Zigenarpack och de verkliga könsförrädarna

Jag drömde att jag och hela min familj – som bestod av en massa människor som jag inte känner, bortsett från den närmsta släkten – var på ett tåg. Det skulle till Paris, men redan någonstans i Skåne blev vi tvungna att fly från konduktören. Han jagade oss längs gångarna, men det var inte för att vi inte hade biljetter utan för att vi enligt honom var ”zigenarpack”.

Allt var mycket märkligt eftersom ingen av oss såg särskilt stereotypt romsk ut; tvärtom är många av mina släktingar blonda och blögda och det fanns inte en stor kjol så långt ögat såg. Men det spelade ingen roll hur vi såg ut; han såg det på oss ändå. Vi sprang genom vagnarna som krängde fram och tillbaka, och visste inte vad vi skulle ta oss till när vi kom fram till sista vagnen. Genom andra klass, första klass, och genom en godsvagn. Det tycktes aldrig ta slut. När tåget kom till en station hoppade vi av och bytte till ett annat tåg, där den nya konduktören också började jaga oss. Så fortsatte det ner genom hela Europa. Trots att vi hade platsbiljetter fick vi inte sitta ner, och egentligen inte vistas på tåget alls.

Till slut blev vi avkastade i en liten stad där de pratade ett språk ingen av oss förstod. Då kom en viss svensk bögkändis fram och sa att han skulle försöka hjälpa oss. Han skulle prata med sin fru, sa han. Det visade sig att han var gift med en kvinna i den lilla staden i hemlighet, för han vågade inte komma ut som heterosexuell.

Jag tror att drömmen har något att göra med att det känns som om jag reser och reser utan att veta när jag är framme. Jag vet inte ens exakt vart jag ska, vad mitt mål är. Jag har bara en riktning utpekad – och jag vet att samtidigt som jag tar mig framåt för min egen skull, så närmar jag mig också ett tillstånd då det oundvikligen kan bli problem. När man passerar mitten och går från ”androgyn tjej” till ”fjolla” i omgivningens ögon förändras också förväntningarna på hur man ska bete sig.

Om jag är rom eller inte spelar ju ingen roll när jag blir kallad för ”zigenarpack” och bortkörd. Min släkt, min identitet och min uppväxt är inte relevant i sammanhanget. Den dagen jag har ännu ett nytt pass, denna gång med ett manligt personnummer, så kommer ingen smånasse att fråga efter det innan de ser en ”transa”, lika lite som de kommer att fråga om min läggning innan de bestämmer att jag är ”bög”.

Det jag vill är inte att kunna säga att jag minnsann inte är någon zigenare, och därmed få sitta kvar medan de andra blir bortkörda – även om det är sant. Det jag vill är att slippa vara tvungen att släpa runt på min släkttavla vart jag än går, för att bevisa något jag inte står för. På samma sätt vill jag inte vara tvungen att bevisa att jag förtjänar respekt och mänskliga rättigheter för att jag är bedömd som transsexuell och inte transperson, som en del försöker driva. Jag ställer inte upp på hierarkin i transvärlden där det enligt en del nästan är ett diagnoskriterium för transsexualism att hata transvestiter och avsky begreppet ”transperson” just för att det skulle signalera ett samband.

Det är därför jag har mage att kalla mig för transsexuell och transperson samtidigt, och det är därför jag inte vill gräva diket mellan olika grupper djupare. Den lilla klick transsexuella och f.d. transsexuella som sitter kvar och blundar när alla andra transpersoner blir ivägkörda, bara för att de själva äntligen har uppnått en viss status, ger jag inte mycket för. Att vara enbart kvinna eller man och inte kalla sig trans alls är en sak; ingen har ifrågasatt deras identitet. Det är när självbekräftelsen går ut över andra som det blir fel. Är det några som är könsförrädare så är det just de transsexuella och före detta transsexuella som gör sitt bästa för att trycka ner alla som inte är exakt som de själva.

Dagens HBTQ: Var femte präst vägrar viga samkönade par. Undrar hur många av dem som skulle vägra viga öppna transpersoner?