Från penisavund till kukhuvud

131 dagar av pubertet. Inget är nytt, inget är sig likt.

Inget är nytt: Det var en månad sedan jag tog mina mått senast, och det enda som har förändrats är att måttet över bröstet har minskat en halv centimeter. Jag har också gått ner fyra hekto sedan dess, tydligen. 71,5 visar vågen. I övrigt är alla måtten precis som de var då.

Inget är sig likt: Jag har finnar, jag har kroppshår – och jag har fortfarande en klump i halsen som inte går över. Först misstänkte jag att det var min gamla vad-det-nu-var-halsinfektion som dröjde kvar, och efter det att det var psykiskt, men nu börjar jag misstänka att det helt enkelt är på grund av målbrottet. Min utredare hade rätt när hon sa att jag har en raspig röst. Halsen känns ansträngd hela tiden, och det händer att jag börjar hosta när jag pratar, men aldrig annars.

Jag sa det till min boendestödjare häromdagen: ”Det var inte så lyckat att komma i målbrottet och få svininfluensa samtidigt”. Nu vet jag inte vad det var för infektion jag hade i början av hösten, men jag är rätt säker på att det inte var den nya influensan. Symtomen stämde inte med den typiska bilden, även om jag var sjuk. Hursomhelst så kanske det ligger något i det: att dra på sig en rejäl halsinfektion samtidigt som man kommer i målbrottet är inte den mest lyckade kombinationen.

Problemet är väl kanske det att jag inte är så hes att det hindrar mig från att prata – tvärtom. Jag går och babblar för mig själv på ett helt annat sätt än förut. Då kunde jag mumla en hel del, men nuförtiden pratar jag högt och tydligt och kan liksom inte låta bli. För även om min röst fortfarande är ljus och framförallt ansträngd, så trivs jag mycket bättre med den idag än för några månader sedan.

Jag har börjat gilla att höra ljudet av min egen röst. Jag har börjat ta till mig delar av min kropp och komma fram till att de är rätt okej. Jag har börjat sitta bredbent. Jag har börjat uttala mig om olika saker utifrån att jag är man – utan att känna mig falsk som gör anspråk på att veta något om hur det är att vara man när jag inte är kukfödd.

Kort sagt: Jag har anammat en manlig könsroll, hur den nu ser ut. Jag vet faktiskt inte, mer än att den har väldigt mycket finnar i ansiktet. Jag hoppas i alla fall att jag inte är på väg att bli ett kukhuvud, men jag är inte så säker på att jag har lyckats.

Läs även andra bloggares åsikter om transsexualism, könskorrigering, transition, vård, medicin, testosteron, hormoner, målbrottet, röst, puberteten, svininfluensa, hosta, manlighet, mansrollen, könsroller, genus, könsidentitet