För fler ord och en autistifiering av internet: Smileyfri vecka

17:44 igår bestämde jag mig för att haka på den smileyfria veckan, och för att tjuvstarta på prov.

22:27 skrev jag min första smiley ändå. Det var svårare än jag trott.

När jag började chatta med Dennis, för snart tre år sedan, märkte jag snabbt att det blev många missförstånd. Jag var van vid att lägga till en smiley när jag skämtade, men inte annars. Dennis använder smileys mest hela tiden, och uppfattade min avsaknad av virtuell ansiktsmimik i kombination med mitt sträva sätt att formulera mig som att jag var ledsen, sur eller missnöjd. Det var nog först när han berättade det som jag förstod hur viktigt det är för många att få bekräftande leenden snarare än ord. Jag var van vid att beskriva mina känslor mer målande, men i en chatt fanns det sällan utrymme för sånt. Så jag började använda smileys mer genomgående.

Ganska snabbt märkte jag en förbättring. Folk tolkade mig mer sällan som aggressiv och tvär, och jag kände mindre skam över att vara pretto. Precis som när jag lärde mig att visa olika ansiktsuttryck IRL började jag känna att behovet av att använda stora mängder ord minskade. Visserligen gick även smileysar att missförstå, och de var inte särskilt exakta, men de blev ett kodspråk som jag lärde mig mycket lättare än ansiktsuttryck. Det finns tusentals olika sätt att le på, men bara några få leende smileysar. Dessutom finns det tillochmed guider som berättar vad olika smileysar betyder, för att det inte är självklart för alla.

Idag har jag insett att jag har svårt att släppa taget om dem istället. Smileysar har blivit lite av en trygghet, precis som när jag var yngre och försökte mig på att le för att släta över det faktum att jag uttryckte mig klumpigt i ord. De är i mina ögon ett icke-autistiskt sätt att försöka kommunicera via autismtillgängliga kanaler: Internet är i sin grundkonstruktion autistiskt, men smileysar är ett försök att öka tillgängligheten för bokstavslösa. De är ett språkligt hjälpmedel för de som inte klarar av att låta sina ord stå på egna ben, och för de som hellre delar känslor än tankar.

Jag vet inte om jag är redo att klara mig utan smileysar i en vecka, men jag är redo att göra ett försök. Någonstans saknar jag det där gamla sättet att uttrycka sig på, när jag använde ord och inte ansikten, och när det var viktigare att förklara HUR jag var glad än ATT jag var det. Vi får se hur det går; om jag har tappat min gamla stil eller om det fungerar – och hur länge jag kan hålla mig.

Initiativet kommer från Jardenberg, och Bloggvärldsbloggen/Mymlan, Elkers och Karibien hakar på. Det här blir intressant. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om internet, smileys, smileyfri vecka, ansiktsuttryck, kroppspspråk, kommunikation, språk, bloggosfären, twitter, chatt, IRL, autism, Aspergers syndrom, ord, missförstånd, förståelse, psykologi, NPF, teknik