På spaning efter den autistiskt autonoma revolutionen – ett boktips

Att jag läser en hel bok på stående fot är ett tecken på att den är riktigt bra: Asperger och HF autism – radikala perspektiv av Torbjörn Andersson, utgiven på Andet utbildning och förlag. Han skrev själv till mig förut och frågade om jag ville ha ett exemplar, och jag tackade såklart ja. Det tog några veckor innan jag fick tid att läsa den, så till slut ryckte jag bara tag i den medan jag stod och väntade på diskmaskinen – och blev helt fast.

Till att börja med har boken inga sidnummer, utan sidorna är märkta med grundämnen enligt atomnummer: Från Väte till Kvicksilver. På försättsbladet står det – lite kaxigt – att de finns listade längst bak ”för de läsare som behöver dem”. Älska.

Boken har alltså bara 80 sidor, men de är fulla med information, idéer och förslag, och ger en bra introduktion till vad Torbjörn kallar neurodiversitet, vilket är samma sak som det jag kallar neuromångfald: En radikal rörelse som inte köper den enformiga, negativa och förenklade bild av asperger som sprids i media och inte heller känner sig helt nöjd med psykiatrins beskrivning av hur det är att vara aspie.

Radikala perspektiv är kanske inte den allra första texten man bör få i händerna när man fått en aspergerdiagnos i vuxen ålder – men den andra. Förutsättningen för att tillgodogöra sig innehållet är nämligen att man redan kan lite om diagnoserna och har något slags hum om diagnoskriterier och symtom; sånt förväntas man redan känna till och beskrivs bara väldigt kort. Däremot är den är en skön motvikt till de böcker som brukar vara skrivna av bokstavslösa psykologer och psykiatriker, där aspieskapet ofta beskrivs som ett problem, som något sjukligt som man antingen borde ”bota” eller ”övervinna”.

Andersson har fångat stämningen på ett bra sätt, tycker jag, när han i avsnittet ”Sagan om aspergarna i landet Synd-om” beskriver hur aspisar är hänvisade till ”Dålig Verksamhet” enligt ”Lagen om SärSkild felbehandling”, ”ArbetsFörledningen” och ”FörsämringsKassan” – och minst lika träffsäkert när han beskriver hur en ny rörelse börjar ta form: Vuxna aspisar som börjar prata med varandra och söker något mer än stöd och tröst – förändring, rentav revolution. Än så länge sker det oorganiserat och ibland slumpartat, men med starka viljor i botten.

När jag har läst ut boken har jag tusen idéer i huvudet. Diskmaskinen har tystnat. Tankarna snurrar. På 80 sidor har den lilla röda boken gripit tag om mig och fått mig att inse att jag befinner mig i mitt i en rörelse med en enorm potential; jag har bara inte sett det själv. På tisdag om två veckor ska jag få träffa Torbjörn i egen hög person, när han föreläser i Gävle. Jag hoppas att alla de tankarna har kristalliserat sig till ord och frågor tills dess. Intressant ska det bli, i vilket fall.

***

Boken går att köpa på andet.se, där man också kan se turnéplanen för föreläsningarna. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Torbjörn Andersson, Aspergers syndrom, autism, NPF, politik, böcker, kultur, media, funktionshinder, psykologi, psykiatri, föreläsningar, diagnoser, utanförskap, identitet, bilder, fördomar, normer, neuromångfald

Jag tolererar FN, Göran Hägglund och alla andra – så länge de inte gräver i mina kalsonger

Om en vecka är det FNs toleransdag. Japp, den heter så. Det är alltså en dag då man ska gå runt och tolerera andra människor och känna sig duktig. Typ. Jag tänkte fira dagen med att prata om hur jag tolererar personer med transfoba åsikter – men inte deras transfobi. De personerna sitter i regeringen, i riksdagen, i FN och lite varstans. Människor som med lagar, bloggar och andra verktyg uttrycker åsikter om vad andra människor bör och inte bör göra med sin kropp.

Ett FN som fortfarande 2009 velar när det gäller sånt som avkriminalisering av homosexualitet, och som fortfarande listar transvestism som en psykisk störning (till skillnad från Sverige, som avskaffade diagnosen i januari i år), men som – och det ska de ha cred för – faktiskt erkänner att transpersoner blir utsatta i ”kriget mot terrorn” för att till exempel biologiska män i kvinnokläder misstänkliggörs och kränks.

En socialminister som inte vill ta itu med ett lagförslag som legat i två år, för att vad han än gör kommer han att få kritik och han kan inte bestämma sig för om han vill stöta sig med sina väljare eller med verklighetens folk. Högerkristna skulle inte gilla om han motsatte sig kastreringstvång av barn och vuxna, och inte heller om han gjorde att människor slapp skilja sig, eller om han införde regler som gjorde det lättare för barn att få vård. Det handlar ju om människor med transsexualism och vissa intersexuella tillstånd; barn och vuxna vars biologi är en pungspark mot tvåkönsnormen.

Människor som slänger ur sig att ”könsbyten” är sjukt och inte borde vara ”gratis”, människor som hävdar att man ”faktiskt måste bestämma sig” och att man inte borde få ha kvar till exempel sin livmoder ”om man nu vill vara kille”, människor som anklagar intersexuella tonåringar för att vara bedragare, människor som insisterar på att deras tolkning av en annan människas kön är viktigare än vad personen själv upplever sig som.

Ja, helt enkelt människor som anser att de vet bättre än andra – men som samtidigt ofta påpekar att de absolut tolererar och accepterar transpersoner.

Jag accepterar och tolererar dem tillbaka – så länge de inte gräver i mina kalsonger. Tyvärr är det precis det de gör. FN listar idag sin kritik mot Sverige, och det är viktiga punkter: Hatbrott och våld mot kvinnor blir dåligt utredda, kvinnor samer, romer och funktionshindrade blir diskriminerade, invandrare får inte vård och asylsökande barn inte den utbildning som de har rätt till. Äntligen blir det tyst på de som tror att Sverige alltid är bäst på mänskliga rättigheter. Däremot lär inte FN kritisera Sverige för att vilja införa lagar som kräver kastrering av barn och vuxna. Tyvärr.

***

Jag kommer att hålla en föreläsning den 16/11 på Stadsbiblioteket i Gävle, med rubriken ”Angår det dig vad jag har mellan benen?”. Exakt tid meddelar jag senare. Läs även andra intressanta bloggares åsikter om transsexualism, transpersoner, HBTQ, kön, könsorgan, könsidentitet, könsroller, genus, kastrering, sterilisering, lagar, transfobi, FN, politik, Göran Hägglund, vård, intersexualism, barn, fertilitet, operationer, etik, moral, tolerans, dubbelmoral, Sverige, normer, heteronormen, fördomar

För fler ord och en autistifiering av internet: Smileyfri vecka

17:44 igår bestämde jag mig för att haka på den smileyfria veckan, och för att tjuvstarta på prov.

22:27 skrev jag min första smiley ändå. Det var svårare än jag trott.

När jag började chatta med Dennis, för snart tre år sedan, märkte jag snabbt att det blev många missförstånd. Jag var van vid att lägga till en smiley när jag skämtade, men inte annars. Dennis använder smileys mest hela tiden, och uppfattade min avsaknad av virtuell ansiktsmimik i kombination med mitt sträva sätt att formulera mig som att jag var ledsen, sur eller missnöjd. Det var nog först när han berättade det som jag förstod hur viktigt det är för många att få bekräftande leenden snarare än ord. Jag var van vid att beskriva mina känslor mer målande, men i en chatt fanns det sällan utrymme för sånt. Så jag började använda smileys mer genomgående.

Ganska snabbt märkte jag en förbättring. Folk tolkade mig mer sällan som aggressiv och tvär, och jag kände mindre skam över att vara pretto. Precis som när jag lärde mig att visa olika ansiktsuttryck IRL började jag känna att behovet av att använda stora mängder ord minskade. Visserligen gick även smileysar att missförstå, och de var inte särskilt exakta, men de blev ett kodspråk som jag lärde mig mycket lättare än ansiktsuttryck. Det finns tusentals olika sätt att le på, men bara några få leende smileysar. Dessutom finns det tillochmed guider som berättar vad olika smileysar betyder, för att det inte är självklart för alla.

Idag har jag insett att jag har svårt att släppa taget om dem istället. Smileysar har blivit lite av en trygghet, precis som när jag var yngre och försökte mig på att le för att släta över det faktum att jag uttryckte mig klumpigt i ord. De är i mina ögon ett icke-autistiskt sätt att försöka kommunicera via autismtillgängliga kanaler: Internet är i sin grundkonstruktion autistiskt, men smileysar är ett försök att öka tillgängligheten för bokstavslösa. De är ett språkligt hjälpmedel för de som inte klarar av att låta sina ord stå på egna ben, och för de som hellre delar känslor än tankar.

Jag vet inte om jag är redo att klara mig utan smileysar i en vecka, men jag är redo att göra ett försök. Någonstans saknar jag det där gamla sättet att uttrycka sig på, när jag använde ord och inte ansikten, och när det var viktigare att förklara HUR jag var glad än ATT jag var det. Vi får se hur det går; om jag har tappat min gamla stil eller om det fungerar – och hur länge jag kan hålla mig.

Initiativet kommer från Jardenberg, och Bloggvärldsbloggen/Mymlan, Elkers och Karibien hakar på. Det här blir intressant. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om internet, smileys, smileyfri vecka, ansiktsuttryck, kroppspspråk, kommunikation, språk, bloggosfären, twitter, chatt, IRL, autism, Aspergers syndrom, ord, missförstånd, förståelse, psykologi, NPF, teknik

Min hjärna är tillbaka – lika glömsk som alltid, mer Einstein än någonsin

Två kvällar i rad har jag tagit min Circadin, och sedan gått och lagt mig helt groggy. Två morgnar i rad har jag vaknat och känt mig visserligen pigg och utsövd, men samtidigt lite grötig och nollställd. Jag har önskat att få min hjärna tillbaka, för det har känts som om den försvunnit.

Det är en välkänd biverkning hos mig; min hjärna brukar leka kurragömma när jag provar en ny medicin. Bland annat lyckades jag igårkväll med att glömma att dra ur sladden när jag hade använt smörgåsgrillen, så att den stod och fräste alldeles tom i en kvart eller så efter att jag plockat ur smörgåsarna. Jag lyckades dessförinnan med att bränna mig lite lätt när jag skulle öppna grillen för att ta ut dem, vilket resulterade i att jag bände upp grillen med en lite större kraft än lämpligt, så att plastbiten som ska klämma ihop grillen lossnade och ramlade ner bakom skåpet som grillen står på. Typiskt.

Så upptäckte jag strax efter det att jag glömt att ta circadinen, men jag gick och la mig ändå strax före ett. Jag sov hyfsat och vaknade med en härlig känsla av att vara klar i skallen igen. Upp ur sängen och slå på datorn, ta Concerta, göra i ordning mackor och lägga i grillen, gräva fram plastbiten från platsen ovanpå elementet bakom skåpet i köket, trycka fast plastbiten och spänna ihop grillen, gå och sätta mig vid datorn, surfa en stund, tycka att det är tyst, surfa en stund till, gå ut i köket

- och upptäcka att jag glömde sätta i sladden.

Japp, min hjärna är tillbaka, och några underverk är inte att vänta sig. Det står i min journal att jag verkar se upp till min pappa väldigt mycket och försöker bli som honom, vilket är helt sant. Jag jobbar väldigt hårt på min tankspridd-professor-image. Det enda som saknas är en karriär och ett gubbigare yttre, och båda två är jag på god väg att skaffa mig. Bäst att jag skaffar en timer till smörgåsgrillen så att den inte står i vägen för livet nu när det äntligen har börjat.

Läs även andra bloggares åsikter om ADHD, glömska, minnet, hjärnan, Circadin, sömn, medicin, biverkningar, sömnlöshet, dygnsrytm, förvirring, frukost, smörgåsgrillar, brandfara