Jag är 29 år på papperet, 14 år i kroppen och 150 dagar i själen

150 dagar har gått sedan jag fick den första testosteronsprutan. Åtta månader efter att diagnosen Transsexualism ställts och efter totalt fjorton månader i utredning fick jag äntligen börja behandlingen.

Å ena sidan känns det som om det var igår jag med fumliga händer plockade fram asken med den lilla glasampullen i ur väskan för att överlämna den åt distriktssköterskan. Jag minns hur klumpig och obekväm och spänd jag var när jag blygt drog ner shortsen litegrann och la mig på britsen, men samtidigt hur lycklig och förväntansfull jag kände mig.

Å andra sidan känns det som om det var hundra år sedan. Som jag skrev redan igår har jag fått en hel del tydliga kroppsliga förändringar, men de psykiska effekterna är svårare att sätta ord på.

Jag mår bättre, den saken är säker. För tre år sedan hade jag ägnat halva mitt liv åt gerillakrigföring mot min egen kropp, så jag bestämde att det fick vara nog, och inledde fredsförhandlingar. Idag tror jag att jag har kommit till någon slags vapenvila, och kanske tillochmed att jag är på väg mot fred – och det skulle aldrig ha fungerat utan testosteronet.

All den energi som jag lagt på att sätta krokben för mig själv kan jag helt plötsligt använda till en massa annat. Jag orkar plugga, och tillochmed träffa människor och vara social. En sån enkel sak som att gå ner till Statoil för att posta ett brev tar inte längre flera timmar av självpepp innan det blir av. Jag kan röra mig ute utan att äcklas av den bild jag tror att andra ser.

Kanske är det därför jag märker att jag har fått en mycket bättre självkänsla, att jag är tryggare och mindre osäker. Jag vet inte ens om jag en enda gång på de här 150 dagarna har känt av den där bitterheten jag alltid kände förut över att ha fått vänta så länge på att börja leva.

Jag var bitter, men kämpade för att komma ur bitterheten eftersom jag visste att den var destruktiv. Då lyssnade jag alltid på Tell me this night is over, och sjöng med, i tysthet:

”I hope that someone’s gonna call and tell me this night is over

’cause I wanna start living my life before I get much older.”

Jag vågade aldrig hoppas på att det faktiskt skulle hända, men det gjorde det. Mitt liv har äntligen börjat. Jag är 29 år på papperet, 14 år i kroppen och 150 dagar i själen. Nyfödd som jag är har jag viktigare saker för mig än att odla min bitterhet – att leva, till exempel.

Läs även andra bloggares åsikter om transsexualism, könskorrigering, vård, könsbyte, transition, kön, genus, psykisk sjukdom, psykologi, självkänsla, ångest, självmordstankar, självdestruktivitet, självbild, hopp, hormoner, testosteron, Nebido, bilder, The Ark, Tell me this night is over, väntan, längtan, livet, lycka, glädje, pubertet, kropp, utseende, depression

Slicka fitta och suga kuk: Sexchock i kommunfullmäktige

För några veckor sedan var det en och annan som höjde på ögonbrynen när jag sa kuk och fitta under en föreläsning på Stadsbiblioteket i Gävle. Även om det aldrig var meningen att chockera tyckte jag att det var lite småroligt att människor tycker att de orden är olämpliga att uttala, men det var ingen som rasade mot mig. Jag hade frågat personalen innan om det var okej, tillochmed, och det var det. Höjda ögonbryn och en och annan ”men vad är det hon säger!” från besökare – men inte en enda arg insändare i lokaltidningen vad jag har sett.

Jag har också fått en del kommentarer om min blogg från människor som visserligen gillar den men ändå tycker att jag har ett lite sexfixerat språk med grova ord. Nu råkar det vara så att jag har svårt att veta hur jag ska prata om kön, biologi och genus utan att dra upp just kukar och fittor; det har blivit det sätt som fungerar. Få människor förstår om jag skriver ”biologiskt kön”, men många fler förstår ”kuk och fitta”, och därför skriver jag de orden. De senaste dagarna har jag också fått en del kommentarer från någon som hävdar att jag inte alls kan chocka någon genom att säga kuk och fitta. Man kan inte könschocka det offentliga rummet, hävdar henom – men det gäller tydligen inte politiker som sitter i kommunfullmäktige.

Att hylla sexuell frigjordhet genom att säga att i Sverige kan man ”slicka fitta på morgonen och suga kuk på kvällen om man har lust” är över gränsen. Miljöpartisten Sofia Bothorp sexchockade tydligen övriga politiker när hon sa så. Politiker kan ju inte använda könsord i fullmäktige.

Vad jag är glad att jag inte är politiker utan försöker påverka samhället på andra sätt. Jag skulle inte kunna prata om sexuell frigjordhet utan att säga kuk och fitta. För visst är det så typiskt: Det är okej att slicka fitta och suga kuk – så länge man inte pratar om det. I politiska sammanhang har man nämligen sexpartners, men inte sex.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om sex, oralsex, kukar, fittor, könsord, könsorgan, språk, Sofia Bothorp, Miljöpartiet, politik, politiker, kommunfullmäktige, Karlskrona, sexchock, könschock, kön, genus, blogg, bloggosfären, föreläsningar, ord, biologiskt kön, biologi, sexualitet, sexuell frigjordhet, dubbelmoral