att jag plockat ur smörgåsarna. Jag lyckades dessförinnan med att bränna mig lite lätt när jag skulle öppna grillen för att ta ut dem, vilket resulterade i att jag bände upp grillen med en lite större kraft än lämpligt, så att plastbiten som ska klämma ihop grillen lossnade och ramlade ner bakom skåpet som grillen står på. Typiskt.

Så upptäckte jag strax efter det att jag glömt att ta circadinen, men jag gick och la mig ändå strax före ett. Jag sov hyfsat och vaknade med en härlig känsla av att vara klar i skallen igen. Upp ur sängen och slå på datorn, ta Concerta, göra i ordning mackor och lägga i grillen, gräva fram plastbiten från platsen ovanpå elementet bakom skåpet i köket, trycka fast plastbiten och spänna ihop grillen, gå och sätta mig vid datorn, surfa en stund, tycka att det är tyst, surfa en stund till, gå ut i köket

- och upptäcka att jag glömde sätta i sladden.

Japp, min hjärna är tillbaka, och några underverk är inte att vänta sig. Det står i min journal att jag verkar se upp till min pappa väldigt mycket och försöker bli som honom, vilket är helt sant. Jag jobbar väldigt hårt på min tankspridd-professor-image. Det enda som saknas är en karriär och ett gubbigare yttre, och båda två är jag på god väg att skaffa mig. Bäst att jag skaffar en timer till smörgåsgrillen så att den inte står i vägen för livet nu när det äntligen har börjat.

Läs även andra bloggares åsikter om ADHD, glömska, minnet, hjärnan, Circadin, sömn, medicin, biverkningar, sömnlöshet, dygnsrytm, förvirring, frukost, smörgåsgrillar, brandfara

Från penisavund till kukhuvud

131 dagar av pubertet. Inget är nytt, inget är sig likt.

Inget är nytt: Det var en månad sedan jag tog mina mått senast, och det enda som har förändrats är att måttet över bröstet har minskat en halv centimeter. Jag har också gått ner fyra hekto sedan dess, tydligen. 71,5 visar vågen. I övrigt är alla måtten precis som de var då.

Inget är sig likt: Jag har finnar, jag har kroppshår – och jag har fortfarande en klump i halsen som inte går över. Först misstänkte jag att det var min gamla vad-det-nu-var-halsinfektion som dröjde kvar, och efter det att det var psykiskt, men nu börjar jag misstänka att det helt enkelt är på grund av målbrottet. Min utredare hade rätt när hon sa att jag har en raspig röst. Halsen känns ansträngd hela tiden, och det händer att jag börjar hosta när jag pratar, men aldrig annars.

Jag sa det till min boendestödjare häromdagen: ”Det var inte så lyckat att komma i målbrottet och få svininfluensa samtidigt”. Nu vet jag inte vad det var för infektion jag hade i början av hösten, men jag är rätt säker på att det inte var den nya influensan. Symtomen stämde inte med den typiska bilden, även om jag var sjuk. Hursomhelst så kanske det ligger något i det: att dra på sig en rejäl halsinfektion samtidigt som man kommer i målbrottet är inte den mest lyckade kombinationen.

Problemet är väl kanske det att jag inte är så hes att det hindrar mig från att prata – tvärtom. Jag går och babblar för mig själv på ett helt annat sätt än förut. Då kunde jag mumla en hel del, men nuförtiden pratar jag högt och tydligt och kan liksom inte låta bli. För även om min röst fortfarande är ljus och framförallt ansträngd, så trivs jag mycket bättre med den idag än för några månader sedan.

Jag har börjat gilla att höra ljudet av min egen röst. Jag har börjat ta till mig delar av min kropp och komma fram till att de är rätt okej. Jag har börjat sitta bredbent. Jag har börjat uttala mig om olika saker utifrån att jag är man – utan att känna mig falsk som gör anspråk på att veta något om hur det är att vara man när jag inte är kukfödd.

Kort sagt: Jag har anammat en manlig könsroll, hur den nu ser ut. Jag vet faktiskt inte, mer än att den har väldigt mycket finnar i ansiktet. Jag hoppas i alla fall att jag inte är på väg att bli ett kukhuvud, men jag är inte så säker på att jag har lyckats.

Läs även andra bloggares åsikter om transsexualism, könskorrigering, transition, vård, medicin, testosteron, hormoner, målbrottet, röst, puberteten, svininfluensa, hosta, manlighet, mansrollen, könsroller, genus, könsidentitet

Det svenska samhället lider av ett svårt funktionshinder

Det är inget nytt att det finns teorier om att autism orsakas av D-vitaminbrist. Det är inte heller något nytt att autism bland somaliesvenskar kallas för ”svensksjukan”, fast det är så SvD vinklar det när de berättar att barn med somaliskt ursprung i Sverige har tre till fyra gånger större chans att få diagnosen autism än genomsnittet. Bristen på solljus, täckande klädsel och skillnader i behovet av soljjus för att kunna bilda D-vitamin beroende på hudfärg är några av förklaringarna.

Hursomhelst så har det bloggats en del om detta larm, och Mamman skriver bra och ger mig en tankeställare:

”Likaså kan man ju fundera ur en social aspekt – är det så att det svenska samhället fungerar sämre för människor med autism (speciellt om man tittar på den högfunktionella autismen/ a-typisk autism). Kanske finns autism även i Somalia – men handikappet är inte lika tydligt? Samhället där fungerar bättre för personer med detta handikapp… handikappet kanske inte blir ett handikapp ö h t?”

Jag tror att omgivningen absolut kan ha en viss betydelse. Autister finns förmodligen över hela världen – men det kanske är så att det i vissa miljöer är lättare att smälta in, att passera som neurotyp, normal, icke-autistisk, för den som har högfungerande autism, atypisk autism och Aspergers syndrom. För de som har klassisk autism är det däremot ofta en annan sak.

Det finns planer på att skrota diagnosen Aspergers syndrom och istället sortera in allt under autism. De som jobbar med DSM-V, den nya diagnosmanualen, vill kunna samla ihop flera diagnoser till en större och sedan kunna bredda möjligheterna inom diagnosen. Jag är kluven: Det är så långt emellan, så stora skillnader. Samtidigt är det mycket som förenar. Och det är den springande punkten, som jag ser det: Skillnaderna är stora, och likheterna med. En vattendelare är just om man huvudsakligen passerar som normalstörd eller inte; om man bemöts som en människa men får höga krav på sig att bevisa sin mänsklighet, eller om man uppfattas som sjuk/störd/handikappad/besatt/gudomlig och därmed blir ett undantag. Även autister av alla grader blir påverkade av hur vi blir bemötta.

Det går inte att exakt beskriva vad det är som gör ett samhälle tillgängligt för autister, eftersom alla människor är olika. Om jag själv önskar mig en värld där kommunikation i första hand sker skriftligt, så finns det de som har läs- och skrivsvårigheter som skulle få det svårare då. Om jag behöver friheten att planera själv så finns det de som behöver tydliga ramar för att fungera. Och så vidare. Istället tror jag att det viktigaste för att skapa ett samhälle som är tillgängligt för bokstavsmänniskor av alla färger, former, smaker och dofter snarare är flexibilitet och mångfald.

Att inte förutsätta att alla människor fungerar exakt likadant, diagnos eller ej, och att inse att det inte alltid är det som är det vanligast förekommande som är det bästa för alla. Den dagen det är verklighet kanske många diagnoser inte behövs. Tills dess är det bara att beklaga att det svenska samhället lider av ett svårt funktionshinder: Neuronormativitet.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om autism, Aspergers syndrom, funktionshinder, vård, diagnoser, DSM-V, psykiatri, psykologi, NPF, D-vitamin, vitaminer, hälsa, normer, fördomar, samhälle, Sverige, Somalia, psykologi, psykiatri

Är transsexualism en sjukdom? Del II

Jag skrev i förrgår om min syn på transsexualism, och om det är en sjukdom eller inte. För mig är det inte helt självklart, men jag ser ändå en poäng i det, bland annat för att man helt enkelt inte kan få vård för saker som inte går att beskriva i termer av sjukdom, funktionsnedsättning eller ohälsa. Och att transsexuella mår dåligt är det inget tvivel om. Frågan är VARFÖR man mår dåligt.

En vanlig fördom är att i ett samhälle fritt från könsnormer skulle ingen behöva göra en könskorrigering, och att den som väljer att genomgå könskorrigering underkastar sig normerna istället för att göra uppror mot dem. Jag tycker att det är mycket märklig inställning, eftersom min egen upplevelse är att jag genom min transition snarare tar ett steg längre bort från normen.

Om jag hade kunnat leva som tjej hade jag varit lite androgyn, men inte särskilt mycket. Jag hade uppfattats som heterosexuell eftersom jag nästan enbart faller för personer som uppfattas som män, och när folk såg mitt namn på ett papper hade de trott sig veta vilka könsorgan jag har och vilka hormoner som rusar i mitt blod. Detta har jag alltså förkastat, till förmån för ett liv där jag ibland inte syns alls och ibland står naken i rampljuset, ett liv där jag å ena sidan ses som ett exotiskt inslag att tolerera och å andra sidan som inte helt… mänsklig. Inte helt verklig. Ett ständigt specialfall.

Jag har mött en del personer i mitt liv som har varit uppenbart transfoba och som har skadat mig, men det är ändå inte det som påverkar mig mest, tror jag. För mig är det den ständiga känslan av att vara fast i ett vakuum, ett könslimbo, som är det besvärligaste. Jag har inget emot att vara mellantingligad, så länge det ses som ett sätt att vara på. Det är när dess existens förnekas – när den plats där jag befinner mig och de platser jag har befunnit mig på raderas från kartan som om de aldrig hade funnits och jag knuffas in i en av två kategorier beroende på vilken som verkar vara närmast för stunden – som jag tappar min identitet. Hur mycket man jag än är står min identitet idag alltid i relation till mitt förflutna, precis som för vem som helst.

Amanda Brihed svarade på mitt inlägg, och skrev att ”Det är inte tillståndet i sig som utgör sjukdomen, utan reaktioner på bemötande och individens plats i samhället. Det är alltså effekterna av transsexualismen och inte tillståndet i sig som ger symtom i form av depressioner, suicidrisk och liknande.” och jag håller med, till stor del. Även om behovet av att förändra kroppen inte är styrt av omgivningens fördomar, så är de psykiska problemen som är så vanliga till väldigt stor del beroende av omgivnings fördomar, normer och bemötande. Därför säger jag såhär:

”Jag vill ibland vända på frågan när folk säger att om samhället vore mer öppet skulle ingen behöva göra en könskorrigering, och istället säga att ifall samhället vore mer öppet skulle folk åtminstone inte lida av transfob-relaterad depression.”

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om transfobi, transsexualism, könskorrigering, könsbyten, HBTQ, transpersoner, kön, genus, könsroller, normer, identitet, könsidentitet, fördomar, skuld, skam, vård, depression, psykisk ohälsa, utanförskap, queerteori

Pappa är inte en ärftlig titel – utan en hedersutnämning

Igår chattade jag, Dennis och Dennis pojkvän R alla tre. De bestämde sig för att adoptera mig, och gav mig ett nytt smeknamn: Manu. Dennis är ju redan min mamma, och nu fick jag en extrapappa till.

Jag har ett antal mammor och pappor som jag har valt själv, och sedan har jag Mamma och Pappa; de som står under de namnen i min telefonbok. Mamma och Pappa är de som inte har fått titlarna efter att jag blivit vuxen, utan de har varit tillförordnade föräldrar sedan den dag för nästan trettio år sedan då jag blev till. Det gör inte deras insats mindre, för om de hade misskött sig skulle jag ha kunnat att återkalla titlarna med omedelbar och retroaktiv verkan. Mina föräldrar är inte bara föräldrar för att de har satt mig till världen; de har ständigt bevisat att de förtjänar att vara föräldrar, även om jag inte alltid bevisat att jag förtjänar att vara deras barn.

Att jag har valt flera föräldrar betyder inte att mina två första inte duger; det är inte så man ska se det. Jag har valt att skaffa mig fler föräldrar för att jag helt enkelt har större behov av föräldrar än de flesta, och för att det är roligare så.

Min Pappa är ensam på Fars Dag, med bara hundarna som sällskap. Bara och bara förresten – jag är ganska säker på att de ser honom på samma sätt som jag gjorde när jag var liten: Han är borta oändligt mycket, och är så efterlängtad när han kommer hem. Nu hade han nyss sovit middag när jag ringde. Det brukar betyda att hundarna ligger bredvid honom i sängen, fast idag hade tydligen den äldre av dem varit rädd för något. Hursomhelst tror jag att de också ser honom som pappa, precis som jag ser dem som mina systrar.

Jag har haft tur, som fått så många fina pappor och mammor. Jag vet att det finns de som inte har en enda. En del av de som saknar pappa försöker visserligen intala sig själva att de har en, men innerst inne vet de att det inte är sant. En pappa är mer än hälften av ens gener och ett namn på en födelseattest. Det är en hederstitel som inte vem som helst kan få. Jag har haft turen att kunna dela ut den till fler än en – men det betyder inte att den minskar i värde. Tvärtom.

***

Förresten tycker jag mig känna igen mycket av Malin Wollins pappa i min egen. Fast min fejkar sin blekingsk-småländska och skulle inte kalla finnar för tyfus, utan böldpest. Jag misstänker att hon också har fått sin tjurskallighet från honom, precis som jag från min. En kristdemokrat tjatar om pappaledighet. Mer Fars Dag: 1, 2, 3. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Fars dag, pappor, föräldrar, stjärnfamiljer, bilder, kärlek, relationer, ansvar

Vad är det för mening med att kunna sova, om man aldrig känner sig riktigt vaken?

I snart ett dygn har jag gått på Circadin. Det är första gången på flera år som jag provar sömnmedicin, och det fungerar bättre än väntat. Jag är inte dåsig, utan lika pigg som igår – men mer korkad. Jag fattar inte det jag läser utan måste läsa samma mening tre gånger för att den ska gå in, och jag hänger inte riktigt med i tankarna.

Ändå är det bättre än Theralen och Still knocked Stilnoct som jag provat när jag varit inlagd förut. Jag fick en liten dos – och låg däckad i ett dygn och var snurrig i tre till. De gjorde mig till broccoli; Circadin gör mig bara blåst.

Vi får se om det blir bättre framöver, men som det har varit idag vill jag inte gärna att det ska fortsätta. Jag vill ha min hjärna tillbaka, och jag köper inte förklaringen de brukade ge att det var bra för mig att sova; jag sov i två jävla år. Vad är det för mening med att kunna sova, om man aldrig känner sig riktigt vaken?

Läs även andra bloggares åsikter om sömn, medicin, sömnlöshet, dygnsrytm, Circadin, Theralen, Stilnoct, biverkningar, trötthet, hjärnan, hälsa

Scientologerna vill ha dina barn – del II

Jag har tidigare berättat om de förskolor i Stockholm som drivs med scientologpedagogik. ”Applied scholastics” kallas ”studietekniken”, och för den oinsatta kan det verka som om det inte har något med scientologi att göra. Det har det.

Nu får en av förskolorna, Lövgården i Sätra, kritik av utbildningsförvaltningen efter en oanmäld inspektion. En av punkterna är att informationen till föräldrar – det vill säga den reklam som gjorts för förskolan – inte har varit tydlig med vilken rörelse som står bakom. Vidare har ingen i personalen på Lövgården förskollärarutbildning och flera av dem har anställts utan det obligatoriska utdraget ur belastningsregistret som krävs. Det saknas pedagogisk verksamhetsplan, pedagogiskt material och krisplan. Och allt detta är ändå bara att skrapa på ytan, gissar jag.

Enligt hemsidan går det 22 barn på förskolan. Rent statistiskt är minst ett av dem ett sånt barn som scientologerna förnekar att de finns: ett barn med ADHD, Aspergers syndrom, högfungerande autism, Tourettes syndrom, tvångssyndrom, trotssyndrom, eller förutsättningar att utveckla psykiska sjukdomar. Psykiska sjukdomar och funktionshinder finns nämligen inte, enligt scientologin. Psykiska problem blir antingen bagatelliserade eller skylls på psykiatrin, och sjukdom ses som ett personligt misslyckande och fylls med skuld och skam.

Jag kan bara gissa vad som kan hända ifall ett barn med till exempel svåra tics eller koncentrationsproblem hamnar på en förskola där utgångspunkten är att den typen av avvikelser är ett karaktärsfel. Så fruktansvärt nedbrytande det måste vara, både för barn och föräldrar.

Nu råkar det vara så att dragen är ärftliga, och därför brukar ett bokstavsbarn ha bokstavsföräldrar. Det råkar också vara så att framförallt de som har autistiska drag är svårmanipulerade eftersom de sällan fogar sig i sociala normer för normernas skull, och dessutom ofta är ointresserade av att jaga efter status och berömmelse. Det senare är en av de grundläggande drivkrafterna för att locka in folk i scientologin. Därför hoppas jag innerligt att risken att bokstavsbarn sätts i scientologförskolor är mindre än jag tror. Det är tillräckligt illa om de såkallade normala barnen går där. Scientologerna vill ha dina barn – men bara om barnen är perfekta, enligt scientologernas mått mätt.

Dagens tips: ”Högsbo misshandlar barn med autism” av allas vår hjälte Madeleine Larsson Wollnik. Dagens tanke: Om Alexander Bard, DAMP-ikonen nummer ett, hade gått i scientologförskola hade han säkert ägnat hela livet åt att försöka hålla käften, eller något. Hemska tanke.

Zigenarpack och de verkliga könsförrädarna

Jag drömde att jag och hela min familj – som bestod av en massa människor som jag inte känner, bortsett från den närmsta släkten – var på ett tåg. Det skulle till Paris, men redan någonstans i Skåne blev vi tvungna att fly från konduktören. Han jagade oss längs gångarna, men det var inte för att vi inte hade biljetter utan för att vi enligt honom var ”zigenarpack”.

Allt var mycket märkligt eftersom ingen av oss såg särskilt stereotypt romsk ut; tvärtom är många av mina släktingar blonda och blögda och det fanns inte en stor kjol så långt ögat såg. Men det spelade ingen roll hur vi såg ut; han såg det på oss ändå. Vi sprang genom vagnarna som krängde fram och tillbaka, och visste inte vad vi skulle ta oss till när vi kom fram till sista vagnen. Genom andra klass, första klass, och genom en godsvagn. Det tycktes aldrig ta slut. När tåget kom till en station hoppade vi av och bytte till ett annat tåg, där den nya konduktören också började jaga oss. Så fortsatte det ner genom hela Europa. Trots att vi hade platsbiljetter fick vi inte sitta ner, och egentligen inte vistas på tåget alls.

Till slut blev vi avkastade i en liten stad där de pratade ett språk ingen av oss förstod. Då kom en viss svensk bögkändis fram och sa att han skulle försöka hjälpa oss. Han skulle prata med sin fru, sa han. Det visade sig att han var gift med en kvinna i den lilla staden i hemlighet, för han vågade inte komma ut som heterosexuell.

Jag tror att drömmen har något att göra med att det känns som om jag reser och reser utan att veta när jag är framme. Jag vet inte ens exakt vart jag ska, vad mitt mål är. Jag har bara en riktning utpekad – och jag vet att samtidigt som jag tar mig framåt för min egen skull, så närmar jag mig också ett tillstånd då det oundvikligen kan bli problem. När man passerar mitten och går från ”androgyn tjej” till ”fjolla” i omgivningens ögon förändras också förväntningarna på hur man ska bete sig.

Om jag är rom eller inte spelar ju ingen roll när jag blir kallad för ”zigenarpack” och bortkörd. Min släkt, min identitet och min uppväxt är inte relevant i sammanhanget. Den dagen jag har ännu ett nytt pass, denna gång med ett manligt personnummer, så kommer ingen smånasse att fråga efter det innan de ser en ”transa”, lika lite som de kommer att fråga om min läggning innan de bestämmer att jag är ”bög”.

Det jag vill är inte att kunna säga att jag minnsann inte är någon zigenare, och därmed få sitta kvar medan de andra blir bortkörda – även om det är sant. Det jag vill är att slippa vara tvungen att släpa runt på min släkttavla vart jag än går, för att bevisa något jag inte står för. På samma sätt vill jag inte vara tvungen att bevisa att jag förtjänar respekt och mänskliga rättigheter för att jag är bedömd som transsexuell och inte transperson, som en del försöker driva. Jag ställer inte upp på hierarkin i transvärlden där det enligt en del nästan är ett diagnoskriterium för transsexualism att hata transvestiter och avsky begreppet ”transperson” just för att det skulle signalera ett samband.

Det är därför jag har mage att kalla mig för transsexuell och transperson samtidigt, och det är därför jag inte vill gräva diket mellan olika grupper djupare. Den lilla klick transsexuella och f.d. transsexuella som sitter kvar och blundar när alla andra transpersoner blir ivägkörda, bara för att de själva äntligen har uppnått en viss status, ger jag inte mycket för. Att vara enbart kvinna eller man och inte kalla sig trans alls är en sak; ingen har ifrågasatt deras identitet. Det är när självbekräftelsen går ut över andra som det blir fel. Är det några som är könsförrädare så är det just de transsexuella och före detta transsexuella som gör sitt bästa för att trycka ner alla som inte är exakt som de själva.

Dagens HBTQ: Var femte präst vägrar viga samkönade par. Undrar hur många av dem som skulle vägra viga öppna transpersoner?

Myter om könsbyten II: Är transsexualism en sjukdom?

Fråga från Buddha

”Jag anser definitivt att könskorrigeringar skall bli bekostade av samhället, fast jag reagerar å andra sidan på begreppet sjukdom… Jag tycker personligen att det begreppet är något fel. Nu är det så att jag personligen inte är särskilt insatt direkt, det måste jag erkänna. Jag förstår grejen med att bli utredd och att det är oerhört viktigt. Men att sjukdomsklassificera det känns ändå oerhört fel…

Jag har tänkt på det förr, kanske har jag helt fel? Det är mest en fundering som jag haft, och mer undrat över… Kanske du kan besvara det åt mig, för det handlar inte om ifrågasättande… (om du förstår vad jag menar, ibland har jag svårt att förklara mig). Jag är mer nyfiken på sakfrågan där gällandes begreppet sjukdom.”

Svar

Tja, vad betyder ordet ”sjukdom”? Wikipedia skriver såhär:

”En sjukdom är ett tillstånd som karakteriseras av fysiologisk, psykologisk och/eller social ohälsa… Man kan som i engelskan skilja mellan sjukdom där objektivt uppmätbara patologiska förändringar föreligger, disease, och sjukdom utan objektivt påvisbara orsaker, illness, som betyder ”att må dåligt”. Sverige har anslutit sig till FN-organet WHO:s definition på av vad som är sjukt respektive friskt. WHO har definierat friskt som frånvaro av ohälsa och sjukt är närvaro av ohälsa.”

Den medicinska definitionen av Transsexualism (F64.0 i ICD-10 och i Socialstyrelsens kodsystem) och Könsidentitetsstörning hos barn resp. hos ungdomar och vuxna (302.6 och 302.85 i DSM-IV) passar mycket väl in i detta.

”Transsexualism

En önskan om att leva och bli accepterad som en medlem av det motsatta könet, ofta åtföljt av en känsla av obehag eller otillräcklighet med det egna anatomiska könet och en önskan om hormonell eller kirurgisk behandling för att kroppsligen likna det prefererade könet så mycket som möjligt.”

Detta är alltså den definition som WHO (som ger ut diagnosmanualen ICD) och Socialstyrelsen förespråkar. Det låter enkelt och utan så mycket fokus på lidandet, men när man tittar på definitionen i DSM-IV blir det tydligare att det förutsätts mer än en vilja att leva i en viss könsroll. DSM är den diagnosmanual som den amerikanska psykiatrikerföreningen APA ger ut, och den är mer detaljerad:

”Gender Identity Disorder

* A. A strong persistent cross-gender identification (not merely a desire for any perceived cultural advantages of being the other sex). In children, the disturbance is manifested by four (or more) of the following:
1. Repeatedly stated desire to be, or insistence that he or she is, the other sex.
2. In boys, preference for cross-dressing or simulating female attire; In girls, insistence on wearing only stereotypical masculine clothing.
3. Strong and persistent preferences for cross-sex roles in make believe play or persistent fantasies of being the other sex.
4. Intense desire to participate in the stereotypical games and pastimes of the other sex.
5. Strong preference for playmates of the other sex.

In adolescents and adults, the disturbance is manifested by symptoms such as a stated desire to be the other sex, frequent passing as the other sex, desire to live or be treated as the other sex, or the conviction that he or she has the typical feelings and reactions of the other sex.

* B. Persistent discomfort with his or her sex or sense of inappropriateness in the gender role of that sex.

In children, the disturbance is manifested by any of the following:
In boys, assertion that his penis or testes are disgusting or will disappear or assertion that it would be better not to have a penis, or aversion toward rough-and-tumble play and rejection of male stereotypical toys, games, and activities.
In girls, rejection of urinating in a sitting position, assertion that she has or will grow a penis, or assertion that she does not want to grow breasts or menstruate, or marked aversion toward normative feminine clothing.

In adolescents and adults, the disturbance is manifested by symptoms such as preoccupation with getting rid of primary and secondary sex characteristics (e.g., request for hormones, surgery, or other procedures to physically alter sexual characteristics to simulate the other sex) or belief that he or she was born the wrong sex.

* C. The disturbance is not concurrent with physical intersex condition.
* D. The disturbance causes clinically significant distress or impairment in social, occupational, or other important areas of functioning.”

Jag måste påpeka här att jag är lite tveksam till kriterie B för barn, eftersom jag vet att det är lätt för omgivningen att bedöma en utifrån ytligheter. Risken finns att man hakar upp sig på hur trovärdigt barnet spelar ”motsatt könsroll”. Hursomhelst ingår det alltså ett ”stort lidande eller funktionsnedsättning” i diagnoskriterierna.

Det är vanligt med depressioner och självdestruktivitet bland transsexuella innan de får vård, medan många klarar sig avsevärt bättre när könskorrigeringen är färdig. De psykiska problemen är alltså orsakade av ångesten över att kropp och knopp inte går ihop – och det är också det som gör skillnaden mellan transsexuella och transvestiter, grovt förenklat. En transvestit är en person som är nöjd med sitt kroppsliga kön – även om hen såklart kan må dåligt till exempel på grund av omgivningens fördomar, kroppskomplex och så vidare – medan en transsexuell behöver könskorrigerande behandling. Verkligheten är inte riktigt så enkel, eftersom det finns ett brett spektrum däremellan. Det finns till exempel de som är intergender och har en könsidentitet som är ”mittemellan”, men som ändå har ett tydligt behov av viss vård, men de har mycket svårare att få hjälp genom landstinget och är ofta tvungna att betala själva.

För att sammanfatta det hela

Man vet att transsexualism innebär ett lidande, och man vet att det går att lindra lidandet genom att behandla med hormoner och eventuell kirurgi. Man kan kalla det för sjukdom eller funktionsnedsättning, ett tillstånd av allvarlig ohälsa eller en medfödd skada som behöver rättas till, men faktum är att om det inte skulle räknas som någotdera så skulle det inte heller gå att få vård.

Själv ser jag på min transsexualism som en funktionsnedsättning snarare än som en sjukdom. Det är en del av mig som jag får försöka behandla så gott det går, och försöka acceptera resten som det är. Jag har inget hopp om att en dag känna mig frisk från min transsexualism, för den kommer alltid att finnas kvar – men jag hoppas att jag en dag kommer att känna mig hel. Mer än så vågar jag inte tro på, men det är redan i sig ett vansinnigt högt satt mål.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om transsexualism, könskorrigering, könsidentitet, könsbyte, identitet, transvestism, HBTQ, sjukdom, funktionsnedsättning, vård, medicin, psykiatri, hormoner, operationer, diagnoser, Socialstyrelsen, WHO, ICD-10, DSM-IV

Att inte kunna prata är inte detsamma som att inte ha något att säga

”Att inte kunna prata är inte detsamma som att inte ha något att säga” är en klassisk autismslogan. Nu tillhör jag de autister som är verbala, men även jag har drag av selektiv mutism och tappar talföret ibland. Att jag då inte säger något är inte detsamma som att jag inte har något jag vill förmedla, snarare tvärtom, och mitt kroppsspråk blir därefter. När jag så kommer ur den fasen och börjar prata igen så tycker jag att jag skickar ut ännu fler signaler, och det bara forsar fram. Men inte ens då verkar någon snappa upp något.

Jag blir alltid lika fascinerad varje gång jag stöter på någon som hävdar att personer med Aspergers syndrom enbart använder ord för att kommunicera. Visst stämmer det att aspisar ofta har ett kroppsspråk som avviker från neuronormen och kan verka stelt och kallt, men det är inte detsamma som att inte kunna kommunicera utan ord. Dessutom är vi många som lärt oss att spela med och liksom tala neurotypi ganska bra, och som därför får våra diagnoser ifrågasatta.

En ganska stor del av min kommunikation sker faktiskt utan ord, och det är inte bara för att jag är så NT-acting som jag är och har lärt in vilka signaler folk använder och försöker återskapa dem. Jag har dessutom mina egna signaler, fast jag egentligen vet att de ytterst sällan fungerar. De når inte fram. Antingen försvinner de på vägen för att de är för svaga, eller så tolkas de på ett helt annat sätt än vad jag menade.

Jag blir väldigt ofta missförstådd, precis som jag ofta missförstår andra. Det säger jag inte för att jag tycker synd om mig själv; att bli missförstådd och att missförstå är inte automatiskt något fruktansvärt och tragiskt. Det är en del av livet för alla, och extra mycket för autister.

Jag säger det för att jag vill att folk ska veta att bara för att de inte själva uppfattar alla signaler så betyder det inte att signalerna inte finns där. De kanske bara har volymen uppskruvad för högt, så de inte hör ordentligt.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Aspergers syndrom, autism, NPF, kommunikation, språk, ord, neurotypi, neuronormen, missförstånd, selektiv mutism

Myter om könsbyten I: Dina skattepengar betalar min sexlek

En av de vanligaste fördomarna om ”könsbyten” är att det är ett val man gör: Först är man man i en massa år, och sedan kommer man på att man vill byta kön, opererar bort kuken och blir kvinna, eller tvärtom. Det är en så extrem förenkling att förklaringen till varför det är fel måste bli väldigt komplex, men jag ska försöka.

Inspirationen till detta är ett blogginlägg som jag borde ha ignorerat. Egentligen vill jag inte ta upp det, för jag tycker att det finns tillräckligt med elände ändå. Jag tänker att det gör folk deprimerade och oroliga att jag bara spär på med negativa saker jag hittar, alla fördomar, allt hat och alla rena dumheter som skrivs, men jag tycker att det här blogginlägget säger något om hur transfobi fungerar. Därför tar jag upp det.

Det är två gymnasietejer som bloggar om sitt liv som ”Nyköpingsflickorna”, men mitt bland alla inlägg om kläder och sånt hittar man ett utbrott:

”Idag var Andrea och Charlotte på obligatorisk föreläsning i skolan om olika sexuella läggningar.
Visste ni att det är kostnadsfritt att göra könsbyte?
Att staten betalar det för att det klassas som en sjukdom att man är en ”person i fel kropp”.
Alltså går våra skattepengar åt att folk som inte trivs med sin kropp ska få göra könsbyte, helt sjukt.
Bi och Homosexuell har också klassas som en sjukdom för länge sedan.
Jag anser att om man är bi, homo, hetro eller transexuell så ska man betala för sådana operationer och inte att skattepengar ska gå åt att byta kön.
Så jag kan kalla mig transexuell efter jag levt tillräckligt långt liv som tjej och byta kön, så har jag provat på båda.
För vem har inte funderat på hur det skulle vara att va kille?
skämt och sido.
Det låter ju lika stört som det är.”

Den första kommentaren, från Värmländskan:

”Det ÄR en biologisk sjukdom. Det är ett fel i generna redan från födseln. Därför klassas det som en sjukdom. Det har inget med någon sexuell läggning att göra överhuvudtaget. Utan det faktum att man i själ och hjärta känner sig som det motsatta könet mot vad kroppen visar. Så det är inte sjukt alls att det är kostnadsfritt utan väldigt bra då dessa människor mår otroligt dåligt psykiskt som leder till djupa depressioner och ofta to.m. självmord.”

fick svaret:

”OM de nu vill byta kön ska de stå för det själva och inte för VÅRA pengar!!!! Det är så vi resonerar. Om du inte kan acceptera att vi inte vill lägga ner pengar på könsbyten med våra skattepengar är det inte vårat bekymmer!!!”

Andrea och Charlotte går förresten samhällsekonomisk gren, och har alltså inget emot att betala extra skatt för att slippa betala ”könsbyten”. Jag borde förmodligen inte ens ha brytt mig om att svara, men jag gjorde det ändå – och tänkte att även om man skiter i folks hälsa så kan man kanske fundera över de samhällsekonomiska aspekterna. De går ju ekonomi, så de borde förstå. Trodde jag.

”Du har inte tänkt på att även självmord – som är alternativet till könskorrigering för många transsexuella – kostar samhället pengar? Samhället tjänar på att rehabilitera sjuka, och transsexualism är en sjukdom. Är det samhällsekonomiskt försvarbart att neka människor vård och tvinga dem att leva på bidrag resten av livet för att de är för deprimerade för att kunna jobba, när de skulle kunna jobba och betala skatt om de bara fick vård?”

Det mycket uttömmande svaret:

”JA”

Ett självmord kostar samhället nästan tio gånger så mycket som en könskorrigering*, och att hålla människor i djup depression är helt enkelt inte lönsamt. Akutsjukvård efter självmordsförsök, psykiatrisk vård både som inlagd och i form av olika terapier och medicineringar, åratal av sjukskrivningar och utebliven inkomst och därmed utebliven skatt… Om man förutsätter att man lever i tjugo år med detta som vuxen innan man antingen tar livet av sig eller söker vård, så är det förmodligen billigare för samhället att betala en könskorrigering till att börja med.

Fast nu är det ju inte pengar det här handlar om. Om man hellre betalar extra för att slippa bekosta vissa sorters vård så är det inte en fråga om ekonomi, utan bara en skenmanöver. Många tror att könskorrigeringar är om något man gör för skojs skull, men de flesta brukar sansa sig när de får veta hur det ligger till. Andrea och Charlotte däremot, de väjer inte för starka åsikter. De är modiga nog att stå för att de är transfober, och för att de är okunniga nog att tro att transsexualism är en sexuell läggning. Jag kan nämligen inte tolka det på något annat sätt.

Ja, deras skattepengar bekostar min könskorrigering, och mina skattepengar bekostar deras utbildning. Jag känner inte att jag är så himla nöjd med den utbildning de verkar ha fått om de tror att ”könsbyten” är någon slags sexlek. Frågan är var jag klagar då?

*) En könskorrigering kostade 200 000 år 2004, ett självmord 18 680 000 kr samma år (öppnas som pdf).

Sex- och samlevnadsundervisning borde bli obligatoriskt för lärarna, såklart. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om könsbyte, könskorrigering, transsexualism, vård, medicin, ekonomi, transfobi, transition, HBTQ, transpersoner, kön, könsorgan, genus, psykiatri, ekonomi, självmord, självmordsförsök, kostnader, mediciner, operationer, hormoner

Riktiga män slår kvinnor

Det finns en grupp på Facebook som heter ”Riktiga män våldtar inte”, som jag är med i. Igår dök det upp en klubb som hette ”Riktiga män slår inte kvinnor” i mitt flöde. Jag gick med i den med, för egentligen är det ju inget snack om saken: Hur futtigt det än må vara att gå med i en facebookgrupp så känns det självklart att man varken slår eller våldtar. Oavsett sitt eget eller andras kön.

Däremot kunde jag inte låta bli att fundera över formuleringen ”riktiga män”. Som transkille händer det att man får höra att man ”inte är kille på riktigt ju”, men det är såklart inte det de syftar på. Det handlar inte om könsidentitet utan om att vara trygg nog i sin könsroll för att inte känna sig trängd att ta till våld. Det brukar också heta att det bara är män som är säkra i sin egen manlighet som vågar klä sig i kjol. Och så vidare.

Det här blogginlägget handlar inte om två personer. Det handlar inte om vem som slagit och vem som blivit slagen och varför man tar tillbaka en anmälan. Vad som är mest sannolikt är uppenbart. Det här blogginlägget handlar om att bedöma människor utifrån det lilla man vet.

Jag tror att för många människor var detta den sista människan de kunde tänka sig skulle vara en SÅN. En kvinnomisshandlare. Ett av dessa otrygga testosteronstinna monster. Han kan inte bevisa sin oskuld, och inte heller sin skuld. Fallen är avskrivet och flickvännen vill inte kommentera. Helt klart är i alla fall att han inte lever upp till bilden av Kvinnomisshandlaren – och kanske är det därför jag ändå känner en viss lättnad över att han utmålas som sådan. Att folk inte bara ser en fasad.

Riktiga män och oriktiga män slår och slår inte, våldtar och våldtar inte. Det handlar vare sig om könsidentitet eller könsuttryck. Det handlar om makt och ideal och egon – att det sedan förmodligen är långt mycket vanligare att en machoman slår än en mjukiskille beror antagligen på att mjukiskillar oftast har genomskådat makthetsen.

Det är inte manligt att slåss, men det är inte heller omanligt. Det är bara fegt och patetiskt.

Mer kapsejsad manlighet: Massakern på Fort Hood är en tragedi, men krig är värre. En kvinna mördad, en annan talar ut. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om våld, misshandel, relationsvåld, kvinnomisshandel, makt, kön, genus, könsroll, identitet, manlighet, mansrollen, sexism, brott, rykten, kändisar, våldtäkt, Facebook, bloggosfären, internet, sexism, jämställdhet, psykologi

Häxprocessen mot Caster Semenya, del sjuttioelva: Upprättelse?

Äntligen!

Det är väl det minsta man kan säga. Vi är många som har upprörts över hur Caster Semenya och frågan om hennes evetuella intersexuella tillstånd blivit behandlad av media, av bloggare, av allmänheten – men framförallt av sitt eget förbund.

Det sydafrikanska friidrottsförbundet gjorde könstester av Semenya innan VM i somras, men hon fick själv inget veta. Istället kom ifrågasättandena efter vinsten, och direkt hängdes hon ut som könsfuskare och jagades – bildligt talat – med tjära och fjädrar. Det som skulle varit hennes livs stora stund blev en mardröm. Pressen fick henne att hoppa av och gå under jorden. Vi pratar om en artonåring med en förmodat medfödd och odiagnosticerad biologisk variation, men de som skulle ha skyddat henne vände henne ryggen.

Nu ber de om ursäkt. Det sydafrikanske friidrottsförbundet vill be Caster Semenya, hennes familj, Sydafrikas president och befolkning om ursäkt för hur de har skött ”hanteringen av könstestet och dess efterspel”, skriver DN. Samtidigt stängs hela styrelsen för förbundet av, med omedelbar verkan.

Ja, ”äntligen!” är kanske futtigt, men det finns inte mer att säga. En gång i tiden dömdes personer som upptäcktes ha ett oklart biologiskt kön som häxor och avrättades för brott mot naturen. Förföljelsen av Caster Semenya visar att det enda vi lärt av historien är att vi inte lärt av historien. Jag hoppas ändå, på något sätt, att den såkallade civiliserade och upplysta värld vi lever i ska vara lite mer öppensinnad. Att det visar sig. Snart.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Caster Semenya, intersexualism, funktionshinder, könsorgan, hormoner, sjukdomar, vård, VM, friidrott, sport, kön, könsidentitet, könsroller, genus, sexism, transfobi, HBTQ, Sydafrika, politik, fördomar, media

Jesus är en transsexuell kvinna

Jesus, Queen of heaven är en pjäs som hade premiär i förrgår i Glasgow i Skottland. Den har mött en del motstånd, till exempel 300 personer som demonstrerade utanför teatern på premiärkvällen. Som väntat, såklart. En pjäs om att vara transsexuell och troende, av och med Jo Clifford som själv är transsexuell kvinna, är mer än vad högerkristna rörelser i Skottland tål.

Så vad är det då de blir upprörda av? Vad är det som är så hädiskt? Tja, de lär ju bara ha gått efter det som läckte ut innan premiären, och jag antar att de i bästa fall har läst texten i programmet:

”Jesus is a transsexual woman. And it is now she walks the earth. This is a play with music that presents her sayings, her miracles, and her testimony. And she does not condemn the gays or the queers or the trans women or the trans men, and no, not the straight women nor the straight men neither. Because she is the Daughter of God, most certainly, and almost as certainly the son also. And God’s child condemns nobody. She can only love…”

Vilket fruktansvärt budskap: Kärlek. Livsfarligt.

Mer sexism i Storbritannien. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om kön, genus, seism, cissexism, transfobi, transpersoner, transsexualism, homofobi, HBTQ, Jo Clifford, teater, Jesus, kristendom, kärlek, tro, religion, Jesus Queen of heaven, HBTQ, fördomar, normer, Skottland, Glasgow

Sju veckors testochock – en tidsresa till högstadiet

Min hormonläkare ringde nyss, och vi diskuterade hur det har gått med testosteronet. Efter fyra månader har jag fått en hel del förändringar i kroppen, men också rejäla problem med bland annat sömnen, och det tog jag upp.

Han berättade att de blodprover jag tagit innan andra sprutan visade på att jag låg ”normalt”, men att de låg i den övre halvan av det normala spektrat. Tidigare hade jag bara fått veta att de var ”normala”, men jag var osäker på förut vad som menades med ”normalt”. Det var inte ”normalt för transkillar efter en spruta testosteron” utan ”normalt för biologiska killar” han menade. Detta alltså innan spruta nummer två, som måste ha fått värdena att rusa i höjden. Inte så konstigt att jag totalt tappade dygnsrytmen, fick kroniskt kåtslag och fortfarande ser ut som om jag har böldpest.

Jag nämnde att jag hade tyckt att det var konstigt när jag fick veta att mina testosteronvärden var ”låga, men inom normalspektrat för en kvinna” innan jag började medicinera. Min kropp hade ju redan då både fettfördelning och hårväxt som tydde på höga värden, och ändå hade jag ganska lite testosteron i kroppen. Nu hade jag alltså väntat i tolv veckor mellan första och andra sprutan, när de flesta bara väntar sex veckor, och jag hade ändå höga värden. Då sa han att jag förmodligen är känslig för såna hormoner. Jag har lite lättare än de flesta för att ta upp testosteron, alltså.

Här gick jag runt och oroade mig innan medicineringen för att det skulle visa sig att jag hade någon variant av androgenokänslighet; att jag skulle ha svårt att tillgodogöra mig hormonerna. I själva verket är jag som en svamp och suger upp varenda dyrbar droppe. Vi kom överrens om att ändra intervallet mellan sprutorna från 12 till 15 veckor, och sänka dosen från fyra till tre milliliter. Idag har jag också fått recept på Circadin från min psykiater, som ska hjälpa mig att få ordning på dygnsrytmen.

Hormonläkaren sa att det kommer att gå över; när vi hittar ett bra intervall och en bra dos så kommer jag att fungera bättre. Det tror jag med. Det är sju veckor sedan andra sprutan, och det känns som om jag har snabbspolat mig igenom hela högstadiet, bara för att börja om igen och igen. Jag har fyllt tretton, fjorton och femton gång på gång.

Tre år på 49 dagar i en ändlös loop – inte konstigt då att jag har haft hjärtklappning och ingen dygnsrytm. Jag hoppas att jag är på väg ut ur det snart, innan jag behöver tandställning igen.

Läs även andra bloggares åsikter om testosteron, hormoner, transsexualism, könskorrigering, Nebido, vård, medicin, sprutor, hormonvärden, biverkningar, hypomani, sömnlöshet, puberteten, finnar, kåtslag, dygnsrytm, hjärtklappning

Immanuel – nitton månader efter Fråga Olle-dokumentären

För drygt ett och ett halvt år sedan kom jag utskuttandes ur ett mörkbrunt tegelhus i Uppsala. Jag hoppade jämfota och ylade i falsett. Väldigt vuxet och manligt av mig, men jag hade precis klarat av det första läkarbesöket under min utredning. Där utanför fanns tre personer som väntade på mig: En reporter, en kamerakille och en ljudtekniker. Känslorna var äkta, fast de var framför en kamera.

Suddig självbild, våren 2008

Förra sommaren strax före Pride visades programmet, en Fråga Olle-dokumentär på femman. Igårkväll gick det i repris. Jag var alldeles för trött för att sitta uppe igår, så jag gick faktiskt och la mig strax innan det började, men jag la ut ett tips på Twitter och Facebook. Tydligen var det en del som såg det, men trots att Dennis spelade in det på video åt mig har jag faktiskt inte sett programmet sedan det sändes.

Jag var rätt nöjd med programmet, och vad jag minns så känner jag nog fortfarande så, även om jag skäms litegrann över hur extremt nojig och samtidigt naiv jag var. Är det något jag är missnöjd med så är det just den bild jag själv målar upp, där jag liksom utgår ifrån att vården är en tegelvägg att dunka huvudet mot. Jag har förstått att det har funnits de som har blivit avskräckta av att se programmet och mer tveksamma till om de vågar söka hjälp, och det var verkligen inte meningen. Samtidigt var det faktiskt så jag kände då. Tackolov är det inte så jag känner idag.

Immanuel oktober 2009

Mitt sätt att uppfatta vården – och psykiatrin i allmänhet – var till stor del byggt på min egen frustration över att inte komma någonstans, alla försök jag gjort tidigare som inte lett fram till det jag längtat efter, min oförmåga att kommunicera och läkarnas, psykologernas, terapeuternas, skötarnas och kuratorernas okunskap – allt detta kryddat med de paranoida tankegångar som man matas med i vissa forum. Jag var otroligt frustrerad över att inte få hjälp, och samtidigt tror jag att även de som ville väl och försökte hjälpa mig inte fattade någonting. Allt detta förändrades när jag träffade min utredare. Det var första gången jag kunde prata med någon som inte bara i bästa fall ville förstå, utan som faktiskt begrep vad jag pratade om. Hon är proffs. Hon vet vad hon gör, till skillnad från de som jobbar inom öppenpsykiatrin och i bästa fall haft en enda transsexuell patient förut.

Detta var alltså i april 2008 som jag kom ut från huset där min utredare jobbar framför tv-kameran. Sedan dess har jag varit där ett antal gånger till, och på flera andra ställen runt om i Uppsala. Jag gjorde psykologtester under förra sommaren, och fick diagnosen Transsexualism i oktober ifjol. Efter det har jag gjort en kroppsundersökning och till slut, i juni i år, äntligen fått börja med testosteron.

Testosteron

Just nu är jag i puberteten, med målbrottsröst, finnar och hår över hela kroppen. Otåligt går jag och väntar på en remiss till plastikkirurgen för att göra en första bedömning inför bröstkorgsrekonstruktionen. Det är så mycket som har hänt sedan det programmet spelades in, och nästan enbart till det bättre. Jag heter tillochmed Immanuel juridiskt nu, och jag hämtade ut mitt nya pass igår. Det står fortfarande K/F som kön, och näst sista siffran i mitt personnummer är fortfarande jämt, men det står Trollhare Jesus Immanuel som namn.

Jag är inte längre naiv, och jag är inte längre riktigt lika nojig som jag var för ett och ett halvt år sedan. Däremot har jag inte krängt av mig offerkoftan/tvångströjan, utan broderar hellre små regnbågar och rosa kaniner på den. Det blir snyggare så.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Immanuel Brändemo, tv, kanal 5, Fråga Olle, media, transsexualism, könskorrigering, HBTQ, vård, psykiatri, hormoner, testosteron, puberteten, transition, operationer, väntan, ångest, psykologi, identitet, pass, namn, namnändring

En kompass för skuld

I tre timmar pratade jag och Skäggiga Damen om kukar, fittor och psykiatrins snårigheter. Vi pratade om lagar, om okunskap, om psykiatripersonals sätt att se på patienter som inte lever efter heteronormen, om relationer och om objektiv och subjektiv skuld.

Vi har båda svårt att avgöra vad som är rimligt; var skulden egentligen hör hemma. Vi är båda såna att vi automatiskt tar på oss precis allt, hur orimligt det än är.

Jag måttade upp med händerna på bordsytan framför mig:

Här är de —————————– och här är jag.

Och jag tar på mig skulden

…schmäck! Den klibbar sig fast vid mig.

Men så kommer någon klok människa och säger att det där är ju inte ditt fel, och inte det heller, och så långsamt förflyttas skulden lite mer mot mitten.

Här är de —— Här är skulden — och här är jag.

Egentligen gäller väl det i alla sammanhang: när jag kommer i konflikt med en vän, med en partner, med en terapeut, en handläggare, en lärare, en släkting eller vad som helst. Jag är beroende av att låna någons kompass, och det är Skäggiga Damen med. Det är ett enkelt sätt att komma runt problemet på; att trösta sig med att man inte bär hela skulden själv samtidigt som man gör sig beroende av någon annan.

Jag tror att jag måste bli bättre på att lära mig att kunna ta på mig hela skulden och ändå leva med det. Jag måste sluta lita på andras kompasser och acceptera att min egen kompassnål bara snurrar runt runt och inte lägger skulden någonstans alls. Kanske har min kompass lika mycket rätt som de andras.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om psykologi, känslor, skuld, förnuft, ångest, skam, borderline, självkänsla, självbild, hjälp, stöd, kompass

Kukar, fittor och blottade fördomar – de

Kukar, fittor och blottade fördomar – de

Originally uploaded by trollhare

Kukar, fittor och blottade fördomar – det har jag pratat om i tre timmar. Planer på att könschocka det offentliga rummet börjar ta form. Många intressanta tankar har fötts. Frågan är: Angår det dig vad jag har mellan benen?

Mitt passfoto är snyggare än jag. Det sy

Mitt passfoto är snyggare än jag. Det sy

Originally uploaded by trollhare

Mitt passfoto är snyggare än jag. Det syns inga finnar. Rätt namn också. Fatta vad härligt.

Simultankapacitet, vad är det? Medan jag

Simultankapacitet, vad är det? Medan jag

Originally uploaded by trollhare

Simultankapacitet, vad är det?
Medan jag pratade med Minou i telefon klädde jag på mig och packade väskan. Fantastiskt att jag klarar att göra båda sakerna samtidigt. Efter att vi lagt på var det bara att borsta tänderna och gå.
Jag var jätteimponerad av mig själv – tills jag upptäckte att jag inte bara hade olika sockor, utan dessutom sandaler. Det snöar lite lätt. Grattis Immanuel.

”Jag får uppenbarligen inte vara pappa”

”Bennys begränsade möjligheter att på egen hand vara föräldraledig bedöms inte negativt påverka det kommande barnets behov av trygga och goda förhållanden.”

Så Benny får inte vara pappaledig, bestämmer kommunen. Rättare sagt: De bestämmer att han inte behöver en stödperson som hjälper honom att ta hand om barnet. Ungen har ju en mamma. En pappa som använder rullstol och inte kan gå ut med barnet i barnvagn själv är oviktig. Vilken puckad inställning.

Jag undrar om de skulle sagt samma sak om det hade varit han som hade varit den gravida, eller om det hade varit hans fru som varit den som behövt stöd. Det har skrivits en del om synen på mammor med olika funktionsnedsättningar, men mindre om pappor. Inte så konstigt; pappor är andra klassens föräldrar.

Jag vet att när jag säger det kommer antifeminister att instämma i kör, så det är lika bra att jag säger ifrån på en gång: Jag tänker INTE diskutera vårdnadstvister och statsfeminism och ditten och datten.

Hursomhelst får jag en känsla av att när man pratar om funkismammor så är det ofta utifrån olika klyschor: det är synd om dem eller så är de starka; de är avkönade eller påkönade; de borde inte skaffa barn eller de borde inte låta något hindra dem. Och så vidare. Men Den Dåliga Moderns ande svävar hela tiden över dem, precis som över alla mammor. Moderskap är något man ska bevisa om och om igen. Pappor, däremot, är liksom frivilliga.

”Jag får uppenbarligen inte vara pappa” säger Benny. Nej, det verkar inte bättre. En kvinna som behöver stöd för att ta hand om sitt barn riskerar kanske att få barnet omhändertaget om hon beskriver hur hon inte räcker till, men en man som behöver stöd för detsamma när det redan finns en kvinna är förklarad överflödig.

Pappor är bara viktiga när de är funktionella; den där ”min pappa kan klå din pappa”-pappan. Andra pappor är inte lika bra, lika viktiga och lika värdefulla, verkar det som att de tycker. Bullshit.

Läs gärna mitt inlägg om fördelarna med en funkispappa och andra bloggares intressanta åsikter om funktionshinder, funktionsnedsättningar, handikapp, stöd, hjälp, omsorg, politik, kön, könsroller, föräldraskap, barn, genus, fördomar, sexism, jämställdhet

Tyvärr vet jag att jag är galen, och tyvärr så tror jag inte på galenskap

Ni vet hur det är när man vet precis vad de ska säga på radio, för att man vet att någon känd person har dött. När man lyssnar förstrött på radion i bakgrunden, och det är nyheter på gång, och det dröjer en halv sekund innan nyhetsuppläsaren börjar prata och man plötsligt bara VET. Man vet att någon har dött; under den halva sekunden det tar för rösten att komma igång förstår man precis. Och hen börjar läsa titlarna och man försöker känna efter vem det är innan namnet kommer upp.

”Skådespelaren, författaren och artisten…”

Mer än så hörde jag inte innan klockradion började tjuta, så nu vet jag inte vem som dog i min dröm. Så frustrerande.

Jag vet att det stämplar mig som rubbad att jag överhuvudtaget tror på sånt. Jag vet att det gör mig galen, men det är ofta som jag drömmer sanndrömmar, och ännu oftare som jag bara VET. Jag har ägnat nästan 30 år åt att förneka det, och jag orkar inte riktigt stå emot det längre. I fem och ett halvt år har jag kämpat med min tro, och försökt att skapa mig ett eget andligt rum som jag kallar Trolldom. Det har gått alldeles utmärkt, sånär som på en sak: Jag har bara inte fixat att erkänna vissa saker ens för mig själv.

För det första är jag tänkt att vara intellektuell. Jag ska vara en logiskt tänkande, rationell varelse. Man får inte högskolepoäng av att sitta på en sten i skogen och prata med träden.

För det andra vet jag att i mina kontakter med psykiatrin kan jag inte på några villkors vis prata om min tro utan att riskera att få den sjukdomsförklarad på något sätt. Kanske inte till att börja med, men om jag skulle berätta allt. Jag har försökt, nämligen.

Om jag hade varit psykiskt frisk hade det inte varit lika stora problem; om jag hade kunnat intala mig själv att jag inte är galen utan bara synsk. Tyvärr vet jag att jag är galen, och tyvärr så tror jag inte på galenskap. Jag tror på psykiskt lidande och på extas, på psykoser och på världar som ingen annan kan förnimma. Jag vet att det är verkligt, och att det inte är något att förringa när folk drabbas. Jag har ju själv varit där, men jag har också undrat om jag är där när jag inte har varit det. Jag tror att det är skillnad på det verkligt sjuka och det som bara är. Men jag vet inte alltid vad som är vad, och jag brukar utgå ifrån att allt jag tror på är en enda stor vanföreställning.

Jag är en rabiat ateist och en präst i en och samma kropp. Jag inbillar mig att jag är en intellektuell akademiker och att jag kan prata med andar. Jag är rationell och jag är känslostyrd. Jag skäms för att jag är skeptisk, men jag skäms ännu mer för att jag inte är det. Jag önskar att jag kunde vara ateist. Det verkar så mycket enklare, och mer sympatiskt.

Tyvärr är jag galen. Det måste vara så det är att vara troende, för alla. Att ha en tro på något bortom den fysiska världen är att vara galen – men som tur var tror jag inte på galenskap.

Mycket intressant om HBT och asatro. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om tro, religion, trolldom, drömmar, sanndrömmar, ateism, sökande, andlighet, psykologi, psykiatri, psykoser, psykisk sjukdom, galenskap

Skam är bra – Del II

För några år sedan ältade jag ofta en idé som ramlat ur någon av alla dessa böcker jag brukade slå folk i huvudet med: möjligheten att en människa bara är summan av sina erfarenheter. Jag tyckte att det lät fruktansvärt deprimerande, för jag kunde inte se något som helst framtidshopp i ett sånt synsätt. Om man bara är summan av sina erfarenheter, hur skulle man då kunna förändra sin situation?

Idag kom jag på ett annat sätt att se på den idén. Jag brukar alltid upprepa som ett mantra när jag har ångest: Skam är bra, skam betyder utveckling. Det är först nu som jag inser vilka konsekvenser det rimligen borde få:

Med tanke på hur många misstag jag gjort – och fortfarande hela tiden gör – borde jag vara en extremt välutvecklad och högt stående varelse.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om skam, skuld, psykologi, känslor, ångest, utveckling, rädsla, självkänsla, depression, identitet