20 veckor av pubertet – med en innebandyboll i halsen

Efter att jag skrytit lite på olika ställen om mitt radioprat igår fick jag positiv feedback från en kompis:

”- OMG! I love your voice

- Åh, tack Jag har inte riktigt lika mycket komplex för den som jag har haft förut, men jag tycker fortfarande att den är för ljus

- Ja den är lite väl ljus, men mycket bättre än förut. Den mognar nog ganska mycket till.. När jag lyssnade kändes det som; Aha, är det där Immanuel? Liksom att det är mer av dig nu än förut, och att jag kan lyssna och koncentrera mig på vad du säger när jag slipper bli irriterad av den ljusa rösten ”

Det är ganska exakt så jag själv känner. Även om min första tanke är ”Är det där jag? Vilken ljus röst!”, så är den inte riktigt så absurt ljus som den var för bara några månader sedan.

Jag har gått på testosteron i tjugo veckor idag. Min röst är inte mörk, men inte heller ljus. Den är sträv och raspig och jag får ont i halsen när jag pratar – vilket jag gör mycket. Jag har börjat tycka om ljudet av min egen röst så till den grad att jag inte längre mumlar halvhögt när jag pratar för mig själv, utan verkligen pratar. Jag babblar högt. Mina stämband mår inte helt bra, men en raspig röst är bättre än en ljus och tjejig.

Jag gillar att han sa att min röst har mer av mig nu än förut, för det tycker jag också. Min röst börjar långsamt likna den röst jag hela tiden har haft i huvudet. Den behöver bara sänkas litegrann, och jag behöver jobba på mitt feminina sätt att uttrycka mig – och så vill jag gärna slippa den där känslan av att ha satt en innebandyboll i halsen. Imorgon är det jag som tar reda på vilken foniatriker jag ska till, så att jag kan ringa och målbrottsbröla lite för att skynda på dem.

Läs även andra bloggares åsikter om puberteten, målbrottet, rösten, könskorrigering, testosteron, hormoner, transsexualism, radio, röst, stämband, vård, heshet

Jag och min stora trut. Varje vecka får

Jag och min stora trut. Varje vecka får

Originally uploaded by trollhare

Jag och min stora trut. Varje vecka får jag en ny läxa i KBT; jag ska utföra olika uppgifter för att träna bort min sociala fobi. Idag var jag inte helt nöjd med den uppgift psykologen föreslog. Det känns inte som om det viktigaste är att kunna be om hjälp i en affär, utan att skaffa mig ett socialt liv och att inte låta rädslan påverka vare sig mina relationer eller mina studier. Så jag fick välja läxa själv, och det blev en som var mycket svårare än den hon hade tänkt sig. Visst är jag livrädd, men när jag har väntat i 29 år på att börja leva så har jag inget tålamod med mig själv.

Svininfluensan är inte könsdiskriminerande

Dagens mest intressanta fras är tyvärr inget citat, så det är osäkert vem det är som kommit på just den formuleringen. Om det är journalisten på TT eller om Mia Brytting själv som sagt det är höljt i dunkel. Hon är alltså chefsmikrobiolog på Smittskyddsinstitutet, och uttalar sig om det faktum att de bekräftade dödsfall som finns i Sverige hittills i den nya influensan enbart varit medelålders män:

”- Det är en ren slump, säger Mia Brytting, chefsmikrobiolog på Smittskyddsinstitutet (SMI) och tillägger att viruset A/H1N1 inte är könsdiskriminerande.”

Jag ser helt plötsligt framför mig hur antifeministerna stoppar undan sina offerkoftor. Ännu ett område där de har motats i grind och inte kan ropa ”mansdiskriminering!”. Virus som sätter sig i halsen bryr sig inte så mycket om kuk eller fitta, eller några andra könsmarkörer.

Däremot tror jag att det finns en poäng i att ensamboende män blir svårare sjuka än andra innan de får vård. Jag vet ju inte hur det är med just de personer som har dött hittills, men nog är det så att män i större utsträckning stannar hemma och tar hand om sig själva – eller får någon annan att ta hand om dem – när de blir sjuka, utan att nödvändigtvis söka vård. Kvinnor har högre sjuknärvaro på jobbet, och passar dessutom upp på eventuella män och barn fast de själva är sjuka, och känner därför av kroppen på ett annat sätt som får varningsklockor att ringa. Tror jag, utan att kunna belägga något.

Detta är min egen högst ovetenskapliga slutsats efter att ha tittat mig omkring litegrann, men framförallt utifrån mig själv. Jag kan sitta och twittra om upphostat slem i veckor och självömka, men inte ringer jag sjukvårdsupplysningen förrän jag har hostat i en månad och börjar undra om jag har några flimmerhår kvar. Det kan vara för att jag är min pappas son – bagarens barn har inget bröd, skomakarens barn har inga skor, och infektionsläkarens barn är matade med berättelser om virus och bakterier som får dem att tro att de är dödssjuka och oövervinnerliga på samma gång – men det kan också vara för att jag helt enkelt är macho.

Citatet återfinns i: SvD, AB, Sydsvenskan, Trelleborgs allehanda, Ystads allehanda, GP, HBL, Västervikstidningen, DN, UNT, Expressen… När jag kommit så långt orkade jag inte länka längre. Den exakta frasen ovan ger 132 träffar på Google. Mer svinis: 1, 2, 3, 4. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om svininfluensa, sjukdom, influensa, vård, död, den nya influensan, kön, könsskillnader, könsroller, manligt, kvinnligt, media, SMI, virus, genus, antifeminister, könsdiskriminering, sexism, jämställdhet

Social baksmälla, utan social fobi

Jag gick och la mig vid tio och ställde klockan på åtta, väl medveten om att jag inte skulle komma upp då. Eftersom boendestödet skulle komma klockan tio behövde jag åtminstone ta mig upp tills dess, och med två timmar på mig skulle jag åtminstone ha hunnit klä på mig. Så jag stängde av klockradion när den ringde, och vaknade när den visade 9:47. Hoppsan. Jag försökte väcka mig själv en stund, och när den visade 9: 56 kravlade jag ur sängen. Då ringde telefonen. Fan. Nu är han här och jag orkar inte.

Självklart är det precis det han säger: ”Nu är jag här…” – men sedan fortsätter han pladdra i någon minut. Han förklarar att han är på gatan nedanför, men att hans chef precis har ringt och sagt att han måste ta sprutan. Nu. Så det är bara att vända och åka. Efter att han har pratat i säkert ett par minuter lyckas jag få ur mig att jag är trött, och vi kommer överrens om att ses nästa gång istället.

Vanligtvis när jag måste ställa in tider för att jag är för trött brukar jag ha dåligt samvete, som om jag gått på myten att det bara är att skärpa sig så blir det bättre. Jag borde veta vid det här laget att efter en heldag bland människor så är jag för bakis för att kunna ställa mig att städa och plocka klockan tio på morgonen. Jag borde ha fattat att det inte bara är något jag kan komma förbi genom att tänka positivt.

Det var tur att han var tvungen att ställa in så jag slapp mina orimliga skuldkänslor, men jag borde verkligen lära mig att boka mina tider mer realistiskt så att jag vet att jag klarar av dem. Om jag ska ha ett liv IRL borde jag lära mig att tillåta mig själv att vara trött också. Jag mår bra, psykiskt sett. Det är bara huvudet och kroppen som inte riktigt hänger med. Jag har en vanlig social baksmälla, helt enkelt, men den här gången utan särskilt mycket ångest. Min sociala fobi börjar luckras upp – det är bara tröttheten som består.

Läs även andra bloggares åsikter om trötthet, sociala svårigheter, intryck, psykologi, stress, baksmälla, Aspergers syndrom, ADHD, NPF, social fobi, skuldkänslor, boendestöd