Att komma ut som transsexuell är verkligen en isbrytare som heter duga. Det är dessutom ofta ett utmärkt test på hur bra människor är på att hantera sina egna fördomar.
Jag träffade min blivande mentor för första gången idag: En annan student som ska vara ett stöd för mig, och som jag fått via funktionshindersamordnaren på högskolan. Vi har mailat lite, och så skulle vi alltså ses. Tanken var att vi båda skulle känna oss för och komma fram till hur vi ska göra och vad jag behöver och så. Jag visste inte vad hon visste om mig, men vi letade i alla fall upp ett litet rum och satte oss och pratade. Vi berättade lite om oss själva, och jag förklarade vad jag behöver hjälp med och hur jag fungerar och vad Aspergers syndrom är, och så kom vi in på mitt uppsatsskrivande. Allt kändes bra, som att det här är en person som det nog kan fungera med, så jag var bara tvungen att köra min standardkontroll.
Jag hade tyckt att det var märkligt att hon inte verkade ett dugg fundersam eller förvånad över mitt utseende eller min röst. De flesta människor som förväntar sig en Immanuel och ser mig brukar bli lite förvirrade om de inte själva är höjden av queerhet, men hon hade verkligen inte visat det minsta osäkerhet. Passerar som kille gör jag inte, det är jag medveten om, så därför misstänkte jag att samordnaren redan hade outat mig. På sätt och vis var det rätt. Så jag började:
”Du tyckte inte att det var konstigt att se mig när du förväntade dig någon som hette Immanuel?”
Njae, hon hade tyckt att det var lite speciellt, men det finns ju så många olika namn. Mina föräldrar kanske kom från något land där tjejer heter Immanuel, sånt är ju så olika i olika länder. Helt plötsligt mindes jag att hon en stund tidigare återberättat vad samordnaren sagt om mig, och använt ordet ”hon”. Då kopplade jag. Tjejen framför mig hade utgått från att jag var en tjej som hette Immanuel, utan att tycka att det var mer än stavningen med I som var särskilt konstig.
Så jag berättade att jag är transsexuell, och hon tappade hakan och lutade sig bakåt i stolen. Hon hade inte vetat någonting och hade inte anat det alls, och bekände direkt att hon har fördomar – för ”alla människor har ju fördomar, det är ju så”. Jag berättade lite om min könskorrigering och att jag vill bli kallad han, och efter kanske tio minuter så var det undanstökat och vi gick vidare till att jämföra olika städer. Eftersom hon var smålänning bekände jag mina fördomar om smålänningar – att alla smålänningar är snåla och älskar lingonsylt, och det får jag säga för jag är kvartssmålänning själv – och vi skrattade lite.
När det började skymma utanför fönstret och det blev dags att gå verkade det som om hon redan hade hunnit smälta nyheten, och det kändes väldigt bra. En person som kan erkänna att hen har fördomar utan att fördenskull klamra sig fast vid dem är förmodligen en person som jag kommer att kunna fungera bra ihop med.
Jag skulle säga att min nya mentor är klart godkänd på fördomstestet, men jag undrar hur andra gör för att avgöra om en människa är värd att satsa energi på. Den som inte kan komma ut som transperson – åtminstone inte utan att ljuga – antar jag använder andra metoder för att avgöra vem de har förtroende för. Mitt sätt är i alla fall något som både faller sig helt naturligt och samtidigt är otroligt praktiskt.
Läs även andra bloggares åsikter om transperson, transsexualism, komma ut, garderoben, relationer, möten, studier, högskolan, funktionshinder, mentor, Aspergers syndrom, sociala svårigheter, namn, kön, genus, könsroller, könskorrigering, fördomar, normer
