En av de positiva sakerna med att ha en aspergerdiagnos är att man räknas in i personkretsen för LSS. Bland annat betyder det att man har rätt till nödvändig tandvård under högkostnadsskydd, och kan få ut ett intyg för det: ett såkallat tandvårdskort. Det går att ha delade åsikter om det, men för mig är det rätt viktigt – i synnerhet idag.
Jag har precis kommit hem från tandläkaren, och det gick inte så bra. I sex-sju veckor eller så har jag dragits med tandvärk. Det som började som ilningar efter att jag ätit har blivit värre och värre och för några dagar sedan hade jag så ont att jag grät i flera timmar, innan jag till slut gav upp och masade mig ner till apoteket för att köpa värktabletter. Nu konstaterade tandläkaren att en gammal lagning har spruckit, förmodligen för att jag har gnisslat, och bakterier har letat sig in ända ner i pulpan. Rotfyllning eller utdragning var alternativen jag ställdes inför. Det är billigare att dra ut tanden, men just eftersom jag har tandvårdskort behöver jag inte tänka på den ekonomiska biten.
De gav mig en spruta med lokalbedövning, och när jag kände att det började verka så började tandläkaren att peta. Jag var lugn och avslappnad, tyckte jag, men det gjorde ont i alla fall. Det finns två saker att göra i en sån situation: Det ena är att skärma av mig från världen och gå helt upp i mitt inre så att jag glömmer bort att det gör ont, men det innebär också att jag stänger av möjligheten att kommunicera, vilket kan göra att det helt plötsligt gör alldeles för ont och jag är fastlåst inuti mig själv. Det andra är att fortsätta vara medveten, och därmed riskera att gå upp i smärtan och ångesten istället. Jag har alltid valt det förra, men nu hade jag bestämt mig för att jag inte skulle tappa greppet om verkligheten. Jag skulle inte fly.
Så jag gnydde och hoppade till när de petade i pulpan. Bedövningen tog inte utan det gjorde fortfarande fruktansvärt ont, så de laddade en spruta till med bedövningsmedel. Den började verka, och tandläkaren hade precis börjat peta igen när jag signalerar att något är fel. Jag sluddrar att jag är yr och något om att ”hela jag är bedövad”, och de hissar upp mig så att jag får sitta. Då börjar det: Förmodligen första gången på många år som någon annan blir vittne till mina icke-epileptiska anfall. Hela kroppen skakar, och huvudet slänger fram och tillbaka. Hjärtat bultar och jag får svårt att andas. Blodet rusar ner i fötterna och jag känner mig svimfärdig. Jag vet inte hur lång tid det tar för mig att lugna ner mig tillräckligt för att det ska kännas som att jag är helt medveten om omvärlden igen och har slutat skaka; kanske tio minuter, kanske ännu längre. Och när de börjar gräva igen gör det fortfarande outhärdligt ont.
Jag är alltså både känslig och okänslig på samma gång, vilket är en ganska typisk reaktion bland autister. Två bedövningssprutor får mig att balla ur, men samtidigt gör de mig inte tillräckligt bedövad för att jag inte ska riskera att bita tandläkaren så han slinter med verktygen – vilket jag alltid är lite orolig att göra när jag får ont. Det enda de kunde göra var att peta i en tillfällig lagning och ge mig en ny tid. Först i januari får jag göra min rotfyllning, men den gången ska jag i alla fall få lustgas, och vi pratade också om att jag kanske skulle ha en bettskena också eftersom jag gnisslar.
För en gångs skull inte kände mig fånig och dum som reagerade som jag gjorde, för när de är medvetna om mina svårigheter blir det en annan sak. Jag har ont i munnen och det smakar illa, och jag är fortfarande lite yr, men jag behöver bara betala 150 kronor per besök eftersom jag har tandvårdskort. Hade jag inte haft högkostnadsskyddet hade jag förmodligen dragit ut på det ännu längre, och dessutom fått betala mer än andra eftersom jag inte riktigt fungerar och reagerar som de flesta gör och därför behöver prova mig fram. Att det känns i kroppen är jobbigt nog, men att slippa betala hela kalaset själv är en oerhörd lättnad.
Läs även andra bloggares intressanta åsikter om tandvård, tandläkare, tänder, hälsa, vård, LSS, stöd, lagar, funktionshinder, autism, Aspergers syndrom, diagnoser, känslighet, bedövning, icke-epileptiska anfall, ångest, smärta, rädsla, tandvårdskort, funktionshinder







Gnisslar?
Gnisslar tänder. Numera bara på natten, och bara ibland. Förr (typ fem-sex år sedan) gnisslade jag även på dagen så att det ibland lossnade flagor av lagningar. Typiskt stress/ångestbeteende. Det vanligaste symtomet är att man är öm i käken när man vaknar.
Nu har du överträffat dig själv.
Bästa rubriken hittills!
Måtte en inte behöva lagningar.
Dina ”icke-epileptiska anfall” låter som en extremform av, vad jag brukar kalla, ”deadlock mode”.
Tackar *rodnar* Jag som skulle skära ner på sexanspelningar…
Hur menar du? Jag fattar inte riktigt?
Vilken del förstår du inte?
nej, gör inte det
när du gör det är det ju kul.
Jag brukar faktiskt också få dubbelt munsprut, och jag tror inte ens att tandläkaren tar extra betalt för det. Av nån anledning är jag svårbedövad. En dos som normalt tar bort smärtan från en vanlig lagning funkar bara halvvägs på mig.
Kanske kan du ha nytta av något av våra knep. Efter några omgångars tester har vi kommit fram till:
- att jag får komma in i förväg och få bedövningen, sedan sitta i väntrummet medan tandläkaren tar emot ett kort besök. Då hinner bedövningen ta ordentligt och jag slipper ligga/sitta i tandläkarstolen och känna mig stressad
- att xylocain funkar bättre smärtstillande än det (åtminstone här) mer vanliga citanest, jag brukar påminna om att de ska beställa hem xylocain inför besöket
- för att bedövningen i sig inte ska göra så ont får jag först smärtstillande gel mot tandköttet och injektionen ges långsamt så bedövningen hinner börja ta innan det spänner och spränger av injektionsvätskan
Eftersom jag är riktigt sjåpig/tandvårdsrädd går jag till den av folktandvårdens tandläkare som har utbildning och vana av att hantera tandvårdsrädda barn. Smärtupplevelsen hänger mycket ihop med hur situationen omkring är. Jag får ha egen musik och väljer att betala för lite längre besökstid för att slippa stressa. Jag får ta tid att andas, svälja och vila när jag behöver, vi kommer överens om ett tecken typ höjd hand. Vid jobbiga tillfällen som borrning kan vi köra intervaller, hon borrar och räknar till tre så det blir brum brum brum, vila, brum brum brum osv
Jag känner mig väl omhändertagen, har den kontroll jag behöver och orkar faktiskt gå till tandläkaren utan att ligga sömnlös innan. Nu är problemet faktiskt räkningen…
och numera räcker det med en eller två sprutor istället för tre eller fyra…
Vadå sexanspelningar?
Deadlock mode?
Ett ord jag hittat på själv; vet inte hur jag ska förklara.
Ah… jag ska tänka på det, vilka bra tips!
Jag har egentligen ingen riktig vana att gå till tandläkaren som vuxen. Sist jag gick var för fem år sedan, och då var det nog också fem år sedan gången innan dess. Och egentligen hade jag inga problem med tandläkaren som barn eftersom det inte var förrän jag fick tandställning som det verkligen började göra ont. Så jag har liksom ingen vana av att hantera tandläkare. Men lustgas fick jag när jag skulle dra ut fyra tänder innan tandställningen, och det fungerade bra då iaf. Fast det var ju 15 år sedan…
Munsprut är väl en sexanspelning?
Okej
Munsprut: är inte det spya?
Ehm… Nej. Det är när man sprutar I någons mun, inte UR munnen.
Lustgas är väldigt bra faktiskt, man blir trevligt lullig och lite fnittrig och tiden går jättefort. Två timmar kändes som en kvart för mig.
Och vad sprutas in där då?
Ja, och jag minns att jag svävade genom grönlila galaxer, utom då och då när jag skrek av smärta. Det var en upplevelse.
Jag skrev ”sädesvätska” men det fick mig att känna mig som en biologibok…
”sädesvätska” blä!
”…fick mig att känna mig som en biologibok…”
Hahaha
Pingback: Tandvärk som mindfulness « trollhare
Pingback: Mod är att våga vara feg « trollhare