Skägg och kjol passar bra när man förelä

Skägg och kjol passar bra när man förelä

Originally uploaded by trollhare

Skägg och kjol passar bra när man föreläser om normbrytare inom film. Thelma och Louise, Priscilla, Brokeback Mountain… Roger är filmnörd och onormal – helt rätt person för uppdraget.

Gravida män och könsnormer har vi precis

Gravida män och könsnormer har vi precis

Originally uploaded by trollhare

Gravida män och könsnormer har vi precis pratat om i radio. Roger har kjol dagen till ära. Toleransdagen börjar om tjugo minuter, och lite nerver har jag nog allt. Klockan tre är det min tur.

Dagens ord: Androtokofobi – rädslan för gravida män. Vad kallas rädslan för homoäktenskap?

Androtokofobi: Sjuklig rädsla för gravida män. Av andros (man), tokos (graviditet) och phobos (rädsla).

Ordet ”Tokofobi” betyder egentligen inte ”rädsla för gravida” utan ”rädsla för graviditet”. Med andra ord är det framförallt en rädsla för att man SJÄLV ska vara gravid. Det verkar inte finnas något ord som passar när man är rädd för gravida i allmänhet, märkligt nog. Kanske är det för att man inte anses kunna vara rädd för gravida kvinnor – men det är uppenbart att det går att vara livrädd för gravida män. Därför finns numera ordet androtokofobi.

Efter att ha ägnat ett par dagar åt att läsa artiklar och blogginlägg om Thomas Beatie är det min slutsats att beatie-relaterad androtokofobi är en relativt vanlig företeelse på nätet, men att det redan innan Beaties graviditet blev känd fanns i Sverige. I ”Ändrad könstillhörighet – förslag till ny lag” från 2007 visar utredarna prov på en sådan skräck för gravida män att de är beredda att tvångskastrera barn och vuxna vars kroppar inte matchar normen.

Gravida män vållar sån huvudbry att folk inte vet vare sig ut eller in. En av de allra mest uppenbara feltolkningarna måste vara att en man som är gravid också måste vara bög, som i följande bildtext till ett blogginlägg:

”Thomas Beatie poses with his wife Nancy and other gay men.”

Thomas är alltså gift med en kvinna, och jag är inte helt säker på om ”other gay men” syftar på att Nancy också är bög. Thomas är det i alla fall; alla män som är gifta med kvinnor är ju rimligtvis bögar. Nu är den texten inget av de mer elakartade fallen av androtokofobi, utan snarare ett uttryck för förvirring, men det är ur den förvirringen som androtokofobin ofta föds – ursäkta ordvitsen.

***

Om detta kommer jag att föreläsa i eftermiddag, klockan 15 på Stadsbiblioteket i Gävle.

Jag försöker förresten också komma på ett ord som uttrycker sjuklig rädsla för samkönade äktenskap, men min grekiska är inte så bra (Jonas, hjälp?). Jag läste nämligen också om en guvernör i Rhode Island i USA som vill förhindra den överlevande i ett partnerskap från att arrangera begravningen när deras partner dör – med motiveringen att det skulle göra relationen för äktenskapslik. Det var det äckligaste jag hört på länge.

Men Eva och Efva har äntligen gift sig efter sexton år ihop, och tretton år som registrerade partners. Gulligt. Grattis!

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Thomas Beatie, graviditet, män, manlighet, kön, genus, transfobi, homofobi, läggning, gravida män, media, bloggosfären, förvirring, sexism, fördomar, normer, heteronormen, könsneutrala äktenskap, äktenskap, kärlek, lagar, könstillhörihet, kastrering, sterilisering, tvångskastrering, transsexualism, intersexualism, transpersoner, HBTQ, bröllop, Rhode Island, USA, politik, Eva Dahlgren, Efva Attling

Testosteronöverdosen gjorde mig hormonRUBBAD och jag tappade förSTÅNDET

Det var såhär jag kände när jag var kanske fjorton eller så: Jag hade svårt att sitta på ett vibrerande bussäte, springa eller ha jeans. Jag hade så lätt för att få stånd, och det skavde och gjorde ont. Kanske var det en av anledningarna till varför jag blev asexuell; det var så obehagligt att jag en gång vek mig dubbel och ramlade på gympalektionen. När jag försökte förstå varför hittade jag bara texter om hur pinsamt det är för kukfödda att få stånd i tid och otid, men inget om fittföddas stånd. Det matade visserligen mitt manliga ego, men jag blev inte mycket klokare.

Nu har jag precis kommit ur en sådan fas igen, efter två månader av vad jag antar är effekterna av för höga testosteronvärden. Min hud är inte riktigt lika fet som den varit, även om jag fortfarande har mycket finnar. Jag kan slappna av, sova, och tänka på annat än kukar som står. Japp, det är sant. Jag har haft erektion praktiskt taget hela tiden i åtta veckor, och först igår la det sig. Tur i oturen att kuken fortfarande bara är några centimeter, så att det inte syns.

Jag tror att jag vet varför: Jag hade höga testosteronvärden redan innan jag tog spruta nummer två, så när jag fick ytterligare fyra milliliter upp i rumpmuskeln måste det ha blivit en rejäl överdos. Jag vet ju att jag är känslig för de flesta mediciner, så att jag reagerar starkt på testosteron är inte helt oväntat. Som min psykiater sa när hon fick höra det: ”Säg någonting du INTE är känslig mot?”. Min kropp reagerar alltid starkt på alla intryck utifrån, vare sig det är mediciner, mat, beröring, ljud eller vadsomhelst. Ibland är det jobbigt, ibland är det fantastiskt. Den här gången hade jag gärna klarat mig utan de extremt höga topparna, men nu när jag kommit ner på jorden igen känns det mycket bättre.

Jag börjar kunna relatera till min kropp. Den är inte bara en köttbitt här och en broskklump där, som är hoppsydda på något märkligt vis. När jag lägger mig i badkaret och låter skummet täcka kroppen känns det skönt, men orsaken till varför det känns bra är inte längre för att det gör det möjligt att låtsas att kroppen inte existerar. Istället är det för att jag känner vattnet mot huden. Jag har bytt ut min strävan efter att upplösas i atomer till att vilja forma om de atomer jag faktiskt har – och jag är på god väg.

Ett överskott av testosteron fick mig att nästan förlora förståndet i två månader, men jag hittade det där ”för-” igen när ståndet slaknade. Nu tror jag att jag är nere på en vanlig nivå, som en genomsnittlig biologisk kille. Jag är ingen steroidstinn he-man längre, och det är tur. Det var ganska tröttsamt i längden.

Läs även andra bloggares åsikter om hormoner, testosteron, Nebido, hormonbalans, hälsa, vård, medicin, könskorrigering, transsexualism, erektion, könsorgan, kukar, stånd, sexualitet, asexualitet, sex, kropp, biverkningar, bilder, komplex, nakenhet, könseufori

Mitt råd till Nicole Kidman inför hennes könsbyte: Spela inte man

Hon har beskrivits som ”den första att göra en könskorrigering” och ”den transsexuella dansken” – och jag menar inte Christine Jorgenssen som är den mest kända, utan Lili Elbe. Jag har bloggat om henne förut, i samband med att det blev känt att hennes liv ska bli film. Svenska Daniel Alfredsson har fått Nicole Kidman att tacka ja till huvudrollen, och Gwyneth Paltrow som Lilis fru Gerda i The Danish Girl.

Idag hittar jag en intervju med Kidman i Nöjesbladet, där hon förklarar:

”I nuläget har jag ingen aning om vilken sorts research jag ska göra för att kunna spela man”

Jag kan ju ge henne ett insidertips:

Spela inte man. Spela en kvinna med manlig kropp.

Förmodligen är du för välkänd för att kunna göra som Hilary Swank gjorde inför Boys Don’t Cry: Hon provade på att klä sig som man och röra sig ute för att verkligen få uppleva hur det är att vara transperson, när hon skulle spela Brandon Teena. Synd, för annars är det förmodligen den bästa research du kan göra. Det, och att lyssna mer på transpersoner själva än på någon annan.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Nicole Kidman, Gwyneth Platrow, Lili Elbe, Daniel Alfredsson, transsexualism, könskorrigering, historia, transpersoner, HBTQ, kultur, film, Danmark, kön, genus, könsroller, kändisar, skådespelare, The Danish Girl, Hollywood, män, kvinnor, Boys Don’t Cry, Hilary Swank, könsbyten, drag, research, Einar Wegener, Gerda Wegener

När jag föddes fanns jag inte

Den dagen jag föddes hade Hans Asperger exakt en månad kvar i livet. Jag föddes den 21 september 1980 i Östersund, och han dog den 21 oktober i Wien. Begreppet ”Aspergers syndrom” myntades året därpå när den brittiska forskaren Lorna Wing uppmärksammade hans arbete, men det var först på 90-talet som det blev mer känt.

Det fanns alltså inga diagnoskriterier eller ens något ord för det när jag föddes, och det skulle ta ytterligare ett kvartssekel innan jag fick veta att det var Asperger jag hade. Jag kallar den tiden för Mina ordlösa år. Jag hade inga ord för vem jag var, och därför kunde jag inte kommunicera ens de mest basala behoven. Jag kunde inte förklara att jag var trött, hungrig, törstig, varm, orolig, glad, rädd, stressad eller lugn. Först när jag fick ett ord kunna jag börja bygga mig ett språk.

För det är ju så: I en värld där det inte får finnas ord som beskriver det som är annorlunda finns det inte heller någon möjlighet att uttrycka att man ÄR annorlunda. Att säga att en diagnos är en stämpel är att göra den till en stämpel, även om det redan har gjorts tusentals gånger förut. Ord blir vad vi gör dem till.

Din diagnos är din egen, att fylla med innehåll och betydelse. Jag använder mina diagnoser som blomkrukor. Hur gör du?

Veckans bloggtema: Språk. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Aspergers syndrom, NPF, ADHD, autism, diagnoser, vård, psykiatri, ord, språk, psykologi, utveckling, kommunikation, barn

Könsidentitetsstörning by proxy i Indien, USA, Sydafrika och Sverige

I Indien får eunucker, kanske mest kända som hijras, äntligen rösträtt. Visserligen har de redan haft rätten, i teorin, men de har varit tvungna att registrera sig i det kön de tillskrevs vid födseln, vilket i praktiken har lett till trakasserier och diskriminering. Efter att eunuckerna bojkottade valet i våras har man nu tänkt om och inför ett tredje kön i röstlängden. Man kan nu vara man, kvinna eller annat. Eftersom många eunucker upplever att de är varken män eller kvinnor, så är det en seger för deras rätt att vara sig själva.

Man kan jämföra det med den såkallade västvärlden, där det enbart finns två kön, och där man alltid måste ha ett otvetydigt kön, och bara ett enda. I den såkallade civilisationen där man bestämmer att könsorgan och identitet inte bara oftast följs åt, utan att de ALLTID måste göra det. I den påstått högt stående kulturen där läkarna bestämmer sig för att operera barn och beröva dem friska organ för att man tror sig värna deras eget bästa – ibland mot föräldrarnas uttryckliga vilja.

Via Amanda Brihed hittar jag det här klippet. Jag har hört talas om fallet förut. Det handlar om Patrick; ett barn i USA som fötts med en liten snopp, en testikel, en äggstock och en äggledare. Läkarna bestämmer att det måste vara en flicka, och adoptivmamman berättar om kampen för att överhuvudtaget få ta hem barnet från BB utan att låta dem operera könsorganen. Till slut gick hon med på att de skulle få ta ett vävnadsprov, för det fanns en risk att testikeln skulle utveckla cancer. Efteråt sa läkaren att de hade varit tvungna att ta bort testikeln, för de hade hittat en elakartad tumör i den. Mamman vägrade tro på dem, och fick till slut läsa journalen: På första sidan i rapporten står det att testikeln var helt frisk.

Läkarna hade alltså kastrerat Patrick enbart för att passa in i könsnormen. I Sverige håller man på att urholka barnens rättigheter att slippa den typen av onödiga ingrepp. Patricks fall är närmare till hands än man vill tro.

Jag tänker på hur Caster Semenya, efter alla anklagelser om ”könsfusk” gick ut och poserade i superfeminina kläder, och hur hon idag medverkar i ett fotoreportage i brittiska The Guardian där hon har utsläppt hår, en rosa tröja, en framtrollad byst och cykelbyxor som framhäver rundheten i hennes lår. Hon ler på varje bild, och av mustaschen från i somras syns inte ett spår. Stylad för att bevisa sin kvinnlighet, som en bög eller flata som anstränger sig för att spela heterosexuell. I den bransch hon jobbar i är kön viktigt, och hennes läkarjournaler anses vara av allmänt intresse.

Caster Semenya i somras. Foto: José Goulao under CC-licens http://www.flickr.com/photos/goulao/

Är det något jag har lärt mig under den här hösten så är det förmodligen att jag har underskattat den stockkonservativa synen på kön – med betoning på stock. Kuk eller inte kuk, som om det vore det enda, och som om det överhuvudtaget alltid är självklart att det går att avgöra. Jag förstår att för den som har könsidentitetsstörning by proxy är det oerhört stressande att möta någon man inte kan tvångsköna.

Störningen finns överallt, i alla kulturer. Den tar sig bara lite andra uttryck i Indien än i Sydafrika, i USA och i Sverige. Jag tror att det också kan vara en påminnelse för de som gärna tror att Sverige och västvärlden är bäst på allt.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om transfobi, transpersoner, hijras, eunucker, Indien, Sydafrika, Caster Semenya, politik, fördomar, intersexualism, hormoner, biologi, könsorgan, operationer, vård, kön, könsorgan, könsidentitet, könsroller, media, bilder, filmer, konservatism, genus, sexism, sport, VM, friidrott, normer, manligt, kvinnligt, genuspanik

Kuken! Eller: Betydelsen av Tourette för min transaktivism

Det kan hända att programmet hänger sig, att filen förstörs, att olika versioner av programvaran inte är kompatibel, att datorn inte fungerar, att det blir strömavbrott. Det är lugnt, jag vet ju vad jag ska säga, och om det går att trolla fram ett blädderblock kan jag skissa upp teckningarna lite snabbt.

Det kan hända att det inte kommer någon. Det är lugnt, då slipper jag göra bort mig.

Det kan hända att det kommer massor med folk. Det är lugnt, då kommer jag att göra bort mig och så får de sig ett skratt.

Det kan hända att jag tappar orden, inte bara i några sekunder utan att jag får ett riktigt hjärnsläpp. Det är lugnt, då bevisar jag att jag är mänsklig.

Det kan hända att folk inte hänger med i det jag säger. Det är lugnt, det är första gången jag pratar transfrågor inför en öppen publik och man lär sig av sina misstag.

Det kan hända att folk tycker att det är fegt att jag gömmer mig bakom en dator. Det är lugnt, då slipper de konfronteras med att jag är pervers.

Det kan hända att folk inte tycker att mitt ordval lämpligt för en allmän plats. Det är lugnt, då kan jag känna mig säker på att de inte tycker att jag är för torr och akademisk.

Det kan hända att jag ropar ”kuken!” som ett tic. Det är lugnt, det är ju faktiskt kukar och fittor jag pratar om.

Det sistnämnda är viktigare än man kan tro. När jag började jobba med transfrågor var det mycket som släppte vad gäller tvångstankar och tics, och det är ju inte så konstigt eftersom jag helt enkelt började må bättre. Sedan dess har jag haft perioder då ticsen har varit bättre och sämre, men en sak är klar: Om jag är i ett sammanhang där jag faktiskt kan prata om kukar och fittor – där det faller sig naturligt att använda de orden – så tappar jag helt rädslan för att faktiskt säga dem. Om jag föreläser om penisproteser så är ”kuken” inte något ord som blir helt fel ifall det råkar ramla över läpparna. Tvärtom. Och i och med det så tar jag helt udden av rädslan.

Det är samma sak när jag nu ska föreläsa om tvångskastreringar. Jag kommer att säga ”kuken”, och det kommer att ingå i sammanhanget. Det underlättar enormt. Om jag får säga ”kuken” och ”DAMP” i det sammanhang där jag är, så kommer behovet av att låta dem ploppa ur munnen att minska, och därmed rädslan för att göra det. Vilket lyft för min Tourette att jag blev transaktivist, och vilken tur för min transsexualism att jag begåvades med tics.

Läs även andra bloggares åsikter om Tourettes syndrom, transsexualism, ord, kukar, könsord, tics, tvångstankar, social fobi, ångest, oro, transaktivsm, föreläsningar, tvångskastrering, könsorgan, sex, sexualitet, fittor, social kompetens, NPF, psykologi, HBTQ

Mitt skrev börjar förvandlas till en varulvs

137 dagar på testosteron

Fredagsnattens sensation är fysisk. Hud sveper förbi hud i ett laddat möte, med ett spännande resultat mellan mina lår.

Med andra ord: När jag suttit hela eftermiddagen och kvällen och skrivit på min föreläsning och programmet kraschar upptäcker jag att klockan är över ett på natten, och att jag är trött och hungrig. Middag vore ingen dum idé. När jag står i köket och brer mackor upptäcker jag en märklig kittling mellan mina ben. Jag har morgonrock på mig, så jag öppnar den och tittar. Då ser jag att mitt skrev börjar förvandlas till en varulvs.

Det har varit kallt på sistone, och kyla gör ju att man får mer kroppshår. Det är jag van vid; det är så varje höst, till min stora lycka. Imorse upptäckte jag därför att jag har börjat få en hel del hår på armarna, och nu ser jag att på baksidan av mina lår växer en tjock päls som liksom letar sig framåt. Den konstiga pirrande känslan kommer från när hårstråna stryks emot varandra så att de blir statiska.

Nästan hela benen täcks av en lurvig matta. Jag ska försöka ta en bild på underverket, men tills dess får ni tro mig på mitt ord. Jag känner verkligen inte igen mig själv varken till utseendet eller till sättet, och jag gillar den jag har blivit.

Läs även andra bloggares åsikter om hår, kroppshår, testosteron, pubertet, könskorrigering, transsexualism, hormoner, kyla, statisk elektricitet, vård

Toleransdagen – är tolerans normen? (Varning för könsord)

På måndag kommer jag och flera andra att prata om det fina ordet tolerans, med anledning av FNs ”Toleransdag” som är den 16 november varje år. Platsen är Stadsbiblioteket i Gävle, och det är föreläsningar hela eftermiddagen. Bland annat kommer min idol Sahar Mosleh att prata om ”norminfluensan”, representanter för RFSL, RFSU, kvinnojouren Blåklockan och tjejprojektet Vulcana föreläser, och jag själv kommer att prata om transpersoners könsorgan.

Räkna inte med några smaskiga detaljer om hur min egen kuk ser ut efter fyra månader på testosteron, men jag lovar att nämna ord som ”tvångskastrering”, ”Göran Hägglund”, ”kuk” och ”fitta”. Jag frågade faktiskt om det var okej att använda de två sistnämnda, eftersom det trots allt är ett bibliotek och alla som går förbi inte har valt att råka höra det, men det ska vara helt i sin ordning. Att säga fittfödd och kukfödd är så mycket enklare än född med flickkropp och född med pojkkropp. Så fittor och kukar kommer att komma upp under föreläsningen, och inte bara penis och vaginor. Inte för att jag tycker att de är särskilt grova ord – då tycker jag att ”Göran Hägglund” är värre.

Hursomhelst: Nu har ni blivit förvarnade, och ni är SÅ välkomna!

16/11 Kafé Edbom, Stadsbiblioteket i Gävle, kl. 12-16; jag börjar vid 15.

Såhär står det i programmet, som också finns som event på Facebook:

”Toleransdagen – är tolerans normen?

FNs internationella toleransdag infaller varje år den 16 november. Syftet är att motverka intolerans i samhället. Men är tolerans verkligen något att eftersträva? Att tolerera en annan människa är att också sätta sig över henom och anse sig själv vara lite bättre; att vara normen. Utifrån detta resonemang skapades förra året en normkritisk dag på Gävle stadsbibliotek. En dag att lyfta fram personer och grupper som samhället anser att man skall tolerera. En dag där man kan tänka till och ifrågasätta samhällets normer.

• 12.00 Normbrytare inom filmen – Roger Thollin ansvarig Filmkällan
• 13.00 Sahars krig med olika botemedel mot den eviga ”norminfluensan” – Sahar Mosleh är f.d. ordförande i Unga rörelsehindrade. Nu föreläser hon med det egna företaget SFR – Självständighet Flexibilitet Rättighet, samt studerar retorik. Hon är som hon uttrycker sig ”en go blandning av icke ”normala” helt enkelt”.
• 13.30 Nystartade RFSU Gävle informerar om sin verksamhet – Pauline Nordgren, sekreterare RFSU Gävle.
• 14.00 Vulcana – team för tjejer i Gävle och kvinnojouren Blåklockan informerar om sin verksamhet
• 14.30 Kränkningar i toleransens namn – är tolerans lika med respekt? – Johanna Hellgren ordförande RFSL Gävleborg.
• 15.00 Angår det dig vad jag har mellan benen? -  Ja, tydligen. Transpersoners könsorgan är en fråga för Riksdagen, för FN, för Göran Hägglund – och för dig, även om du känner dig hemma i din kropp och aldrig fått frågan ”är du kille eller tjej?”. Trollhare Jesus Immanuel Brändemo berättar om tvångskastreringar på 2000-talet och rädslan för gravida män. Immanuel Brändemo är transaktivist och bloggar om bland annat genusfrågor under namnet Trollhare – och en man född med flickkropp.

Immanuels blogg: http://trollhare.wordpress.com/

Måndag 16 november kl 12.00-16.00 Kafé Edbom, Stadsbiblioteket
Arr: Gävle bibliotek, Filmkällan, RFSU Gävle, RFSL Gävleborg, Vulcana – team för tjejer i Gävle, Kvinnojouren Blåklockan.”

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om toleransdagen, Gävle, FN, HBTQ, transpersoner, kön, könsidentitet, transsexualism, könskorrigering, Stadsbiblioteket, normer, fördomar, funktionshinder, Sahar Mosleh, Göran Hägglund, könsorgan, tolerans, homofobi, transfobi, heteronormen, föreläsningar, evenemang, politik, könsord

Tystnaden skär genom tandläkarskräcken

Jag hade aldrig tandläkarskräck innan jag fick tandställning. Jag var femton år och de drog ut fyra tänder för att det var för ont om plats. Sedan fick jag räls i både över- och underkäke, och gummisnoddar för att hålla ihop dem som jag skulle använda dygnet runt utom när jag åt. Käken ömmade dygnet runt i ett och ett halvt år, och jag hade skavsår på insidan av läppen. Var sjätte vecka gick jag till tandregleraren som skällde på mig för att mitt överbett inte läkte ihop som det skulle; han var övertygad om att det var för att jag slarvade med snoddarna.

Jag vågade inte säga att jag använde snoddarna precis hela tiden, och att det gjorde så ont att jag inte ville äta. För det ska det ju inte göra. Tandställningar ska bara göra ont när de är nyspända, och inte jämt. Så det gjorde inte ont, bestämde jag mig för. Statistiken är självklart mer tillförlitlig än min egen upplevelse.

Det är minst fem år sedan jag var till tandläkaren senast. Nu är det dags igen; jag var där idag och skulle boka en tid för att jag tror att jag har tappat en lagning. Medan vi väntade hördes det välkända borrljudet inifrån något behandlingsrum, det som får blodet att isa i ådrorna. Jag förknippar aldrig det ljudet med tandlagning, eftersom jag bara har haft några enstaka hål, utan med tandställningen. Men allra mest förknippar jag det med den stora lögnen: Det här gör inte ont. Det, och min egen självförnekelse.

Idag vågar jag erkänna när jag har ont i tänderna. Idag skulle jag klara av att berätta att det faktiskt gör ont – det var därför jag var där ju. Jag tror jag behöver påminna mig om att jag har ett språk nuförtiden. Min tandläkarskräck är egentligen inte en rädsla för att det ska göra ont, utan en rädsla för att inte kunna förmedla att det gör ont. Jag är 29, och börjar lära mig att säga ”aj”. Det är ju en milstolpe i min utveckling som heter duga.

Läs även andra bloggares åsikter om tandläkare, tandläkarskräck, tandställning, smärta, värk, lögner, självförnekelse, ljud, rädsla, fobier, språk, kommunikation, känslor, tandvärk, tänder

De sociala fördelarna med att vara transperson

Att komma ut som transsexuell är verkligen en isbrytare som heter duga. Det är dessutom ofta ett utmärkt test på hur bra människor är på att hantera sina egna fördomar.

Jag träffade min blivande mentor för första gången idag: En annan student som ska vara ett stöd för mig, och som jag fått via funktionshindersamordnaren på högskolan. Vi har mailat lite, och så skulle vi alltså ses. Tanken var att vi båda skulle känna oss för och komma fram till hur vi ska göra och vad jag behöver och så. Jag visste inte vad hon visste om mig, men vi letade i alla fall upp ett litet rum och satte oss och pratade. Vi berättade lite om oss själva, och jag förklarade vad jag behöver hjälp med och hur jag fungerar och vad Aspergers syndrom är, och så kom vi in på mitt uppsatsskrivande. Allt kändes bra, som att det här är en person som det nog kan fungera med, så jag var bara tvungen att köra min standardkontroll.

Jag hade tyckt att det var märkligt att hon inte verkade ett dugg fundersam eller förvånad över mitt utseende eller min röst. De flesta människor som förväntar sig en Immanuel och ser mig brukar bli lite förvirrade om de inte själva är höjden av queerhet, men hon hade verkligen inte visat det minsta osäkerhet. Passerar som kille gör jag inte, det är jag medveten om, så därför misstänkte jag att samordnaren redan hade outat mig. På sätt och vis var det rätt. Så jag började:

”Du tyckte inte att det var konstigt att se mig när du förväntade dig någon som hette Immanuel?”

Njae, hon hade tyckt att det var lite speciellt, men det finns ju så många olika namn. Mina föräldrar kanske kom från något land där tjejer heter Immanuel, sånt är ju så olika i olika länder. Helt plötsligt mindes jag att hon en stund tidigare återberättat vad samordnaren sagt om mig, och använt ordet ”hon”. Då kopplade jag. Tjejen framför mig hade utgått från att jag var en tjej som hette Immanuel, utan att tycka att det var mer än stavningen med I som var särskilt konstig.

Så jag berättade att jag är transsexuell, och hon tappade hakan och lutade sig bakåt i stolen. Hon hade inte vetat någonting och hade inte anat det alls, och bekände direkt att hon har fördomar – för ”alla människor har ju fördomar, det är ju så”. Jag berättade lite om min könskorrigering och att jag vill bli kallad han, och efter kanske tio minuter så var det undanstökat och vi gick vidare till att jämföra olika städer. Eftersom hon var smålänning bekände jag mina fördomar om smålänningar – att alla smålänningar är snåla och älskar lingonsylt, och det får jag säga för jag är kvartssmålänning själv – och vi skrattade lite.

När det började skymma utanför fönstret och det blev dags att gå verkade det som om hon redan hade hunnit smälta nyheten, och det kändes väldigt bra. En person som kan erkänna att hen har fördomar utan att fördenskull klamra sig fast vid dem är förmodligen en person som jag kommer att kunna fungera bra ihop med.

Jag skulle säga att min nya mentor är klart godkänd på fördomstestet, men jag undrar hur andra gör för att avgöra om en människa är värd att satsa energi på. Den som inte kan komma ut som transperson – åtminstone inte utan att ljuga – antar jag använder andra metoder för att avgöra vem de har förtroende för. Mitt sätt är i alla fall något som både faller sig helt naturligt och samtidigt är otroligt praktiskt.

Läs även andra bloggares åsikter om transperson, transsexualism, komma ut, garderoben, relationer, möten, studier, högskolan, funktionshinder, mentor, Aspergers syndrom, sociala svårigheter, namn, kön, genus, könsroller, könskorrigering, fördomar, normer

Mellan två transbröder behövs ibland ing

Mellan två transbröder behövs ibland ing

Originally uploaded by trollhare

Mellan två transbröder behövs ibland inga ord. En bild på asken säger allt. Jag blir glad ända in i själen. Grattis R till testosteronet. Välkommen in i puberteten!

Sverige har misslyckats med att integrera skåningarna

Jag är övertygad om att det egentligen bara är en liten klick människor som förstör för alla andra, men att resten inte vågar ta itu med problemen av rädsla för påtryckningar. Jag är övertygad om att de flesta av dem egentligen har en förmåga att veta vad som är rätt och fel och känna empati, men att det är någonting som gått snett. Den här segregationen är livsfarlig. Etniskt homogena samhällen är ett enormt problem, som bara växer och växer. Jag lovar: Detta är bara toppen på ett isberg.

Det finns hopp om den yngre generationen, som inte verkar vara lika fast i sitt enögda tänkande som de äldre. Ungdomarna har civilkurage, till skillnad från de vuxna. Titta bara på de ungdomar som visar sin sympati för flyktingarna, utanför det vandrarhem som kommunalrådet med alla medel försöker förhindra används som boende för ensamkommande flyktingbarn.

Så nej, jag tycker inte att vi ska överlåta Skåne åt Danmark. Jag tycker att det vore en bättre idé att försöka integrera vellingeborna och alla andra skånska extremister i det såkallade svenska samhället. Att en del av dem har problem och beter sig illa är inte skäl nog att vända dem ryggen. De behöver stöd, och kanske terapi för att komma över sin främlingsrädsla.

Oftast brukar mångfald berika och vara något positivt, men Vellinge bevisar hur skadligt det är med likriktning och enformighet. Självständigheten har övergått till extremism. Sverige har misslyckats med att integrera skåningarna, fast de har haft flera hundra år på sig.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Vellinge, Skåne, flyktingar, politik, rasism, Moderaterna, Sverigedemokraterna, fördomar, integration, främlingsfientlighet, Lars-Ingvar Ljungman, Hököpinge

Immanuel hjärtar Göran Hägglund, och kommer ut som kristdemokratofil och politiksexuell masochist

Någon slags konversation på Twitter mellan mig och Alexander Resare:

Trollhare: Writing about forced sterilization in the 21st century, @goranhagglund and #transgender rights. Not easy to avoid Godwins law.

Paraflax: Försöker argumentera för att @goranhagglund inte är ond bara för att han inte tar ställning mot våra tvångskastreringar. Han är ju så snygg!

Trollhare: @paraflax Jo, iofs, och @goranhagglund har så söt rosa twitter. Om jag inte visste om hans åsikter skulle jag ragga.

Twitter är en källa till osunt och otuktigt leverne. Som ikväll, när jag kom ut som kristdemokratofil. Jag har nämligen en sak att erkänna, som har suttit djupt inne:

Jag tycker att Göran Hägglund är snygg.

Det är en av anledningarna till varför jag har skrivit hela 23 blogginlägg om honom. Det, och det faktum att jag har väldigt mycket negativt att säga om hans åsikter och hans handlingar som politiker. Men han har ju en viss charm som man bara inte kan bortse från: ett leende som en skolpojke, överdrivet välkammat hår och glasögon som ser ut lite som mina. Och så den där metrosexuella stilen han kör med: Hans twittersida är rosa!

Jag ska dessutom erkänna att jag har som ovana att drömma sexdrömmar om högerspöken. Det är något min hjärna gör för att jävlas, tror jag. Följdaktligen har jag haft sexdrömmar om George Bush, Fredrik Reinfeldt, Bo Lundgren, Alf Svensson, Åke Green, Anders Borg, Lars Leijonborg, Jan Björklund, Göran Skytte, Siewert Öholm och en rad andra personer som jag verkligen aldrig skulle komma på tanken att ragga på i verkligheten. Alla drömmar var fruktansvärda mardrömmar, utom drömmen om Göran Hägglund. Jag vet inte exakt vad det innebär, men han var väldigt söt och charmig i drömmen med.

Hej, jag heter Immanuel och är kristdemokratofil och politiksexuell masochist. Men nej, jag kommer inte att bli vare sig kristdemokrat eller stalker för det. Jag kände bara att det var dags att komma ut. Göran Hägglund är sexig – hans åsikter är det inte.

Läs även andra bloggares åsikter om Göran Hägglund, politiker, twitter, skönhet, metrosexualitet, rosa, kristdemokraterna, HBTQ, politik, transsexualism, könskorrigeringar, transpolitik, kristdemokraterna, transfobi, homofobi, normer, fördomar, sexdrömmar, sex, skönhet

Att förhålla sig till lagom – en queer tolkning av mindfulness

En av de sakerna jag har haft svårast för när det gäller mindfulness – som jag egentligen tycker är en helt fantastisk idé – är den uppenbart högerliberala uttolkningen som en del kör med: Ta ansvar (och sluta skylla ifrån dig), bestäm dig (för du kan bara du vill), acceptera att livet suger (för det enda du kan göra åt det är att tänka positivt). Jag har letat efter ett queerare förhållningssätt. Nu tror jag att jag har hittat det.

”Uppgiften blir att förhålla sig till lagom”

Jag är trög, men det tog några timmar innan det landade i mig. När jag träffade psykiatern imorse hade jag, med undantag för en halvtimmes tupplur tidigt på morgonen, varit vaken i nästan ett dygn i sträck. Jag glömde att ta sömnmedicinen igårkväll, och sedan glömde jag att gå och lägga mig också. Det var med anledning av mina sömnsvårigheter och min brist på rutiner som hon sa det, och det var på grund av just detta som det tog många timmar innan det sjönk in.

Hon hade kunnat säga ”Uppgiften blir att hitta en lagom balans” eller ”Uppgiften blir att förhålla dig till dina förutsättningar”, och därmed låta som vem som helst av alla jag träffat. Det gjorde hon inte, och det är precis därför jag har så stor respekt för hennes åsikter. Det är ett år sedan jag träffade henne senast, men det känns som om hon ser rakt in i min själ på tio sekunder och fattar allt.

Att förhålla sig till lagom, det är det jag ska göra alltså. Om jag mår bra av att sitta uppe hela natten och jobba för att jag känner ett såntdär dampryck, hyperfokus, flow, kreativ explosion eller vad man nu vill kalla det, så ska jag kanske tillåta mig själv att göra det. Det är bara om det inte fungerar som det är lönt att peta i det.

Att förhålla sig till lagom är inte att sluta ifrågasätta och sluta vara kritisk, och inte heller att kasta alla regler och rutiner överbord. Det är att granska, ifrågasätta och bara välja att följa de regler som man ser en poäng med. Med tanke på hur extremt mycket skam jag känner runt saker som andra påpekar att jag visserligen inte behöver skämmas för men ändå gör fel, så är det en befriande tanke.

Jag är inte lagom. Jag har aldrig varit lagom, och lär aldrig bli det. Att jag inte är normal har jag accepterat för länge sedan – men att jag inte är lagom har varit svårare. Det har alltid varit av eller på, allt eller inget och svart eller vitt. Så nog har hon helt rätt: Jag måste förhålla mig till lagom.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om lagom, normer, psykologi, psykiatri, vård, tankar, känslor, KBT, balans, regler, rutiner, sömnlöshet, dygnsrytm, sömn, hälsa, skam

Kaninkukar och kastrationsångest

Som transkille är jag glad, men som djurrättsaktivist är jag bekymrad.

Forskare i USA har lyckats komma på hur man rekonstruerar kukar med potens. De skar bort penisen på hankaniner, för att sedan testa att odla fram fungerande organ, med svällkroppar som gör det möjligt att få erektion. Försöket lyckades. Kaninerna fick snoppar som gick att använda till att para sig, vilket de också gjorde och fick ungar som resultat. Hur många försök innan dess som misslyckades, och hur kaninerna mådde av miljön och behandlingen och vad som hände med dem sedan, framgår inte. Man kan ju gissa.

Jag vill verkligen verkligen verkligen ha kuk. Mitt penisavund och mitt kukkomplex råder det liksom inget tvivel om, och lika lite hur skeptisk jag är till att låta mig opereras med dagens metoder. Jag vill bara inte att forskare skär snoppen av kaniner för min skull. Så visst är tanken oerhört lockande och fascinerande, men jag känner med de kaniner som fått offra sitt könsorgan och förmodligen sitt liv för forskningen.

Att det är möjligt att göra det på kaniner säger ju dessutom inte att det är lika ”lätt” att göra det på människor. En kaninkuk är inte längre än en centimeter ens med stånd; tillochmed jag har längre kuk än så. Fyra månader på testosteron har tagit ut sin rätt, även om det inte är något som kan mäta sig med en medfödd kuk på något sätt.

Jag känner med de kaniner som har plågats och dödats, men samtidigt är jag glad över de framsteg som har gjorts; jag önskar bara att de hade skett på ett mindre blodigt sätt. Min känsla är lika mycket grundad på moralisk medvetenhet som på min egen kastrationsångest – för jag är i första hand kanin, i andra hand transkille.

Cred till Amanda Brihed. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om kukar, könsorgan, kaniner, djurförsök, forskning, djur, djurrätt, operationer, organodling, medicin, metaoidioplastik, falloplastik, transsexualism, HBTQ, vård, könskorrigering, moral, etik, djurplågeri, kastrering

Dagens ord: Psykfallets lag

1. Då psykiatrin som verksamhet utmålas som ovetenskaplig, krisdrabbad och opålitlig går sannolikheten för att en marknad för kvacksalvare exploderar mot ett.
2. Då avståndet mellan ”psykiskt frisk” och ”psykiskt sjuk” ur politisk synvinkel blir längre och viktigare att markera, går sannolikheten för att statliga pengar läggs på flummerier istället för kompetent bemötande mot ett.

***

Med anledning av den såkallade jobbcoachskandalen. Jag minns Projekt Tankekraft för 12 år sedan, och är inte ett dugg förvånad. Den gången var det bara i Jämtland, nu över hela Sverige. Artiklar: 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om psykiatri, vård, psykologi, coacher, jobbcoacher, kvacksalveri, terapi, bedragare, arbetslöshet, arbetsmarknadspolitik, politik, new age, psykisk sjukdom, fördomar, psykofobi

Vilka vitaminer finns i analen? Eller st

Vilka vitaminer finns i analen? Eller st

Originally uploaded by trollhare

Vilka vitaminer finns i analen? Eller stod det ananas? Dagens freudian är en felläsning ur Icakuriren, kategori: tecken på att du tillbringat för mycket tid på Qruiser.

Nysnö gör tillochmed utsikten från öppen

Nysnö gör tillochmed utsikten från öppen

Originally uploaded by trollhare

Nysnö gör tillochmed utsikten från öppenpsyks väntrum dräglig. Jag har sovit en halvtimme inatt, och när jag vaknade var fötterna som is. Men jag är så glad att få se hur vacker världen är idag. Det finns nog en diagnos för sånt.

Efter den sista våldtäkten – då allting började

Jag har inget minne av att ha haft något som jag sedan har förlorat. Jag har ingen upplevelse av att ha blivit bestulen på min oskuld, och jag har svårt att förstå de tankar det väcker i folks huvud om jag pratar om det. Det mesta är bearbetat vid det här laget – allt utom själva bearbetningen. Jag är ingen överlevare längre, och frågan är om jag någonsin var en. Inte för att jag tvivlar på att det jag varit med om var övergrepp, utan för att jag aldrig har kunnat förlika mig med någon av bilderna av Våldtäktsoffret.

• Hon som var en fin flicka, men som var på fel plats vid fel tillfälle och allt blev förstört.
• Hon som var en nyfiken, levnadsglad tjej men som hade svårt att sätta gränser, råkade illa ut och föll ner i ett svart hål.
• Hon som blev brännmärkt för livet.
• Hon som började ha sex med vem som helst för att försöka återta kontrollen.
• Hon som bestämde sig för att aldrig ha sex.
  
• Hon som blev folkskygg och drog sig undan.
• Hon som började skära sig i armarna.
• Hon som tog sitt liv.
• Hon som ”blev lesbisk”.
• Hon som aldrig mer litade på en man igen.
• Hon som förträngde och aldrig mer pratade om det men plågades av minnena för resten av sitt liv.
• Hon som drog på sig offerkoftan och grät offentligt.

Jo, förstås, en stereotyp lever jag – enligt vissa – upp till: Hon som fick för sig att hon var en kille och bestämde sig för att byta kön. Annars är det väldigt mycket ”hon”, och väldigt mycket ”började”. Det ska finnas ett före och ett efter; en tydlig gräns som visar på hur allt förändrades, för att berättelsen ska vara trovärdig.

Jag har ett före och ett efter jag med – men skiljelinjen går inte vid det första övergreppet, utan vid det sista. Det är drygt två och ett halvt år sedan, och det har tagit sin tid att komma dit jag är idag. Någonstans på vägen insåg jag att jag var tvungen att censurera mig själv kraftigt för att inte gå under. Jag kämpade emot offerrollen, och jag kämpade emot rollen som överlevare, samtidigt.

Idag kan jag se tillbaka på den tid som har gått och tänka tankar som jag aldrig skulle våga skriva ner av rädsla för att bli missförstådd, ifrågasatt och kanske till och med anklagad för att ge en felaktig bild. Jag har inte längre något behov av att bearbeta det som hände, bara av att bearbeta efterspelet: tankarna, känslorna, mötena, rollerna jag försökte låta bli att halka in i, strategierna jag utvecklade och självbilden jag byggde – och som jag gång på gång raserat för att bygga upp på nytt.

Jag vet inte om det vore värt att gå in på det närmare, eller om jag borde låta bli. Jag vet inte om det skulle finnas någon mening i det vare sig för mig eller för någon annan. Kanske skulle det bara fastna i allt detta ältande som jag faktiskt vill komma ifrån. Jag tror att såren är tillräckligt läkta, för de gör inte ont längre. Inte för att jag letar ursäkter för att gå naken igen, utan för att jag helt enkelt inte kan dra någon slutsats om det jag känner är något som är relevant för någon annan – men om det är så önskar jag att jag kunde dela med mig.

Mina ärr är bara mina. De är ingen vetenskaplig teori och ingen garanti för att någon annan skulle kunna känna igen sina egna ärr i dem. Eftersom jag aldrig vet vilka delar av mina upplevelser som är begripliga för andra är det alltid ner på den nivån jag måste gå: Jag måste utgå från mig själv, från min egen hud och min egen hjärna. Jag måste bli privat om jag ska kunna bli politisk. Frågan är om jag är redo att visa de ärr jag har idag – och om världen är redo att se dem.

Tanke väckt av denna krönikan av Alexander Alvina Chamberland, och litegrann av Johanna Sjödins debattartikel, samt medias prostitutionsskandaler. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om våldtäkt, övergrepp, relationsvåld, minnen, psykologi, trauma, PTSD, ångest, depression, självmordsförsök, psykisk sjukdom, självbild, självkänsla, offerroller, styrka, svaghet, känslor, bearbetning, överlevare

Dagens ord: Fettots lag

Då könsfördelningen bland kommentarerna till en aftonbladetartikel om kroppsideal för kvinnor blir mer jämn, går sannolikheten att så gott som samtliga män som ger sig in i diskussionen drar upp antingen

1. att kvinnor som har det minsta hull – ett BMI över 20, en vikt över 65 kilo, eller en storlek över 38, beroende på vilket som kommer först och oberoende av all medicinsk expertis – räknas som feta
2. att (kvinnlig) fetma enligt denna definition är livsfarligt, omoraliskt och tyder på dålig karaktär, samt
3. att det bara är att banta och sluta klaga

eller

1. att kvinnor med ”något att ta i” är sexiga, samt
2. att ”smala tjejer” är det fulaste och äckligaste de vet

mot ett.

UPPDATERING: lite mer fetma åt folket! Läs även andra bloggares intressanta åsikter om ideal, skönhet, kroppar, media, Aftonbladet, kvinnoideal, bantning, vikt, fetma, övervikt, ironi, media, ollande, kläder, mode, självbild, självkänsla

Alla vill vara den som tar revansch, men ingen vill vara den som är svag

Ingen stor konstnär har haft en lycklig barndom, brukar min pappa säga. I efterhand återskapar man bilden av sig själv som att man var stark och modig, eller så fastnar man i offerrollen. Ingetdera känns särskilt lockande för mig. Jag kanske kan tycka det idag att jag är stark, men inte var jag det då. Istället brukade jag ha ångest över att inte kunna vara stark på rätt sätt, sådär som man ska vara: Om man inte kan vara som alla andra är väl det minsta de kan kräva att man ska gå sin egen väg. Inte ens det lyckades jag med.

Jag läser intervjun med Jessica Kolterjahn i SvD och försöker komma på varför den fängslar mig. Jag förstår inte. Det har skrivits om blyghet förut, men den här gången är det något annorlunda. Vad fattar jag inte – tills jag läser kommentarerna. För en gångs skull är det inte deprimerande påhopp och det vanliga ollandet i kommentarsfältet, som det brukar vara. ”Blyger” skriver:

”Det känns skönt att få bekräftelse på att man *får* vara blyg. Att inte behöva känna sig tvingad att gå på fester. Att istället välja att spendera tiden som man själv vill. Att inte tvingas med i grupptrycket. Att klara sig själv.”

Ja! Precis så. Det är det jag fallit för ju. Tanken att det ÄR okej att vara blyg, att inte bara gå sin egen väg för att man är stark och upprorisk, utan också för att man är så illa tvungen. Att det kan leda till något positivt, som en författarkarriär.

Det finns bara en myt som har ställt till det mer för mig än myten om att alla människor i grunden är likadana, och det är myten om att den som är avvikande är ämnad för att uträtta storverk. Att hen vet det hela tiden. Att hen bestämmer sig som barn för att bli Bäst – oavsett om målet är att bli fotbollsproffs, författare, kärnfysiker eller fotomodell – och att hen där hittar det där berömda ”andrummet” där hen ”får vara sig själv” och där hen ”känner sig sedd” och som sedan blir en framgångssaga.

Jag kräks för det mesta på klyschorna och dubbelmoralen. Alla vill vara den som tar revansch, men ingen vill vara den som är svag – trots att det är förutsättningen. Just därför gillar jag intervjun, för den går bortom det där som jag aldrig kunnat förlika mig med. Det handlar inte om att återskapa sin egen barndom så att den passar in i mallen av den starka som alltid gått sin egen väg, utan om att bejaka sina svaga sidor så att de blir starka.

”Även om jag är blyg så är jag väldigt trygg med mig själv. Jag behöver inte bli sedd av andra för att känna att jag existerar.”

Det tar jag med mig, för det är precis så jag också känner. Jag har bara aldrig kallat det för trygghet förut.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om psykologi, blyghet, svaghet, styrka, mod, ensamhet, social fobi, författare, framgång, myter, klyschor, intervjuer, Jessica Kolterjahn

Biologisk krigföring mot sexuell underordning

Det finns EN sak jag ska låta bli. En enda. Alla olika fysiska besvär som dyker upp då och då har egentligen psykiska orsaker, enligt min läkare, utom just detta. Det finns alltså en sak som jag kan påverka, genom att låta bli att göra en viss sak. Men tror ni att jag gör det? Nej.

Jag gjorde det igår eftermiddag, och det gjorde ont i ett par timmar. När jag vaknade imorse var jag istället stel och öm. Jag låg i sängen och hade svårt att förmå mig själv att gå upp.

Dumma Immanuel. Dumma, dumma Immanuel. Det finns EN sak du inte ska göra, och så gör du den. Ärthjärna.

Jag pratade högt för mig själv, och det var ingen hejd på min självömkan/självförebråelse – tills jag kom till finalen:

Du ska inte stå på knä! Det vet du ju!

Då började jag skratta istället. Min kropp har sett till så jag inte kan stå eller sitta på knä utan att det gör sanslöst ont i knäna. Det måste vara någon slags inbyggd biologisk försvarsmekanism för att hindra mig från att bli för underlägsen och undergiven och utnyttjad. När jag tänker efter började det för tre år sedan, när jag lämnade mitt ex. Mycket intressant. Det största problemet som jag såg det då var nämligen att jag oftast inte märkte när jag rent fysiskt hamnade i ett underläge – att det stora problemet var hans beteende var liksom inget jag vågade tänka på.

Jag antar att om jag hade haft ett sexliv med någon annan inblandad hade det här inneburit problem. Synd bara att det som fick mig att känna såhär denna gången inte var det minsta sexuellt, utan bara en upptäcktsfärd under vasken för att möblera om sopsorteringen.

Läs även andra bloggares åsikter om värk, knän, övergrepp, våldtäkt, sex, somatisering, psykologi

På spaning efter den autistiskt autonoma revolutionen – ett boktips

Att jag läser en hel bok på stående fot är ett tecken på att den är riktigt bra: Asperger och HF autism – radikala perspektiv av Torbjörn Andersson, utgiven på Andet utbildning och förlag. Han skrev själv till mig förut och frågade om jag ville ha ett exemplar, och jag tackade såklart ja. Det tog några veckor innan jag fick tid att läsa den, så till slut ryckte jag bara tag i den medan jag stod och väntade på diskmaskinen – och blev helt fast.

Till att börja med har boken inga sidnummer, utan sidorna är märkta med grundämnen enligt atomnummer: Från Väte till Kvicksilver. På försättsbladet står det – lite kaxigt – att de finns listade längst bak ”för de läsare som behöver dem”. Älska.

Boken har alltså bara 80 sidor, men de är fulla med information, idéer och förslag, och ger en bra introduktion till vad Torbjörn kallar neurodiversitet, vilket är samma sak som det jag kallar neuromångfald: En radikal rörelse som inte köper den enformiga, negativa och förenklade bild av asperger som sprids i media och inte heller känner sig helt nöjd med psykiatrins beskrivning av hur det är att vara aspie.

Radikala perspektiv är kanske inte den allra första texten man bör få i händerna när man fått en aspergerdiagnos i vuxen ålder – men den andra. Förutsättningen för att tillgodogöra sig innehållet är nämligen att man redan kan lite om diagnoserna och har något slags hum om diagnoskriterier och symtom; sånt förväntas man redan känna till och beskrivs bara väldigt kort. Däremot är den är en skön motvikt till de böcker som brukar vara skrivna av bokstavslösa psykologer och psykiatriker, där aspieskapet ofta beskrivs som ett problem, som något sjukligt som man antingen borde ”bota” eller ”övervinna”.

Andersson har fångat stämningen på ett bra sätt, tycker jag, när han i avsnittet ”Sagan om aspergarna i landet Synd-om” beskriver hur aspisar är hänvisade till ”Dålig Verksamhet” enligt ”Lagen om SärSkild felbehandling”, ”ArbetsFörledningen” och ”FörsämringsKassan” – och minst lika träffsäkert när han beskriver hur en ny rörelse börjar ta form: Vuxna aspisar som börjar prata med varandra och söker något mer än stöd och tröst – förändring, rentav revolution. Än så länge sker det oorganiserat och ibland slumpartat, men med starka viljor i botten.

När jag har läst ut boken har jag tusen idéer i huvudet. Diskmaskinen har tystnat. Tankarna snurrar. På 80 sidor har den lilla röda boken gripit tag om mig och fått mig att inse att jag befinner mig i mitt i en rörelse med en enorm potential; jag har bara inte sett det själv. På tisdag om två veckor ska jag få träffa Torbjörn i egen hög person, när han föreläser i Gävle. Jag hoppas att alla de tankarna har kristalliserat sig till ord och frågor tills dess. Intressant ska det bli, i vilket fall.

***

Boken går att köpa på andet.se, där man också kan se turnéplanen för föreläsningarna. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Torbjörn Andersson, Aspergers syndrom, autism, NPF, politik, böcker, kultur, media, funktionshinder, psykologi, psykiatri, föreläsningar, diagnoser, utanförskap, identitet, bilder, fördomar, normer, neuromångfald