149 dagar av pubertet – med en märklig känsla av kontroll

Nakna ben

Naken mage

Naken bröstkorg

Nakna armar

Imorgon firar jag 150 dagar i puberteten – men jag kunde inte hålla mig, så jag visar lite bilder redan idag. Det är en hel del som har hänt sedan jag började med testosteron, både fysiskt och psykiskt.

De kroppsliga förändringarna är ungefär de jag hade väntat mig: Jag har fått mer kroppshår, jag har en lite mörkare röst och en jämnare och kraftigare skäggväxt. Min kroppstemperatur är densamma som förut, och med undantag för vissa perioder skulle jag inte säga att jag egentligen svettas mer. Däremot har jag både blivit mer varm i huden och mer frusen. Kanske är det lite psykiskt: Jag behöver inte längre de låga temperaturerna för att hålla mig hårig.

Måtten har förändrats – och det långt över förväntan, med tanke på att jag praktiskt taget inte har tränat alls. Vikten har fortsatt neråt, tack vare att jag samtidigt äter Concerta för min ADHD. Trots att testosteron brukar få människor att gå upp i vikt har jag tappat 4,5 kilo. Musklerna har kommit fram lite bättre, och mina underarmar och händer har blivit lite senigare, inbillar jag mig.

Men framförallt är det håret som är den stora skillnaden. På ställen som ryggen och kinderna som förr hyste några små ljusa fjun har jag numera en tydlig hårväxt, och benen som redan förut var ganska ludna är numera nästan päls. Jag har tillochmed hår på bröstet – men snyggast är ändå mina underarmar. Jag råkar nämligen tycka att lite lagom seniga och håriga armar är snyggt, och har alltid skämts för att mina egna inte är så ludna som jag önskat att de var, och alldeles för runda. Nu har jag äntligen snygga armar.

Håret på huvudet är ständigt flottigt och jag har finnar i ansiktet, på bröstet och på ryggen. Jag börjar tröttna litegrann på det, men det är egentligen en bagatell. Rent kroppsligt är jag väldigt nöjd med min pubertet såhär långt, och känslan av att faktiskt kunna hantera situationen smyger sig på då och då. Det är en mycket märklig känsla – men helt fantastisk.

Läs även andra bloggares åsikter om könskorrigering, vård, transsexualism, kropp, bilder, puberteten, kroppshår, målbrottet, skägg, röst, hår, finnar, muskler, mått, vikt, Concerta, Nebido, medicin, svett, förändring, hormoner, utveckling, diagram, testosteron

Uganda och den västerländska homofobin

Igår var jag alltså på RFSL i Gävle, tack vare L som släpade med mig dit. De visade en film som heter The kuchus of Uganda, som handlar om HBTI-aktivister*, och Mac, en transperson från organisationen FARUG i Uganda, var också där och berättade om hur det är i landet. Det ligger ett lagförslag som om det går igenom innebär fängelse för ”homosexuella handlingar” eller tillochmed dödsstraff, och den som känner någon som de upptäcker är homosexuell blir skyldig att rapportera henom till polisen inom 24 timmar, ifall lagen skulle bli verklighet. Filmen visar hur illa det är redan innan lagen gått igenom, och det är inte världens mest upplyftande berättelse.

Mac berättade bland annat att de är ständigt på sin vakt mot polisen, och att deras telefoner är avlyssnade. Han berättar också att det oftast är transpersonerna som är de som blir trakasserade, eftersom det är de som syns. En cisperson har ju oftast lättare för att smälta in i heteronormen rent socialt, medan transpersoner sticker ut. L frågade hur det är att få vård som transperson, och det var ju som väntat väldigt svårt. Man kan självmedicinera med hormoner, men att få vård under en läkares överinseende är praktiskt taget omöjligt. Det var vad jag gissade, efter att ha sett den scen i filmen som berörde mig mest.

Aktivisterna skulle delta i en paneldebatt på ett universitetssjukhus, där det satt vårdpersonal och och vårdstudenter i publiken. De hade hoppats att det skulle gå att resonera med åhörarna: De var ju akademiker, de var forskare, de borde kunna sätta sina egna känslor åt sidan och bete sig professionellt. Istället stod de upp och skrek att homosexualitet var omoraliskt, att analsex var onaturligt och att ”de” förstörde samhället. När Victor, en transkille, började prata skrattade folk och himlade med ögonen, och senare när en av de andra deltagarna påminde om vad Victor sagt och sa ”som han nämnde…” ropade publiken unisont ”hon!”. Till sist kände aktivisterna sig tvungna att gå därifrån för att inte bli fysiskt attackerade. Detta var alltså läkare och läkarstudenter som uttryckte sitt hat mot HBT-personer.

Både Victor i filmen och Mac tog upp det faktum att det var engelsmännen som tog med sig homofobin när de kolonialiserade Uganda, vilket är tvärtemot vad en del av deras motståndare hävdar: att homosexualitet i sig är någon som kommer från västvärlden. Mac sa ungefär såhär: ”Jag hade aldrig träffat en muzungu – en vit människa – när jag växte upp och ändå kände jag att jag inte var som de andra tjejerna, så hur skulle det kunna vara något västerländskt?”. Det är ju dessutom amerikanska kyrkor som ligger bakom lagförslaget, så det är väl snarare homofobin som är västerländsk.

Jag letade efter något hoppfullt hela kvällen igår, och hela natten och dagen idag. Jag vet inte om jag har hittat något, men jag fick i alla fall känslan av att det finns en rörelse med modiga aktivister som vågar utmana systemet. När jag frågade Mac vad vi i Sverige kan göra föreslog hen att andra länder skulle visa i ord och handling att de inte tolererar utvecklingen. Inte för att ”vi” i västvärlden vet bättre, utan för att det var ”vi” som införde och än idag upprätthåller homofobin i Uganda. Jag hoppas att västländerna tar sitt ansvar och stöttar folket i Uganda snarare än staten – och att det gör folket starka nog att stoppa lagen.

*) HBTI är en vanligare benämning utanför västvärlden, som räknar in homosexuella, bisexuella, transpersoner och intersexuella.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om homofobi, heterosexism, HBTQ, Uganda, Afrika, film, politik, lagar, homosexualitet, bisexualitet, transpersoner, kön, genus, sexism, cissexism, vård, könskorrigering, läkare, fördomar, normer, övervakningssamhälle, moral, etik, religion, kyrkor, USA, aktivism, film, The Kuchus of Uganda, RFSL, transfobi

Dubbelt munsprut på skattebetalarnas bekostnad

En av de positiva sakerna med att ha en aspergerdiagnos är att man räknas in i personkretsen för LSS. Bland annat betyder det att man har rätt till nödvändig tandvård under högkostnadsskydd, och kan få ut ett intyg för det: ett såkallat tandvårdskort. Det går att ha delade åsikter om det, men för mig är det rätt viktigt – i synnerhet idag.

Jag har precis kommit hem från tandläkaren, och det gick inte så bra. I sex-sju veckor eller så har jag dragits med tandvärk. Det som började som ilningar efter att jag ätit har blivit värre och värre och för några dagar sedan hade jag så ont att jag grät i flera timmar, innan jag till slut gav upp och masade mig ner till apoteket för att köpa värktabletter. Nu konstaterade tandläkaren att en gammal lagning har spruckit, förmodligen för att jag har gnisslat, och bakterier har letat sig in ända ner i pulpan. Rotfyllning eller utdragning var alternativen jag ställdes inför. Det är billigare att dra ut tanden, men just eftersom jag har tandvårdskort behöver jag inte tänka på den ekonomiska biten.

De gav mig en spruta med lokalbedövning, och när jag kände att det började verka så började tandläkaren att peta. Jag var lugn och avslappnad, tyckte jag, men det gjorde ont i alla fall. Det finns två saker att göra i en sån situation: Det ena är att skärma av mig från världen och gå helt upp i mitt inre så att jag glömmer bort att det gör ont, men det innebär också att jag stänger av möjligheten att kommunicera, vilket kan göra att det helt plötsligt gör alldeles för ont och jag är fastlåst inuti mig själv. Det andra är att fortsätta vara medveten, och därmed riskera att gå upp i smärtan och ångesten istället. Jag har alltid valt det förra, men nu hade jag bestämt mig för att jag inte skulle tappa greppet om verkligheten. Jag skulle inte fly.

Så jag gnydde och hoppade till när de petade i pulpan. Bedövningen tog inte utan det gjorde fortfarande fruktansvärt ont, så de laddade en spruta till med bedövningsmedel. Den började verka, och tandläkaren hade precis börjat peta igen när jag signalerar att något är fel. Jag sluddrar att jag är yr och något om att ”hela jag är bedövad”, och de hissar upp mig så att jag får sitta. Då börjar det: Förmodligen första gången på många år som någon annan blir vittne till mina icke-epileptiska anfall. Hela kroppen skakar, och huvudet slänger fram och tillbaka. Hjärtat bultar och jag får svårt att andas. Blodet rusar ner i fötterna och jag känner mig svimfärdig. Jag vet inte hur lång tid det tar för mig att lugna ner mig tillräckligt för att det ska kännas som att jag är helt medveten om omvärlden igen och har slutat skaka; kanske tio minuter, kanske ännu längre. Och när de börjar gräva igen gör det fortfarande outhärdligt ont.

Jag är alltså både känslig och okänslig på samma gång, vilket är en ganska typisk reaktion bland autister. Två bedövningssprutor får mig att balla ur, men samtidigt gör de mig inte tillräckligt bedövad för att jag inte ska riskera att bita tandläkaren så han slinter med verktygen – vilket jag alltid är lite orolig att göra när jag får ont. Det enda de kunde göra var att peta i en tillfällig lagning och ge mig en ny tid. Först i januari får jag göra min rotfyllning, men den gången ska jag i alla fall få lustgas, och vi pratade också om att jag kanske skulle ha en bettskena också eftersom jag gnisslar.

För en gångs skull inte kände mig fånig och dum som reagerade som jag gjorde, för när de är medvetna om mina svårigheter blir det en annan sak. Jag har ont i munnen och det smakar illa, och jag är fortfarande lite yr, men jag behöver bara betala 150 kronor per besök eftersom jag har tandvårdskort. Hade jag inte haft högkostnadsskyddet hade jag förmodligen dragit ut på det ännu längre, och dessutom fått betala mer än andra eftersom jag inte riktigt fungerar och reagerar som de flesta gör och därför behöver prova mig fram. Att det känns i kroppen är jobbigt nog, men att slippa betala hela kalaset själv är en oerhörd lättnad.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om tandvård, tandläkare, tänder, hälsa, vård, LSS, stöd, lagar, funktionshinder, autism, Aspergers syndrom, diagnoser, känslighet, bedövning, icke-epileptiska anfall, ångest, smärta, rädsla, tandvårdskort, funktionshinder