Efter den sista våldtäkten – då allting började

Jag har inget minne av att ha haft något som jag sedan har förlorat. Jag har ingen upplevelse av att ha blivit bestulen på min oskuld, och jag har svårt att förstå de tankar det väcker i folks huvud om jag pratar om det. Det mesta är bearbetat vid det här laget – allt utom själva bearbetningen. Jag är ingen överlevare längre, och frågan är om jag någonsin var en. Inte för att jag tvivlar på att det jag varit med om var övergrepp, utan för att jag aldrig har kunnat förlika mig med någon av bilderna av Våldtäktsoffret.

• Hon som var en fin flicka, men som var på fel plats vid fel tillfälle och allt blev förstört.
• Hon som var en nyfiken, levnadsglad tjej men som hade svårt att sätta gränser, råkade illa ut och föll ner i ett svart hål.
• Hon som blev brännmärkt för livet.
• Hon som började ha sex med vem som helst för att försöka återta kontrollen.
• Hon som bestämde sig för att aldrig ha sex.
  
• Hon som blev folkskygg och drog sig undan.
• Hon som började skära sig i armarna.
• Hon som tog sitt liv.
• Hon som ”blev lesbisk”.
• Hon som aldrig mer litade på en man igen.
• Hon som förträngde och aldrig mer pratade om det men plågades av minnena för resten av sitt liv.
• Hon som drog på sig offerkoftan och grät offentligt.

Jo, förstås, en stereotyp lever jag – enligt vissa – upp till: Hon som fick för sig att hon var en kille och bestämde sig för att byta kön. Annars är det väldigt mycket ”hon”, och väldigt mycket ”började”. Det ska finnas ett före och ett efter; en tydlig gräns som visar på hur allt förändrades, för att berättelsen ska vara trovärdig.

Jag har ett före och ett efter jag med – men skiljelinjen går inte vid det första övergreppet, utan vid det sista. Det är drygt två och ett halvt år sedan, och det har tagit sin tid att komma dit jag är idag. Någonstans på vägen insåg jag att jag var tvungen att censurera mig själv kraftigt för att inte gå under. Jag kämpade emot offerrollen, och jag kämpade emot rollen som överlevare, samtidigt.

Idag kan jag se tillbaka på den tid som har gått och tänka tankar som jag aldrig skulle våga skriva ner av rädsla för att bli missförstådd, ifrågasatt och kanske till och med anklagad för att ge en felaktig bild. Jag har inte längre något behov av att bearbeta det som hände, bara av att bearbeta efterspelet: tankarna, känslorna, mötena, rollerna jag försökte låta bli att halka in i, strategierna jag utvecklade och självbilden jag byggde – och som jag gång på gång raserat för att bygga upp på nytt.

Jag vet inte om det vore värt att gå in på det närmare, eller om jag borde låta bli. Jag vet inte om det skulle finnas någon mening i det vare sig för mig eller för någon annan. Kanske skulle det bara fastna i allt detta ältande som jag faktiskt vill komma ifrån. Jag tror att såren är tillräckligt läkta, för de gör inte ont längre. Inte för att jag letar ursäkter för att gå naken igen, utan för att jag helt enkelt inte kan dra någon slutsats om det jag känner är något som är relevant för någon annan – men om det är så önskar jag att jag kunde dela med mig.

Mina ärr är bara mina. De är ingen vetenskaplig teori och ingen garanti för att någon annan skulle kunna känna igen sina egna ärr i dem. Eftersom jag aldrig vet vilka delar av mina upplevelser som är begripliga för andra är det alltid ner på den nivån jag måste gå: Jag måste utgå från mig själv, från min egen hud och min egen hjärna. Jag måste bli privat om jag ska kunna bli politisk. Frågan är om jag är redo att visa de ärr jag har idag – och om världen är redo att se dem.

Tanke väckt av denna krönikan av Alexander Alvina Chamberland, och litegrann av Johanna Sjödins debattartikel, samt medias prostitutionsskandaler. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om våldtäkt, övergrepp, relationsvåld, minnen, psykologi, trauma, PTSD, ångest, depression, självmordsförsök, psykisk sjukdom, självbild, självkänsla, offerroller, styrka, svaghet, känslor, bearbetning, överlevare

Dagens ord: Fettots lag

Då könsfördelningen bland kommentarerna till en aftonbladetartikel om kroppsideal för kvinnor blir mer jämn, går sannolikheten att så gott som samtliga män som ger sig in i diskussionen drar upp antingen

1. att kvinnor som har det minsta hull – ett BMI över 20, en vikt över 65 kilo, eller en storlek över 38, beroende på vilket som kommer först och oberoende av all medicinsk expertis – räknas som feta
2. att (kvinnlig) fetma enligt denna definition är livsfarligt, omoraliskt och tyder på dålig karaktär, samt
3. att det bara är att banta och sluta klaga

eller

1. att kvinnor med ”något att ta i” är sexiga, samt
2. att ”smala tjejer” är det fulaste och äckligaste de vet

mot ett.

UPPDATERING: lite mer fetma åt folket! Läs även andra bloggares intressanta åsikter om ideal, skönhet, kroppar, media, Aftonbladet, kvinnoideal, bantning, vikt, fetma, övervikt, ironi, media, ollande, kläder, mode, självbild, självkänsla

Alla vill vara den som tar revansch, men ingen vill vara den som är svag

Ingen stor konstnär har haft en lycklig barndom, brukar min pappa säga. I efterhand återskapar man bilden av sig själv som att man var stark och modig, eller så fastnar man i offerrollen. Ingetdera känns särskilt lockande för mig. Jag kanske kan tycka det idag att jag är stark, men inte var jag det då. Istället brukade jag ha ångest över att inte kunna vara stark på rätt sätt, sådär som man ska vara: Om man inte kan vara som alla andra är väl det minsta de kan kräva att man ska gå sin egen väg. Inte ens det lyckades jag med.

Jag läser intervjun med Jessica Kolterjahn i SvD och försöker komma på varför den fängslar mig. Jag förstår inte. Det har skrivits om blyghet förut, men den här gången är det något annorlunda. Vad fattar jag inte – tills jag läser kommentarerna. För en gångs skull är det inte deprimerande påhopp och det vanliga ollandet i kommentarsfältet, som det brukar vara. ”Blyger” skriver:

”Det känns skönt att få bekräftelse på att man *får* vara blyg. Att inte behöva känna sig tvingad att gå på fester. Att istället välja att spendera tiden som man själv vill. Att inte tvingas med i grupptrycket. Att klara sig själv.”

Ja! Precis så. Det är det jag fallit för ju. Tanken att det ÄR okej att vara blyg, att inte bara gå sin egen väg för att man är stark och upprorisk, utan också för att man är så illa tvungen. Att det kan leda till något positivt, som en författarkarriär.

Det finns bara en myt som har ställt till det mer för mig än myten om att alla människor i grunden är likadana, och det är myten om att den som är avvikande är ämnad för att uträtta storverk. Att hen vet det hela tiden. Att hen bestämmer sig som barn för att bli Bäst – oavsett om målet är att bli fotbollsproffs, författare, kärnfysiker eller fotomodell – och att hen där hittar det där berömda ”andrummet” där hen ”får vara sig själv” och där hen ”känner sig sedd” och som sedan blir en framgångssaga.

Jag kräks för det mesta på klyschorna och dubbelmoralen. Alla vill vara den som tar revansch, men ingen vill vara den som är svag – trots att det är förutsättningen. Just därför gillar jag intervjun, för den går bortom det där som jag aldrig kunnat förlika mig med. Det handlar inte om att återskapa sin egen barndom så att den passar in i mallen av den starka som alltid gått sin egen väg, utan om att bejaka sina svaga sidor så att de blir starka.

”Även om jag är blyg så är jag väldigt trygg med mig själv. Jag behöver inte bli sedd av andra för att känna att jag existerar.”

Det tar jag med mig, för det är precis så jag också känner. Jag har bara aldrig kallat det för trygghet förut.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om psykologi, blyghet, svaghet, styrka, mod, ensamhet, social fobi, författare, framgång, myter, klyschor, intervjuer, Jessica Kolterjahn

Biologisk krigföring mot sexuell underordning

Det finns EN sak jag ska låta bli. En enda. Alla olika fysiska besvär som dyker upp då och då har egentligen psykiska orsaker, enligt min läkare, utom just detta. Det finns alltså en sak som jag kan påverka, genom att låta bli att göra en viss sak. Men tror ni att jag gör det? Nej.

Jag gjorde det igår eftermiddag, och det gjorde ont i ett par timmar. När jag vaknade imorse var jag istället stel och öm. Jag låg i sängen och hade svårt att förmå mig själv att gå upp.

Dumma Immanuel. Dumma, dumma Immanuel. Det finns EN sak du inte ska göra, och så gör du den. Ärthjärna.

Jag pratade högt för mig själv, och det var ingen hejd på min självömkan/självförebråelse – tills jag kom till finalen:

Du ska inte stå på knä! Det vet du ju!

Då började jag skratta istället. Min kropp har sett till så jag inte kan stå eller sitta på knä utan att det gör sanslöst ont i knäna. Det måste vara någon slags inbyggd biologisk försvarsmekanism för att hindra mig från att bli för underlägsen och undergiven och utnyttjad. När jag tänker efter började det för tre år sedan, när jag lämnade mitt ex. Mycket intressant. Det största problemet som jag såg det då var nämligen att jag oftast inte märkte när jag rent fysiskt hamnade i ett underläge – att det stora problemet var hans beteende var liksom inget jag vågade tänka på.

Jag antar att om jag hade haft ett sexliv med någon annan inblandad hade det här inneburit problem. Synd bara att det som fick mig att känna såhär denna gången inte var det minsta sexuellt, utan bara en upptäcktsfärd under vasken för att möblera om sopsorteringen.

Läs även andra bloggares åsikter om värk, knän, övergrepp, våldtäkt, sex, somatisering, psykologi