Det svenska samhället lider av ett svårt funktionshinder

Det är inget nytt att det finns teorier om att autism orsakas av D-vitaminbrist. Det är inte heller något nytt att autism bland somaliesvenskar kallas för ”svensksjukan”, fast det är så SvD vinklar det när de berättar att barn med somaliskt ursprung i Sverige har tre till fyra gånger större chans att få diagnosen autism än genomsnittet. Bristen på solljus, täckande klädsel och skillnader i behovet av soljjus för att kunna bilda D-vitamin beroende på hudfärg är några av förklaringarna.

Hursomhelst så har det bloggats en del om detta larm, och Mamman skriver bra och ger mig en tankeställare:

”Likaså kan man ju fundera ur en social aspekt – är det så att det svenska samhället fungerar sämre för människor med autism (speciellt om man tittar på den högfunktionella autismen/ a-typisk autism). Kanske finns autism även i Somalia – men handikappet är inte lika tydligt? Samhället där fungerar bättre för personer med detta handikapp… handikappet kanske inte blir ett handikapp ö h t?”

Jag tror att omgivningen absolut kan ha en viss betydelse. Autister finns förmodligen över hela världen – men det kanske är så att det i vissa miljöer är lättare att smälta in, att passera som neurotyp, normal, icke-autistisk, för den som har högfungerande autism, atypisk autism och Aspergers syndrom. För de som har klassisk autism är det däremot ofta en annan sak.

Det finns planer på att skrota diagnosen Aspergers syndrom och istället sortera in allt under autism. De som jobbar med DSM-V, den nya diagnosmanualen, vill kunna samla ihop flera diagnoser till en större och sedan kunna bredda möjligheterna inom diagnosen. Jag är kluven: Det är så långt emellan, så stora skillnader. Samtidigt är det mycket som förenar. Och det är den springande punkten, som jag ser det: Skillnaderna är stora, och likheterna med. En vattendelare är just om man huvudsakligen passerar som normalstörd eller inte; om man bemöts som en människa men får höga krav på sig att bevisa sin mänsklighet, eller om man uppfattas som sjuk/störd/handikappad/besatt/gudomlig och därmed blir ett undantag. Även autister av alla grader blir påverkade av hur vi blir bemötta.

Det går inte att exakt beskriva vad det är som gör ett samhälle tillgängligt för autister, eftersom alla människor är olika. Om jag själv önskar mig en värld där kommunikation i första hand sker skriftligt, så finns det de som har läs- och skrivsvårigheter som skulle få det svårare då. Om jag behöver friheten att planera själv så finns det de som behöver tydliga ramar för att fungera. Och så vidare. Istället tror jag att det viktigaste för att skapa ett samhälle som är tillgängligt för bokstavsmänniskor av alla färger, former, smaker och dofter snarare är flexibilitet och mångfald.

Att inte förutsätta att alla människor fungerar exakt likadant, diagnos eller ej, och att inse att det inte alltid är det som är det vanligast förekommande som är det bästa för alla. Den dagen det är verklighet kanske många diagnoser inte behövs. Tills dess är det bara att beklaga att det svenska samhället lider av ett svårt funktionshinder: Neuronormativitet.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om autism, Aspergers syndrom, funktionshinder, vård, diagnoser, DSM-V, psykiatri, psykologi, NPF, D-vitamin, vitaminer, hälsa, normer, fördomar, samhälle, Sverige, Somalia, psykologi, psykiatri