När jag föddes fanns jag inte
Den dagen jag föddes hade Hans Asperger exakt en månad kvar i livet. Jag föddes den 21 september 1980 i Östersund, och han dog den 21 oktober i Wien. Begreppet ”Aspergers syndrom” myntades året därpå när den brittiska forskaren Lorna Wing uppmärksammade hans arbete, men det var först på 90-talet som det blev mer känt.
Det fanns alltså inga diagnoskriterier eller ens något ord för det när jag föddes, och det skulle ta ytterligare ett kvartssekel innan jag fick veta att det var Asperger jag hade. Jag kallar den tiden för Mina ordlösa år. Jag hade inga ord för vem jag var, och därför kunde jag inte kommunicera ens de mest basala behoven. Jag kunde inte förklara att jag var trött, hungrig, törstig, varm, orolig, glad, rädd, stressad eller lugn. Först när jag fick ett ord kunna jag börja bygga mig ett språk.
För det är ju så: I en värld där det inte får finnas ord som beskriver det som är annorlunda finns det inte heller någon möjlighet att uttrycka att man ÄR annorlunda. Att säga att en diagnos är en stämpel är att göra den till en stämpel, även om det redan har gjorts tusentals gånger förut. Ord blir vad vi gör dem till.
Din diagnos är din egen, att fylla med innehåll och betydelse. Jag använder mina diagnoser som blomkrukor. Hur gör du?
Veckans bloggtema: Språk. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Aspergers syndrom, NPF, ADHD, autism, diagnoser, vård, psykiatri, ord, språk, psykologi, utveckling, kommunikation, barn
RSS - Posts
”…och det skulle ta ytterligare ett kvartssekel innan jag fick veta…” låter långt
Det var det…
Din blogg är en av de viktigaste jag träffat på. Du skriver så bra. Det är fantastiskt att läsa dina texter och så handlar de om så viktiga ämnen. Känner mig glad över att få ta del av ditt liv. Jag fastnade direkt för rubriken i detta inlägg, för så har jag också känt i stor del av mitt vuxna liv….när min omedvetna barndom på något konstigt sätt kom i kapp mig och trängde sig på…jag fanns mindre och mindre…anledningen var tvärtom än din kan man säga. För jag hade nog ett språk, men ingen lyssnade (upplevde jag). Så därför tystnade jag, mer och mer…tills jag inte visste vem jag var till slut. Och du har så rätt i hur viktigt det är att kunna och få kommunicera med sin omvärld. Nu, i vuxen ålder har jag hittat tillbaka till det som är jag…eller det finns nog lite mer att upptäcka.. men det är verkligen otroligt. Varje människa är viktig. Kan bara försöka förstå hur ditt varit. Tack för att du finns och delar med dig av ditt liv Immanuel!
Åh, tack
Jag använder mog mina diagnoser mest som en förklaring om någon nt-typ undrar varför jag beter mig så ”knasigt”.
Fast jag har upptäckt att jag inte orkar förklara vad Asperger (Aschberger, aspberger osv..) och adhd (Visserligen add i mitt fall men ingen gör ju någon större skillnad. ”Men du springer ju inte runt och skriker en massa!?” + Förvånat uttryck) så jag funderar nästan på att skriva ut små informationskort som man kan lämna fram med ett leende och kommentaren: ”Håll bara tyst och läs”
Haha, jag vet vad du menar. Jag har några kort om Asperger, men dumt nog har jag tappat bort dem. Jag borde ha dem i väskan för såna där ”nu orkar jag inte vara folkbildare”-stunder
åh, infokort; det vore så coolt, och kaxigt! borde alla ha.
Ja
de finns att beställa från… Föreningen Autism, tror jag.
Underbart skrivet.
Även om min diagnos inte är densamma som din så känner jag igen mig. Visserligen så hade jag hört talas om min diagnos, så det fanns ord för den. Men det tog 30 år innan jag visste att jag kunde använda mig av det för att beskriva varför jag inte är som dem flesta andra.
Ordet är nytt för mig.
Nu ska jag kika vidare i din blogg, den är mycket tilltalande!
Okej
Ja, det var ungefär så det var med ADHD för mig. Det visste jag ju vad det var, men det tog 29 år att få en diagnos.
Ojoj, typiskt mig!
Att ha så bråttom att skriva eller säga det jag vill få ur mig. Om jag istället hade kikat runt i din blogg innan jag kommenterade den, så hade jag ju sett att du faktiskt har samma diagnos som mig.
Ha en bra dag.
Detsamma!
Underbar blogg!
Tack