Tystnaden skär genom tandläkarskräcken
Jag hade aldrig tandläkarskräck innan jag fick tandställning. Jag var femton år och de drog ut fyra tänder för att det var för ont om plats. Sedan fick jag räls i både över- och underkäke, och gummisnoddar för att hålla ihop dem som jag skulle använda dygnet runt utom när jag åt. Käken ömmade dygnet runt i ett och ett halvt år, och jag hade skavsår på insidan av läppen. Var sjätte vecka gick jag till tandregleraren som skällde på mig för att mitt överbett inte läkte ihop som det skulle; han var övertygad om att det var för att jag slarvade med snoddarna.
Jag vågade inte säga att jag använde snoddarna precis hela tiden, och att det gjorde så ont att jag inte ville äta. För det ska det ju inte göra. Tandställningar ska bara göra ont när de är nyspända, och inte jämt. Så det gjorde inte ont, bestämde jag mig för. Statistiken är självklart mer tillförlitlig än min egen upplevelse.
Det är minst fem år sedan jag var till tandläkaren senast. Nu är det dags igen; jag var där idag och skulle boka en tid för att jag tror att jag har tappat en lagning. Medan vi väntade hördes det välkända borrljudet inifrån något behandlingsrum, det som får blodet att isa i ådrorna. Jag förknippar aldrig det ljudet med tandlagning, eftersom jag bara har haft några enstaka hål, utan med tandställningen. Men allra mest förknippar jag det med den stora lögnen: Det här gör inte ont. Det, och min egen självförnekelse.
Idag vågar jag erkänna när jag har ont i tänderna. Idag skulle jag klara av att berätta att det faktiskt gör ont – det var därför jag var där ju. Jag tror jag behöver påminna mig om att jag har ett språk nuförtiden. Min tandläkarskräck är egentligen inte en rädsla för att det ska göra ont, utan en rädsla för att inte kunna förmedla att det gör ont. Jag är 29, och börjar lära mig att säga ”aj”. Det är ju en milstolpe i min utveckling som heter duga.
Läs även andra bloggares åsikter om tandläkare, tandläkarskräck, tandställning, smärta, värk, lögner, självförnekelse, ljud, rädsla, fobier, språk, kommunikation, känslor, tandvärk, tänder
RSS - Posts
vilken fin berättelse. finns nog många som känner igen sig i fenomenet att någon annan har rätt och ens egen känsla räknas inte.
Ja, fast det brukar oftast bero på att någon har lärt en att det är de som har rätt. Det är det som känns som det konstigaste för mig: Det är jag själv som liksom har präntat in i mig att det jag känner inte har någon betydelse.
Låter inte alls trevligt.
Nej, inte så värst…
Känner igen mig enormt, särskilt i det där respektlösa när tandläkare talar om för en hur mycket och länge saker och ting gör ont. De borde hålla käften lite mer. Kanske provborra och dra lite tänder på sig själva…
Jag tror att tandläkare själva aldrig går till tandläkaren, eller så har de aldrig hål eller något annat behov av behandling. Eller så känner de inte smärta – eller så ser de till att få någon hemlig bedövning eller något som vanliga dödliga inte får. Eller så ljuger de bara…
Tror nog på det sista; detsamma gäller
vampyrerblodprovstagare och sprutgivare.Ja, fast de brukar vara lite mer empatiska…
Jag tycker att det är svårt att säga ifrån hos tandläkaren. Typ när de inte använder handskar. Det vill jag att de skall göra men jag vågar inte säga något! Och sedan när jag får en massa skäll för att jag inte gör ditt eller datt fastän jag kanske visst gör det och jag undrar om det inte kan hänga ihop med dutt istället men jag vågar inte fråga.
Jag ser inte fram emot nästa tandläkarbesök, som lär vara någon gång om flera år för nu har jag inte råd, men tandregleraren kan jag gå till. Jag kan iallafall säga till när det gör ont. Alltid något!
Ah, ja. Jag vågade ju inte fråga om det var för att jag faktiskt hade vuxit färdigt som mitt överbett inte växte ihop. Jag var femton och kroppslängden hade stått still i över ett år. Hur kan man då utgå ifrån att mitt käkben fortfarande går att forma?