Genuspolisen frågar inte om pass innan de skjuter

Jag skulle skriva ett positivt inlägg om Transgender Day of Rememberance. Jag skulle berätta om alla positiva saker som hänt under det senaste året. Så jag försöker:

• Det går numera att bli diskriminerad som transperson, officiellt. Man kan med andra ord anmäla diskriminering. Det gick inte förut, med undantaget transsexuella. Att diskriminera en transsexuell sorterar under könsdiskriminering; sedan nyår är ”könsöverskridande identitet eller uttryck” en ny diskrimineringsgrund som fångar upp de transpersoner som inte är transsexuella.
• Transvestism och könsidentitetsstörning i barndomen, samt ett par olika sexuella fetischer är inte längre psykiska störningar, enligt Socialstyrelsen. Ändringen beslutades förra hösten, och infördes vid årsskiftet. Enligt FNs diagnosmanual ICD-10 är de fortfarande ”störningar”, däremot.
• Det är mindre än ett år kvar med Göran Hägglund som socialminister och Maria Larsson som folkhälsominister. Att det sitter två kristdemokrater och ska bestämma ifall lagen om ändrad könstillhörighet ska klubbas igenom som den är eller inte låter som ett dåligt skämt men är fullkomligt sant. De har haft två år på sig att bestämma sig, men inget har hänt. Förhoppningsvis sitter de inte kvar efter valet nästa höst.

Det går framåt, om än långsamt. Ett av skälen till att det går långsamt är, som jag ser det, att det läggs ner alldeles för mycket tid på att diskutera samma sak hela tiden. Medan människor lider och dör sitter vi privilegerade och tjafsar i forum på nätet om transsexuella bör räknas in i begreppen transpersoner och HBT.

Minst en gång var tredje dag mördas en människa någonstans i världen för att hen korsat en könsgräns och blivit avrättad av gränsvakterna. De bryr sig inte om du har papperna i ordning, om ditt personnummer har en udda eller jämn näst sista siffra. De bryr sig inte om du är cisperson eller transperson, om du är transsexuell eller transvestit eller något annat, om du är hetero, homo eller bi, om du är man eller kvinna eller både och eller ingetdera eller… du fattar.

Du kan vara född med snippa och ha levt som kvinna hela ditt liv, känna dig som kvinna och ha alla papper i ordning och ändå åka fast i gränskontrollen, för att din överläpp var fjunig och din röst grov och dina axlar breda. Du kan vara född med snopp och ha ett manligt personnummer och inte ha burit kjol sedan dagis och ändå sållas ut för att du råkar fnittra högt, för att du använder kajal eller för att du håller i din frus handväska medan du ledsagar en blind manlig kompis till toaletten.

Genuspolisen kan inte skilja en kvinna som föddes med pojkkropp från en transvestit från en drag queen från en fjollig bög från en heterosexuell cisperson. De frågar inte efter pass innan de skjuter. De skjuter för att de tror sig se dig gå över gränsen – oavsett om du gör det eller inte.

***

Imorgon lördag 21/11 är det transtemadag i Stockholm. Jag är inte där, men jag rekommenderar det ändå. Det kommer att hållas en manifestation också. Temadagen börjar 10:00 på RFSL på Sveavägen 59; manifestationen är 18:30 på Odenplan.

***

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om transgender day of rememberance, transfobi, transpersoner, transsexualism, transvestism, HBTQ, kön, genus, könsroller, könsnormer, heteronormen, normer, homofobi, sexism, mansroller, kvinnoroller, könsidentitet, könsuttryck, läggning, homosexualitet, heterosexualitet, bisexualitet, fördomar, hatbrott, våld, brott, mord, cispersoner, genuspoliser

She is love. And love is all we need.

Jag har spammat twitter med hashtagen #sheslove. Det var så det började, för några timmar sedan. Jag ville säga att jag älskar henne, men det blev ”She is love”. Hon är kärlek.

Mer än så vill jag inte berätta. Men kärlek, det är det jag känner. Jag har känt hennes kärlek; jag känner kärlek till henne. Och något säger mig att hon behöver mycket av den varan nu. Jag kan inte nå henne, men jag hoppas att hon får se det en dag.

Ni som vet vad jag pratar om, och som twittrar själva, kan ju haka på om ni vill. För mig råkade det bli på engelska, men svenska går såklart precis lika bra. Tagga tweeten med #sheslove, så dyker den upp i flödet. Inte #sheislove, för det var redan taget, men #sheslove.

She is love. And love is all we need.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om kärlek, twitter, relationer, vänskap, förtvivlan, ångest, sjukdom, hälsa, sheslove, stöd, tröst, vänner

Varför det inte görs så mycket transporr i Sverige

När jag läser om arbetslöshet idag går jag tillbaka till rapporten som EU släppte i våras, för att se vad de skriver om situationen för transpersoner. Det är ju Transgender Day of Rememberance idag, och en av många brickor i det transfoba spelet är just diskriminering på arbetsmarknaden.

Rapporten nämner att 53% av transpersonerna i Skottland har upplevt diskriminering på arbetsplatsen, och 21% har fått sluta ett jobb på grund av transfobi. Detta gör att 30% lever på bidrag och 20% är egenföretagare. I Storbritannien i stort var det bara 30% som ansåg att de bemöttes med värdighet av sina medarbetare. Två av tre blev alltså mer eller mindre illa behandlade: 10% fick höra glåpord och 6% blev misshandlade på arbetet.

I Sverige har man tidigare bara haft skydd mot diskriminering om man är transsexuell eller f.d. transsexuell, eftersom det då har räknats som könsdiskriminering: En transsexuell kvinna som inte får ha kjol när de andra kvinnorna får det blir diskriminerad på grundval av kön, till exempel. Andra transpersoner har inte haft något skydd mot diskriminering förrän i år, och därför finns det inte så mycket siffror att gå på.

Förmodligen ser siffrorna lite bättre ut i Sverige, men trenden är nog densamma: Transpersoner löper större risk att bli diskriminerade än cispersoner. Risken för arbetslöshet och dålig hälsa är större. I valfrihetens förlovade land, USA, säger en socialarbetare:

”Young, transgender women of color are kind of the face of youth homelessness these days.”

De ungdomar som inte får jobb och som inte kan bo kvar hemma hos sina föräldrar är extremt utsatta. För många är sexarbete det enda sättet att försörja sig – det är därifrån en stor del av all denna ”transporr” och ”shemaleporr” kommer. Transkvinnor som försöker överleva, och kanske sparar pengar för att ha råd med hormoner och operationer, har inte så mycket att sätta emot och kan inte diktera några villkor när ingen annan vill anställa dem. Sedan får de kanske ännu svårare att få jobb, eftersom de drabbas av horstigmat.

Utan att vilja sprida någon moralpanik tycker jag att det är en sån sak som är värd att tänka på: Ju sämre läge på arbetsmarknaden och ju mer sexarbete stigmatiseras, desto större är utsattheten för sexarbetare. Och ju mer transfobi i samhället, desto större är risken för transpersoner att fastna i sexarbete. Lägg ihop de båda, och varningsklockor borde ringa.

I Sverige finns det ett socialt skyddsnät som visserligen blivit glesare och glesare under de senaste tre åren, men som ändå förser invånarna med någon slags trygghet. En könskorrigering faller till exempel under högkostnadsskyddet så man behöver inte betala allt själv, och det finns lagar som ska skydda mot diskriminering och det finns a-kassa och socialbidrag. Därför ser man inte ”transporr” som är gjord i Sverige. Utan att vara ett dugg sexfientlig tycker jag att det är tur det.

Artiklarna i AB: 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13.Läs även andra bloggares intressanta åsikter om transfobi, transpersoner, HBTQ, politik, arbetslöshet, jobb, diskriminering, fördomar, kön, genus, könsidentitet, könsuttryck, könsroller, sexism, könsdiskriminering, sexarbete, horstigma, prostitution, vård, könskorrigering, utanförskap, transsexualism, porr, shemales, transporr, socialbidrag, a-kassa, hatbrott, Transgender Day of Rememberance

Transgender Day of Rememberance – Hur många dör, och hur många är levande döda?

Klockan är över midnatt. Det betyder att det är Transgender Day of Rememberance; den 20 November varje år hålls det minnesstunder världen över för att hedra offer för transfobi.

Hemsidan listar 120 dödsfall under året som gått. Det sista namnet på listan kom till för mindre än en vecka sedan, i Puerto Rico. Jorge Steven Lopez Mercado var nitton år när han* blev mördad. Kroppen hittades vid en öde väg med huvudet, armarna och benen avskurna. Han hade brännskador och sticksår.

En tjugosexårig kille, Juan Antonio Martínez Matos, är gripen och har redan erkänt att han högg Jorge, efter att han upptäckt att det var en kille han raggat upp, men han hävdar att det var i självförsvar och åberopar dessutom det ökända ”gay panic defense”: Han trodde att han hade plockat upp en kvinnlig prostituerad, och det visade sig vara en person med manliga könsorgan – alltså reagerade han instinktivt, som om han inte kunde hjälpa det. Ett patetiskt försvar, och det blir knappast bättre av att den lokala polischefen som håller i utredningen uttalade sig om Jorge med orden: ”En såndär, som gör sånt och går ut så, vet mycket väl vad som kan hända honom”.

Brännskador, sticksår, avhugget huvud och avhuggna armar och ben. En polis som säger att han visste vad han hade att vänta sig. Aldrig förut har mord prövats som hatbrott i Puerto Rico, men jag hoppas att det gör det den här gången. Ett namn i listan bland 119 andra. Var tredje dag mördas en transperson, enligt en undersökning som presenterades i somras. Då har de ändå tagit till rejält i underkant, eftersom det förmodligen finns ett enormt mörkertal. Och då har de också bara räknat de som blivit mördade.

Hur många transpersoner tar sitt liv? Hur många blir avrättade? Hur många dör för att de inte får vård, eller för att de inte får rätt vård – vare sig det är en könskorrigering eller något annat de behöver? Hur många blir mördade av sina familjemedlemmar? Hur många begår självmord efter åratal av mobbing och trakasserier? Hur många fastnar i relationer med människor som utnyttjar dem? Hur många upptäcker att den enda tröst de har är alkohol eller andra droger, och hur många tvingas inse att det enda sätt de kan försörja sig på är genom att sälja sex? Hur många skräms till tystnad? Hur många försöker att hålla det tillbaka, och spela någon annan än den de egentligen är? Hur många låter skammen äta upp dem inifrån?

Jag gissar att de inte går att räkna i tusental, utan snarare är det miljoner människor som lever i rädsla. Jag själv har turen att inte vara en av dem. Hur många dör, och hur många är levande döda?

*) Alla källor jag hittar beskriver Jorge som en homosexuell kille, så jag väljer att använda de orden.

Uppdatering: Jag läste siffrorna slarvigt. Devin rättade mig. Tack! Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Transgender Day of Rememberance, transfobi, cissexism, cisnormativitet, heteronormen, transpersoner, kön, genus, gay panic, mord, brott, USA, Puerto Rico, hatbrott, våld, död, självmord, psykisk ohälsa, vård, transsexualism, könskorrigering, HBTQ, homofobi, läggning, sexism, genus, fördomar, normer, bilder